Alla dessa människor, jag står inte ut med dem. De är överallt och ingenstans finns den avskildhet som jag behöver så desperat idag. Jag får aldrig vara ensam. Det är verkligen på det sättet. Var du är går, vart du än ser, så är de inpå dig, intill dig och du känner deras dofter och ibland stank och du gnids mot deras kroppar och hör deras snörvlanden och jag klarar inte av detta. De här människorna, de springer, de stressar och de ser irriterade ut och de blänger på mig som om det var mitt fel att de är fast i sina ekorrhjul.

Men, tänker du kanske, du är ju också där, här, i den här världen där alla andra är, vad ska du göra åt det då? Du är ju en del av den här massan som likt en enda stor irriterande köttklump hasar sig fram och tar upp plats och gör att det är fullt överallt. Du är säkert någon annans irritationsmoment och du stör säkert rytmen i en annan människas liv, har du tänkt på det?

Och det är klart att jag har det men jag inbillar mig att det finns en skillnad här. Anledningen till att jag känner mig så malplacerad, så överbefolkad, som om jag var en värld för mig själv där bara jag ska vara och kanske några få utvalda andra, är inte att jag anser mig själv vara bättre än någon annan, utan det är så att jag inte passar in här helt enkelt. Jag kanske gjorde det en gång i tiden, eller jag inbillade mig snarare att jag passade in, men innerst inne så har jag aldrig gjort det. Jag skapade en situation där mitt anpassande till en värld som jag inte hade någon lust att vara i blev till något som jag trodde att jag ville ha.

Och så är det. Regler och då framförallt regler uppröttade av någon annan, gör mig galen. Jag skiter i alla små bestämmelser som anses vara så viktiga och det rör mig inte i ryggen att det stör andra att jag inte bryr mig om idiotiska påfund. Jag vill inte anpassa mig och jag tycker verkligen inte att det är viktigt att vara anpassad och jag springer aldrig till bussen till exempel. Jag går i min takt.

Människor alltså, andra människor, jag är inte odelat positiv vad det gäller dem som sagt. Det är knappt så jag står ut med mig själv ibland och jag måste nog säga att jag avundas min bror en aning som sitter på en ö i Grekland där han slipper horder av folk, regler, idiotiska regler, förutfattade meningar och låtsasliv. Jag är inte avundsjuk på den otrygghet som han känner dock. Jan står på ett ben idag, men snart kommer han att återfå balansen och stå stadigt på jorden. Det kändes så sist vi sågs.

Det kommer en dag då allt det här som jag upplever idag får ett slut. När jag vaknar och sträcker på mig och mina ben når ända till porten till den hemliga trädgården där allt som jag behöver växer. När hjärtat slår så lugnt och stilla att jag äntligen inser anledningen till att jag lever. Snart mina vänner, snart så finns det ingen utmätt tid längre och jag kanske äntligen kan lära mig existera tillsammans med andra män och kvinnor utan att känna att de är som virus.

Jag hoppas det. 😃

Jag är på väg, på glid, halkar på kallt underlag in igenom en ny dörr. Det går inte att stoppa längre, det är för brant och det finns inget att hålla sig i och det går fortare och fortare.

Solen är blek och himlen kall och det kastas spjut genom luften och den här morgonen får bli vad den blir och den där dörren, öppningen, verkar närmare idag och allt är annorlunda. Det går inte att förklara bättre än att det är en känsla av att vara nära något som du tidigare inte visste fanns. Samtidigt som du inte begriper vad det är. En angenäm känsla på det hela taget och jag har som en pannlampa på mig som bara lyser upp delar av den värld som jag vet finns men som fortfarande är höljd i dunkel. Det driver mig framåt och allt som sker är som delar av ett pussel, ingenting får negligeras.

Det är vackert idag. Solen färgar molnen röda och frosten biter gräset och det knastrar när stråna bryts när du går på det. Världen är fortfarande ett mysterium. Kommer den alltid att vara det? Eller finns det en lösning någonstans? Eller är frågorna som du har i själva verket svaren och när du slutar fråga öppnas porten då? Kvasifunderingar och nonsens kanske men det är trots allt sådant som jag tänker på och jag borde kanske sluta med det? Den enkla vägen är mer okomplicerad men fan så mycket farligare i förlängningen dock. Jag drogar mig själv med att krångla till världen istället för att göra den enklare med stimulantia. Det är svårare men intressantare tycker jag. Någonting har fåttt mig att inse att det inte ska vara så enkelt alltid, eller att det som förefaller komplicerat är det enkla oftast. Ibland vet jag inte var jag är. Men det är ok. Om jag inte hade varit så rädd en gång i tiden så hade jag kommit mycket längre än var jag är idag.  Jag skulle fortfarande vara vilsen och förvirrad visserligen, men jag skulle varit längre fram, närmare målet. Om det nu finns något mål.

God morgon.

Han tog sig med möda upp ur sin sköna säng, den dubbelslipade mannen. Stapplade, nej det var att ta i, gick med långsamma steg snarare ut till köket där han i naken prakt riggade kaffebryggaren, satte igång den och gick in i duschen. Kaffet skulle vara klart när han var färdig. Han vägde sig när han var tillbaka i sovrummet och blev besviken och tänkte för vilken gång i ordningen visste han inte att han var tvungen att ändra sina vanor. Trots sina vemodiga föresatser så åt han till frukost sin vanliga hårda smörgås med ost och skinka, men bara en idag, drack en kopp kaffe och gick sedan till jobbet.

Den dubbelslipade mannen såg håglöst ut genom bussfönstret. Läste sina mejl och svor över reklam och spam, svarade sin chef och tänkte att han var trött och att han skulle sova på tåget senare. Kroppen kändes sliten där han satt och han suckade och visste att han borde sluta med det han höll på med. På tunnelbanan sedan såg han på den unga flickan mitt emot sig och tänkte på hur söt hon var. Den dubbelslipade mannen insåg plötsligt hur gammal han måste förefalla för henne när hon log emot honom och han tänkte att om han hade haft ståplats och hon suttit, så hade hon rest sig upp och erbjudit honom sin plats. Ett nedslående faktum, men icke desto mindre påtagligt, och han suckade. Han gjorde det ofta nu för tiden.

I rulttrappan mötte han en man i femtioårsåldern med spegelfärgade pilotsolglasögon, långt, korpsvart hår och med självsäker, rak rygg och han tänkte, stackars man. Plötsligt så kände sig den dubbelslipade mannen inte så gammal längre. Det var bra mycket värre, tänkte han, att behöva hänga på sig en massa attribut, både mentala och reella, för att stå ut med sig själv än att acceptera den ålder du har. Och han såg på sig själv med nya ögon plötsligt.

På tåget på väg mot sin arbetsplats för dagen somnade han mycket riktigt och han drömde om en naken kvinna.

När han vaknade av larmet som han satt så var det fem minuter tills han skulle kliva av. Han åt en bit choklad, såg ut genom fönstret på den grå världen som var höst på väg mot vinter och han gäspade och tog av sig sina hörlurar. Den dubbelslipade mannen klev inte av tåget där det var tänkt att han skulle. Istället beställde han en ny biljett via internet och fortsatte helt enkelt sin resa.

Tåget tog honom vidare förbi ustakade mål och förutbestämda uppgifter. Den dubbelslipade mannen for förbi grubblerier och krämpor och krav. Den skinande rälsen ledde honom som ett rättesnöre rakt in i evigheten och ingenting kändes längre omöjligt när han klev av på perrongen i Linköping 😀

Godmorgon.

Så är det. Det är på det viset vare sig du vill eller inte, att sorgen följer din väg.

Stora sorger eller små och som i det här fallet, en liten gnagare som hette Rutan och som funnits i vår familj i snart fem år. Ett skatfärgat marsvin, en pigg liten rackare som överlevt två bröder men som nu fått göra dem sällskap.

Du kan tycka att ett sådant litet djur, som varken har själ eller personlighet anser du kanske, inte borde skapa några stora känslostormar när det går ur tiden. Men att sitta i ett litet rum med tända ljus hos veterinären med en liten hårboll i knät som just fått en spruta för att resan över tiĺl marsvinshimlen ska bli lugn och smärtfri. Att klappa det lilla livet, att känna hur han slappnar av så oskyldig och omedveten om den resa han skall ge sig ut på, sådant kan röra det hårdaste hjärta.

Vi satt där tillsammans jag och min lille son, den store sonen ville vänta i bilen, och våra tårar föll för den tid vi haft tillsammans, vi och vår lille Rutan. Att se hans lilla små pepparkornsögon bli oseende och dimmiga som en sommaräng en tidig morgon, att känna hans lilla hjärta slå långsammare och långsammare och hur han till slut somnade på sin filt var hjärtskärande och att skriva det här gör mig ledsen igen.

Aldrig mer ett husdjur var vår gemensamma känsla i bilen på väg hem.

Nästa förestående sorg står runt hörnet dock. Om den har fyra ben eller två återstår att se.

God morgon.

Det gäller att stå fast och inte ge vika. Däri ligger allt som var fördolt, i uthärdandet.

Ta på dig så många bördor som du orkar bära, släpa dig fram, sucka och stöna, klättra på väggar och tryck ditt bleka ansikte mot fönsterrutan och längta ut. Njut av känslan av att vara fångad och vårda ditt krossade hjärta med varsam hand. Vakna varje morgon lika ensam som du var igår och längta efter vedermödor och älska tyngden de tankarna förmedlar.

Det är du och den oemotståndliga bördan av att leva som har huvudrollen här. Så le mot kameran och säg dina repliker med darr på stämman och gå runt i cirklar runt kvarnstenen som en förblindad oxe och bär din smärta med glädje. Du kommer aldrig tillbaka hit så gör vad du kan med vad du har.

I den oemotståndliga bördan som är ditt liv finns allt som du behöver.

Det är du som är hjälten och du kan dansa eller gråta det är upp till dig och förstås till den excentriske regissören som håller i trådarna till det här dramat. Det gäller att hålla ut för i nästa akt lättar det har jag hört. De mörka och dystra kulisserna byts ut mot svävande och skimrande interiörer i livsdugliga färger och manuset slår an en lättare ton och moll går så sakteliga över i något som i alla fall liknar dur.

Tillförsikt är ledordet nu. Den oemotståndliga bördan är inte längre något kors att bära och när du står där och tar emot publikens hyllningar höljd i blommor och med armarna om axlarna på dina medaktörer och ödmjukt bugar så vet du att allt var mödan värt.

God kväll.

Så kan det vara, att det blå i mitt liv, det lilla blå, är vad som gör mig till den jag är. När dagen är slut och de blåa nyanserna tar över efter dagens klara lyster, när vemod vinner över positiva känslor och sinnet sjunker. Att det är då som mitt verkliga jag tittar fram. Jag känner mig hemma i det låga och det gör mig inget. Jag är inte rädd för att känna mig ledsen. Det är en naturlig del av den jag är och jag skulle inte känna mig hel utan den lilla blå känslan som bor i mitt hjärta. Det är ingen mening med att försöka förtränga det azurblå mönstret i min själ. Det är vackert. Påfrestande tydligt ibland men vackert.

Jag lyssnar till Johannespassionen av Bach, och där finns det blåa penseldrag vill jag lova. En obändig tro, färgad av glädje och förtvivlan finns i det verket och även om min tyska är skral så går det att höra på musiken och sången vilken stämning som råder här. Det är vackert, så obeskrivligt sorgligt och hjärtskärande och du vill tro när du hör det här. Och att ett mästerverk som detta skulle ha skapats för något som bara är ett påhitt, är för mig svårt att förstå. Utan att bli alltför högtravande, vilket för mig är svårt, så skulle jag vilja säga att om Gud har en röst, så hör du den här. Det är sådan här musik som ger mig hopp om att livet inte bara är det vi matas med varje dag, världsliga ting, slit och släp, petitesser, som vi skall övertygas om är viktiga, utan att det verkligen finns en högre sfär, något att längta efter och sätta sin tro till.

Amen.

Jag är på väg någonstans. Det känner jag mer och mer för varje dag som går och jag står på något sätt utanför utan att ta avstånd. Jag har bara så innerligt svårt att förstå varför det som ”vanligt folk” tycker är så viktigt skulle ha någon betydelse. Man är till exempel orolig i skolan för att någon som jag anser är ett geni och som jag älskar inte är som andra barn. De vill att han skall stöpas om så att han passar in. Jag gråter inombords men förstår samtidigt att det antagligen är nödvändigt, för hans skull. Jag skall dock göra allt vad jag kan för att han ska få behålla sin personlighet och integritet.

Det är vid sådana här tillfällen som jag skulle vilja lämna rummet. Ta honom och hela min familj, alla som hör mig till, oavsett mödrar, bort härifrån så att jag kan överrösa dem med kärlek så att de förstår att meningen med att leva är att försöka göra det varje dag. Och det här med att du ska vara glad hela tiden är bara idiotiskt och på gränsen till ointelligent. Bejaka dina blåa upplevelser för däri ligger sanningen. Låt det lilla blå bli det stora dito tycker jag. Du kan hitta något där, i djupet. Om du letar.

”Go and seek my love.”

God morgon.

I solen är allt fint och det är som en sommardag här där jag är. Fast ryggen fryser. Där, i skuggan, är det inte sommar och nacken blir kall och stel i vinden. Kajorna har årsmöte i den skralt beklädda björken och det hårda men ändå lite mjuka lätet ekar mellan husväggarna. Upprört och irriterat låter det. Fast jag kan inte förstå kajor, de är lite svåra och otillgängliga och den här vinden är verkligen kall och jag fryser nu. Kajorna är säkert också frusna. Så måste det vara, upp och ner och hit och dit och gap och skrik och inte stilla en sekund. De fryser om fötterna.

Jag önskar att jag kunde glömma vissa saker i mitt liv. Eller snarare att jag aldrig gjort det jag gjorde. Sagt det jag sade.

Jag känner mig ibland som Kalle Anka som cyklade utan huvud på en trehjuling som han valde istället för en tunna med pengar. Vissa val i mitt liv borde nog rannsakats av en oberoende kunskapspanel innan jag satte dem i verket.

Utan huvud går färden.

Efter att jag räknat upp alla synder jag begått. Studerat mina goda avsikter och jämfört dem med de onda och kalkylerat sannolikheteter för lyckliga slut, så fäller jag upp kragen på min överrock så högt att mitt huvud inte syns och cyklar för allt vad tygen håller.

Jag cyklar således fortfarande utan huvud.

God kväll.

Nu så, minus två på termometern i morse och frost över hela världen. Jag ser fram emot vintern nu idag. Det har varit för mig så, och under en lång, lång tid, att kyla och snö gjort mig på dåligt humör och fått mig ur balans, om jag nu hade någon sådan. Jag förstår inte varför riktigt. Det är ju härligt med snö och allt som hör därtill med pulkaåkning i backen hemmavid med barnen, eld i braskaminen, goda grytor och andra härliga långkok på spisen och promenader i bra kläder, varma skor på fötterna och pälsmössa på huvudet. Och så kommer ju julen med krims och krams och gran och köttbullar och en tomte med imma på glasögonen. Vintern står i ny skrud för mig nu, som allting annat också tycks det, och jag säger ja tack! Till alla förändringar som är av godo.

Vissa saker är inte så bra dock. Jag kan inte gå in på vad här för då skulle jag få bannor, men det är den enda skuggan i mitt liv just nu och jag oroar mig och skickar goda vibrationer via universum till den som det berör och hoppas på helande och bättre liv.

För övrigt så var jag på upptäcksfärd igår och gick vilse som vanligt. Det är så varje gång och jag älskar att försvinna så där tillsammans med henne och när vi till slut hittar hem så är det bra. Det är så, och jag är glad att det är på det sättet.

En underbar morgon idag således och det märks på folket runt om mig. Deras andedräkter har en positiv vit färg liksom min har och det är friskt och krispigt i världen och visst, det finns stress och svettiga, ansträngda ansikten och galna blickar fortfarande, men bakom vansinnet finns hopp om livet och att julemannen, Gud, Jesus eller vad ni vill ska ge oss en dräglig tillvaro och en värld utan elände och sorg och ond bråd död.

Det står en man på knä här och ber om pengar. Det är ett nytt koncept som jag inte sett tidigare. Han har knäppta händer och ser ner i marken och vädjar till oss att ge honom nåd och guld. Det förefaller som om det fungerar.

Frid och ro till honom.

God morgon.

Mörkt och mörkt och mörkt och det blir inte ljusare direkt. Oktober, och jag minns de där vackra almanackorna med höstmotiv, är en månad med roströda färger och stort vemod på paletten. Snart faller färgerna till marken och allt blir till en brun sörja när november tar över rodret och styr vårt skepp mot vintern.

Oavsett var jag befinner mig, och så är det verkligen, så har jag kärleken med mig. Ibland mer men väldigt sällan mindre. Jag går klädd i tillförsiktens bekväma kostym och tillfreds är det mantra som viskas i mitt öra varje dag. Jag ser henne varje morgon och hon är som ett stycke musik jag aldrig tröttnar att lyssna till. Hennes kropps konturer är som ett outforskat land varje gång mina händer går på upptäcksfärd. Hon är ett fascinerande landskap och det händer att jag går vilse där, men det gör ingenting. Vad mig beträffar så skulle jag vilja irra omkring i det landet för evigt och varje vaken stund av mitt liv.

Tröttheten så här års gör mig matt. Den är som en tjock, seg välling och mina ögonlock är tyngre än bly och jag får kämpa för att hålla dem öppna. På tåget snart,  i den dunkande, sövande ormen som slingrar sig fram genom landskapet får jag sova en stund och bland energidryckssörplande och macktuggande medresenärer gömmer jag mig i Mozarts pianokonserter och halvslumrar med öppen mun hela vägen in i Tierps välkomnande famn. Jag är en syn för gudar.

God morgon.