I underjorden

Långt därnere i de djupare regionerna där ljuset var sparsamt, där fukten dröp efter väggarna, där det ljus som fanns flämtade uppgivet och höll sig vid liv med hjälp av en sparsam mängd syre fanns osäkerhet och obeskrivlig fasa.

Ljuset bestod av facklor som satt i metallhållare inkilade i bergväggen och det sluttade neråt, en trång tunnel som det knappt gick att stå upprätt i. Brant neråt gick det och för att inte falla fanns en ledstång av rostigt järn även den fästad i den skrovliga väggen av sten. Lukten var unken och kom som pustar av dålig andedräkt nerifrån och det föreföll som om tunneln inte hade något slut. Ett vinande ljud kom oupphörligt och tjöt i öronen som tinnitus och det gjorde det svårt att ens höra vad du tänkte. Det var kallt, rått och ruggigt och kläderna klibbade på hans kropp som blöta yllefiltar och skorna, trots att de var av den rejäla typen, kändes som tvättsvampar på fötterna och det klafsade lätt när han sakta tog sig neråt i tunneln. Han höll sig hårt i järnräcket, kämpade emot skräcken han kände, bet ihop och fortsatte. Vinandet tilltog i styrka ju längre ner han kom men fukten avtog och det började bli varmare. Men han var kall av skräck och när det svaga mullrandet, som från en avlägsen åska, blandades med de höga tonerna som tjöt i hans öron så ville han vända om. Det gick dock inte. Han hade försökt tidigare men för varje tiotals meter han tog sig upp så förskjöts han femton tillbaka. Något höll honom kvar här nere. Vad visste han inte.

Om det var dag eller natt hade han för längesedan tappat greppet om. Det sved i hans ögon av trötthet och av något stickande i luften. Att sova var uteslutet, vid ett tilfälle försökte han genom att lägga sig tvärs över tunneln med fötterna mot ena tunnelväggen och ryggen emot andra sidan. Men när han slöt ögonen kröp det i kroppen på honom som om han hade maskar under huden och fruktansvärda syner torterade hans sinne och gjorde honom än mer skräckslagen än när han hade ögonen öppna. Så han fortsatte sin väg neråt. Det var hans öde, han förstod det nu och han visste att han var på väg mot vansinnets rand. Trots detta så fortsatte han, besatt av att ta reda på vad som fanns i slutet av tunneln.

Var han kom ifrån hade han sedan länge glömt och vad som existerat innan han hamnat i den här avskyvärda situationen var som raderat ur hans medvetande. Så allt han visste var att han var tvungen att gå vidare så han stålsatte sig, bet ihop ännu hårdare och tvingade sig själv att stappla vidare. Facklorna på väggen kom glesare nu och långa stunder så hasade han neråt i komplett mörker och ökade därför takten för att komma undan det svarta. Det var som att ha en svart säck över huvudet och han spärrade upp ögonen så mycket det gick för att kunna se, vilket resulterade i ännu mer sveda. Tårarna rann i floder ner över hans kinder.

När han var tvungen att stanna för att vila så tyckte han sig höra röster och ett hasande bakom sig. Som om någon följde hans väg. Först trodde han att han inbillade sig men höll andan och lyssnade och koncentrerade sig för att höra igenom oväsendet och till slut så blev han säker. Han började skaka i kroppen av rädsla och försökte i desperation skrika åt sin förmodade förföljare men hans röst dränktes nästan helt och hållet av mullret och vinandet, men hasandet slutade när han skrek trodde han. Så han fortsatte sitt vrålande tills han röst gav upp och allt som kom ur hans strupe var ett väsande. Han övervägde att vänta för att se vad som förföljde honom men skräcken när han svagt hörde hur det väsen som var bakom honom, för att det inte var något mänskligt var han övertygad om, kom närmare tvingade honom neråt.

Det var varmt nu och kläderna på hans kropp började torka en aning och istället för att frysa började han svettas. Facklorna hade helt upphört att komma nu och mörkret var totalt, men långt där nere, det lutade brantare nu och han var tvungen att klamra sig fast vid ledstången för att inte falla, kunde han ana ett ljus. Och vad som helst var bättre än att befinna sig i detta här fasans mörker så han ökade tempot ytterligare, så mycket som det var möjligt, och gled nu snabbare nerför. Bergväggarna var nu nästan helt släta och han höll sig fast med all kraft han kunde uppbåda för att inte falla handlöst. Det stickande som fanns i luften hade tilltagit och han började få svårt att andas.

Plötsligt tog marken slut och han var en hårsmån från att falla ner. Det som räddade honom var att ledstången tog slut och att han stod på en smal klippavsats som inte längre lutade neråt. Han lade sig försiktigt ner och kikade över kanten och det glödde där nere som från lava trodde han och vinandet var nu också konstigt nog en kall luftström som svepte uppåt och mullrandet fick hans trumhinnor att vibrera och han kunde inte hindra sig själv från att skratta. Ett vansinnesskratt var det och om han hade kunnat höra sig själv så hade han blivit ännu räddare än vad han var och han började som en vetvilling att dunka sitt huvud mot den glatta klippavsatsen för att åtrvinna sitt förstånd och när smärtan och blodet som rann från hans sargade panna nådde hans medvetande så lugnade han sig och lade sig på rygg och tog djupa andetag, som på grund av den fräna lukten framkallade en hosta som höll på att kväva honom.

När lungorna återfann sin normala rytm och han med lätta andetag fick i sig något av den lilla mängd syre som trots allt fanns i luften, hörde han hasandet bakom sig igen, närmare nu än förut. I panik började han famla utefter kanten på klippan för att hitta en väg neråt igen och hittade till sin lycka något som förföll vara en stege av något slag. Skräcken hade nu tagit överhanden och i ren självbevarelsedrift svängde han benen över kanten och fick fotfäste och började klättra neråt så snabbt han kunde. Han stannade efter stund och lyssnade och ljudet han hörde från klippavsatsen där nyss befunnit sig isade blodet i hans ådror. Det var ingenting han hört förut, nästan obeskrivligt, som om ett djur i svår smärta och dödsånget eller frustration upphävde sitt sista tjut, och det tjöt i hans öron och hade han kunnat så skulle han hållt för sina öron med händerna men de knep ju hårt om stegen och han ruskade på skallen för att stänga ute det fruktansvärd vrålet och fortsatte att klättra neråt. Till sin förtvivlan så kunde han känna hur det som var däruppe också hade upptäckt stegpinnarna och började ta sig neråt efter honom.

Han stängde ute allt annat nu och koncentrerade sig på att klättra och efter vad han uppfattade så kom det lavaliknande glödandet närmare. Det var så svårt att i mörkret bestämma avstånd men när han tittade neråt så var han säker på att han närmade sig. Det böljade, som ett hav av glöd där nere, men det var inte överdrivet varmt. Inte som att klättra ner i en vulkan tänkte han. Allt var som overkligt och obegripligt och hans händer sved och blödde säkert ymningt för stegpinnarna var av järn och kändes rostiga och skrovliga men han brydde sig föga. Allt som existerade var för honom att komma neråt så snabbt som det bara gick. Bort från det hemska som förföjde honom men också neråt, till slutet, eller vad det var. Till botten och döden trodde han. Men han var inte lika rädd längre. Det fanns ju bara en väg att gå. Tillbaka var uteslutet.

Till slut så var han vid slutet av stegen och han befann sig nu cirka en halvmeter ovanför den svagt glimmande, orangea massan. Det fanns inga fler stegpinnar så allt som återstod var att sänka sig ner i det som böljade under honom. Han tvekade men hörde återigen hur hans förföljare närmade sig. Släppte taget med fötterna och med bara armarna tog han sig neråt och när halva kroppen var nere i den obegripliga skimrande underjordiska sjön, fick man väl kalla den, så släppte han taget och lät sig sjunka ner.

Det var varmt och behagligt och det var som om han absorberades av vätskan. Han flöt sakta, fördes av svaga strömmar bort från stege och vedervärdig rädsla och det sista han såg och hörde var hur det som förföljt honom, och det var som en stor svart skugga knappt förnimbar i det svaga ljuset, ustötte det där hemska vrålet igen och det föreföll som om, vad det nu var, inte kunde följa honom ner i vad han befann sig i. All skräck försvann där han låg och flöt på rygg. Vinandet och mullret hade upphört och han kände en befrielse och en frid och han var ett med de svagt böljande dyningarna. Han kände inte längre sin kropp, all smärta och kväljande ångest var borta och det var som om han blev en del av en ny existens, en annorlunda och högre medvetenhet. Uppgick likt i en kraft och han tänkte att om det här var döden så var det något att längta efter. Inget att vara rädd för.

Det sista han tänkte på innan det som hade varit han försvann, upplöstes och förenades med ett nytt medvetande var att han var tacksam. Han kände en stor tacksamhet för att han förunnats den här känslan. Och även om han inte kunde komma ihåg vem och vad han hade varit innan han hamnade i den mörka gången som lett honom hit så förstod han att det varit nödvändigt. Att det som han tidigare varit bara var en prövotid och att han nu var framme vid slutstationen. Sedan upphörde hans tankar och tystnad och stillhet rådde. Det orangea havet var spegelblankt och allvetande och allt var som det skulle. Ingen skräck, ingen oro och rädsla fanns längre. Allt var en stor pulserande kraft, ett universellt hjärta som slog sin eviga slag.

Det skulle aldrig stanna.

Godafton.

Grapefrukt

Han stod stilla. Andningen kom stötvis och det lät som om han sprungit men det hade han inte. Det var för övrigt längesedan han kunde springa och så var det. Ingenting att göra åt detta och han hade accepterat att det var på det sättet. Han stod kvar orörlig och försökte hitta sin vanliga andningsrytm och han gjorde sitt bästa. Försökte slappna av, hade armarna ut efter sidorna och hakan något lyft för att få fri passage ner i lungorna. Den äldre mannen försökte visualisera hur han andades djupt och fritt, som när han var ung, och lätt kunde simma femtio meter under vattnet utan att det bekom honom nämnvärt. När hans lungor var stora som Domuskassar och hjärtat slog långsamt och eftertänksamt i hans bröst. Han tänkte på det och ett sting av saknad for genom hans kropp men han började långsamt få syre igen. Promenaden han var ute på, hans dagliga runt kvarteret, brukade gå lättare än så här och det var först på senare tid som andnöden hade satt in och han oroade sig för det, som för en läckande kran, tänkte på det dagligen, hoppades att det inte skulle bli värre, och du vande dig tänkte han, som att du till slut inte längre hör droppandet förrän det blir till en fors och dränker allt i sin väg. Men han tänkte då inte gå till någon jävla läkare. Bara titeln läkare gjorde honom förbannad. Så förmätet på något sätt, att ge sig ut för att vara någon som läker, som en shaman i vit rock. Det enda de gjorde var att skriva ut mediciner som hade fler biverkningar än botande substans ansåg han. Du blev sjukare av mediciner än av att inte ta dem.

Han började gå igen, långsamt, och så sakteliga började hans lungor arbeta någorlunda funktionellt igen tills han kunde öka på tempot så att det såg normalt ut när han gick. Inte som någon som höll på att dö vilken sekund som helst. Det var viktigt för honom, att allt såg ut som vanligt, att han smälte in. Inte som när han var en ung man och satte en ära i att vara annorlunda. När du var äldre så var annorlunda konstigt, sjukt, drabbad av en sjukdom, slagen av en stroke eller liknande. Svårt att andas var en sak, att gå sakta som om varje steg vore det sista var en helt annan. Det var ett skit att bli gammal tänkte han.

När han kom hem igen så bryggde han sig en kanna kaffe och drack det i favoritfåtöljen framför teven. Han tog sig en chokladbit också. Marabou mjölkchoklad, den enda choklad som var värd sitt namn tyckte han och det hade hans fru också tyckt. Han kände sig ledsen när han tänkte på henne, det gjorde han alltid, och han förstod att han aldrig riktigt skulle komma över att hon var borta. På något sätt så kändes det som om hon alltid fanns i hans närhet, att hon när som helst skulle ropa från köket att maten var klar, eller att hon ville att han skulle tända en eld i öppna spisen, men när det inte hände så kom sorgen igen och den hade aldrig lämnat honom riktigt, den var bara mer eller mindre påtaglig. Aldrig hade han kunnat föreställa sig hur ensam han kunde känna sig förrän hon var borta. Hon, som hade varit hans bästa vän, älskarinna och förtrogna, som han alltid var ärlig mot och som han litade på. Han hade aldrig kunnat lita på någon som han litade på henne. Hon hade varit hans trygghet och innan han träffat henne så hade han inte ens varit i närheten av känslan trygg. Och även om han inbillat sig att han haft en plats i någon slags trygghetens oas tidigare så förstod han efter att de mötts att det bara hade varit en hägring i en torr och karg öken. Tillsammans med henne var allt fulländat och att inte längre ha henne vid sin sida var som att vara en levande död. Han reste sig upp och vankade omkring i rummet. Gick till spegeln i hallen och såg på sitt fårade ansikte och suckade. Ibland såg han hur gammal han var medan han vid andra tillfällen tyckte han att han såg riktigt bra ut. Men oavsett hans utseende, och det hade faktiskt mindre betydelse, så visste kroppen hur gammal han var. Den var övertygad och ärlig och visade honom varje dag precis hur många år som han hade på nacken. En onödig ärlighet tyckte han och tänkte på sina knakande knän, sin värkande rygg och problemet han hade med att kissa. När hans fru levde så hade hon tvingat iväg honom till en läkare i alla fall för att kontrollera att han inte hade prostatacancer. Det hade varit en plågsam upplevelse, men resultatet var positivt, eller negativt, hur man nu valde att se det. Han hade således inte cancer, och hon hade varit glad för det, och han själv också förstås. Nu spelade det mindre roll.

Livet, tänkte han, var som en grapefrukt, både sött surt och beskt i olika faser av tillvaron. Han tyckte om grapefrukt av den anledningen. Frukten speglade hur det var att leva och varje gång som han åt av den så tänkte han på hur det hade varit när han var ung, när han var medelålders, och nu på när han var gammal. Om sanningen ska fram så var det inte hans metafor utan det var naturligtvis hans hustru, som var en insiktsfull person, förutom att hon var både vacker och sympatisk, och det var hon som hade lärt honom att äta grapefrukt. Innan hon presenterade hur hon tänkte när hon åt sin frukt till frukost, så hade han tyckt att den var omöjlig att äta, alldeles för besk och osmaklig. Men det var inte förrän hon förklarat hur hon tänkte, att smaken återspeglade den sinnesstämning du hade, som han förstod och kunde äta den. Nu för tiden så smakade den väldigt beskt och han förstod ju varför men den hade varit ett under av smakexplosioner när de åt den tillsammans. En halv grapefrukt varje morgon, det var hans regel. Ingen frukost utan och han hoppades varje gång som han satte tänderna i den att den skulle smaka som den gjorde en gång tillsammans med henne. Hittills hade han blivit besviken men hoppet levde kvar och han tänkte fortsätta traditionen så länge som han hade liv kvar på jorden att leva.

Han satt länge och tittade på teve den här kvällen. Vad han tittade på spelade ingen roll. Bara det fanns ljud och rörliga bilder så var han nöjd för han visste att om han satt där i soffan tills han nästan somnade så kunde han inbilla sig att hon låg därinne i sängkammaren och sov i sängen brevid hans när han gick och lade sig. Så hade det varit förr och han brukade ligga länge och lyssna på hennes andetag när han väl lagt sig. Det var den enda vaggsång han behövde då när hon levde.

På senare tid, under ett år eller så, hade han börjat att bädda med kuddar under hennes täcke för att få en illusion om att hon låg där och när han nu lade sig ner och slöt sina ögon så kunde han inbilla sig att han hörde hennes snusningar. Till slut så somnade han och han skulle vakna till ännu en dag och ännu en grapefrukt och den skulle smaka beskt och vedervärdigt och det skulle komma att vara så under resten av hans liv. Men det visste han inte.

Och det var väl lika bra det.

Snart kommer våren.

Jag tror att det var min guru från förr, rockpoeten, som skrev att våren kommer i slutet på februari. Han hade alldeles rätt i det och än mer idag då vintern för det mesta lyser med sin frånvaro. Den här dagen, i slutet av januari då det för övrigt varit kallt med snö några fina dagar och jag och L var i pulkabacken och åkte för första gången i år, så droppar det från taken igen och en koltrast tog det som ett tecken på att det var dags att trilla några toner från ett tak. Det kändes fint men ändock en aning absurt.

Apropå rockpoeten förresten, jag tyckte verkligen om honom då, när jag var en yngre man. Tyckte att det han skrev och den musik han gjorde var utomordentligt bra och jag läste och lyssnade med någon slags andaktsfull vördnad. Men då jag har tagit ett steg till och det känns som om han står och stampar som en tjur i ett bås och är arg som fan utan att komma någon vart så har vi idag lämnat varandra. Han ger inte upp i alla fall, det får du ändå ge honom.

Och det fanns en tid då jag var Jack Råstedt med allt vad det innebar, en aning patetiskt jag vet, men ändå. Roligt hade jag och jag levde ut min dröm och det finns en del av det som jag skrev mellan vinflaskor och pipor som är riktigt bra. Någon författare blev jag aldrig dock, det saknades någon form av energi som han, min gamle hjälte fortfarande besitter och jag önskar att jag var mindre splittrad och kunde fokusera bättre istället för att vara som en gles hagelskur som skär himlen i bitar. En kanonkula med ett mål i sikte borde jag vara. En rak och tydlig linje och krasch och bom och en jävla smäll när jag träffar det jag siktat på, så önskar jag att mitt skrivande var. Som det är nu så blir det bara spridda skurar i en blogg som ett fåtal läser.

Mörkret försvinner när våren kommer. Inte bara från jorden utan även från sinnet och jag minns vårdagsjämningarna i den vita parken och vi var där oavsett väder och vi hade vin och andra sinnesförändrande medel till vårt förfogande. Vi var fria tyckte vi och livet var en lek och våren var en befrielse och allt skulle bli fantastiskt och vi hade högtflygande planer och gräset grodde under våra fötter och solen var vår bästa vän och håret var långt och växte för fred. Framtiden var ljus och ett vanligt liv, som det som jag lever idag, var för förlorare och vi skulle aldrig bli som dem som jobbade mellan nio till fem och som var som programmerade robotar utan förmåga att uppleva visioner om en tillvaro utan regler. Livet var vår villiga älskarinna som aldrig sade nej och vi bad inte om ursäkt för någonting utan gjorde som vi ville och allt var en underbar villervalla och vi älskade varandra och skickade flaskan och pipan emellan oss. Solen värmde våra unga kroppar vi hade allt vi behövde tyckte vi.

Jag ser tillbaka på det där nu och det var några härliga år, men som de flesta så gav vi upp och lät oss motvilligt glida in i samhällets regelverk och det är där jag är idag och trivs för all del riktigt bra med det. Men i själen så är jag fortfarande en fri ande och jag ler när jag tittar tillbaka på en lyckligt leende, ung man i trenchcoat och jag tycker nog att jag gav upp för lätt. Jag borde gett mina drömmar en bättre chans och skrivit åtminstone en bra bok av alla de litterära mästerverk som jag bar i mitt sinne.

Nåväl, det är väl inte försent än tänker jag. Men innerst inne så vet jag att det nog är så. Mitt skrivande då var för mig en förhoppning om en biljett till en tillvaro som skulle befria mig från vanligheten och hade nog inte så mycket att göra med att skänka världen läsupplevelser utöver det vanliga. Nej det var berömmelsen jag var ute efter. Ett liv i stråkastarljuset handlade det om och det är väl lite så fortfarande så om jag ska vara ärlig. Nu är det ju inte så mycket liv kvar för den här rebellen från för länge sedan och det har ingen avgörande betydelse längre huruvida jag blir berömd eller inte. Jag var ung då och ville vara i centrum, gå förbi köer och sitta i teve och radio och lägga ut texten. Vara svår och intellektuell och gå på röda mattan rakt in i den berömda evigheten. Jag ville vara en kändis helt enkelt. Det var viktigt för mig.

Nu är det väl inte så att jag har några större förhoppningar om att bli hyllad för mina litterära ansträngningar idag, men det är viktigt för den här bekräftelseknarkaren att bli läst och att någon i alla fall ibland säger att det är bra. Det är naturligtvis så att jag har ett behov av att uttrycka mig i skrift och förmedla via sociala medier vad som rör sig i mitt huvud och att jag inte skulle skriva om inte det drivet fanns. Men som sagt, det är roligt om någon läser det, och ibland ger ett positivt omdöme. Negativ kritik kan jag inte ta ens i små doser så den kan ni hoppa över 😀

Godafton.

Och våren är för övrigt på gång, ni kan lita på mig.

Universums krafter.

Hand i hand gick de tillsammans. De sa inte så mycket, log bara mot varandra då och då och ibland så kramade hon till lite extra hårt om hans hand och då kramade han tillbaka. Ett osynligt språk dem emellan som sade mer än ord. Och det var kallt ute men de hade varma kläder på sig. Snön låg meterdjup över landskapet och dämpade alla ljud men lyste upp i det som tidigare varit mörkt. De var sammankopplade tänkte han, som av osynliga, svagt elektriska ledningar och i ett särskilt ljus gick det att se dem. De var som trådar från en manet, svagt skimrande, tunna som sytråd men starka som vore de av kevlar. Allt de gjorde hon och han var länkat och de bytte tankar och kraft genom trådarna och han visste hur hon kände och när hon kände det. Och de talade bara när det behövdes. För att verifiera att det de kunde förnimma var riktigt uppfattat.

Universums krafter, tänkte han. Det måste vara de outtömliga krafterna i det som vi kallar för universum som vi är kopplade till. En medvetandeform som finns runt omkring oss, som kraften log han, men med den skillnaden att denna inte gick att kontrollera. Den kontrollerade i viss mån dig istället men med ett givande och tagande beroende på hur perceptiv du var. Ett öppet sinne gjorde att du kunde använda dig av krafterna och utnyttja dem till dina egna syften och behov. Ett stängt dito fick till följd att du mer eller mindre var styrd av kraften och det var i och för sig inte nödvändigtvis något negativt, men du var inte medveten om att det fanns en kraft därute då och du gick därför genom livet ovetande, oupplyst men fick ändå stöd och rättning i ledet om jag får be. En, två, tre, fyr och håll takten för tusan.

Och det var väl så det var i det här livet för många, ett evigt trampande i samma hjulspår, som en blind oxe vid en kvarn. Runt, runt, runtomkring och upp och ner för backar och till slut, ja vad händer vid slutet av vägen? Är det slut eller finns det en fortsättning? Han suckade och såg på sin fru och han visste att hur det än slutade så var dagarna tillsammans med henne värt alla vedermödor han gått igenom förr om åren och livet hade börjat när han såg henne sitta där i lunchrummet. Och när blixten slog ner i hans huvud så visste han att där, där satt hon som han väntat på i hela sitt liv. Och hur det än var, och all spott och spe som han fått för vad han gjorde, så hade han inte för en sekund ångrat sig och även om det fanns stunder av eftertänksamhet och oro i hans liv för de som som fick ett annat liv än det som de tänkt sig så trodde han, när han såg dem idag, attt de mådde bra och att de inte dömde honom alltför hårt. Han ville att de skulle förstå, och de gjorde nog det trodde han. Han var så stolt över dem och vad de åstadkommit. Universums krafter hade behandlat dem väl och burit dem på osynlig energi och skyddat dem från ondo likväl som han och de som stod honom nära idag var omslutna av ett skyddande skal. Han kände sig trygg och det fanns mycket kärlek i hans rum och det hade fallit väl ut till slut, det här livet som han levde och han såg fram emot ålderdomen med tillförsikt tillsammans med henne som gick bredvid honom och höll hans handskbeklädda näve.

Hon var ett mirakel och han var övertygad om att det var universums välvilja som sänt henne i hans väg. Det var ett bevis på att han var en bra människa ansåg han och han var förtjänt av den lycka som vederfarits honom. I alla fall om han fick säga det själv.

De var hemma nu, och de skulle dricka kaffe och solen var på väg ner denna fina vinterdag. Han vände sig om innan de gick in och såg upp mot en djublå himmel. Ville säga något, men tänkte orden istället, stampade snön av skorna och gick in.

Det hade varit en bra dag…

Pelle i potatissäcken

Ja han hamnade där, den stackars olycksaliga, godtrogna, blåögda Pelle. Instängd, ditsläpad när han sov av den obeskrivligt elaka Måns. Till slut, efter en vådlig färd, så hamnade Pelle den stackaren hos de något till förståndet tillkortakomna tvillingbröderna Julle och Rulle, men det är en annan historia.

Ibland förstår jag Måns, och det gjorde jag även när pappa läste böckerna för mig när jag var liten. På något sätt så var det skönt att han hamnade i säcken den där rättrådiga, svanslösa svärmorsdrömmen. Hur kunde han vara så korkad att han gång efter annan litade på den där genomfalska, svarta katten med sin korkade betjänter Bill och Bull. Han fick fanimig skylla sig själv minns jag att jag tänkte som barn. Och även som vuxen när jag i min tur läste Pelleböckerna för mina barn.

Och antagligen så var det för att jag själv var en bokstavstrogen Pelle Svanslös som litade på vad människor sade till mig, som gjorde att jag tyckte att svanslösingen fick vad han förtjänade, eftersom jag också fick det, vad jag tydligen förtjänat. Men jag lärde mig snabbt och misstror idag de flesta som inte står mig nära och det skall mycket till för att jag ska lita helt och fullt på någon. Alltid så ser jag baktankar och knipslughet och anar, tycker jag, för det mesta dubbelmeningar i det som sägs till mig och till andra.

Och det är väl så, att de goda utnyttjas av de elaka och att godtrogenhet belönas med ondska och det är eventuellt därför som de flesta påstår att de gillar John Lennon mer än Paul McCartney. Det är mer korrekt att hylla svårmod. Glädje och lycka står inte så högt i kurs i dagens och gårdagens kultursamhälle och att som Paul bejaka dessa attribut ansågs då och framförallt nu som lite töntigt. Jag tyckte om Pauls låtar men sade högt att Johns var bättre för att passa in. Inte för att jag tror att John var elak på något sätt, men han var lite farligare än genomsnälle Paul och farligt är attraktivt och blues ses som bättre än glada trudelutter. Men jag lyssnar oftare på Paul McCartneys soloskivor än på Johns och speciellt då den senaste, trots att det finns en hel del smärta i de sångerna. En påtaglig sorg går som en skugga genom kompositionerna. En innerlighet som jag tycker mycket om finns där också.

Nåväl Pelle fick sin Maja till slut och allt slutade lyckligt. Måns fick på pälsen och godheten vinner i längden trots att ”elakhet varar längst” är mitt påhittade valspråk. Du minns de elaka längre än de goda. En ond handling sitter kvar längre i ditt sinne än en god och såren du tillfogats sitter där som en kniv i ditt hjärta så länge du lever. Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor sägs det ju och det var därför som den här förskrämda grabben satte upp en tuff attityd och gick genom den senare delen av sitt liv som en frän, slagfärdig kille även om han innerst inne gömde sig som en rädd hare från räven. Men jag är snäll, snällare än de flesta faktiskt, och jag vet att många förr såg mig som arrogant och okänslig men det var bara ett skal som jag har ömsat nu. Mitt hjärta blöder när jag ser olycka och elände i min närhet och det är så lätt att såra mig men jag gör mitt bästa för dölja min sårbarhet för alla utom för dem som jag älskar. Det är lättare att vara sig själv när du är gammal och inte behöver spela teater längre, och det är bra att det är på det sättet. Lögnen är ett otyg och bör bekämpas med alla till buds stående medel. Ärlighet är för mig idag en hederssak och något som jag bär med mig som en ömtålig vas och som jag är rädd för att tappa. Jag försöker lära mina barn att det är ärlighet som varar längst, och inte elakhet.

Det händer dock fortfarande att jag ibland känner mig som en Pelle i en potatissäck, men jag har några i min närhet idag som alltid löser upp knutarna och släpper ut mig. Och det är tur för mig det.

Godafton.

En dagens på Dailys…

Ja herregud, det var också en tid, när du knappt hade pengar till mat men gladeligen spenderade slantarna på en dagens på Dailys.

Ja ni kanske inte vet riktigt vad en sådan bestod av? Men ok, då ska jag berätta det för er. Det var helt enkelt ett ölglas med hälften vin och hälften fruktsoda och krossad is. Fantastiskt gott tyckte jag och stod där i mina lappade jeans och kände mig världsvan och det var Dailys först, sedan Vickan och hade du tur så kom du in på Caféet och du krökade på kredit. På lånade pengar, förlorad heder och bristande förstånd och just då på den tiden så ägde jag världen, fast i själva verket så var det jag som var ägd, som de där unga säger. Djävligt ägd faktiskt.

Men det var en fin tid tyckte jag och frotterade mig gladeligen med kändisar och deras hov och Ann Z kysste mig i baren vid dansgolvet på Café Opera när vi hade dansat och jag var i sjunde himlen då och jag var lycklig som jag minns det. Och även om jag var smått patetisk så var jag rätt skön i min oskuld och jag var pojken från landet som fick dansa med de stora elefanterna.

Jag börjar så smått att kunna se tillbaka på det där nu utan att känna ångesten skrika på skämskudde och jag kan inse att det var vad det var och att det egentligen var ganska roligt och sorglöst även om det ledde till konsekvenser. Det är nytt för mig detta, att kunna tänka på den tiden utan vrida mig som en mask på en metkrok. Och jag vet inte om det är ett friskhetstecken, ett accepterande som är av godo eller om jag ska vara på min vakt. Stå med bössan i hand och vänta på vargen, på helspänn, på tå, inte tappa garden, jag vet inte som sagt.

Det är i och för sig skönt att kunna skratta åt alla idiotiska saker jag gjort och att kunna se det för vad det var. Vad det nu var? Och att kunna blinka åt det. Flirta med minnena lite. Det gör livet en aning enklare, inte så komplicerat, men utan att tappa fokus förstås. Inte låta, men-det-var-väl-inte-så-farligt-känslan, ta över utan att hålla det där. Som minnen av en svunnen tid som gjorde mig till den jag är idag.

Det har ärligt talat varit rätt så påfrestande att se tillbaka på mitt tidigare liv med känslan av att vilja ha det ogjort. Och om jag  ska kunna uppskatta det liv som jag har idag så kanske det vore en bra idé att förlika mig med det som varit. Vissa saker lämpar sig säkert inte i tryck och kan vara svåra att acceptera både för mig och för andra så jag sorterar dem under ”saker jag inte borde gjort” och går vidare. Det var galet ibland men jag var ung och jag var tuff och livet i Stockholm var på den tiden en karusell och jag satt på en porslinshäst och åkte runt, runt med cowboyhatten på svaj och livet var ett lyft, mina fötter nuddade knappt marken och jag kan skratta åt det nu och det är fint. Det är bra att det är på det viset för att som sagt, gå omkring och förakta sig själv för sådant som faktiskt ibland var hysteriskt roligt är inte bra för självkänslan. En dagens på Dailys och ett balanserande på den vassa eggen och den cirkus som ofta var mitt liv tillsammans med ”det fasansfulla gänget” som någon kallade mig och mina vänner känns nu som något som jag ser med andra ögon på än för bara något år sedan.

Jag har öppnat ytterligare en dörr idag, en dörr som var stängd och som jag knappt ens vågade glänta på utan att riskera att ramla ner i en grop som jag inte kunde ta mig upp ur. Och även om det inte kommer att bli några fler dagens på Daily news café så kan jag le när jag tänker på den tiden och det är ett steg framåt.

Jag har alltid haft en skyddsängel som vakat över mig och när jag och min bror, berusade på både det ena och det andra, balanserade på en såphal stock mitt i vintern med nollgradigt vatten och isflak som flöt runt omkring oss så höll hon mig i handen. Hon har aldrig släppt taget och hon finns idag vid min sida i mänsklig form och hon är min fru och allt är hon och hon är allt som gör livet värt att leva.

Hon är min dagens på Dailys alla dagar och hur mycket jag dricker av den så tar den aldrig slut.

Jag är en lyckligt lottad man.

God kväll.

Nyårskrönika

Raketer och flygande eldar, mörkt och fuktigt, krutröken ligger tät över nejden och alla är glada över att det ska bli ett nytt år, trots att det säkert blir likadant som det som gick. Och jag minns hur det var, när även jag för många år sedan stod med champagneglaset i ena handen och min fru i den andra och jag var så uppfylld över att det skulle bli ett nytt år. Det kändes stort och oförklarligt och jag vet inte om det var berusningen eller något annat som fick mig att känna mig så euforisk dessa nyårsaftnar från förr.

Det känns verkligen inte lika stort längre. Mer ansträngande om jag ska vara ärlig och det att på själva tolvslaget ringa till sina nära och kära känns idag krystat och överdrivet och jag skriver idag mina nyårshälsningar en halvtimme innan utan att ha det minsta dåligt samvete. Det förefaller kanske oerhört tråkigt och likgiltigt, och det är väl precis det som det är frågan om. Tråkigt vet jag inte, men jag är rätt så likgiltig inför högtider nuförtiden, och speciellt nyårsafton.

Jag minns dock gnistrande snötäcken och meterhöga snövallar och minusgrader som gränsade till det absurda och i mörk kostym utan överrock stod vi i kö för att komma in till värmen, spriten och kvinnorna. ”Hellre ball och kall än het och slet” var det epitet som vi skaldade och även om fötterna i sina blanka fodral var som isbitar så höll vi masken och vi kom in till slut på Högfjällshotellets restaurang med dans och disco och all möda var värt den aftonen. För vi dansade tätt tillsammans och jag kysste henne och hennes kalla näsa var som ett fruset körsbär i min nyårsdrink och i taxin hem, som vi fick efter en evighetslång väntan lovade jag henne evig trohet och kärlek och hon skrattade sitt skratt som fick snön att smälta och jag lindade in mig i henne som om hon vore en kamelhårsulster.

Javisst, det finns några nyårskvällar som för alltid kommer att vara inskrivna i mitt sinne. Som till exempel när vi gick vilse i stugområdet min olycklige vän och jag, och alla vägar såg likadana ut och husen likaså och det var som att gå omkring i en labyrint och det var så kallt att bubblet som jag höll i handen nästan frös och natten var svart som kolkällare och jag kände mig som Pelle i potatissäcken och vi hade inte en aning om var vår stuga låg där festen svallade som en tidvattenvåg. Till slut så stannade vi, stod stilla i natten och lyssnade, och efter noggrann lyssning så hörde vi de efterlängtade festskratten och vi såg på klockan och insåg att om vi kunde få fart på våra stelfrusna ben så skulle vi hinna till tolvslaget. Så vi stapplade fram som zombies och vi var stela i skrattet och kunde knappt prata och det var stört omöjligt att hålla cigaretten på plats i mungipan men vi var vid gott mod, min vän var glad igen, och vi hann och hon stod där i dörröppningen och jag svär att hon hade en gloria kring sin yppiga kropp i det där svarta fodralet. Och hon var värdens syster och äldre än jag men i nyårsaftonens skimmer så var det ingen som tänkte på det och när raketerna brändes av, så satt jag på en av dem och färdades upp i den svarta natten och när jag landade så låg hon bredvid mig i en säng i ett rum och vi hade kläderna på oss. Det stod en halvfull flaska champagne på nattduksbordet och två glas och jag hade i alla fall hängt av mig kavajen på en stol i rummet.

Idag många, många år senare står vi på baksidan av vårt lilla hus och jag håller min fru i handen och vi skålar i alkoholfri cider och vi ser på raketerna och jag är säker på att hon är lycklig, precis som jag är det. Vi ser på varandra och vi vet att vi vann kriget och att de som inte trodde på vårat gäng som var vi två verkligen kan dra åt helvete som de sjunger de där i les big byrd. Och även om jag har tappat min vigselring och ersatt den med en billigare kopia av silver så har jag ett band av guld runt mitt hjärta som sitter där för evigt och där står datumen ingraverade. De datum som förändrade mitt liv och även om det i början var en färd i ojämn terräng för att uttrycka sig milt, så var det värt varenda meter och det finns inte ett ögonblick då jag ångrat mitt beslut. Visst, det finns ibland dåligt samvete och jag känner mig då och då som skyldig till ett brott och ligger med huvudet i schavotten men jag ser att det är gott om lyckliga människor runt omkring mig och jag vet att det finns de som tycker en hel del saker om mig, men de får göra det helt enkelt.

Nyårsafton 2020 gick således i stillhetens tecken. Vi fick äran av att ha vår stora kille hemma och det tackar vi pandemin för, om jag får uttrycka mig så. Vi satt i vår nyinköpta soffa och vi åt chips och vi drack Coca Cola och åt godis och vi våndades över Katniss Everdeens vedermödor i the hungergames och vår lille trettonåring som såg den för första gången höll på att krypa ur kläderna av nervositet. Jag satt i en bubbla av förnöjsamhet och mitt hjärta slog lugnt och behärskat och jag visste att jag inte behöver något annat än det som jag har idag. Jag har lärt mig att värdesätta det jag har på ett helt annat sätt än förr. Det fanns en tid då jag då jag hela tiden var ett steg före mig själv och det som var bra kunde alltid bli bättre och det som var dåligt kunde lätt raderas med en knyck på handleden och med ett lätt tryck på delete knappen så försvann det obehagliga.

2021 är här och jag är redo. Antagligen så kommer det att fortsätta som 2020 slutade men jag när ett hopp om att kunna åka ner till Skåne i sommar för att träffa min far och min bror som också bor där nu. Tyvärr så svävar det ett mörkt moln över Skåne-himlen men jag hoppas att det kommer att skingras snart och att ljuset kommer åter och att ljuset skall varda det som ljus är.

Gott nytt år mina kära vänner.

Ett nytt kapitel…

Det skulle ju bli så här, de sade precis just det , och det stod så skrivet, och jag ville tro, hoppades, och nu så står jag mitt i det, som en tomte i en snöstorm och jag har säcken full med klappar, och jag tror knappt att det är sant.

Och jag ser allt det andra, det olyckliga, tråkiga, tragiska, det ligger och krälar på bussen, på golvet, i utspilld öl. Och det håller masken inför vänner och arbetskamrater och ler rödbrusigt och tror och hoppas att det inte ska märkas. Men det gör ju det. Det tragiska finns överallt runt omkring mig och det är inte så roligt att ha det epitetet, jag vet det, av egen erfarenhet. Och du tror att du är bättre, vet mer, står över de där som du tycker är hopplöst vanliga. Du är liksom lite förmer, som Karlsson ville vara, han på Hemsö, och du vaggar omkring som en berusad beduin på en lika knall kamel i en öken utan slut, och din övertygelse om din egen förträfflighet motsvaras bara av din förnekelse. Och när hanen galt inte tre, utan etthundratre gånger, kanske fler, så står du fortfarande där och förnekar dig själv. Som en lallande dåre, och dina drömmar närs av det som finns i det du dricker.

Ja, jag vet, rättrådiga Rudolf vid tangenterna, men vad ska jag göra? De förstår ju inte. Lika lite som jag förstod och jag vet att jag skulle bett dig dra åt helvete om du sagt något jag inte ville höra om du hade varit jag. Och det är först nu, när dimmorna lättat, eller för några år sedan, eller jag vet inte, kanske först nu, när blicken är klar och förståndet har återvänt som ett bortsprunget lamm som jag förstår. Och det här drickandet, det gör mig galen, de här flatgarven du hör från hysteriska män och kvinnor som tror att de är lyckliga och ha ha ha som Janne Loffe Karlsson i de där idiotiska filmerna, och jag blir så trött. Och än tröttare blir jag när jag tänker på att jag var likadan.

Till slut, när jag kom dit, dit där de talade om det som skulle komma att hända om jag gjorde som de sa, och de till och med lovade. När jag kom dit så var jag inte skeptisk. Jag hade slutat att förneka vem jag var, och jag visste när jag gick därifrån att jag hade börjat att skriva på ett nytt kapitel.

Och jag förstår inte idag var skimret kom ifrån. Det där magiska glittrandet som jag såg runt omkring den hägrande berusningen. Hur jag kunde vara låg som en valbarometer för liberalerna, tung som en elefant på flortunn is, och bara genom att gå till den där platsen, magneten, plötsligt kunde bli lycklig som en sparv i en rågåker utan att jag förstod varför. Fascinerande är det hur korkad jag var och hur den hade mig i sitt grepp, den där drycken. Den som hyllas i reklamen. Den som stjälper familjer, tar fler liv än cancer, och som fortfarande säljs fritt och som är orsak till mycket av allt det tragiska runt omkring oss.

Nu är det snart jul, och julen kräfva dessa drycker. Det är väl så och inte så mycket att göra åt tyvärr men jag håller mig till julmust utan socker och jag vet att mina barn är glada för det och jag känner en tomte som inte luktar av den där drycken när han kommer till oss. Han är från Göteborg konstigt nog. Ett mysterium är vad det är.

Ännu en gång, en god jul till alla, och jag hoppas att tomten ger er vad ni förtjänar.

God afton.

.

Vad återstår?

Kallt, blåsigt, regnet hänger i luften, pandemi, ”och nu så kommer julen, nu är julen här, lite grå och kulen men ändå så kär…” Jaha och nu så ska vi glädjas för oss är en frälsare född, och helga natt och nu tändas tusen juleljus och mamma dog i ett badkar för många år sedan och en älskad broder ser jag också som har födelsedag på julafton. Allt är ett sammelsurium av känslor och den där racerföraren som jag gillar, vet inte varför riktigt, men det är något med hans ögon och hans vemodiga leende, som inte får köra  formula ett längre och som var en hårsmån från döden. Romain Grosjean, ända sedan jag såg honom köra för första gången och hörde honom tala så har jag älskat den killen. Det finns något i honom som jag kan relatera till. En rädsla för att framstå som svag som återspeglas i hans tuffa och arroganta attityd och som mindre perceptiva människor inte ser utan bara irriterar sig på. Jag inbillar mig att jag vet hur han känner sig. Den där desperata viljan att framstå  som tuff, att trycka tillbaka sina verkliga känslor, hålla rädslan i schack. Fastän det måste du väl om du färdas fram i över trehundra kilometer i timmen tjugo centimeter ovanför marken.

Men det är något särskilt med Romain, han är rädd för sina barns skull, inser att hans död skulle påverka andra än honom själv det är åtminstone vad jag tror och det jag tycker mig se i hans ögon. Jag ser mig själv i honom lite, utan att göra anspråk på att vara racerförare, även om jag förstår varför de utsätter sig för livsfaran. Det måste vara kickarnas kick helt enkelt. Nåväl nog om detta. Jag tycker mycket om Romain Grosjean, älskar karln.

Mörkret är här och har varit det länge. Tomtarna har tagit över vårt hem  och det glittrar och glimmar överallt och vi eldar i vår kamin och jag tänker på min pappa som numera sitter ensam i Skåne och på min bror och hans drömmar om ett liv i frihet som grusats och jag vill att han ska hitta sin gyllene väg som han letat efter i hela sitt liv. De ska fira jul tillsammans och jag är glad för det. Två män i en båt som skvalpar på ett hav av grusade drömmar och jag hoppas att de kan landa på den där gyllene stranden till slut som åtminstone den ene längtar så hett efter. Det är ledsamt att vi inte kan ses under den här något hysteriska högtiden och jag saknar dem båda. Men bättre tider kommer, det är jag övertygad om och i sommar ska vi ses igen om  det elaka viruset lägger sig på rygg och dör innan min pappa gör det, men sådant får du inte skriva, så jag stryker det helt enkelt.

Och allt som återstår nu är att klä sig i julstämningen, andas in julens ångor, ladda julbatterierna och så kör vi julen som en F1 racer med full gas genom varenda kurva och P1 är mitt mål. P1 kära vänner, inget annat räknas. Jo förresten, en poängplats duger.

God Jul.