Påtaglig tillgjordhet och krystade maner präglade hans omgivning och alla ljög för alla och alla ljög för sig själva och det som gällde var den seriösa stilen. Inte för uppsluppet, inte för flamsigt var ledorden och var för guds skull inte dig själv. Det kunde vara farligt.

Det kröp i kroppen på honom när han hörde hur det talades och konverserades och hur den ena floskeln efter den andra hoppade som grodor ur ständigt leende munnar. ”There´s something happening here, but you don´t know what it is. Do you? Mr Jones” Sjöng Bob Dylan och det var så det var för honom. Något obegripligt pågick runt omkring honom och han kunde inte sätta fingret på vad det var mer än att alla betedde sig som idioter. Problemet var att han inte begrep varför. Någonstans, tänkte han, så måste det ju vara uppenbart att det spelades ett spel här. Att alla som var så återhållet seriösa och klistrade upp sina leenden som post it lappar överallt var medvetna om vad de gjorde. Eller var det så att det inte var på det sättet? I så fall så var den här världen förryckt och han ville inte vara kvar här längre.

Han hade kommit till en brytpunkt kände han den här morgonen när han satt på tåget på väg till låtsaslandet som var han arbetsplats. Jag står inte ut en minut till tänkte han, och varje steg närmare porten till där han arbetade var blytunga. Det var som om han hade en hand framför sig som tryckte honom tillbaka, hindrade honom att komma fram så det tog en evighet för honom innan han stod innanför dörren och möttes av en leende kvinna i knytblus som sa ”välkommen till jobbet, hoppas du får en underbar dag” och han visste inte vart han skulle ta vägen. Han ville vända och åka hem. Det var hans första impuls och sedan ville han säga något dräpande, mörda, verbalt. Men istället så lyckades han klämma fram ett leende och nickade bara och försvann in i personalrummet.

Väl därinne så slog han upp en kopp kaffe och drack det. När koppen var tom så diskade han ur den noggrant precis som det stod på lappen ovanför diskbänken. Den hade en bifogad bild med resultat före och efter och varje gång han såg den så ville han riva ner lapphelvetet men han orkade inte ta den konflikten med rättrådiga kollegor som ansåg att rätt skulle vara rätt ”och din mamma jobbar inte här” var ett flitigt använt uttryck. Det är tur att hon inte gör det tänkte Jerker.

Han lyckades hålla sig kvar på arbetet hela dagen, men var när kvällen närmade sig så slut att han knappt höll ihop. Jerker pustade och frustade och var så mentalt utschasad över att behöva stå ut med den skenhelighet som istället för den helige ande svävade över hans kollegor och jag kan inte begripa, tänkte han. Varför detta larviga teaterspel? Varför sade aldrig någon vad den tänkte? Och varför dessa trix och fix för att få kritisera utan att behöva säga det rakt ut? Vem tror ni att ni lurar? tänkte Jerker.

På tåget hem så lutade han huvudet tillbaka. Hade lurar över öronen och lyssnade på en spellista han satt ihop som han kallade kaos i karossen. Den innehöll en mix av känslor med en vid spännvidd och speglade i stort sett alla hans sinnesstämningar och oavsett vilket kaos som för tillfället pågick i hans kroppskaross så fanns där bot och lindring. Listan var nio timmar lång och tog aldrig slut. Jerker hamnade i någon slags dvala efter fem minuter. Han hörde musiken men sov ändå och han for upp med ett ryck när tåget stannade på Stockholms central och människor började gå av.

Det var mörkt nu, solen hade gått ner och höstdiset låg som en våt filt över staden. Lamporna kastade långa ljusstrålar som syntes tydligt i den fuktiga luften och asfalten var våt och mörkare än vanligt och det rådde sordin över tillvaron när han gick över Vasagatan och tog sig uppför trapporna till systembolaget.

Det var dags för lite medicin.

Han köpte två flaskor rött och ett sexpack starköl och kände sig plötsligt mycket gladare så han slank in på McDonalds och inhandlade en quarterpounder cheese som han tog i handen och åt på vägen till tunnelbanan. När han kom hem duschade han varmt och tvättade sig noggrant. Klädde sig sedan i mjukiskläder och slog sig ner framför teven med en öl och lite jordnötter i en glasskål och livet tedde sig nu relativt tillfredsställande trots den bedrövliga dagen. Efter den tredje ölen mådde han utmärkt och började fundera på vad han skulle ta sig till med sitt liv. Det var ju inte normalt att drabbas av ångest varje morgon när han skulle till jobbet, och att döva smärtan i själen med alkohol var och varannan kväll gick stick i stäv med den moral som han bar på. För Jerker var en principfast man och övertygad om att ärlighet in absurdum skulle rädda världen.

Om alla sa det de tänkte på och inte ljög och lindade in sanningar i bomull så skulle tillvaron till en början bli plågsam förstås, tänkte Jerker. Men efter ett tag när alla lögner och förvanskandet av hur det verkligen förhöll sig var bortrensade så skulle mänskligheten må bättre. När alla förstod att det inte gick att gömma sig längre, när alla skyddande barriärer rivits och alla stod nakna och redo att ta sig an verkligheten på riktigt. Först då skulle det ordna sig. När den seriösa stilen skrotats och ersatts av ärliga uppsåt och allt baktalande och lismande försvunnit och sanningen lyste klart som en fyrbåk i natten.

Jerker öppnade den fjärde ölen och bestämde sig för att bli en pionjär för den nya stilen. Jag börjar i morgon tänkte han.

På väg till jobbet följande morgon stod Jerker ensam på perrongen och väntade på tåget och var försvarligt bakfull. Och när han mötte en man på perrongen i femtioårsåldern med snaggad skalle och en sparad liten hårtofs på toppen av huvudet, iklädd pösiga brallor, hoodie, och kritvita gympaskor så inledde han sitt härtåg.

”Men för helvete! Hur ser du ut människa?” Frågade Jerker och stirrade uppriktigt indignerad på den stackars mannen. Denne ryckte till och såg livrädd ut. ”Vad fan menar du!” Sade han och flackade med blicken. Jerker stirrade på honom och ruskade på huvudet. ”Allvarligt talat”, sade han sedan. ” Är det där ditt verkliga jag? Eller är det bara en mask som du tagit på dig för att slippa undan verkligheten?” Mannen med tofsen svarade inte utan behandlade Jerker med den tystnad som han ansåg vara befogad. Fullt förståeligt tänkte Jerker. Jag skulle gjort likadant. Men han fortsatte oförtrutet sitt självpåtagna korståg mot låtsasliv och förljugenhet.

”Du är inte ensam min gode man”, sade han sedan och så medlidande ut. ”Det är inte lätt att vara sann mot sig själv i det här samhället där ens kvaliteter bedöms utefter yta och fagert tal. Men det är dags att sluta larva sig nu och istället vara den du är innerst inne.” Mannen stirrade med mörk blick på Jerker. ”Och vad fan vet du din idiot om hur jag är om jag får fråga?” Sade han och tog hotfullt ett steg närmare. Jerker backade. ”Stopp och belägg här nu! Inget våld om jag får be.” Han satte upp händerna i ett kors över bröstet. ”Se istället dig själv med nya ögon och ta av dig tonårsutstyrseln när du kommer hem. Du var ung en gång, och nu är du, ja vad är du, femtio plus? Och du svänger dig säkert fortfarande med uttryck som ungdomar använder, eller hur?” Jerker skrattade hånfullt. ”Det är inget annat än patetiskt.”

Mannen med de pösiga grå byxorna skakade på huvudet och gick därifrån, men Jerker klev upp i talarstolen och höll sig i sidorna på podiet med bägge händerna som Olof en gång gjorde och han höll ett brandtal om svek. förtröstan, ärlighet och i viss mån solidaritet. Han brann som en fackla och för varje ord och formulering hördes rungande applåder och folket bar honom på sina armar i gullstol och du ska vara president och kung på samma gång och Joakim Thåström kom fram och gratulerade honom, tog honom i hand och lyfte på sin svingpjatthatt och bugade sig. ”Jag är tacksam och ödmjuk”, sade Jerker och såg ut över den tomma perrongen. ”Jag är tacksam och ödmjuk.” När tåget kom in satte han sig på sin plats, tog upp biljetten i sin telefon, ställde larmet på ankomsttiden till sin destination och somnade som en stock.

Han vaknade vid slutstationen tio mil från där han skulle klivit av att tågsoldaten ruskade honom i armen och ville se biljetten som han inte hade vare sig dit eller tillbaka ”och nu blir det böter”, sade konduktören bistert. ”Din stackare”, sade Jerker. ”Va?” utbrast den uniformerade mannen. ”Du är en slav under etablissemanget”, replikerade Jerker och reste sig upp, tog sin väska och började gå av tåget. ”Jag ringer polisen!” Skrek SJ-personen.”

Jerker stannade och vände sig om och började gå tillbaka mot den upprörde mannen. Han stannade en meter ifrån honom och sade lugnt och stilla. ”Men snälla du, vad får du ut av att ringa polisen? Vad ger det dig att anmäla mig för att jag inte har någon biljett? Vad i himmelens namn kan det vara för destruktiv kraft som driver dig att bötfälla en medmänniska som är ett offer för olyckliga omständigheter? Får du en guldstjärna i tjänstgöringsboken? Blir du bjuden på middag av stinsen och hans fru? Eller är du bara sjuk och förledd av regler och förordningar som du tror att du måste följa?” Jerker lade huvudet på sned. ”Eller kan det helt enkelt vara så att du är så liten på jorden att du måste sätta dig på andra för att komma upp en bit?”

Tågsoldaten plockade upp sin telefon ur hölstret. ”Jag ringer polisen nu”, sade han igen. Jerker ryckte på axlarna. ”Gör det, absolut, det kommer säkert att kännas mycket bättre efteråt.” Han satte sig ner i en tågfåtölj. ”Vill du att jag ska vänta på tåget eller på perrongen?” Sade han och log förbindligt.

Konduktören stirrade länge på den leende mannen som satt till synes obekymrad och tittade ut genom fönstret. Han kände sig plötsligt tveksam och tänkte på vad han där i stolen sagt om att blint lyda förhållningsorderna och den pilen hade träffat mitt i prick. Han lade ner telefonen i sitt sidohölster igen och sade. ”Ge dig iväg då! Köp en biljett hem så jag slipper se dig”, sade han och flinade.

”Bra!” Hojtade Jerker. ”Bra där! Du har tagit ett stort steg bort från förljugenhet och pseudoseriöst beteende. All heder till dig, Bertil,” sade Jerker och läste namnet på mannens namnskylt. ”Ja, ja, se till att komma av tåget nu, det ska in i vagnhallarna och tas ur trafik”, sade Bertil leende. Jerker reste sig upp och klappade honom på axeln och gick av utan att säga något mer. Han gick sedan mot stationsbyggnaden och hade inga planer på att åka tillbaka för att jobba. Ny stad, nya möjligheter tänkte Jerker och hoppade på en buss som gick in till city.

Det heliga korståget mot den så kallade seriösa stilen hade nu börjat på allvar.

Regnet öste ner. Molnen hängde lågt. Det var oktober och i kyrkan satt människor som trodde på Gud. I skolan gick ungdomar som hade hela sitt liv framför sig. En del av dem trodde på framtiden, andra inte. Och på arbeten strävade människor som började inse att allt hade ett slut. Löven på träden skimrade i höstfärger och vinden slet sönder deras fästen och de singlade till marken där de naglades fast av regnet.

Han satt på ett café och snurrade ringen som han hade på ringfingret och han tänkte på att det var tur att hans liv hade tagit den vändning som det hade gjort. Allt hade blivit annorlunda när han bestämde sig för att ta ett stort steg, och han hade aldrig ångrat sig.

Utanför fönstret från där han satt var en busshållplats där det stod människor och trängdes i den av kondens immiga kuren för att komma undan regnet och det var som det var i det här landet vid den här årstiden. Men han tyckte om hösten som en del av året och han hade även lärt sig att uppskatta den som en del av hans liv. Det hade tagit tid dock och ibland så var det inte alls lätt utan snarare svårt och han tittade ibland längtansfullt upp på någon stadig gren i en tall och tänkte att den där skulle nog hålla att hänga upp mig i. Det var inga allvarliga suicidala tankar. Han tänkte dem mer för att inse att han aldrig skulle ta ett sådant steg.

Det gick upp och ned det där med humöret. Ibland var han stark och kunde ta sig an hela världen med vänster hand. Vid andra tillfällen lägre än en lågtryck så lågt att det till och med var oläsligt i en barometer. I grund och botten så älskade han livet, men hatade det likafullt andra stunder.

Det finns en himmel för alla tänkte han, utom för självmördare och bögar. Det var sådan idioti som du fick lära dig på religionskunskapen i skolan på hans tid. Hur det var med den saken visste nog bara bögar som dött och de som tagit sig av daga.

Jerker hämtade mer kaffe och tog en kaka till. Den röda bussen kom och hämtade upp människorna som var glada över att få komma in i värmen. Han smuttade på kaffet och läste i sin bok där bokstäverna hoppade bock över varandra efter två sidor så han lade ner den i sin väska och såg sig omkring. Det satt en man till vänster om honom, äldre än han själv gissade han. Han såg sliten ut. Håret var lite för långt, ovårdat, lite fett och stripigt och han var rödbrusig i ansiktet. Han dricker för mycket tänkte Jerker och precis när han tänkt tanken så smög mannen upp en flaska med whisky ur innerfickan och förpassade en försvarlig mängd av den bärnstensgula vätskan ner i kaffekoppen. Han tittade upp för att kontrollera om någon hade sett hans förehavanden, upptäckte att Jerker hade observerat det hela så han flinade skuldmedvetet och slog ut med händerna i en ursäktande gest. Jerker log tillbaka och satte upp en min som sade, trodde han, att han inte brydde sig. Mannen vid bordet intill klappade sig då på vänster sida där han hade flaskan och pekade på Jerkers kopp och såg frågande ut. För en sekund så kände Jerker suget, men slog bort det snabbt och skakade nekande på huvudet. Mannen reste sig då upp och kom fram till bordet där Jerker satt.

”Får jag slå mig ner”, sade han lätt sluddrande. Jerker tittade på honom och tänkte säga nej men kände medlidande med den stackars mannen. ”Visst, slå dig ner du bara.” Den spritfryntlige herren drog handen genom håret och såg glad ut. ”Vänta, jag ska bara hämta min kaffekopp.” Efter ett visst balanserande med kopp och fat så slog han sig ner och presenterade sig som Arne. ”Skönt att han någon att snacka med”, sade han. ”Det har blivit lite ensamt sedan frugan dog. Det är mest jag och min vän här i fickan som umgås nu för tiden”, sade han leende och klappade sig återigen på vänstra sidan av kavajen han bar. ”Vad sa du att du hette sa du?” Jerker kände sig än mer medlidsam när han sade vad han hette. ”Beklagar sorgen”, sade han sedan. ”Äh! Det är ingen fara. Det är tio år sedan hon dog nu.” Han skrattade till. ”Jerker! Vad är det för jävla namn förresten”, flinade han. ”kofots-Jerker liksom, låter som om du var förbrytare, bandit, är du det?” Jerker flinade brett. Han var rolig den här killen tänkte han. Svårt att bli förbannad på en sådan. ”Nä! Inte vad jag vet”, sade han. ”Kanske ett par inbrott när jag var ung, och så snodde jag en bil en gång på fyllan. Men det är ju evigheter sedan”, sade han efter en kort paus. Arne garvade rått. ”Det var väl det jag visste, kofots-Jerker.” Han drack djupt ur kaffekoppen. ”Det syns på dig Jerker, du har en oärlig uppsyn kofotsgrabben. Skulle inte lita på dig en sekund.” Jerker lutade sig tillbaka och log. ”Min fru säger att jag har de ärligaste medelhavsgröna ögon hon någonsin sett”, sade han sedan. Arne slutade le. ”Du har det bra du pojke. Som fortfarande har en fru”, sade han med en klump i halsen. Jerker sade ingenting. Spriten gör honom gråtmild tänkte han krasst.

”Min fru älskade aldrig mig”, sade Arne sedan. ”Hon var nog kär i att jag avgudade henne snarare. Och sådant går inte att bygga något på. Om grunden är osäker så rasar snart hela byggnaden.” Han log. ”Hon var sur för att hon dog först tror jag. Hade nog hoppats på några år utan mig.” Han drack en ny klunk ur kaffekoppen. ”Är du säker på att du inte vill ha?” Frågade han och fyllde på med mer sprit. ”Helt säker”, sade Jerker. ”Hur kan du veta att att hon inte älskade dig?” Frågade han sedan och tänkte på hur typiskt det här var. Att han alltid hamnade i sådana här samtal med människospillror. De drogs till honom som flugor till hundskit och av någon anledning så kände de att de kunde öppna sig för honom. Hans fru sade att han hade en ufomagnet. Hon hade alldeles rätt tänkte han. ”Sådant märker man grabben. Och anledningen till att det fungerade någorlunda mellan oss var att hoppet aldrig svek mig.” ”Vilket hopp?” Frågade Jerker fast han visste svaret. ”Men det fattar du väl”, sade han lite vresigt. ”Hoppet att hon skulle besvara mina känslor förstås”, han suckade. Men jag var en idiot, jag förstod det efter att hon dött. Och då var det så dags.” Han drack ur koppen igen. ”Så då började du supa istället?” Arne stirrade på honom ingående. ”Just det”, sade han. ”Det var då jag började supa.”

Och sedan kom hans livs historia som handlade om att bli missförstådd, orättvist behandlad, jobbig barndom med föräldrar som skilde sig, urdåliga betyg i skolan som han nästan aldrig var på. Ett jobb som han aldrig trivdes med. Och till slut en färggrann beskrivning om hur han träffade sin fru och hur han nästan tvingade sig på henne. ”Hur kunde jag vara så jävla dum Jerker, kan du fatta det? Hela det där jävla äktenskapet var som en pjäs av den där svenska författaren som vars verk sätts upp på teve hela tiden, vad heter han?” ”Lars Norén”, sade Jerker. ”Just det, ångestmästaren Lars Norén”, han suckade igen och det lät som om livet pyste ur honom. ”Som en teateruppsättning av Lars Norén, sådant var mitt äktenskap.” ”Hur länge var ni gifta då?” Frågade Jerker. ”Femton år, och sedan kom cancern och tog henne ifrån mig”, sade han gråtmilt.

Jerker började ruttna på det här hyckleriet och självömkandet nu så han sade. ”Men du Arne, allvarligt talat, om nu ditt äktenskap var ett misslyckande och din fru aldrig älskade dig som du säger så är det väl skönt att vara av med henne.” Arne ryckte till som om Jerker gett honom en smäll. ”Va fan säger du!” Sade han och såg hotfull ut. ”ja, ja, men lyssna på mig nu. Jag säger inte att det är bra att hon är död, det är ju för jävligt. Men säg att hon försvunnit av andra anledningar, att hon lämnat dig helt enkelt. Då skulle ju det ha varit rätt skönt, eller hur? Då skulle du ha kunnat gå vidare med ditt liv utan det där tvivlandet på din frus känslor, och rentav kanske träffat någon ny som verkligen tyckte om dig?” Arne sade ingenting. ”Och så det här med att du super, varför gör du det egentligen? För att din fru är död? En fru som aldrig hyste några varmare känslor för dig?” Arne såg förvirrad ut. ”Ok, jag fattar att du blev ledsen när hon dog och tog till flaskan för att döva smärtan, det är ju rätt så vanligt.” Arne nickade. ”Men att fortsätta i tio år, och skylla på att du sörjer din fru? Nej du Arne, det köper jag inte. Jag tror att du super för att du vill supa och för att drömma om ett bättre liv än det du har.” Arne såg nu än mer perplex ut. ”Så sluta sup helt enkelt och skaffa dig ett liv”, sade Jerker och åt upp det sista av kakan och kände sig nöjd med sig själv.

Arne satt tyst en lång stund och såg ner i bordet. ”Det är ju jävligt lätt för dig att säga som har en fru som verkar tycka om dig och som säger att du har ärliga ögon till exempel. Det har jag aldrig fått höra.” Han tittade på Jerker som en ledsen hund tittar på sin husse. Jerker funderade på vad han skulle säga men kom inte på något så han satt bara tyst.

”Jävla kofots-Jerker”, sade Arne till slut och slog näven i bordet. ”Du har fan i mig rätt”, skrattade han högt och hade därmed lämnat ledsen hund läget och var nu gamla vanliga fyll-Arne igen. ”Du har rätt! Jag ska sluta supa”, sade han och slog upp mer whisky i kaffekoppen. ”I morgon får det vara nog.” Jerker log och gjorde tummen upp. ”Lycka till med det”, sade han och försökte låta bli den ironiska tonen.

”Det finns en himmel för alla Arne, en himmel för alla”, sade han sedan. Arne tittade honom i ögonen. ”Är du säker på det Jerker? Är du helt säker?”

”Ganska säker faktiskt, men, vad vet jag?”

Jag är vilse tänkte han. Vart är jag på väg? Och var det hit jag ville, där jag står idag? Var det här meningen med mitt liv? Ska jag känna mig nöjd eller ska jag ångra mig? Eller var mitt öde att vara den jag är idag och skulle det ha spelat någon roll vilka val jag gjorde? Skulle slutresultatet blivit detsamma med bara olika vägar hit om jag istället gjort andra vägval än de jag gjorde?

Han satt och dinglade med benen från en träbro som gick över en strid fors någonstans i Dalarna. Han formade händerna till en tratt och skrek för att överrösta forsens brus. ”Jag är fan i mig inte nöjd!”

Och det var han inte. Fast å andra sidan så hade han aldrig varit riktigt nöjd med någonting. ”Och så har jag bara en fjärdedel kvar att leva”, skrek han vidare. ”Och hur fan ska jag hinna bli nöjd på bara tjugofem år när jag inte har lyckats hittills”, sade han sedan mer för sig själv. Och så tänkte han på vad han skulle gjort annorlunda för att inte vara den han var och det enda han kom att tänka på var att han skulle velat ha varit rockstjärna, eller författare. Han reste sig upp och gick in i skogen som låg på andra sidan bron. Rockstjärna? Ja varje gång han var på konsert, eller på den tiden då han gick på konserter, så önskade han att det var han själv som stod på scenen istället för den som gjorde det. Att stå där och få publikens oreserverade dyrkan som den värsta Jesus måste ju vara en egotripp utan like och något som jag lätt skulle kunna stå ut med tänkte han. Om jag vore tillräckligt musikalisk tillade han.

Han gick vidare på stigen längre och längre in bland tall och gran och det luktade friskt och fuktigt och det var september och sommaren var slut. Författare skulle han faktiskt ha kunnat bli, funderade han vidare. Han skrev bra och de som läst det han skrivit tyckte att han skulle ge upp det han till vardags höll på med och istället satsa på skrivandet. ”Skriv en roman”, sades det. Och han hade försökt men aldrig lyckats få någon kontinuitet i det han skrev. Noveller hade han skrivit ett antal, en del bra och en del utmärkt bra till och med ansåg han själv och de som var riktigt bra skulle säkert ha kunnat bli publicerade om han bara skickat in manuset, vilket han aldrig gjorde. Varför visste han inte. Jo det gjorde han egentligen om han skulle vara ärlig. Det var den förbannade rädslan som styrde som vanligt. Skräcken för att bli refuserad, och nu var det försent.

Jerker kom fram till gläntan dit han varit på väg. Klättrade upp och satte sig på sin favorit-sten som stod mitt i grönskan. Plockade fram påsen med gräs och rullade en joint. Rökte den eftertänksamt och lät livet ta ut svängarna. Världen blev vackrare helt enkelt, dofterna intensivare, färgerna starkare och älgen som klev ut på ängen var det mest graciösa djur som någonsin spatserat på Guds gröna ängar tyckte han där han satt på sin sten. Tills han fick klart för sig att det verkligen var en älg. När det gick in att den var verklig. Den fanns ju där, men i det tillstånd Jerker befann sig i så var den till en början inte riktigt reell. Som om den stod där den stod utan att göra det på något sätt. Och det var först när det gick upp för honom att det på riktigt stod en älg inte mer än tre meter ifrån honom som synapserna började koppla impulserna rätt så att varningsklockorna började ringa.

Vad grå den är, tänkte Jerker, och vacker. Hjärtat slog hårda slag i hans bröst nu och han satt alldeles stilla. Vinden låg tydligen rätt för älgen reagerade inte på att han satt där på sin sten och rökte gräs. Den böjde sitt stora huvud med snöskovel till horn och betade av gräset. Jerker räknade till sexton taggar och den var så nära att han såg när den blinkade. Han blinkade tillbaka. Älgen kom ännu närmare och när den lyfte sitt huvud från betandet så fick djuret syn på honom. Älgen vred huvudet på sned och sneglade på honom. Frustade lätt och lade öronen bakåt. Jerker blundade och bad en stilla bön om nåd och fri passage därifrån och som han satt där blickstilla så kände han hur mulen på älgen vidrörde hans ena ben. Jerker slog upp ögonen och stirrade på älgtjuren. ”Hallå där!” Sade han impulsivt. ”Vad tror du att du håller på med?” Älgen tittade på honom och sade, ”jag nosar på ditt ben, hurså?” Nåja, så sade älgen naturligtvis inte, men det såg ut som om han gjorde det tyckte Jerker i sitt omtöcknade tillstånd. Och i nästa sekund så ryckte det till i älgens kropp och han satte av i galopp därifrån och plöjde som en bulldozer in bland träd och buskar och ett gäng kajor som satt i en trädtopp lyfte i panik och flög därifrån.

”Jag kan prata med djur!” Utbrast Jerker där på sin sten med hjärnan fylld av rök. ”Jag är Dr Doolittle”, skrattade han högt och såg sig omkring efter andra djur att inleda en konversation med. Han såg dock inga fler älgar, och ingen grävling, ingen räv, inte heller ett endaste litet rådjur, det enda han såg var skräniga Kajor. Men de verkade tala ett språk som han inte lärt sig ännu för han förstod inte vad de sa. Jerker klättrade ner från stenen och satte sig i gräset med ryggen mot stenbumlingen och rullade en cigarett till. Kanske ytterligare en tagg skulle göra att han förstod även kajorna. Han önskade att han haft ett gäng gräsänder här för dem hade han förstått tidigare och var säker på att nu, med sin nyvunna kunskaper, så skulle de kunna ha haft en givande konversation.

Han somnade där han satt, och när han vaknade så visste han inte längre var han var. Världen var plötsligt främmande och han kände hur paniken sakta steg i honom. Så han reste sig snabbt och började gå. Tänkte att hans inbyggda kompass snart skulle kicka in och leda honom in på rätt väg. Men den snurrade runt, runt som om träden i skogskanten var magneter. Det började skymma och allt var upp och ner så till slut när han inte visste varken ut eller in så slog han in på första bästa stig och ökade tempot. När han gått ivrigt i en timme och fortfarande inte hade en aning om var han befann sig så gav han upp. Det var mörkt nu och det började bli kallt och han hade för lite kläder på sig. Jerker satte sig under en gran och väntade. Väntade på att världen skulle bli normal igen, på att väderstrecken skulle återgå till norr, söder, väster och öster så att han skulle kunna ta ut en kompassriktning som skulle ta honom hem. Men ingenting hände. Allt var fortfarande förvirrat och så när han satt där under de hängande grenarna så kom där en grävling spatserande på stigen. Den stannade och glodde på honom.

”Varför sitter du där?” Frågade den och satte sig på bakbenen. Jerker glodde på den och sade, ”skit i det du, sköt ditt du så sköter jag mitt” sade han otrevligt för han frös och kände sig olustig och rädd. Men så ångrade han sig och sade istället med vänligare röst. ”Jag är lite vilse, hittar inte hem förstår du.” Grävlingen nickade eftertänksamt. ”Mm, jag vet hur det känns. En gång så hittade jag inte hem till mitt gryt, gick i två dagar innan jag fann det. En hårresande upplevelse var det.” Jerker var fortfarande häpen över att han verkligen kunde tala med djur och stirrade på den randiga uppenbarelsen som satt där mitt på stigen och konverserade. ”Tror du att du kan hjälpa mig hitta hem?” Frågade han sedan. ”Jag gick över en bro som ledde över en fors, och nu kan jag inte ens finna forsen. Känner du till någon fors?” Log han förläget. Grävlingen lade huvudet på sned och såg ut som om den funderade. ”Kanske”, sade den sedan. ”Men det är långt härifrån, du är verkligen lost grabben.” Grävlingen grymtade till. Det lät som om den skrockade. ”Men det är mörkt nu så jag tror inte att jag hittar, även om jag ser hyfsat i mörkret jämfört med dig du stackars människa.” Det såg ut som om den log. ”Så om du inte ska snubbla och slå ihjäl dig så tror jag att vi väntar tills de dagas”, sade den randige och började vanka därifrån. ”Försök att sova en stund. Jag kommer tillbaka”, sade grävlingen och när den gick därifrån så lät det nästan som om han visslade.

Jerker gjorde som han blivit tillsagd. Vem bråkar med en talande grävling liksom? Men han kunde inte sova för världen var ur led och det kändes som om han höll på att bli galen. Ena sekunden så var det helt normalt att han kunde tala med djur men i den andra helt befängt och han visste inte längre vad som var verkligt. Jerker befann sig i ett gränsland mellan galenskap och det där andra som kallades normalt tillstånd. Han var oförmögen att avgöra vilket land han bodde i.

I gryningen kom grävlingen tillbaka.

”God morgon! Sovit gott?” Frågade det randiga rovdjuret glatt. Jerker stirrade med glasartad blick på det fryntliga djuret. ”Du kan inte prata, eller hur?” Sade han med svag röst.” Det är bara min hjärna som spelar mig ett spratt.” Grävlingen skrattade till. Åtminstone så lät det som om han skrattade. ”Ok, men då kan du ju fråga dig varför jag kom tillbaka. För jag var ju här igår också, det minns du va?” Jerker sade ingenting. Tittade bara länge på den fyrbenta krabaten med sin spetsiga nos. ”Jag hade en bror en gång”, sade han sedan av någon outgrundlig anledning. ”Det hade jag också”, sade grävlingen. ”Vad hände med din?” Jerker suckade. ”Jag vet inte faktiskt, han försvann när jag var ung. Ibland så undrar jag om han verkligen fanns eller om jag bara inbillat mig det. Jag har fragment av minnen tillsammans med honom men som sagt, det kan bara vara önsketänkande.” Grävlingen började gå. ”Hänger du på eller? Det är ganska lång väg till den där forsen.” Jerker följde tveksamt efter djuret. ”Jag vet inte vad jag ska tro”, sade han sedan. ”Pratar jag verkligen med dig, en grävling? Det känns som jag håller på att bli galen. Är det så, är jag från mina sinnen, har jag tappat det nu?” Grävlingen sa ingenting utan vaggade bara på ett par meter framför honom. De gick under tystnad en lång stund och skogen var tät och stigen smal och blåsten susade i trädtopparna. Regnet hängde i luften. ”Min bror blev överkörd”, sade grävlingen sedan. ”Av en av era jävla bilar. Fattar du hur många av mina släktingar som blivit mosade under bil hjul.” Jerker nickade. ”Jag vet”, sade han sedan. ”Döda grävlingar överallt efter vägarna. Varför är det så tror du?” ”Vi är för långsamma, och så ser vi lite dåligt, och så finns det för mycket bilar och vägar som förstör vår skog.” Grävlingen morrade till. ”Jävla människor, ni tror att ni äger världen, men ni är bara som ett virus som slukar allt i er väg.” ”Jag vet”, sade Jerker. Han accepterat att han kunde prata med djur nu, att han till slut blivit knäpp men det kändes okej. Det var inte så dumt att ha förlorat förståndet på det här sättet. ”Är det långt kvar?” Frågade han sedan. Grävlingen lunkade på i maklig takt. ”Som sagt, en lång väg för mig. Kanske inte lika långt för dig, jag vet inte riktigt”, sade den randige. ”Det är ganska snyggt det där randiga, svartvita som ni har”, sade Jerker för att vara trevlig. ”Vi är snyggast i skogen, bara så du vet”, flinade grävlingen och visade sina skarpa tänder.

Efter tvåtimmars promenad enlig Jerkers tideräkning så kunde han höra forsens brus långt borta. Grävlingen stannade, höjde sin högra tass och pekade. ”om du följer stigen ett tag till så kommer du fram till en korsning, där tar du till vänster och sedan är du snart framme vid bron som du kom hit över”, sade grävlingen lite andfått. ”Du känner fortfarande inte igen dig?” Jerker skakade på huvudet. ”Det känns som om jag är på en annan planet”, sade han och gjorde en grimas. ”Vem vet, du kanske är det”, sade den randige följeslagaren. De skiljdes åt efter det och Jerker ville ta upp grävlingen i famnen kände han det som, men avstod. Tog honom istället i tassen och sade tack för hjälpen. ”Ingen orsak grabben”, sade den svartvita. ”Kul att kunna hjälpa till.”

Jerker stod en lång stund och såg efter sin nyfunne vän när han sakta vaggade iväg. Gick sedan rakt fram ett tag och tog till vänster i stigkorsningen och satt snart på bron och dinglade med benen och plötsligt kom allt tillbaka, som om någon dragit bort en gardin framför hans ögon och han mindes. Som man minns en dröm, och han undrade vad som hänt honom. Om det hänt överhuvudtaget? Han tog fram påsen med marijuanan, tittade på den och ruskade på huvudet och reste sig upp och hällde ut det i det framrusande vattnet. Aldrig mer tänkte han, farliga saker det där.

Han började gå hemåt och när han kom ner i samhället där han bodde så tog han en sväng förbi ICA för att köpa sig lite mat till kvällen. Utanför dörren var en stor golden retriever parkerad och för att testa så sade han till den lurvige ”hej på dig du, hur är läget?” Hunden viftade på svansen och skällde glatt och Jerker drog en suck av lättnad men blev samtidigt besviken. Det hade ju varit fantastiskt om han verkligen hade kunnat tala med djur tänkte han och log. Han kliade vovven bakom ena örat och klappade den på huvudet och gick förbi för att gå in. ”Kan du säga till min matte, hon har en gul kappa på sig, att snabba sig på lite. Det börjar bli kallt om tassarna här”, sade hunden. ”Visst”! Inga problem, gul kappa sa du?” sade Jerker utan att tänka sig för. ” Och så slog det honom så han vände sig om och stirrade på den gyllene hunden. Den flinade och sade, ”gul kappa, blond och ganska söt faktiskt. Singel är hon också.” Jerker kände sig helt perplex och förmådde bara nicka, och så började han att gå in. ”Glöm inte, gul kappa, söt och singel!” Ropade hunden efter honom.

Föreståndaren för ICA affären mötte honom i dörren och skrek till Jerker. ”Är det din hund eller? Kan du se till att få tyst på honom. Han skrämmer bort kunderna. ”Nej det är inte min hund”, sade Jerker. Men sade sedan till den lurvige rackaren att vara lite tystare. ”Ja, ja”, sade hunden. ”Säg till matte bara. Och du, lägg in en stöt vetja. Hon behöver en kille.” Vi får se”, sade Jerker och flinade. ICA-killen glodde på Jerker, skakade på huvudet och gick tillbaka in i affären. Hunden skrattade. ”Vilken idiot va, eller hur?”

Jerker nickade, gick in och siktade in sig på en söt kvinna i gul kappa som stod vid köttdisken. Han tog mod till sig och gick fram.