Långa eftertänksamma paddeltag, in i tunneln, sparsamt med ljus och med branta klippväggar och kallt. Tjocka kläder, dunjacka och dito överdragsbyxor, grova kängor på fötterna som var vattentäta och handskar av impregnerat läder och en så kallad ryss mössa på huvudet var vad han bar. Vattnet som kanoten sakta gled fram igenom var kallt och något strömt så det frös inte men det var på gränsen och strimmor av is glänste i det svaga ljuset. Ju längre in i tunneln han kom desto mörkare blev det och till slut så tände han lyktan som var monterad i fören på båten. Ljuset dansade utefter klippväggarna och is strimmorna i vattnet glittrade som diamanter och det var vackert och lite spöklikt tyckte mannen. Det fina kluckandet från paddeln studsade mot de skrovliga klippväggarna och förstärktes. Det var högt i tak, så högt att en mindre segelbåt lätt hade kunnat ta sig in om det funnits någon vind. Masten hade gått fri. Men en kanot var bättre lämpad för den här situationen.

Jerker slutade paddla och lade ifrån sig paddeln på golvet på kanoten. Öppnade sin ryggsäck och tog fram en termos med kaffe och en smörgås med ost och skinka. Han åt och drack under tystnad och vad fanns det att säga när ingen skulle svara utom ekot tänkte han. Det var så tyst nu att han nästan kunde höra sina egna tankar. Det ångade om det varma kaffet och från hans andetag. Jerker kände sig lugn och fridfull till sinnet. Ensamhet var bra för honom. Han stod inte längre ut med människor. De störde honom. Och han var ett störande moment för dem. Bättre då att hålla oss ifrån varandra tänkte han.

Paddlaren Jerker fortsatte sin färd in i mörkret. Det som tidigare varit motströms blev nu med ens medströms och paddlandet gick lättare och farten ökade. Inte så mycket men så att det märktes tydligt. Efter en halvtimmes färd gled kanoten in i ett bredare parti av tunneln som till slut blev till ett valv. Jerker stannade båten och tog fram sin ficklampa och lyste sig omkring och blev häpen över hur stort och högt valvet var. Som att vara i en kyrka upplevde han det som, lågmälda böner och likt en tyst psalm som ett svagt hummande. I taket på grottan hängde stalaktiter trodde han att det hette, var ganska säker på det, och han väntade bara på att bli attackerad av fladdermöss men inget hände. För kallt naturligtvis tänkte Jerker. Han stängde av ficklampan och släckte lyktan i fören och satt tyst i mörkret och lyssnade.

Och han tänkte på hur han den sista tiden innan han lämnade allt tyckt att livet inte var att leva, utan snarare att dö en smula varje dag. Hur alla människor runt omkring honom kändes som fiender och allt som för andra tycktes viktigt var för honom idiotiskt. Han lyssnade på dropparna som föll från grottaket och som när de träffade vattenytan lät som pistolskott i den för övrigt surrande tystnaden. Han hade lämnat för att han inte stod ut längre. Hur han känt sig som en börda inte bara för sig själv utan även för andra så han gav sig av. Tog sitt existentiella ok och satte sig i bilen och körde långt bort. Hyrde en kanot och paddlade. Gav sig ut på okända vatten rustad till tänderna för alla eventualiteter. Inställd på att hitta det han förlorat och nu när han satt i den här grottan, i en ranglig kanot, i kyla och fukt och mörker och långt borta från den vanliga världen så kändes det som om att han var på väg. Mot vad visste han inte ännu. Men han var på väg någonstans i alla fall och det var det viktiga.

När han var ung så läste han ”På drift” av Jack Kerouac och han identifierade sig med Dean. Den intensiva Dean som aldrig kunde vara stilla, som var galet entusiastisk och alltid hungrig på något nytt men som på slutet av romanen förvandlades till en tragisk figur som ensam var ”på drift.” Utan att göra några jämförelser med Dean Moriarty för övrigt så var det väl där Jerker befann sig idag. Ensam, en självpåtagen ensamhet, och på drift bort från det samhälle som format honom. Eller det var väl ett jävla sätt att uttrycka det på tänkte han. Det handlade väl snarare om hur och att han låtit sig påverkas. Nåväl, det fick vara hur det ville med den saken. Han hade försökt att vara en god medborgare och göra sin samhälleliga plikt och lyckats väl i många år men aldrig riktigt mått bra av att leva efter regler som inte han själv satt upp. Varför ska någon bestämma över mig var hans eviga fråga? Vem ger en människa rätten att bestämma över någon annan? Denna jävla konstruerade hierarki tänkte han. Och varför alla tycktes acceptera att det var på det sättet var en gåta ansåg han.

Jerker paddlade vidare och passerade valvet och kom in i ett trängre parti. Det smalnade av ytterligare ju längre in han kom och nu var det bara ett par meter mellan canadensaren och grottväggen och lika mycket uppåt. Han spanade framåt och tyckte sig se ljus längre fram och ökade på paddeltagen. Det blev smalare och smalare och han började känna sig lite orolig men nu var han säker på att ljuset som han sett var verkligt. Sista meterna så var han tvungen att huka sig för att komma fram men till slut så kom han ut i något som närmast kan beskrivas som en tropisk lagun. Det var som att glida in i en annan värld, en ny dimension och ljuset var så starkt att han var tvungen att knipa igen sina ögon hårt. Kontrasten från mörkret, dunklet, och detta var plågsam till en början men till slut så öppnade han ögonen igen.

Han lade ifrån sig paddeln och gled häpen sakta ut i ett solsken från en klarblå himmel. Lagunen var kantad av kritvita sandstränder och det växte palmer och buskar med stora rosa blommor. Rododendron tänkte han förvirrat och trodde knappt sina ögon. Jerker satt alldeles stilla i kanoten och visste inte vad han skulle ta sig till. Drömde han? Hade han fått en stroke? Eller var han helt enkelt död och hade kommit till himmelriket? Varmt var det i vilket fall som helst där han satt i sina vinterkläder. ”Vad i helvete är det här?” Sade han högt och tog upp paddeln igen. Med små försiktiga tag tog han sig närmare den strand som låg närmast. Fick markkänning och klev ur canadensaren och drog upp den på land. Det hasade när han drog båten över sanden så det talade för att detta var verkligt eller åtminstone en påtagligt reell dröm. Han satte sig ner på stranden i den varma sanden och allt föreföll underligt och overkligt och han stirrade rakt fram utan att se något. Han kände sig både upprymd och förskräckt och det var så tyst. Underligt tyst och stilla vilket gjorde situationen än mer underlig.

Jerker tog av sig handskar och jacka och lade dem i kanoten för det var verkligen varmt och svetten bröt ut i hans panna och över hela kroppen. Tveksam tog han sedan av sig plagg efter plagg till han till slut stod i bara boxerkalsonger med bara fötter i den varma sanden. Gick sedan med försiktiga steg ut i det skimrande, blåa vattnet som var varmt och skönt och han ville bada men var osäker på om han skulle våga. Allt föreföll overkligt och kontrasten från den kalla grottan till detta paradis var svår att greppa där han stod och lät blicken svepa över detta Shangri la liknande landskap. Inte ett liv så långt han kunde se, inga fåglar, inga fiskar i vattnet, i alla fall inga som han kunde se, inga apor som annars kunde passat in i landskapet tyckte han, och när han tänkte efter inga ljud överhuvudtaget. Bladen på palmer och buskar var helt stilla och ingen vind hördes brusa och vattnet låg stilla och spegelblankt.

Jag är död tänkte han. Suckade djupt men tänkte att det var en hyfsad slutstation ändå. Lite ensamt kommer det förstås att bli och det stämmer ju inte riktigt med min uppfattning om hur livet efter det förra skulle bli. Vit skrud och vackra människor och trivsam samvaro om du hade skött dig väl hade varit mer adekvat tyckte Jerker. Han stod länge i vattnet och försökte ta in hela konceptet. Han kunde inte acceptera riktigt att han skulle vara borta, död, för att aldrig komma tillbaka och om det var så, när skulle det ha skett i så fall? Du måste ju vara medveten om att du var på väg att ta det sista steget tänkte han. Hur det blev därefter var ju höljt i dunkel tills du kom fram men att du var på väg dit måste ju upplevas på något sätt. Hissen till helvetet eller himlen var du ju tvungen att ta liksom, innan du kom fram. Och om porten till den här lagunen var vägen till himmelriket så måste den ju vara stängd nu resonerade han.

Detta måste kontrolleras tänkte han vidare och gick tillbaka till kanoten och paddlade sedan iväg med riktning mot det det håll han kommit. Öppningen till grottan fanns kvar. Jerker stannade kanoten strax utanför och funderade en stund, paddlade sedan in i öppningen och möttes av iskyla igen. Han vände snabbt kanoten och återvände till den turkosblå lagunen.

Hans hjärta slog dubbla slag kändes det som och han visste inte vad han skulle ta sig till. Tydligen så var han inte död i alla fall var den slutsats som han drog. Jerker återvände till stranden. Lyfte ur tältet som han hade i båten och slog upp det under en palm, packade in alla grejor, bredde ut sitt liggunderlag och lade in sovsäcken ovanpå. Försökte att på det här sättet att bete sig som om detta var en normal situation vilket det på långa vägar naturligtvis inte var. ”Jag stannar här ett tag om det är ok?” Ropade han affekterat ut över det stillatigande vattnet och hoppades på ett svar. Inget kom dock och solen satt mitt i öppningen rakt ovanför lagunen. Och det var som om han befann sig på botten av en vulkankrater. Branta väggar runt om och ungefär hundra meter strand innan vattnet tog vid. Jerker tittade på klockan och den var sju på kvällen och solen stod fortfarande i Zenith. ”Det här ju inte riktigt klokt”, tänkte Jerker och halsade ur sin whiskyflaska för att kunna landa mentalt. Han hade fyra med sig och det här var den första.

Han satt i sin hopfällbara stol nere vid strandkanten med fötterna i vattnet och kände sig lugnare nu och mer avslappnad. Det var fruktansvärt varmt, säkert över trettio grader i solen. Alldeles för varmt för att sitta och dricka whisky i upptäckte han efter en stund så han flyttade sig upp under en palm i skuggan.

Efter en timmes stadigt drickande utan mat så var Jerker påtagligt berusad. Lugn visserligen men än mer förvirrad över det som han var med om. Solen hade inte ändrat sitt läge och det var fortfarande knäpptyst. Jerker reste sig mödosamt upp och vinglade ner till vattnet och dök huvudstupa ner i det långt ifrån svala plurret. Simmade under vattenytan med öppna ögon tills han inte längre kunde hålla andan. Dök då upp och såg att han var åtminstone femtio meter från stranden. Inget fel på lungorna i alla fall tänkte han och tänkte på simträningen som han hållit på med i sin ungdom. Vattnet kändes livgivande och berusningen släppte nästan helt. Jerker lade sig på rygg. Flöt som en kork och såg upp mot den blå himlen och tänkte på kärleken som kommit och gått och på svek han blivit utsatt för och som han begått själv och han ville inte tänka på det mer nu så han slutade och slöt sina ögon och det kändes som han svävade. Onda tankar återkom ständigt till honom och han förde en evig kamp mot ånger och förtvivlan över dumheter som han gjort. Även om det skett för över trettio år sedan så kunde han fortfarande vrida sig som en mask på en metkrok när minnena sköljde över honom och han avskydde att det var på det sättet. Varför kunde han inte bara släppa taget? Rycka på axlarna och gå vidare och Carpe Diem, uttrycket som han hatade, kom till honom som ytterligare en bestraffning.

Det började snurra lätt i hans huvud av att ligga där såsom viktlös så han öppnade ögonen igen och började med långsamma simtag ta sig tillbaka till stranden. När han kommit upp till tältet så hade han redan torkat i den starka solen och han såg på klockan. Den var fortfarande sju. Jerker ryckte på axlarna. Ingenting förvånade honom längre. Jaha, tiden står stilla här, ok bra. Då åldras jag inte i alla fall och kommer inte att dö, tänkte han och kröp in i tältet. Det var någorlunda svalt för han hade slagit upp det i skuggan. Han lade sig ner på sovsäcken och somnade. Han sov länge.

När Jerker vaknade mådde han prima. Han kunde inte påminna sig om att han mått bättre på flera år. Inte ont i ryggen när han vaknade som han alltid hade annars, och detta trots att han legat ovanpå ett knöligt liggunderlag. Inte så dödligt trött som när väckarklockan ringde hemma utan upp med ögonen bara, som rullgardiner med bra fjädrar och ut ur tältet och ner till stranden och på huvudet i vattnet och simma med fullt ös rakt ut till lagunens mitt. Och han blev inte ens trött. Jerker kände sig så vital och stark så att han till och med simmade fjärilsim en lång sträcka och det kändes som om han kunde fortsätta hur länge som helst. Till slut när han började simma bröstsim tillbaka och och tog ut riktningen mot sin lägerplats så var det något som inte stämde. Något var fel men han kunde inte sätta fingret på vad det var. Men så slog det honom som ett blixtnedslag. Kanoten var borta!

Jerker blev alldeles kall inombords. Tydligen så var han inte själv här ändå var hans första tanke. Han simmade ut till lagunens mitt igen och försökte hitta något tecken till liv efter strandkanterna men det var lika dött som det varit innan så vart fan hade kanoten tagit vägen? Kanske bortplockad ur handlingen för att den inte passade in längre av någon anledning av den gudomlige regissör som satt upp den här något flummiga föreställningen? Denne satt säkert och plockade med interiörerna som ett barn som leker med ett dockskåp tänkte Jerker och insåg i samma stund som han tänkte tanken att det var en träffande beskrivning av situationen.

Han simmade iland och höll hela tiden ett vakande öga utefter stranden efter tecken på liv och rörelse. Inget hände

Jerker satt nu i sina boxershorts i sin stol och spanade med sin kikare efter den försvunna canadensaren. Men den var som bortblåst. När han efter tredje varvets spaning fortfarande inte hittat sin kanot så började en lätt panik stiga i honom. Han kände det som att det var okej att vara här så länge som det fanns en väg tillbaka. Nu när den var borta så hamnade saker och ting i ett helt annat läge. Hur i helvete skulle han ta sig härifrån? Var han dömd att för evigt leva ensam i denna paradisliknande miljö. Eller var det bara en både behaglig och obehaglig dröm som som han snart skulle vakna upp ur? Eller, tänkte han sedan, var det inte det här han egentligen ville ha? Ett liv utan en massa jävla idioter som störde hans tillvaro? Varmt och skönt och evig sol och evigt liv och utan att ha någon annan att ta hänsyn till förutom sig själv? Han gick och hämtade whiskyflaskan och satt där och drack, och glodde, och filosoferade men kom inte fram till något. Hans huvud värkte av anspänningen och värmen och spriten. Timmarna gick och och han bara satt där han satt och tankarna virvlade i hans huvud och när han gick och lade sig så tog det mycket lång tid innan han somnade och hur länge han sov var omöjligt att veta för den förbannade klockan stod fortfarande på samma tid som när han kom när han vaknade och solen stod där den stod och det var precis lika varmt som tidigare.

Jerker blev inte längre hungrig upptäckte han snart. Fem dagar hade gått nu estimerade han och han hade inte ätit något av det torrfoder som han hade med sig. Han drack fortfarande whisky men han blev konstigt nog inte längre berusad så han drack av den bärnstensgula vätskan för att han tyckte att det var gott. En ny upplevelse för honom och inte så lite fascinerande men det tog udden av drickandet lite förstås så han drack för det mesta vatten istället. Men han var inte törstig. Vilket var mycket underligt då han levde i ständig sol och i över trettio grader varmt det så kallade dygnet runt. Det var ytterligt svårt att hålla ordning på tiden för hans klocka stod fortfarande stilla på sju på kvällen vilket var klockslaget då han kommit till den här platsen från tunneln där tiden var som den skulle. Och om det var natt eller dag var omöjligt att veta då han inte längre blev trött. Det var som att leva i ett vakuum tyckte han. Ingen vind, inga ljud. Allt han hörde var plasket när han hoppade i vattnet för at bada eller prasslet ifrån löv och buskar som han kom i kontakt med. Inga ljudupplevelser existerade förutom de han skapade själv.

Och tiden fortsatte att gå och allt var som i en stor bubbla som svävade över vatten och land och inget var som det skulle vara och himlen fortsatte att vara blå och det som skulle skina sken som aldrig förr och Jerker blev en chimär som både fanns och inte. Som en sagofigur som det berättades om vid lägereldar och på sängkanter och klockan på hans arm var tiden som stod stilla. Det var som att leva i en dröm där normala proportioner satts ur spel. Ett skådespel utan skarpa konturer och kulisser utan livslust. Som döda ting utan någon själ. Levande löv utan liv och plaskande vatten utan vågor, en konstgjord värld.

Jerker hade nu slutat att sova helt och hållet och för att ha något att göra så tog han långa promenader utefter hela strandområdet och bland palmer och buskage runt om vattnet. Det hade gått en lång tid. Det var hopplöst att veta hur länge. Och han började tröttna så smått på ensamhet och tystnad och funderingar på hur han skulle ta sig härifrån dök allt oftare upp i hans huvud. Palmer fanns det gott om och om han haft en yxa så skulle han ha kunnat tillverka en flotte. Men allt han hade var en kniv och efter mycket karvande så skulle väl det, om det blev nödvändigt, till slut fungera tänkte han. Längtan efter att komma därifrån växte sig starkare och starkare, som en skugga i hans sinne och glädjen han känt för att äntligen vara ensam och råda sig själv började sakta ersättas av leda. Men det kom och gick. Ibland var han lycklig som en sparv i en rågåker och vid andra tillfällen lägre än något lågtryck som gick att mäta upp i en barometer.

Men hur var det nu, ville han verkligen tillbaka till kylan och den ensamhet som fanns där också fastän bland tusentals människor? Ville han igen morra och muttra över människors dumhet och ville han verkligen gå omkring och vara sur för det mesta och tycka synd om barn som han såg för att de hade hela sitt liv framför sig? Ville han återigen längta efter kärlek som aldrig kom och hade han lust till att återvända till en värld som var ond, falsk och tillgjord? Han visste ärligt talat inte. Jerker hade lämnat för att han var trött på livet som det tedde sig och längtan efter ensamhet hade drivit honom bort men han hade förstås tänkt att återvända mer hel och tillfreds när det gått en tid. Att som det nu verkade bli, vara tvungen att leva ensam, visserligen utan att åldras och inte längre ha några basala mänskliga behov, kunde förstås tyckas vara en idealisk tillvaro för en man som ansåg att han inte passade in någonstans. Men Jerker avskydde tvång och även om det här tvånget inte var någon plåga verklig mening så var det trots allt något som han oförskyllt blivit dömd till. Och det kändes inte bra. Han var grinig och glad om vartannat. Full av tillförsikt ibland och håglös och som i koma vid andra tillfällen och livet som eremit passade honom dåligt insåg han ju längre tiden gick. Han fattade till slut ett beslut.

Jerker hämtade kniven och gav sig målmedvetet på en palm men insåg efter, troligen, två timmars hårt arbete och han inte ens kommit igenom det första barklagret att detta var ett hopplöst företag. Han satte sig ner på marken och gned sina såriga fingrar och längtade hem. Det drabbade honom med full kraft nu när han insåg att han satt fast i ett paradis som inte längre var ett sådant utan som istället blivit en anstalt, ett fängelse, en plats utan anledning. Och för första gången så saknade Jerker idioterna på sin arbetsplats och även dårarna på tunnelbanor och bussar. Han saknade tillgjordhet och falska förespeglingar och känslan av att inte räcka till. Han längtade efter snö och kyla och somrar som var för korta och vårar som aldrig kom och han saknade höstens köttgrytor och rödvinet och han ville bli trött, och sedan pigg och han ville bli full igen. Jerker böjde ner huvudet mellan sin ben och grät de bittraste tårar han någonsin gråtit och han bad till en Gud som han inte trodde på och han ville bara sova och för några timmar kunna försvinna. Att ständigt vara vaken var psykiskt påfrestande, att aldrig kunna stänga av riktigt, att alltid ha informationsintaget påkopplat skapade en olustkänsla i hans kropp och han hade tillverkat en ögonbindel av en svart T-shirt som han tog på sig ibland för att få uppleva mörker. Det hjälpte till en viss del, men sova kunde han inte.

Jerker reste sig upp och gick sakta tillbaka till sitt tält. Kröp som en strykrädd hund in och lade sig på sovsäcken och slöt sina ögon och tog på sig nämnda ögonbindel och önskade sig sömn. Djup, livgivande sömn för få kraft och lust att leva. Han bad alla böner han kunde och några som han hittat på själv och det blev många amen och vad betydde ”amen” egentligen tänkte Jerker när han var klar. Som han mindes från konfirmationstiden så var betydelsen ”låt Din vilja ske”. Vilket egentligen innebar att du kan be om vad som helst men det kommer kanske ändå inte att ske efter som du avslutar med ”amen” Låt Din vilja ske. ”Stor mening med att be då”, mumlade Jerker.

Men den här gången hände det faktiskt. Viljan hos den som fattar besluten var i paritet med Jerkers önskan och han somnade äntligen. Och när han sov så drömde han om en hund som med lycklig tunga sprang i vattenbrynet till ett hav utan slut och solen gick äntligen ner och skymningen kom och färgade himlen röd och klockan tickade igen och tiden gick och havet brusade och måsarnas skrik fyllde luften med ljud. Och han sov länge och om det hade rört sig om normal tideräkning så säkert ett dygn. Men det var som sagt svårt att veta.

När Jerker vaknade så var det mörkt. Ett kompakt mörker likt det som Pelle hade i potatissäcken i boken av Gösta Knutsson som han läst för sina barn när de var små. Han satte sig upp och det första han tänkte var, Helvete! Nu har jag blivit blind också. Och han kröp omkring i tältet i tio minuter innan han upptäckte att han inte var det när han hittade sin ficklampa och tände den. Han kröp ut ur tältet och lyste ner mot stranden och som han misstänkte så var kanoten tillbaka. Han hade känt det på sig så fort han slagit upp sina ögon och solen inte längre lyste och att det var svalare, att det skett en förändring. Det kändes i luften, för han kunde höra vinden nu. Och det brusade av vågor mot stranden och han kunde höra suset och fräsandet i från palmbladen. Men det första han tänkte på var just sin båt, canadensaren, den röda och fina och när han nu såg den igen så tändes hoppet.

Han stod där i sin kalsonger och smekte relingen på sin räddningsplanka och han frös och temperaturen sjönk snabbt nu så han tog sig tillbaka till tältet. Men innan så hämtade han lyktan som fortfarande hängde i fören på kanoten och hängde upp den i en buske intill tältet. letade sedan i ytterligare tio minuter efter gaständaren, hittade den och tände ljuslyktan. I det bleka skenet från fotogenlampan så rev han tältet, packade ihop alla sina grejer, klädde sig i sin vinterutstyrsel, bar ner allt till båten och stuvade in packningen snyggt och prydligt, sprang tillbaka till busken där han hängt lyktan. Hämtade den och fäste den i fören och paddlade långsamt och eftertänksamt mot öppningen i bergväggen som ledde till grottan som skulle ta honom tillbaka till verkligheten. Efter att ha letat fram och tillbaka några gånger så hittade han rätt och paddlade hukande in genom öppningen och möttes av en befriande kyla. Jerker kände sig lycklig. Han lyste på sin klocka och såg att visarna börjat röra på sig igen. Han fiskade upp en flaska whisky ur packningen och drack djupa klunkar och kände äntligen hur berusningen började sprida sig i hans kropp.

Efter ett ansträngande paddlande som kändes evighetslångt så såg han äntligen dagens ljus igen.

Utanför grottan var det inte kallt längre och med tanke på fågelsången så var det tidig vår antog Jerker. Han undrade hur lång tid som gått egentligen. Hur länge han befunnit sig i det som han till en början hade kallat paradiset var svårt att veta men det var en fröjd att höra ljud från vinden, lyssna till fågelsång och se vågor på vattnet nu i den verkliga världen. Men alla intryck var blandade med en förskräckelse och bävan över hur länge han egentligen varit fångad i vulkankratern. Han paddlade vidare full av tankar och funderingar men han kände sig förvånansvärt stark När han kom tillbaka till kanotuthyrningen och förtöjde sin kanot vid den nu väldigt slitna bryggan och gick uppför trapporna till huset där han hyrt båten så hängde en skylt på dörren som sade att det var stängt på obestämd tid.

Undrar om bilen står kvar tänkte Jerker och kånkade sin tunga packning mot parkeringen som låg cirka hundra meter ifrån huset bakom en krök. När han kom fram så drog han en suck av lättnad. Hans koboltblå Toyota stod där han lämnat den. Låset fungerade inte med fjärrkontrollen i nyckeln så han öppnade manuellt. Lade in väskor och ryggsäck i bagageutrymmet och satte sig bakom ratten och startade bilen. Tittade på GPS panelen och såg att han varit borta i över ett år. Jerker fick en chock.

När Jerker tittade sig själv i backspegeln så blev chocken än större. Han såg trettio år yngre ut.

Han slöt sina ögon och höll sig krampaktigt i ratten och andades hårt. Vad fan hade hänt honom egentligen? Ingen skulle komma att känna igen honom och det var knappt så att han gjorde det själv. Borta från världen i över ett år, en svindlande tanke då det inte känts som så länge och att nu se ut som en tjugoåring kändes vansinnigt overkligt och han tänkte på om någon hade saknat honom. Vänner hade han inte så många men på arbetsplatsen måste han ju ha varit saknad? Var han polisanmäld som försvunnen? Hade folk letat efter honom? Jerker hade inte berättat för någon vart han skulle när han gav sig av men ändå, om han blivit efterlyst så skulle ju hans bil blivit funnen och kanotuthyraren skulle ju ha vetat att han hyrt en kanot och gett sig av ut på sjön och på den vägen var det. Om han var saknad så skulle polisen letat efter honom, något annat fanns ju inte.

Fanns han ens längre till slog det honom? Hade hela han existens blivit raderad när han befunnit sig där han varit? Det verkade ju osannolikt rent logiskt men om det mot förmodan var på det sättet så inte Jerker emot. En nystart och med all den erfarenhet han hade av sitt tidigare liv, det kändes fantastiskt. Allt skulle komma att bli bättre nu. Inga fler korkade val, inga fler misstag. Ett nytt liv helt enkelt. Jerker kände sig plötsligt obeskrivligt lycklig.

Han såg sig själv i backspegeln igen och den Jerker som glodde tillbaka var den som han varit en gång i tiden. Samma långa, lockiga hår, samma gröna intensiva ögon som flickor hade älskat och hatat. En klar och vaken blick utan påsar under ögonen och han tyckte om vad han såg. Det var som att titta på ett fotografi från studenttiden då han fortfarande hade ett öppet sinne och var en hungrig ung man med aptit på livet och vad det kunde erbjuda innan etablissemanget slog sina klor i honom och gjorde honom till en marionett. Hjärtat slog hårt i bröstet på honom både av chock och lust och han hade ett pirr i kroppen som han inte känt på många år. Han stängde av bilen och gick ut och ställde sig och tittade ut över den glittrande sjön i vårskrud och andades djupt.

Om det var som han trodde, att han var som ett blankt papper där en ny historia skulle nedskrivas, vilket han innerligt hoppades och han hade en känsla i kroppen att det var så verkligen. Så var han fri tänkte han. Äntligen fri att göra vad han ville och den här gången så skulle allt bli rätt. Ur askan av ett meningslöst liv reste sig en fågel Fenix som hette Jerker. Han satte sig i bilen igen och startade den och bredde sedan ut ut sina vingar och flög ut över världen som nu var hans.

Hans egen värld, och ingen jävel skulle ta den ifrån honom.

Han hade ett halmstrå mungipan, och letade efter ett till att hålla sig i. Det i som satt i munnen skulle symbolisera ett sorglöst leverne var det tänkt, men det faktum att han letade efter ett till motsade hela konceptet. Det var för honom som det var för de flesta antog han, med en polerad yta och ett inre kaos. Utåt var han Huckleberry Finn och på insidan Mr. Hyde och den ena kunde inte leva utan den andre. Och världen var som en berg och dalbana och ofta satt han längst fram med armarna upp i skyn för största möjliga upplevelse. Vissa dagar befann han sig dock i källarregionerna och slipade på sina knivar och smög sedan på nätterna omkring i gränder och skar halsen av människor eller slog dem sönder och samman med sin käpp. Kanske inte bokstavligen så brutalt, men väl så i tanken.

Elakhet varar längst, var hans något obskyra motto.

”Vad sa du att du hette sa du?” Frågade han sig själv i spegeln ibland. Stirrade på sin spegelbild och drog sig i skägget. ”Idiot”, mumlade han och gick därifrån. För han tyckte verkligen att han var en idiot. En dåre som kastat bort sitt liv på sådant som betydde noll och intet när bokslutet skulle göras. Det var smärtsamt att behöva inse att de val han gjort bara föranlett kompromisser och förnekelser. Att han aldrig haft modet att helt och fullt stå upp för det han trodde på och brann för. Att han förnekat vem han var eller ens vågat ta reda på vem så så hålögt glodde tillbaka på honom från spegeln i tonårsrummet. Det var först nu som han började närma sig någon form av insikt. Och ”allt jag behöver nu”, sjöng Lisa. Det var så det var. Att hitta sig själv, men ”igen” kunde diskuteras tänkte han. För vem han var egentligen återstod att ta reda på. Och det var väl det som var halmstrået.

Sent omsider utkristalliserades en man ur ett femtioårigt töcken. Men de spöken som hemsökte honom från förr var alltför påtagliga fortfarande och hans böner bestod i att slippa demonerna. Inte att acceptera dem, men att kunna, på ren svenska, kunna skita i att de existerade och att de inte längre skulle påverka hans liv. Han var på väg dit till slut. Det hade tagit för lång tid bara. Alldeles åt helvete för lång tid.

Att se tillbaka på sitt liv och önska att han gjort saker och ting annorlunda var kanske inte rätt väg att gå det insåg han. Men det kunde inte hjälpas. All hans strävan, alla vedermödor, sorger och bedrövelser var ständigt närvarande och i sin mörkaste stunder så kunde han inte hitta något som han kunde tänka tillbaka på som gjorde honom tillfreds. Allt hade sorgkanter. Det var ett jävla liv egentligen som han levde och det värsta var att det inte var så mycket tid kvar att förändra saker och ting på. Han hade en drömvision. Att ha en tjugoårings kropp med den erfarenhet som han hade idag. Att kunna ha möjligheten att undvika de fallgropar som han huvudstupa ramlat ner i med jämna mellanrum och istället förverkliga de drömmar som han ansåg sig ha varit tvungen att ställa åt sidan. Han förbannade sig själv för att han varit så flat och för att han istället för att försöka bestiga bergstoppar och besegra raviner gått den breda, säkra vägen runt om eller över stadiga broar. Och det värsta var att under långa perioder av sitt liv så hade han varit stolt över vad han åstadkommit.

Inga barn, två fruar som bägge var avslutade kapitel, och ett ständigt sug efter alkohol var en kort resumé över hur hans dagar på jorden tett sig. Och sedan förstås denna utbildning till ett yrke som han idag i mångt och mycket föraktade. Själva yrket i sig var för det mesta tillfredsställande men det som med åren tillkommit runt omkring själva yrkesutförandet kunde göra honom vansinnig. Det hade visserligen gett honom ekonomisk trygghet och ett ståndaktigt boende men på bekostnad av andlig frihet och kulturell resonans. Ibland ville han se sig själv som en fattig poet under broarna i Paris som likt en Hemingway sköt duvor med pilbåge för att få mat för dagen. Och ibland som en präst som uttalade straffpredikan inför en av skräck darrande församling. Eller varför inte inte en av meditativa tankar uppfylld vandringsman i Tibet. Under himlarna på en bergstopp, världen under sig som ett vackert golv, lamor som stillsamt betade och med jämna mellanrum lät sina stora svarta ögon glida över sluttningarna. En enkel hydda att bo i och funderingar lika djupa som basen i basset. Det kändes som allt annat än det som var hans liv just nu skulle vara en förbättring.

Det talades om att ”fånga dagen” och Carpe Diem var det värsta uttryck som han visste och det användes av människor som tyckte att de var så tillfreds med sin tillvaro att de kände sig tvungna att förmedla detta klämkäcka råd till andra mindre lyckade medmänniskor. Men visst, det låg något i det, och att kunna ha den förmågan att se varje dag an med positiva förtecken var naturligtvis avundsvärd. Jerker var dock tveksam till om det verkligen var möjligt. Och om det var det så var han inte ens i närheten av att lyckas med en sådan bedrift. Någonting måste göras. Han insåg det. En radikal förändring var av hävd och han bestämde sig för att sätta igång idag, eller i morgon? I morgon blir bra tänkte Jerker och gick och lade sig för klockan var över tolv och nästa dag var lördag.

Regnet öste ner och det var som skuggfigurer bestående av regndroppar som rörde sig planlöst hit och dit i vinden. Temperaturen hade sjunkit från över plus tjugo ner till bara fem grader över noll och att gå ut var inte att tänka på. Men dagen som idag var en dag som var bra att ha, som han sjöng den där Västeråsaren, tänkte Jerker och satte sig upp i sängen. En dag för nytänkande, fräscha idéer, yoghurt och dadlar och banan till frukost istället för rostat bröd med en massa smör och ost. Kaffe var dock en nödvändighet och en snus för humöret.

”Sannerligen säger jag eder”, sade Jerker prästen med hög och dånande stämma när han stod ute på balkongen och andades. ”Att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga, än det är för en rik att komma in i Guds rike.” Folk under paraplyer stannade nere på gatan och tittade upp på dåren som stod där och gapade. ”Aaaaah!” Skrek Jerker. ”livet är gott!” Vrålade han till sist och gick in i lägenheten igen. Han hade varit på vippen att utbrista ”Carpe Diem” men hejdade sig i sista stund. Du var tvungen att sätta gränsen någonstans.

Det här var hans nya idé. Att blanda bibelcitat och positiva utbrott så fort han hamnade i negation. Det stod klart för honom när vaknade att det var rätt väg att gå. Kom som en uppenbarelse för han hade drömt om Caroline, hans ungdomsförälskelse som han aldrig riktigt glömt, och han hade stått i predikstolen och hon hade suttit i församlingen med tindrande ögon och det såg han som ett tecken. Jerker hade en hel del bibelcitat lagrade i sin hjärna från den tiden i sin ungdom då han faktiskt hade allvarliga planer på att utbilda sig till präst. Ett av hans favoritcitat var det som ofta sågs på fotbollsmatcher och andra idrottsevenemang. Skyltar med ”Johannes 3:16” som lydde ”Så älskade Gud världen att han gav den sin son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” Enkelt tänkte Jerker, tro på Jesus och du får leva för evigt. Han hade läst bibeln från pärm till pärm men när han var klar och insåg hur mycket studier det låg bakom prästyrket så skrinlade han den idén. Men Jerker tänkte alltid att han skulle blivit en bra präst. Hans båda fruar hade alltid hävdat att han predikade för mycket. Men dock inte menat det i någon positiv bemärkelse.

Jerkers tro på Gud var det lite si och så med var han tvungen att erkänna. Det var först när han hade problem som han vände sig till högre makter i universum men Gud verkade vara en form med öppet sinne för han fick alltid hjälp tyckte han. Och ”fader vår” rabblades om och om igen och hemmagjorda böner som innefattade det han för tillfället brottades med fick de mörka moln som hängde över honom att skingras. För övrigt så var han tveksam till huruvida den här Jesus som för det mesta var närvarande i bibeltexter var Guds son. Att han funnits rådde det inget tvivel om, så mycket ansåg han vara säkert. Men son till Gud? Nja. Avlad av den helige ande? Knappast. En man med särskilda gåvor och oefterhärmlig verbal förmåga samt en karisma utöver det vanliga? Ja. Att det fanns en kraft därute i det som människorna kallade för universum som existerade och som det gick att få kontakt med var Jerker övertygad om. Att kalla den Gud var smidigt, men det epitetet innehöll många bottnar och värderingar och det var valfritt vad Gud innebar för den som tillbad honom ansåg Jerker. Men Jesus var ett tveksamt koncept, fast fan vet, tänkte han och hädade utan att tänka på det.

Regnet lättade fram emot lunch och efter ett isterband och stuvad potatis tog han en promenad. Den feta korven rumlade runt i hans mage och han kände sig osunt mätt. Han mådde alltid bäst när han var lite hungrig tänkte han. Trött, pigg, hungrig, mätt, så gick det runt. Dag efter dag och vecka ut och vecka in och människan var i sanning en primitiv varelse. ”Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.” Tänkte Jerker och tyckte att det citatet speglade mycket av hur hans liv varit. Han borde följt sitt hjärtas röst istället och inte låtit sig styras av etablissemanget. ”Men skit i det nu”, sade han högt och skrämde livet ur en kvinna som gick framför honom. ”Vad fan säger du?” Sade hon och vände sig om. Jerker spände blicken i henne och höjde sitt ena pekfinger i luften ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” Sade han högtravande. Kvinnan såg förskräckt ut och ökade på stegen. ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid!” Ropade Jerker efter henne och skrattade för sig själv. Det här går ju bra, tänkte han och kände sig upplyft i anden. ”Jag skulle fan i mig blivit präst”, sade han högt. 

Jerker gick sin vanliga runda och kom till slut fram till tjärnen där han alltid satt på sin favorit sten och filosoferade. Han stoppade in en snus och längtade som vanligt efter cigaretter. Det var något speciellt med att röka tänkte han. Proceduren med att knacka ur cigaretten ur paketet, stoppa den i munnen och dra in det första blosset. Och sedan detta att hålla den i handen, alla hade sitt sätt. Och hur du askade, antingen med att knäppa till filteränden med tummen eller att knacka med pekfingret. Det var något magiskt med cigaretter, något mytomspunnet och alla tuffa män rökte. Humphrey Bogart till exempel, hur cool skulle han ha varit om han istället för att röka en cigg, stoppat in en snus, tänkte Jerker och flinade. Nej, snus var mer Åsa Nisse och Klabbarparen och vem fan ville vara Åsa Nisse. Jerker bestämde sig där han satt att han skulle börja röka igen. Varför inte unna sig lite nu när du börjar komma till åren, tänkte han.

”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer.” Sade han och såg ut över den glittrande vattenytan. Det var fantastiskt att han kom ihåg alla de här citaten. De poppade upp i hans skalle som gasbubblor som plötsligt briserade och fyllde honom med ett slags lugn han inte känt på länge. Var det halmstrået han letat efter? En tro på Gud, att bli religiös och få våt blick och vara from som ett lamm? Nej, han trodde inte det. Det fanns för mycket tvivel i hans hjärna och även om han ibland faktiskt bett om att få en tro, så var han säker på att om det fanns någon som lyssnade så var tvivlet uppenbart och därför så blev han aldrig bönhörd vad det gällde den saken. ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.” Stod det visserligen i Matteus evangeliet om han mindes rätt. Så det kanske var dags nu, att börja be på allvar. ”Allt är underbart!” Ropade han ut över vattnet, för att inte glömma bort att vara positiv. Det var tyst en lång stund men så svarade någon. ”Ja det är det!”

Och det var då som Jerker äntligen hittade sitt halmstrå.