En färdbiljett i livet.

Jag läste den om och om igen och trodde knappt mina ögon.

”Färdbiljett!”

Stod det med röda tuschbokstäver högst upp på det blå papperet som var av god kvalitét. Snyggt och propert textat med till synes säker hand. Bokstäverna med en svag lutning, inte för mycket och inte för lite. Smakfullt var det, varken mer eller mindre. Under ordet fanns en vattenstämpel med ett kryptiskt mönster.

Men det var fortsättningen i följebrevet som gjorde mig häpen.

”Käre vän,” stod det. ”Den här biljetten berättigar dig till vad som helst, när som helst och hur som helst under resten av ditt liv.”

Jag ruskade på huvudet och läste vidare.

”Jag vet du har fått liknande lappar på din födelsedag vid ett flertal tillfällen och de har aldrig uppfyllts tyvärr så jag kan förstå om du känner dig skeptisk.”

Det är bara förnamnet, tänkte jag och log.

”Men den här gången är det annorlunda det lovar jag dig”, läste jag. ”Allt du behöver göra är att bära med dig den här färdbiljetten, alltid ha den med dig, och du kommer att kunna resa vart du vill, komma in på vilka konserter som helst, ja helt enkelt, var det än krävs en biljett eller inträde så ger dig det här dokumentet fri entré. Det är så att säga din färdbiljett till livet. Grattis på födelsedagen!”

Jag stirrade mycket riktigt skeptiskt på det skrivna. Jag vände på papperet, skärskådade kuvertet det kommit i på både in och utsida, men ingenstans fanns någon underskrift. Jag skrattade för mig själv och tänkte att den här gången har han verkligen överträffat sig själv min käre bror. För jag tog för givet att det var från honom. Det värsta var att det inte ens var min födelsedag.

Jag blev inte arg eller besviken. Mer förvånad över att han framhärdade i sin naivitet. Han menade väl jag visste ju det för hans hjärta var stort som en varmluftsballong och han var, när han skickade sådana här brev, full av kärlek och övertygelse om att han skulle uppfylla sina löften. Problemet var bara att det aldrig hände.

Jag tog fram min telefon och skrev ett sms där jag tackade så mycket för presenten, bifogade en glad gubbe, och påpekade i förbigående att min födelsedag inte skulle inträffa förrän om en månad cirka. Jag skickade, tände en cigarett, och väntade på svar. Jag tittade ut genom fönstret där vårens basuner tutade i takt med koltrastar och takdropp. Jag funderade på att ta en promenad men kände mig seg och trött och satte istället på teven och slötittade på en av dessa eviga amerikanska serier som alla handlade om skitfräna poliser i NCIS eller någon annan bokstavskombination där dialogen bestod av klatschigt tillyxade ”oneliners”. Det surrade i min telefon och jag tryckte fram meddelandet.

”Va, är du galen?” Stod det.

Det surrade igen.

”Jag har inte skickat någon present och för övrigt så vet jag när du fyller!”

Det var bifogat en arg gubbe.

Jag flinade och tänkte först att han varit något beskänkt när han skickade brevet, men å andra sidan så stämde det föga med hur vackert själva ”färdbiljetten” var skriven och med vilken omsorg det var skickat samt vattenstämpeln och valet av papper. Jag var konfunderad.

Senare på kvällen när koltrastarna slutat att sjunga och jag återigen satt framför teven och glodde så tog jag upp den så kallade färdbiljetten igen och höll den i min hand. Jag luktade på den och det gick att förnimma en svag doft av parfym som jag kände igen. Jag vek ihop brevet. Lade ner det och biljetten i sitt kuvert igen och stoppade ner det i min väska. Det var något konstigt med det här.

Följande dag på väg till jobbet så kom jag som vanligt till bussen och precis som alla andra dagar höll jag fram busskortet mot avläsaren som med ett tydligt bräkande meddelade att det gått ut och inte gällde längre. Jag svor och bad om ursäkt samt satte mig i stolen längst fram för att köpa mig en sms biljett med min telefon. Upptäckte till min fasa att jag glömt den hemma och var på väg av vid nästa hållplats dels för att jag inte kunde betala för mig och dels för att jag känner mig naken utan min mobiltelefon.

Jag kom då att tänka på det blå kortet som låg i min väska. Log och plockade upp det och gick fram till chauffören och sträckte fram det och frågade.

”Duger det här som biljett?”

Den unge blonde busschauffören tittade en sekund på ”färdbiljetten” och nickade.

”Självklart”, sade han och flinade. ”Sådana där ser du inte varje dag, trevlig resa.”

Jag stod som ett fån och stirrade och undrade om han drev med mig.

”Menar du allvar?”

”Javisst! Grattis förresten.”

Jag gick och satte mig igen och förstod inte vad som var på gång.

Och sedan bar det iväg…

En månad senare var ingenting sig likt. Det var som att befinna sig i en spiral som snurrade snabbare och snabbare. Som att vara i hjärtat på en tornado som for fram över jordklotet och likt en dammsugare sög i sig jordens alla länder och städer. Inga dörrar var stängda. Alla färdmedel var mina utan kostnad. Flyg, tåg, båtar, allt som krävde en biljett välkomnade mig med öppna armar och jag tog emot och bara höll upp ”färdbiljetten” och himlen öppnade sig och allt var overkligt. Som en dröm var det, en mycket behaglig dröm.

På ett hotell i en stad någonstans i ett förvirrat Europa, jag hade totalt tappat kontrollen över var jag befann mig, men det måste ha varit Paris. Satt jag på en balkong när min telefon surrade. Jag tryckte upp meddelandet som hade en okänd avsändare och läste.

”Hur har du det?” Stod det med en glad gubbe.

Jag sippade på mitt te. Ingen jävla alkohol här inte. Jag läste meddelandet igen och skrev.

”Vem är det som frågar?” Och svaret kom omedelbart

”?”

”Vadå frågetecken, vad menar du? Svara på frågan bara.”

”Du kan väl bara berätta hur du har det?” Blev svaret.

”Bra.” Skrev jag.

”Så färdbiljetten fungerar?”

Jag drack mer te och tog en för stor klunk och brände både läppar och tunga och halsen sved när jag svalde.

”Inte för att jag begriper hur det går till. Men det går som tåget skulle du kunna säga, ha, ha.” Skrev jag och lade till ett ånglok. ”Men berätta nu, vem är du?”

”Jag vet inte. Det var längesedan jag visste vem jag var.” Blev svaret.

Jag stirrade på texten och kände mig olustig till mods. Någonting i det underliga svaret borrade som ett hål i mitt liv som jag föll ner i. Jag låg på botten och stirrade upp och i mörkret svävade texten som i röd neon

”Jag vet inte.”

Till slut så lyckades jag samla ihop mig så pass att jag fick iväg ett svar.

”Du vet inte vem du är?”

”Nej, men jag tänkte att vi kunde hjälpas åt med den saken.”

Mina händer darrade när jag skrev.

”Vad menar du med det?”

Petade jag fram och någonting inom mig rörde på sig som det vaknade ur en djup sömn och som om dimman lättade en tidig morgon vaknade jag ur mörkret och förstod plötsligt vad det handlade om

”Du vet vad jag menar.”

Och det visste jag.

Jag drack upp mitt te och reste på mig och gick fram till dörren som det knackade på. Öppnade och när jag såg vem det var så nickade jag igenkännande. Satte på mig min jacka och gick ut. Nere på gatan så tog jag min följeslagare under armen och det kändes vant och tryggt och solen sänkte sig och skuggorna blev långa och bilarnas ljus blänkte i sommarnatten.

”Det var du som skickade biljetten eller hur?”

Jag fick ett nickande svar.

Vi gick gatan framåt så tätt tillsammans att det var lätt att missta oss för att vara en människa, sammansmälta som en ring av guld och silver och omgivningen kändes plötsligt väldigt hemtam och vänlig och jag sade högt, men mer för mig själv.

”Är jag hemma nu? Jag är så trött på att resa och fara omkring utan mål eller mening.”

Någon sade. Det kan ha varit jag.

”Jag är inte så säker på att du varit någon annanstans än hemma min vän.”

Och i mörkret sedan när jag låg i min säng och stirrade upp i taket och världen hade stannat, karusellen slutat snurra och det var lugnt och nästan ingen vind i träden. Så var jag tillbaka där jag börjat. ”Färdbiljetten” hade slutat att gälla och det var bra att det var så. En ensam koltrast sjöng i försommarkvällen och i morgon var det min födelsedag. Jag tänkte på min bror en stund. Sedan somnade jag.

Godnatt.

Rymdfararen.

Mörkret, det var det som var värst. Det kompakta mörker som omslöt honom. Som att sitta i en säck. Pelle i potatissäcken liksom, från böckerna om den svanslösa katten som hans pappa läste för honom. Och som han i sin tur läste för sina barn. Men det här var ingen barnbok, och han satt inte i någon potatissäck. Han var ensam, i universum, och det var mörkt.

Ett litet fönster, det var allt som fanns. En enda liten glugg att se ut igenom och därutanför fanns inget att se. Det var som att allt ljus sugits upp av något, eller kanske någon, tänkte han med en rysning. Efter evighetslånga dagar utan ljus så började hans hjärna spela honom små spratt och verklighetens tidigare så skarpa konturer hade förlorat sin skärpa och ersatts av luddighet och ogripbara upplevelser som förde honom ut på mentala hedar och fält utan normala bevekelsegrunder. Han visste inte längre om han sov eller om han var vaken, eller huruvida hans ögon var öppna eller stängda. Galenskapen närmade sig sakta. Kröp upp över honom som ett fuktigt täcke och han mindes knappt hur han hade hamnat där han var. Han kanske var Pelle i potatissäcken ändå när allt kom omkring. Med den elaka katten Måns hånskrattande utanför.

Resan gick vidare dock genom tusentals år och mörkret var kompakt som under medeltiden och han kunde höra sin egen andhämtning och hans tankar var som ett brev i en flaska som seglat över oceaner och som aldrig skulle nå sin adressat. Allt var stillasittande och lugnt och han hade landat i ett medvetande som pendlade mellan vansinne och koma och inga stjärnor och planeter sågs genom det lilla fönstret i vad han nu antog var någon slags farkost. Det var svårt att veta säkert var han befann sig. Var han en rymdfarare eller var han bara en tanke som någon annan tänkt.

Att vara som en tjugohundratalets Jurij Gagarin kändes tilltalande för honom och det föreföll som han hade någon slags dräkt på sig. Säker var han emellertid inte och det gick inte att förklara varför det inte fanns något ljus. På något sätt så kunde han förnimma fart. Eller var det han som stod stilla och omgivningen som rörde sig? Var han en del i ett gigantiskt maskineri? Var han mänsklig med kropp och armar och ben eller var han bara ett medvetande?

Han kunde uppfatta något nu. Ett ljud, en rörelse, en strimma av det svagaste ljus. Han visste inte. Och nu var det borta, vad det nu varit och han kände sig plötsligt varm. Som om han värmdes upp ininfrån. Ett inre element likt en glödtråd som löpte genom det som han trots allt uppfattade som, ja så var det, en kropp. Hopp kom från någonstans plötsligt och han tyckte sig förnimma en vibration och luften, för det var väl luft han andades, blev plötsligt fuktig och på en, som han uppfattade det, kort tid så förändrades allting och han sjönk ner genom något. Föll, fastän utan tyngd och det kändes som han bredde ut vingar och ljuset kom. Som om någon eller något ryckte av honom en sådan där läderhuva som jaktfalkar bar och han var en örn. Eller åtminstone en stor fågel trodde han. Det som han var svävade i alla fall ovanför atmosfären och alla haven och det som var land och som var jorden var långt under hans seglande form och han var trygg nu.

Som en satellit med vingar gled han fram och tystnaden var stor och förunderlig och han var inte längre Pelle i potatissäcken och elaka Måns hade slutat att skratta och nu tänkte han på sin pappa. Han såg hur det förhöll sig och han accepterade att det var på det sättet och han var tyngdlös nu och det var bra.

Varför han befann sig där han nu var visste han inte och det var inte viktigt kände han. Känslan av galenskap och förvirring hade ersatts av en egendomlig frid och det som en gång var den som han varit fanns inte längre. Han var en Jurij Gagarin på vingar, en svävande Laika och han var Akka ledargåsen och han skulle stanna kvar länge här och han skulle vara den som vaktade trodde han och han såg hur det var, och hur det skulle bli och han visste att han skulle göra sitt bästa för att förändra situationen. Han slöt sina ögon men det fanns fortfarande ljus och han förstod att mörkrets dagar var över.

Godmorgon.

Om sommaren.

Idag, under tyngden av minus tretton ton is och snålkall vind så känns sommaren avlägsen. Svirrande svalor och lövsångare i varje träd förefaller som en avlägsen dröm och knarrandet under mina skor när jag går gör mig låg. Men det är vackert när solen går upp och himlen färgas orange vid horisonten och skorstenars rökpelare ser ut som svarta skuggor som strävar upp mot den ännu inte blåa himlen. Det finns alltid något att hålla sig i när modet sviktar.

Fastän mitt mod är det inget fel på. Jag är inte rädd för någonting och den lilla rädda hare jag var en gång finns inte längre. Det finns mod i att visa sin rädsla har jag förstått nu och istället för att gå med mask så har jag skalat av mig mina skydd och vandrar naken och hel och det finns mening i det till synes meningslösa.

Ljuset är på väg tillbaka och på avstånd hör jag vårens trummor som ett muller och jag springer fritt idag utan koppel och min tunga hänger utanför munnen och jag är en hund, en lycklig hund.

Jag delar havet, gör vin till vatten och fiskar gör jag gärna och så ofta jag hinner och snart kommer mitt barn med sitt barn och sin flickvän och det värker ibland i mitt hjärta av saknad när jag tänker på dem.

Dagarna när mina stora pojkar var små känns så avlägsna och jag tänker ofta på om jag verkligen utnyttjade den tiden som jag skulle gjort men vet att jag aldrig kommer att få veta det. Jag hoppas dock att deras liv tillsammans med mig är ett ljust minne för dem.

Det var en helig tid. Jag förstod nog inte alltid hur helig den egentligen var och att vara förälder är inte så lätt. Alla som har barn vet det och allt som du borde göra som pappa glöms lätt bort i själviskhetens dimma och plötsligt så är det försent att göra något åt saken.

Nåväl, det är som det är och jag har alltid försökt att tala kärlekens språk och gör det även idag efter bästa förmåga. Om jag nådde fram står skrivet någonstans i någon bok som står i evighetens bibliotek som inte har öppnat än. Det är stängt i många år ännu men jag har mitt lånekort i fickan. Det gäller att inte tappa bort det bara. Eller förlora sig själv på vägen dit.

I det obskyra finns guldkorn och i bakgrunden till allt som existerar gömmer sig det som jag letar efter. Om jag hittar vad jag söker återstår att se men om jag ber tillräckligt hårt om att portarna ska öppnas så att jag får se hur den här världen verkligen ser ut så kommer det att ske.

Det är min övertygelse.

Godafton i snöyran.

Sikta lågt.

En öde landsväg väg och ett ensamt hjärta förspillt på onödigheter. Stora känslor som aldrig fick plats och en horisont utan slut.

Han stod där och kisade med en ryggsäck fylld av överblivna tankar och den vägde tungt. Hans skor var slitna, nötta av långa irrfärder och ett idogt sökande efter något. Han hade aldrig tänkt klart. Att tänka var för honom som att försöka nysta upp en oljig trasselsudd och han tappade alltid tråden och fick börja om. Det fanns ingen början och inget slut och nätterna var långa och innehöll inte mycket sömn. Men han hade hittat något till slut. Det var bra att det var på det sättet och han visste nu att det fanns en mening och han kunde känna och höra att någon svarade när han ropade.

Den gamle mannen satte sig ner vid vägkanten. Rev av ett grässtrå och satte det i munnen. Han kände sig lugn. I alla fall så lugn som det var möjligt för honom att känna sig. Han lät blicken svepa från vänster till höger och tillbaka igen och han såg det han ville se och ingenting annat. Han var som ett skepp och det böljande hav han seglade på var havrefältens vaggande strån. Gräset smakade beskt och sött. Som livet tänkte han. Långt borta utefter den breda vägen på väg mot honom såg han en lastbil. Soldaller var som en matta av guld på vägen och han kunde inte släppa bilen med blicken.

Han tänkte tillbaka på hur det var innan han gav sig av och kände hur ett mörker letade sig upp från magtrakten upp i hans medvetande och han slutade genast med det. Istället så bytte han till ett friskt grässtrå och fokuserade på andra saker. Han såg lastbilen komma närmare och kunde nu höra ljudet som ett lågt brummande, som en vibration, vilket naturligtvis ljud var, men han kände den i marken. En stor bil, det måste vara en riktigt stor lastbil tänkte han. Han reste sig upp för att se bättre. Tuggade frenetiskt på sitt grässtrå som guppade upp och ner som stjärten på en sädesärla och på den gyllene vägen såg han den fyrkantiga siluetten av en långtradare. Det var som om den färdades en bit ovanför asfalten, på en kudde av luft och vibrationerna tilltog och mannen tog ett steg tillbaka.

När den passerade tog luftdraget tag i hans halvlånga långa hår och han kände värmen och lukten från dieselmotorerna. Släpet var en silverglänsande cylinder som säkert innehöll något brandfarligt för han uppfattade dödskallar och överkorsade eldsflammor på dekaler som satt klistrade på sidan. Han tänkte på miljön och suckade. Det var försent, han visste det och det var ingen idé att försöka lura sig själv längre och även om politiker talade om begränsningar och regler så var det bara spel för galleriet för undergången var nära. Det var ingen tvekan om det.

Den gamle mannen satte sig ner igen. Hängde av sig sig sin ryggsäck, öppnade den och tog fram en burk med Coca Cola utan socker. Den var någorlunda kall och han öppnade den och drack. En ormvråk svävade över havrehavet i stora cirklar. Han följde den med blicken och drack samtidigt.

En ensamhet kom över honom där han stod. Han sänkte ner burken men fortsatte att titta på fågeln. Ensamheten var självvald visserligen och han ville inte ha det på något annat sätt. Men då och då blev det påtagligt att han inte hade någon att växla några ord med eller någon att bara ha vid sin sida. För det mesta så var han tillfredsställd med sitt solitära liv men idag så ekade det tomt och ödsligt i hans hjärta när det slog.

Han började gå och ormvråken jamade i skyn och det var varmt och det var i juni och han hade en lång väg kvar att gå. Men han var på väg och så skulle det vara resten av hans liv. Snart skulle han vara framme vid sitt mål för dagen och mannen såg fram emot ett varmt mål mat och en säng att sova i. Det kändes bättre nu när han gick och det fanns kraft i hans gamla ben fortfarande och han var i balans och i takt med vinden och himlarna och solen.

Det var rätt det han hade gjort. Det fanns ingen ånger och skuldkänslorna hade han mer eller mindre lagt bakom sig. Tillfreds var ordet som beskrev hans sinnestämning. Han hade för längesedan strävat efter lycka men om du är lycklig så finns olyckan runt nästa hörn ansåg han. I en anpassad form av att vara nöjd befann han sig och det var bra. Det hade tagit lång tid att nå dit där han nu var och att stanna kvar i den sinnesstämningen var hans mål med livet. Det fanns mycket lite oro i hans själ nu för tiden

Han tände en cigarett och njöt av smaken och den sommardag som var hans och den tid som han hade kvar att leva var tillräcklig.

Han behövde inte mer.

Eftertanke…

Mycket av min tid här i den här världen går åt till att fundera över det som varit. Vad jag gjort och sagt och vad jag inte har åstadkommit. Det är dumt.

Antagligen så har det med åldern att göra.

Eftersom jag har mer tid att se tillbaka på jämfört med den tid jag har kvar så förefaller det ju rimligt att jag gör på det sättet. Icke desto mindre, jag borde sluta med det. Det går inte att leva i det förgångna. Det finns inget att hämta där. Den tiden har varit. Den är förlorad tid. Jag har slutat att använda den.

Idag och i morgon är det som borde vara i fokus. Alltså i morgon, dagen efter idag, inte längre fram. Inte längta. Inte se fram emot något i framtiden ety den tid som återstår innan det som du längtar till, då blir bortkastad. Timmar och minuter utan värde ser jag det som. Visserligen så avskyr jag epitet som ”carpe diem” och liknande floskler men jag måste ändå böja mig för att innebörden i uttrycket är rätt.

Erfarenhet då, frågar ni kanske? Den fick du ju igår och utan den skulle du ju inte vara där du är idag, eller hur?

Och så är det naturligtvis. Vad jag menar är inte att du ska stänga dörren till det förflutna helt. Att dra nytta av goda ting från förr är bra. Men att se tillbaka för mycket är stagnation enligt mitt sätt att se på saker nu för tiden. Antingen så blir resultatet att du gräver ner dig och mår dåligt över elände du ställt till med. Eller också så tycker du att du har varit så duktig i dåtid att ingenting behöver bevisas mer i nutid.

Alternativt så struntar du i både imperfekt, presens och futurum och istället ställer dig stilla som en AGAfyr i natten och blir en vägvisare för vilsna och utstötta.

Tiden är ett gissel och jag minns för mycket och alla farväl kunde jag vara utan och idag har jag valt en väg som få väljer. Vilket får till följd att jag får vandra på egen hand. Men jag har henne som jag älskar och alla mina barn som jag också bär i mitt hjärta. Det är väl själva fan ändå att rättskaffens väg är så sparsamt trafikerad.

Jag äger rätten att leva och älska och evig förändring är mitt mål med det här livet och varje dag bär med sig nya tankar och nya insikter. Bland stjärnorna i vinternatten finns mina vänner och jag har hela den här världen i mina händer. Det porlar en hoppets bäck i mina ådror och jag är en Bisonoxe på prärien som plirar mot den sjunkande solen. Jag kan höra hur gräset växer under snön och snart kommer våren och anledningen till att jag lever blir mer och mer uppenbar.

Snart är det klart, färdigt, och allt förefaller gott och ondskan håller sig på avstånd. Det är som det ska vara och jag är där jag vill vara.

När koltrastarna sjunger igen från taknockarna ska jag bygga min pyramid.

Godafton.

Visa mig.

Öppna portarna. Låt mig kika in som en nyfiken mus och visa mig hur världen ser ut bakom kulisserna.

Det måste finnas något mer än det här som vi ser och upplever varje dag anser jag.

Och det har ingen betydelse huruvida du är advokat eller läkare eller skådespelare eller bilmekaniker. Det spelar ingen roll hur givande eller utvecklande du anser att din roll i livet är. Allt är ändå en upprepning. Dag efter dag gör du samma saker efter i stort sett samma mönster och vi gör våra små saker för att det inte ska bli tråkigt och för att vi ska inbilla oss att vi har en utvecklande sysselsättning och att våra liv är meningsfulla. Läkaren gör samma operationer. Skådespelaren upprepar vad någon annan skrivit och författaren gör sitt bästa för att variera vad som redan författats och bilmekanikern försöker tillfredsställa sin kreativitet genom att byta bilmärken. Optikern ställer samma frågor till olika människor och gör sitt bästa för att variera fraserna för att inte dö av leda. Musiker spelar och sjunger andras sånger som komponerats av kompositören i tron att det är något nytt när det i själva verket bara är en variation på något befintligt.

Chefer och ledare lever i sina sandlådor och hittar på nya lekar för sina anställda som de tycker att vi ska praktisera för att vi ska tro att vi är betydelsfulla. Vem tror de att de lurar? Inte mig i alla fall.

Andra?

Ja säkert, men inte mig. Jag ser igenom sådant och spelar med. För husfridens skull.

Lurar chefen sig själv? Jajamensan, varje dag så ser han eller hon sig själv i spegeln och rodnar av lycka när de ser sin egen förträfflighet glo tillbaka i ett skimmer av härlighet. För de är ledare. De leder, och förväntar sig att vi ska följa som viljelösa får.

De flesta av oss människor lurar sig själva och går varje dag genom livet i tron att detta är allt. Och att meningen med livet är att hitta en mening i det meningslösa.

Det finns något annat. Jag är övertygad. Det vi ser är en kuliss och jag talar inte om något slags Matrix här, om ni sett filmen? Matrix döljer något ont, en mardrömsvärld och skaparen av chimären är en ondska som vill att vi ska leva för att ondskan ska få frodas.

Det är inte vad jag talar om här när jag säger att det finns en annan värld. Den tillvaro vi inte kan se än är god, vill oss väl, och det torftiga liv vi lever idag kommer att framstå, när vi väl kan se det som nu döljer sig, som just det. En torftig tillvaro utan vare sig mål eller mening.

Den enda anledningen till att vi lever är att vi så småningom ska få dö och se vad livet egentligen är.

Tills dess så gör jag mitt bästa för att njuta av det jag har.

Och det mina vänner är så bra. Att jag ibland glömmer bort hur torftigt det egentligen är.

Jag tar det röda pillret vilken dag som helst. Kom igen Morpheus!

God morgon.