Bibel…

De satt där på rad. Allvarliga kvinnor och män med böjda huvuden, djupt försjunkna i något som liknade trans. De hade likadana böcker i händerna och deras läppar rörde sig men inga ord hördes. Bara ett lågmält mumlande som steg mot taket som på vingar. De var klädda för andakt och för Gud och allt andades underdånighet och fromheten kändes i luften tung och kväljande. De var som en.

Ett balanserat ljus strilade in genom de höga, utsmyckade fönstren som ett stilla vårregn och utanför på gatan hördes svagt bruset från morgontrafiken. Och vinden rörde om i lövverket på de höga, spikraka björkarna som växte liksom på parad runt den höga byggnaden. Allt andades frid och samstämmighet och de höga tornen på kyrkan strävade upp mot den blå himlen med sina tunna moln som bomullstussar. Därinne igen, i dunklet, hade mumlet avtagit och en förväntans tystnad rådde och längst fram i kyrkogången stod en predikant med fromma ord i sin säck och han tog med jämna mellanrum fram en ny uppsättning stavelser och lät dem affekterat komma ut ur sin mun. Hans ögon lyste med en sällsam glöd och hans händer vibrerade lätt av upphetsning och hans hjärna var en brinnande eld av övertygelse och hänryckning och han vände sitt ansikte mot taket på kyrkan och väntade på att himlens portar skulle öppna sig.

En återhållen upphetsning spred sig i församlingen och biblarna kramades hårt i händer och frälsningsmaskinens stora kugghjul började sakta snurra och längtan efter mirakel var stor.

Hon satt mitt i en av raderna och höll hårt i sin heliga bok i ena handen och hon kände hur tårar började välla upp i hennes ögon. Hennes hjärta dunkade hårt och hennes högra hand var gömd i hans. Han som satt bredvid henne, och hon viskade tyst för sig själv. ”Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig”. Och hon såg ner på sina fötter och tänkte på havet som hon seglat på och hon tänkte på fullmånen natten innan när hon stod naken på balkongen efter att de älskat och på att det var den största måne hon någonsin sett. Hon lyfte blicken och såg på sin präst och hennes ansikte var som en sol, skinande, och hon kunde inte förstå att hon en gång tvivlade och det kändes som hon flög. Svävade som en ängel.

Och där satt han som bad både nätter och dagar. Bad så att knogarna vitnade och han ville så gärna tro. Men han visste att tvivlet hördes i hans röst och hans böner lät säkert falska tänkte han och när han gick omkring i sin lägenhet på nätterna så hörde han bara ekot av sin röst och han fick inga svar. Han satt där längst fram och bibeln kändes tung i hans händer och han hörde knappt vad han som stod där framme sa och innerst inne så tyckte han att det var komiskt och det kändes som ett spel. Ett spel för en Gud som han som trots allt satt på första raden egentligen inte trodde på. Och hans böner handlade mer om att kunna tro för att få hjälp med de problem som han brottades med. Ett själviskt tänkande förstås och det var nog det som var problemet insåg han men han gav inte upp. Så fort han fick en stund över så knäppte han sina händer, böjde sitt huvud och läste den ramsa som han alltid läste men han tänkte på annat när han rabblade orden så han antog att budskapet inte gick fram. Men han gav inte upp.

Och där satt han som inte hörde hemma någonstans och som letade efter något helt och rent som skulle stå i kontrast till det som han var. Iklädd sin konfirmationskostym satt han med boken i hand och med fickpluntan i innerfickan och han stirrade skeptiskt på den där clownen som stod där framme och viftade med sina händer och han lyfte blicken långsamt och fäste blicken på den stackars mannen bakom prästen. Han som satt uppspikad på korset och satt där för våra synders skull. Och han tänkte på dem som blivit utkastade från templet av honom där och som han läst om i sin bok. Han önskade att han varit där och hjälpt honom för om han varit det så skulle ingen jävel kommit åt den stackaren. Han hade sitt knogjärn i fickan. Och han luktade sprit. Och han tänkte på om det skulle bli något nattvardsvin.

Den gamle mannen längst bak närmast utgången längtade efter att dö. Han hade fått nog och han hade levt sitt liv till ingen nytta och han hade gått på stigar som ingen ville gå på och ingen skulle minnas honom när han var borta. Han var här för att, ja det visste han inte riktigt, men antagligen för att gripa det sista halmstrået och få en biljett till himlen. Han hade svårt att andas och den här kvalmiga och skenheliga luften härinne gjorde honom sjukare än han var både till kropp och själ. När han såg sig omkring och tog in klientelet härinne så undrade han om han verkligen ville spendera evigheten tillsammans med de här vilsna fåren. Som menlöst verkade sätta sin tilltro till en idiot vilkens ord nu hade övergått till någon obegriplig rappakalja i hans öron. Det var som om han hade ett filter i öronen som hindrade honom från att ta in budskapet. ”Jag tar tamejfan hellre hissen rakt ner”, mumlade han för sig själv. Och han tänkte på när han stått i havet sårbar och förbi med tequilaflaskan i sin hand den där natten på Gotland. Och på hur vågorna gick höga och på att han var en spillra redan då och det fanns inga stjärnor på himlen den natten som kunde visa honom vägen. Han slöt sina ögon och funderade på om han skulle gå därifrån.

Det är kallt härinne tänkte damen som också satt på första raden. Jag fryser ända in i märgen och så ska det väl inte vara i ett Guds hus. Kärlekens gud, ska inte han värma oss? Men så slog hon bort de skamliga tankarna för hon var ju troende, var hon inte? Hon hade alltid gått i kyrkan ända sedan hennes man dog och hon satte sitt hopp till Gud och visst hade det hjälpt, hade det inte? Och hon tänkte på hur himlen hade sett ut den där kvällen efter begravningen då hon satt på verandan vid kolonistugan som hennes man byggt. Det var blod och guld och himmelsblått som om Gud själv hade hållit i penseln och målat till henne och hennes man och hon visste då att han kommit fram och hon hade fallit på knä och gråtit som hon aldrig gråtit förut. Hon hade öppnat en flaska portvin och druckit ur den sjäv och sov ingenting den natten. Utan hon satt där för sig själv och pratade och det hade varit som om han hade suttit mitt emot henne. Nickandes för att bejaka hennes berusade tankebanor.

Livet gick så långsamt efter att han dött. Släpade sig fram, segt som en skalbagge på en sticka med sirap och varje timme var som en evighet och hon fann tröst i bön och portvin och hon visste att han skulle förebrått henne för det. Inte för bönen men för vinet. Hennes man hade aldrig nyttjat alkohol men kunde fördra att hon drack om det höll sig inom måttliga mängder. Jorden kändes öde och tom nu tänkte hon och om portvin kunde göra livet lite lättare så tänkte hon fortsätta med det. ”Förlåt mig för det min älskade make”, sade hon tyst för sig själv. ”Men det är så ensamt här.” Hon knäppte sina händer och koncentrerade sig på prästens ord. ”Vi ses snart”, viskade hon.

Församlingen reste sig upp nu på prästens anmodan. Psalmböckerna öppnades med ett tyst prasslande. Fötter skrapade mot golvet. Stolsitsarna fälldes upp med ett lågmält dundrande och det var dags att sjunga dagens tredje psalm. ”Närmare Gud till dig”. Och orden steg mot himlarna och det var vackert och det var som en blues till livet och döden var en ständig följeslagare. Men haven förtröstan för himmelriket är nära var budskapet.

Och han med knogjärnet sjöng för full hals och kramade sitt vapen i byxfickan och tänkte på att han var här, och att det var bra. Att det var ett steg i rätt riktning och han tänkte på parkbänkarna nere vid hamnen där han sovit natten innan för att han inte orkade gå hem och på hur blåsten väckt honom, och ljuden från båtarna, och kranarna, och högljudda hamnarbetare från Polen. Och han tänkte på hur han gått hem genom parken och på hur koltrastarna sjöng och han tänkte på den där hunden som sprang i vattenbrynet till dammen och på hur dess tunga hängt lyckligt ur munnen på den. Och han tänkte även på allt som han borde sagt men aldrig sa till den där flickan för länge sedan. Och på allt som han ville ge till henne men som han inte kunde. Och han undrade vad hon gjorde idag. Och det var där någonstans, precis när han gick förbi kyrkan, som han bestämde sig.

Han som bad så innerligt varje dag och varje ledig stund, försökte komma ihåg texten till psalmen utan att använda boken. Rösten var klar och hög och han mumlade när orden försvann och han var till slut tvungen att ge upp och slå upp rätt sida. Han sjöng och han sjöng men han tänkte på sin katt som innan han gick till kyrkan tog en Bofink och det kändes just nu viktigare än Guds ord. Katter var hemska djur och lika gulliga som de kunde vara vid ett tillfälle lika vidrigt blodtörstiga kunde de vara i nästa sekund. Och han tänkte på hungriga fågelungar i boet och han tänkte också på den där ekorren som han sett sitta i ett trastbo och som alldeles blodig om munnen smorde kråset på fågelungar. Han stod inte ut med ekorrar efter det och i sin garderob hade han ett luftgevär och ve den ekorre som vågade sig nära hans hus. Han tänkte också på en kall Porter och på sex. Han tänkte ofta på sex, oftare än på Gud. Och han klämde i med refrängen en sista gång. Och försökte koncentrera sig på det som han egentligen inte trodde på. Det gick inte så bra.

Flickan med de tårfyllda ögonen sjöng lågmält men innerligt och hon var fylld av sin Gud till brädden och hon kunde texten utantill och hon kom närmare och närmare för varje vers och hon var på sitt eget korståg. Hon tänkte på den tiden då hon var livrädd för att vara med sig själv. Då rädslan styrde och regerade och hon var som en strykrädd hund i strypkoppel. I sin tro fann hon till slut vad hon letat efter och hon mindes då hennes änglavingar varit svarta och hon flög nära marken över öde landskap och sökte bekräftelse i allt. Det var allt som betydde något då, självbekräftelse. Det hade gett henne sår som aldrig skulle läka.

Idag så svävade hon lätt på vita vingar och hennes man var en kung av livet som hon saknat och de delade sin övertygelse. Och inget skulle kunna få henne att lämna vare sig honom eller sin Gud. Och hon sjöng på sista versen och höll sin man hårt i handen och hon behövde inte vänta på något mirakel eller längta efter en stad ovan molnen. Hon hade sitt Gudsrike här på jorden och hon höll sin andra hand på sin mage och kände hur livet växte i henne.

Kvinnan i första raden frös fortfarande och hon längtade efter att allt det här skulle ta slut så hon kunde få komma ut i solen igen. Hon sjöng inte. Nynnade bara med i melodin. Hennes händer var kalla som is och hon hade svårt att släppa in några känslor idag. Hennes portar var stängda och prästens ord hade inte berört henne som de brukade och det kändes som att hennes Gud inte var härinne utan därute, i vinden, i vårens dofter, i den brusande trafiken på landsvägen, i hamnen och i båtarna som lade ut och satte kurs mot andra horisonter. På sista tiden så hade det varit så, att hon var mer religiös när hon var hemma än här i kyrkan och om det var portvinet eller något annat var hon osäker på. Men när hon satt på sin balkong och såg de mörka molnen torna upp sig över havet och hur regnet låg som en ridå i horisonten och hon kände den bedövande doften från hägg och hur fåglarna sjöng så var det där som Gud fanns, inte i kyrkan. Men hon fortsatte att gå hit. För det var ju så det skulle vara om man var religiös ansåg hon.

Sorgen efter hennes man hade lagt sig en aning, i alla fall den djupa sorg som hon känt efter dödsfallet och som hade upplevts som en avgrund av förtvivlan och hopplöshet. Den hade ersatts av något som hon tyckte liknade en komfortabel bedövning. Hon saknade honom naturligtvis fortfarande, men det gick att tänka på honom utan att gråten kom. Och det tyckte hon var skönt. När psalmen var slut så satte hon sig ned och bestämde sig för att inte gå hit mer. Hon visste att hon i vilket fall som helst snart skulle få återse sin man igen. Dörren hade öppnats på glänt, och hon väntade bara på att den skulle öppnas helt så att hon kunde få komma in. När hon kom hem så skulle hon sätta sig på balkongen och ha sin egen gudstjänst tänkte hon. Det var en tillfredsställande tanke.

Den äldre mannen som satt längst bak hade somnat. Han sov sin sista sömn och hade klivit på tåget som skulle ta honom till slutstationen äntligen och bara han visste var den låg. Ansiktet avspeglade ett lugn i anletsdragen och det som tidigare sett ut som ett världskrig hade nu fredsförhandlat och hamnat i en villkorslös kapitulation. Huvudet var tillbakalutat mot ryggstödet av trä. Munnen var halvöppen och hans ögonlock stängda. Hans kropp hade en lätt slagsida som om ballasten hade förskjutits.

När gudstjänsten var slut så gick församlingen förbi honom och vissa rynkade på näsan medan andra log överseende och förstående men ingen försökte väcka honom utan de lät honom sitta kvar där i Guds hus för vad kunde vara bättre än att somna in där tänktes det. När den sista kyrkobesökaren gick ut och prästen stängde dörren så gick han tillbaka och satte sig ned bredvid den sovande mannen. Han tog hans hand och förstod när han kände hur kall den var att mannen lämnat jordelivet. Den grånade predikanten kände sig underligt nog privilegierad. Att en av hans, ja han drog sig inte för att kalla dem lärjungar, hade gått hädan i just hans kyrka. Att Gud hade kallat hem honom under hans gudstjänst fick prästens hjärta att banka hårt av både glädje och i viss mån sorg. Han satt stilla en lång stund bredvid mannen. Fattade sedan hans händer i sina och bad Herrens bön. Tog när han var klar fram sin mobiltelefon och ringde 112.

Och solen gick ner den här dagen och fick korset på kyrkan att flamma som vore det av guld. De polska hamnarbetarna hade gått hem till sina trailers och satt och söp och spelade kort. Koltrastar satt överallt i staden och trillade toner som likt stenkulor studsade ner från taken och vidare mellan husen och det blev långsamt svalare och en tankbåt långt ute på redden såg ut som en hägring i det avtagande ljuset. Björkarna utanför kyrkan stod i givakt men bugade sig då och då samstämmigt i kvällsbrisen. Och det blev natt och det blev stilla och det blev aldrig riktigt mörkt. Ljuset vägrade att släppa taget helt och hållet, klamrade sig fast med fingrarna i nattens stupande klippkant. Och en ny dag var bara några timmar bort.

En stad i världen…

Där fanns han som målade tavlor och grävde i myllan efter motiv och han var en ledfyr och han var ett grund och han fanns där och det hade han alltid gjort. Det sades att han var ett missförstått geni och det var sant för många men inte för andra som inte begrep ett endaste dugg. Och dit hörde jag, ett tag. Sedan så när jag hörde vad han sa så slutade jag med det, att inte förstå. Och jag såg honom med andra ögon, såg hans bilder, såg vem han var, fast det visste han nog inte själv ens. Jag minns hans leende.

Och det fanns en man som sades vara sjuk och som såg på barn som man inte ska. Men bakom de där tomma ögonen så sågs det inte så mycket överhuvudtaget och han gick den långa vägen och ljuset var släckt och aldrig ens tänt. Och så var det där med takten, som var svår att hålla. Han gick så att säga i otakt, fram och tillbaka på gågatan och han var som en plog. Plöjde sin väg fram genom folkmassan på lördagseftermiddagarna och hans mun var som halvöppen och det sades att det hänt att han visade saker som helst inte skulle visas offentligt.

Ibland så kom prinsessan och hon svävade fram som prinsessor gör. Hon var Törnrosa och Snövit och Rapunzel och hon talade aldrig med någon och hon kastade med håret och fångade världen däri och det fanns inte en enda bland oss pojkar som inte älskade henne. Och jag minns att jag skrev ett brev till prinsessan på ärten som jag aldrig skickade och tänker ibland på vad som skulle hänt om jag gjort det. Jag vet inte vad som hände med henne sedan. Vart hon tog vägen. Det var som om hon bara försvann. Och jag tänker på henne då och då. Jag kommer inte ihåg vad hon hette. Tingeling kanske, jag minns inte.

Och slottet på kullen där vi alla checkade in både fredag och lördag och där fanns hon som frågade om jag ville borra och jag fattade inte vad hon menade så hon ryckte på axlarna, log och gick därifrån. Hon hette Gunilla det minns jag och hon var så söt och var bara sjutton år och hon hade slitna blåjeans från Gul och Blå som hon åkt till Stockholm och stått i kö i tre timmar för att få köpa berättade hon för alla som ville höra. När jag väl förstod vad hon hade menat så hade hon gått därifrån med den där tennisspelaren och jag söp mig full och kräktes på gräsmattan utanför och gick slokörad hem och det hade aldrig varit längre hem till mamma och pappa än den kvällen.

Och en natt så mötte vi en älg på cykelbanan invid ån och den stannade och stirrade på oss och det var precis efter som du min vän slagit sönder nävarna mot fönstren i den där arbetarbaracken och jag minns inte längre varför du gjorde det. Men polisen kom och du fick sitta i baksätet hos de arga gendarmerna och älgen blängde på oss en lång stund och lunkade sedan vidare. Och vi gick ner till vattnet och satte oss på en bänk och vi rökte gräs och solen gick upp över staden i världen och tiden stod stilla och vattnet i ån flöt stilla som Amazonas.

I den här staden som vi bodde i och där vi skapades till vad vi blev senare var för de flesta som en oas i en  öken av missförstånd och regler som ingen förstod. Vi var där vi var och vi ville bort och vi kom ingen vart och vi bodde i både höghus och villa och vi älskade samma människor och en del blev kvar medan andra till slut kom iväg till den stora staden och jag minns te-orgierna och oskulden och musiken som var jazzrock och vi kunde alla namnen och det var vackert och inte som det är idag.

Den där festen sedan som jag aldrig glömmer. Då allt hände och jag klev in i en annan värld än den jag varit i innan och det var som jag var med i en film den här kvällen då alla bitar föll på plats. Och natten ville aldrig ta slut och jag har inte den blekaste aning om var festen hölls men att det var i den här staden, i den här världen, det vet jag med bestämdhet. Och nere vid vattnet vid den här ån igen där svor jag att aldrig, vad som än hände, bli den jag varit innan och hon såg på mig och undrade vad jag menade och jag förstod inte frågan. Sedan kom den sista bussen som jag missade så istället så gick vi hon och jag hand i hand hem till henne och hon kysste mig utanför sin dörr av mahogny och jag fick inte komma in för hennes onde far skulle slå ihjäl mig sade hon. Om han kom på oss. Och nästa dag så tog hon flyget till det stora landet i väster och jag såg henne aldrig igen. Himlen var mörkblå av sorg när jag gick hem och natten blev till dag i den här staden i världen.

Det är många år sedan jag var där sist och jag har ingen längtan tillbaka. Men jag tänker ofta på tiden i den staden och jag tror att jag var lycklig, då och då. Och det var så mycket som hände där och jag sydde min kostym där och jag bär den än, vare sig jag vill eller inte. Och jag önskar att jag kunde sova om nätterna, bara en natt, kanske två, en hel natt. Det skulle betyda en del, att få slippa den här tröttheten. Och jag tänker på henne. Hon som dog där i den här staden. Dog ung och ofördärvad och han repade sig aldrig, han som älskade henne.

Men vinden fyller mina segel nu och jag låter stjärnorna visa mig min väg. Och du, jag vill bara säga en sak till. Du är det bästa som jag vet och så länge som du finns så orkar jag andas, gå framåt, och allt som jag sagt och gjort har tagit mig hit där jag är idag. Och allt finns här och jag går runt runt i cirklar som ändå trots allt blir vidare för varje varv. Och jag blir långsamt äldre och i den där staden i världen börjar allt om igen.

Stackars jävlar.