Månad: december 2014

Det går för fort…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

tid

Det här går inte längre, det går alldeles för snabbt och om inte hastigheten avtar snart nu så kommer den här resan att nå sin slutstation långt innan jag hade tänkt att den skulle göra det.

När jag var liten så var varje dag en mil lång och en vecka var som ett ljusår och ett år, ja, det gick inte ens att tänka sig en så lång tidsperiod.
När vintern kom till exempel så levde jag i den och såg inget slut och längtade inte vidare. Ety när månaden mars kom så var jag helt enkelt klar med den kalla årstiden och smög liksom obemärkt in i våren. Där vistades jag ibland fåglar och fjärilar och porlande bäckar och den här omisskännliga doften av hur jorden vaknar igen efter att ha varit djupfryst fanns i min näsa och den skulle vara där.
Så plötsligt så var det sommar. Jag märkte det när jag stod på badbryggan i mina badbyxor och solen glittrade i vattenytan och jag kisade ut mot det vita femmeters hopptornet som bara ”Kjolle” vågade dyka ifrån den översta avsatsen på. Fast han fick konkurrens sedan ett år när först min yngre bror, och sedan jag också tog steget ut i det okända och hoppade in i skaran bland de utvalda med huvudet före.
Varje år var som en evighet på den tiden. Du levde en dag i taget och behövde inte se längre framåt än så. Vilken frihet det måste ha varit och det utan att du visste om det. Reflekterade inte ens över att du ägde något som du senare i livet skulle komma att förlora och än mindre förstod du hur värdefull din ägodel var och hur mycket du skulle komma att sakna den.

När tog det slut? Frågar jag mig. Vid vilken tidpunkt i livet börjar du räkna timmar och dagar och lägger ihop dem till månader och år och när börjar morgondagen att vara viktigare än den tid som du lever i just nu. Jag vet inte riktigt, jag antar att det är olika för alla människor men att alla hamnar där till slut, det är då ett som är säkert.
Det tråkiga är att vi mycket tidigare nu för tiden – som jag ser det i alla fall – börjar påverka våra barn att tänka som vi gör. Vi låter inte våra barn att vara just barn längre och alldeles för tidigt så kommer kraven och de lägger sig som en stor, tung överrock över våra telningars slokande axlar och alldeles för snabbt så försvinner skidor och skare och fåglar och vårbäckar och grönskande sommarhagar utan slut ut ur deras liv och de står där som vi gör.
Står på rad i kö för att få sin beskärda del av det inrutade livet som jag på senare tid tyvärr konstaterat, går alldeles för fort. Fastän det kommer de inte att märka förrän det är försent. Och då kommer de att stå där som du och jag gör nu, och undra vad det var som hände, och vart alla år tog vägen.

Nej, jag sätter stopp nu. Det är inte nyårsafton imorgon och inget nytt år börjar på torsdag och jag tänker inte teckna några mentala kontrakt som jag omedvetet kommer att må dåligt av när jag utan att tänka på det bryter dem. Jag planerar inte, det får bli som det blir.
Jag går i barndom nu och tar fram mina Dinky toysbilar och sätter mig på mitt rum och leker. Jag ringer till min bror när jag är klar med det och sedan drar vi ut på ”myran” med våra luftgevär och jagar sork igen. Janne Lindqvist får hänga på han också och ”Lille” och ”Lofen”. Och om Percy är klar på toaletten så får han också följa med.
Vi ses vid Ballongtornet grabbar!
Och kolla! Där kommer Jensen och Kembe och Åke Nilsson också, det här blir kul

Gott nytt år folks…

Som jag förmår…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

galaxy S III 078

”Är du lycklig min älskling?” Frågade hon och såg på mig.

”Ja det är jag.” Svarade jag sanningsenligt. ”Jag är så lycklig som jag förmår vara.”
Och det är så det är för mig. Jag är lyckligare än jag varit på många år. Jag mår bra med mig själv – som min son sa att jag gör till sin mor häromdagen när han var hos henne på julafton – och jag önskar bara att jag hade hittat det här landet som jag lever i nu tidigare.
Emellertid så är det nu så en gång för alla för mig att jag alltid lever med en skugga i min själ. Ett mörkare område som jag aldrig kommer att bli av med, som hindrar mig från att vara den lyckligt kvittrande sparv som jag alltemellanåt så hett eftertraktar att vara och jag kan inte låta bli att fundera över om det är så för alla människor.

Jag ser runt omkring mig män och kvinnor som förefaller tillfreds, som vaggar fram och tillbaka i en hammock av harmoni i en berså omgärdad av syren och hägg och sommaren tycks leva i deras själar vare sig det är vinter eller vår eller höst. Visst, jag kan också sitta där och gunga och sjunga med i sommarvalserna, men i ögonvrån ser jag alltid hur molnen tornar upp sig vid horisonten och hur ”valsen förklingar i moll”, som han skrev Evert.
Kommer det alltid att vara så undrar jag? Finns det överhuvudtaget en allt överskuggande lycka och är det möjligt att vara fullständigt tillfreds med det liv som du lever?
Jag vet att jag skrivit om det tidigare, en tes om att lyckan – om det nu finns någon sådan – skulle vara omöjlig att identifiera om inte sorgen fanns. Det förefaller för de flesta antar jag som en sorglig och föga eftertraktansvärd beskrivning av livet. Dock, är den så långt ifrån sanningen frågar jag mig igen?
Skulle jag vilja vara sorglös och utan det dunkel som lägger sig som en sordin över mina tankar allt som oftast? Jag vet inte ärligt talat. Har så svårt att kunna sätta mig in i hur det skulle kännas att inte ha min svarta vän gåendes bredvid mig som en ständig följeslagare. Att inte kunna höra på hans viskningar om besinning och att vara på min vakt när allt förefaller gott och riktigt. Fastän när jag då och då har ökat på stegen, och han inte hänger med i svängarna utan hamnar på efterkälken och de ödesmättade kommentarerna inte når mitt medvetande. Då önskar jag mig inget annat än att kunna stanna i det förlovade landet och jag ber om det till och med. Icke desto mindre så vet jag ju – mitt i mitt heta eftertraktande av bestående glädje och harmoni – att det är kort, att underbart verkligen är kort. Och nu är jag tillbaka där igen, skulle jag verkligen kunna känna den tillfredsställelse som jag vid de här tillfällena upplever, om jag inte hade kontakt med den mörkare sidan av kraften? Jag är i Star Warsvärlden nu i fall ni inte förstod det.
Jag håller med Darth Vader, det finns stor kraft hos den mörka sidan, och det är där jag hämtar min kreativitet, om det nu kan kallas för det, att skriva om hur jag känner mig och hoppas på att någon läser det och kan ha någon nytta av mina funderingar? Icke förty så hjälper det mig i alla fall och min svarte riddare sitter här vid min sida och klappar mig på axeln och hans röst tränger igenom musiken jag lyssnar på och han säger att jag har rätt att tycka vad jag vill och att skriva om det till och med. Så då gör jag det.

Julen är över nu och andra jular kan inte jämföras med den här. En viss harmoni har under de här annars så kravfyllda dagarna vilat över oss som en slags helig ande. Det har fått bli som det har blivit och min strävan efter julstämning, en hysterisk jakt efter julperfektion, som tidigare julaftnar varit behäftade med har uteblivit.
Är barnen lyckliga? Känner de som jag – som jag minns det i alla fall – när jag var liten? Har de pirret i maggropen? Är de julprilliga? Är frågor som jag ställt mig och som gjort mitt eget julfirande tidigare till en mardröm och om allt inte blivit som jag tänkt mig så har jag känt mig misslyckad och som en dålig far.
Jag vet naturligtvis vad det beror på, och det vet ni också och jag behöver inte gå in på det igen, men jag känner stor sorg och bedrövelse när jag tänker på vilket helvete julen är för andra mindre lyckligt lottade människor än jag.
Nu kommer det ett nytt år igen och jag ser med tillförsikt fram emot det och i vår så ska jag åka till Manchester och hälsa på min store, ”välartade son” och förhoppningsvis få träffa hans moatjé.
Det mesta är gott således och när jag sitter vid mitt sovrumsfönster och ser ut på talgoxar och blåmesar och en och annan nötväcka när de hämtar den mat som vi hängt ut till dem så fylls jag av högmod över hur god jag är som ser till att de inte behöver svälta. En mild variant av den första dödssynden som jag utan vidare kan leva med.
Jag har för övrigt en fröautomat som ser ut som ”skriet” av Munch. Bara en så´n sak, ett skri på hjälp kanske det är? Vad vet jag. Förmodligen så behöver jag hjälp, och nuförtiden så får jag det varje dag och jag avslutar med en fråga som jag anser berättigad.
Hur kan månen vara halv, när jorden är rund?

Svar på det den som kan…

På perrongen…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Det stod en man på en perrong.
Det såg ut som om han väntade på någon för hans blick sneglade än åt höger än åt vänster och han hade blommor i sin hand. En välklädd man var det. Iklädd en grå överrock som satt snyggt och säkert så hade han en kostym under för du kunde se de välpressade, svarta byxorna som stack ut där rocken slutade och han hade lackskor på fötterna. I halsen var en halsduk av kamelhår knuten och säkert var att hade en slips under för han såg lite tjock ut i halstrakten.
Folket som kommit med tåget han klivit av började så småningom troppa av och efter fem minuter så stod han ensam kvar. Det var kallt och han hy såg blek ut i elbelysningen som satt under taket som gick längs hela perrongen. Han rörde sig inte ur fläcken
Det lätt grånade håret rörde sig lite i den tilltagande vinden där han stod ensam som en staty. Som ett monument över de förlorade, de bortglömda, de som inte hittat hem och som inte har någon ved till den spis som borde brinna och värma varje människohjärta stod han. Väskan som han höll i vänster hand såg ut att bli tyngre för varje minut som gick och till slut så satte han ner den, böjde sig ner på huk och öppnade låset och plockade fram en mössa som han satte på huvudet. Reste sig upp igen och gick och satte sig på en bänk. Lade ner blommorna bredvid sig och fiskade upp en liten fickplunta ur innerfickan på rocken och tog sig ett par klunkar. Stoppade ner den igen och såg sig åter omkring. Det fanns inte en människa så långt ögat kunde se och han visste att han kommit med det sista tåget för dagen och han började bli lite orolig över vad som kunde ha hänt. Han hade ju talat med den som han skulle besöka senast igår kväll och klockslaget hade blivit bestämt och konfirmerat och han kunde inte förstå varför ingen kom och mötte honom. Någon mobiltelefon ägde han inte, ville inte ha någon heller, förstod inte riktigt hur de fungerade och hans ögon var lite dåliga och han skulle ändå haft svårt för att se tangenter och än mindre kunna trycka på dem med sina tjocka, valkiga arbetarhänder.

Han borde dock haft en insåg han nu för det här med telefonkiosker var taget ur tiden och han tittade på klockan. Tåget hade varit femton minuter försenat och det gjorde det hela än mer underligt, detta att ingen var här. Kylan började märkas nu. Hans fötter i tunna strumpor i de blänkande spetsiga skorna som bara var gjorde för inomhusbruk började kännas som isklumpar och han insåg att han inte kunde sitta här längre. Så han reste sig, tog blommorna i höger hand och väskan i den vänstra och började gå mot stationshuset. Det såg nedsläckt ut dessvärre och parkeringen var tom. När han väl kommit fram så kände han på dörren till väntsalen och fann att de var låst. Satte händerna på var sin sida om ansiktet och kikade in och såg en telefonautomat som hånlog mot honom i det svaga ljuset som trängde in i lokalen från belysningen ovanför dörren.
Han visste inte var hon bodde heller så även om han kunde få tag i en taxi – vilket inte verkade särskilt lovande – så hade han ingen aning om vad han skulle ge föraren för adress.
Hon hette Ellen, så mycket visste han och han hade träffat henne för bara en vecka sedan på en konsert i den stad där han bodde. Tycke hade uppstått och de hade varit på café efteråt och druckit kaffe. Hon bodde på hotell tillsammans med sina väninnor och de hade bestämt innan de skildes att de skulle ses dagen efter. Så hade skett och de hade haft en underbar dag tillsammans med besök på museer bland annat och han hade följt med henne när hon shoppade och de hade ätit middag tillsammans på en fin restaurang. När han vinkade av henne på stationen på kvällen så hade de bytt telefonnummer och kommit överens om att de skulle ses snart igen.

Så här stod han nu, som den idiot han var och förbannade sig själv för att han inte tagit hennes adress eller ens hennes efternamn och vinden ven i hans tomma huvud och det ekade tomt och innehållslöst runt omkring honom och han tittade på blommorna som började sloka i kylan. Gick fram till en papperskorg och slängde dem och började gå mot den lilla stadskärnan som han såg belysningen från och han hoppades att han skulle kunna hitta någonstans där han skulle kunna ringa till henne. En kall hand grep om hans redan frusna hjärta när han började bli osäker på om var han hade lagt telefonnumret och han slet upp plånboken och stod under belysningen från en lyktstolpe och letade bland alla kvitton och papperslappar och de få sedlar som trängdes i facken, och hittade inget telefonnummer.
Han svor så det osade, stampade i marken både för att försöka värma upp sina frusna fötter och för att han var så heligt förbannad på sig själv.

Stadshotell, stod det på en skylt när han väl kommit fram till den lilla staden och han var nu så frusen så det kändes som om det stod Himmelrike istället.
Han klev in och gick fram till receptionen och förklarade sin situation på ett något redigerat sätt för att inte i portierens ögon framstå som den idiot som han i själva verket var. Fick ett rum och den glädjande upplysningen om att matsalen fortfarande var öppen och att det fanns möjlighet att få äta något.

På sitt rum så duschade han varmt, bytte underkläder och strumpor och gick ner i matsalen och slog sig ner vid ett bord och beställde in en karaff med rött vin och en entrecote med potatisgratäng. Fickpluntan hade han tömt på rummet och han kände sig en aning berusad och vid bättre mod och tyckte trots allt att allt hade löst sig på ett smidigt sätt.
”Skit i Ellen”, tänkte han efter tre glas vin och halva portionen. ”Det hade ändå bara blivit jobbigt och pinsamt och jag mår nog bäst när jag är ensam i alla fall.”
Han slog upp ytterligare ett glas vin och skyfflade i sig den sista maten som om han inte sett mat på flera veckor och han rapade också, högt och ljudligt och drog till sig irriterade blickar från de fåtaliga gäster som satt i matsalen.
Apropå gäster, vår nu något beskänkte vän med en halvflaska whisky och en och en halv flaska vin – de hade stora karaffer på det här stället – innanför den obefintliga västen ser plötsligt med sina starrgrå ögon någon som han känner igen. Kan det vara, ja, ta mig fan om det inte är det. Han reser sig till hälften upp i stolen för att se bättre och just då så skrattar hon, och det skrattet känner han igen.
Det är Ellen!
Men vem i helvete är det hon har med sig? Sitter kärringfan där med en annan karl och skrattar och dricker och äter gott när det var med honom som skulle göra detta?
Han känner hur ilskan bubblar upp i honom som kolsyran i en skakad, varm Coca Colaflaska och det börjar nästan pysa ur öronen på honom. Han reser sig upp och går med sydostlig vind i ryggen rakt norrut och hamnar därför lite snett. Får stödja sig på stolar och bord på sin väg, men till slut så står han där i alla fall och stirrar henne i ögonen.
”Vad i helvete!” Sluddrar han och håller sig i bordskanten.
Den förmodade Ellen stirrar tillbaka på honom med stora förskrämda ögon och halvöppen mun.
”Ursäkta”, säger hon och tittar frågande på sin kavaljer mittemot som om han skulle kunna förklara vem den här hemske herrn kan vara.
”Vet du hur länge jag har väntat egentligen?” Den berusade mannen spottar och fräser när han talar och det faktum att kärringen låtsas som om hon inte vet vem han är gör honom smått vansinnig. Han lutar sig fram över bordet och väser. ”Din jävla satmara, tror du att du kan sitta här och göra dig till och låta mig, Gustaf Karlsson stå och vänta i flera timmar va!?” Han gör sig beredd att fortsätta sitt smädande när han känner hur någon tar tag i hans armar bakom honom och drar honom bort ifrån bordet.
”Det är nog dags att gå och lägga sig nu min gode man”, säger servitören och leder den motspänstige Gustaf mot dörren på matsalen. ”Det börjar bli lite sent och matsalen stänger nu.”
”Men den där jävla horan”, skriker Gustaf. ”Vet du vad hon har gjort”, och det går knappt att höra vad han säger nu, så ilsken och full är han. ”Jag ska minsann visa henne vem hon stungit haver!”
Jag tror inte det”, säger den förbindligt leende hovmästaren. ”Jag tror inte det ett dugg faktiskt”, och hans grepp kring Gustavs arm hårdnar.

På tåget hem nästa dag mår Gustaf inte bra. Han har förvirrade begrepp om vad som hände på kvällen och det mottagande som han fick i receptionen hade kunnat frysa en istapp och det var skönt att komma därifrån.
Var det Ellen eller inte i matsalen? Det kunde han inte svara på. Han plockade upp sin fickplunta som han fyllt på i baren efter lite övertalning och en slant under bardisken till bartendern och satte den till munnen och drack djupt. Den varma spriten gjorde honom gott och han lutade sig tillbaka och stoppade ner sina händer i kavajfickorna och slöt sina rödsprängda. Det prasslade till i höger ficka och han drog upp en tillknycklad papperslapp, vecklade upp den och läste:
Ring mig när du kommer hem, och så telefonnumret. Jag kunde inte ge mig tillkänna förstår du, det var min man vid bordet käre Gustaf. Han skulle varit bortrest men kom hem helt oförhappandes. Förlåt mig!
Han kunde inte för sitt liv förstå hur lappen kommit ner i hans ficka. Kanske bartendern i morse hade smugit ner den när de stod och schackrade om priset för spriten, han visste inte, och brydde sig inte heller nämnvärt om detta.
Gustaf reste sig upp, drog ner fönstret till kupén, stoppade in lappen i munnen och tuggade tills det blivit en liten boll och sedan spottade han ut den i vinternatten.
”Din trolösa hynda”, sade han för sig själv. ”Jag hatar otrohet.” Han tog upp flaskan och tömde den i ett enda drag.
Han satte sig ner igen, blundade, och somnade på en minut med ett visst lugn i sinnet.

Rädd, rädd, rädd!

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

tomten

Han måste vara en mycket rädd människa tänkte jag.

Mannen stod nämligen i ett gathörn och flackade med blicken hit och dit och hans ögon var vitt uppspärrade och hela kroppen var som en spänd fiolsträng. Det var mitt på dagen och mitt i vintern och solen stod lågt på himlen och smogen hängde tung över den här staden som den förskrämde mannen befann sig i. Jag tänkte, att om jag hade kunnat höra hans andetag så skulle de varit flämtande och ansträngda och jag stod på andra sidan gatan och kunde inte förmå mig att gå vidare. All min uppmärksamhet var riktad mot den här stackars mannen som förmodligen befann sig mitt uppe i en själslig kris av något slag för jag kunde inte upptäcka något som han skulle kunna uppfatta som ett hot, som en ilsken hund, antagonister i antågande, eller poliser på patrull. Nej, han stod helt enkelt i sitt hörn av en gata och var skräckslagen. Hans mun rörde sig som om han talade med någon och hans händer rörde sig nervöst upp och ner utefter hans taniga kropp. Han var iklädd trasiga jeans, ett par solkiga, vita basketdojor satt på hans fötter och över hans axlar hängde en stickad poncho med lösa maskor som viftade i vinden och på hans huvud satt en bakåtvänd keps av den typ som äldre män använder. Jag uppskattade hans ålder till någonstans mellan trettio och fyrtio men han skulle lika gärna ha kunnat vara yngre. Han långa hår var otvättat och hans ansikte var beprytt av ett spretigt skägg som inte ansats på länge, men det som var mest påtagligt och som gjorde att jag inte kunde slita min blick ifrån honom och gå vidare på min promenad var hans ögon. De lågade. Det var som om det brann en eld i hans huvud och små lågor slog ut genom hans ögonhålor och de människor som var på hans sida om gatan gjorde omvägar av rädsla för att inte bli svedda.
Vad skulle jag göra? Naturligtvis så borde jag gå vidare och lämna denna vilsna själ åt sitt öde. För antagligen så fanns det ingenting som jag kunde göra och det hade säkert med droger att göra och knarkare var – som alla vet – oberäkneliga och farliga och bortom all hjälp och gör nu som alla andra i världen, tänkte jag. Lämna honom i hans helvete och gå vidare med ditt vanliga liv och går och drick den där koppen med kaffe som du har längtat efter så länge nu och rök den där cigaretten. Om en timme har du glömt honom och hur många med honom finns det inte i den här stora staden, fortsatte jag mina funderingar.
Fastän det är ju kallt, suckade jag för mig själv. Och snart är det jul och är inte det kärlekens högtid trots allt och hur länge sedan var det som den där stackaren fick något varmt innanför västen? Jag såg upp emot himlen och min andedräkt ångade och jag fattade mitt beslut. Gick över gatan, höll nästan på att bli överkörd av julstressade bilister men tog mig helskinnad över på andra sidan och befann mig snart mitt emot denne så rädde man. Jag sträckte fram min hand.
”God Jul”, sade jag.
Han stirrade på mig och jag kände hettan ifrån hans brinnande ögon men jag såg ingen aggression. Inte heller kunde jag förnimma någon hotbild och hans blick blev förvånansvärt stadig när han fäste blicken på mig och han sträckte efter en viss tvekan ut sin egen hand och tog min.
”Detsamma, tror jag.”
Vi höll varandras händer en kort stund ytterligare, släppte sedan och jag visste inte vad jag skulle säga.
Att fråga hur han mådde kändes lite överflödigt tyckte jag, det var ju så uppenbart och jag ville inte framstå som någon slags hobby Jesus som hade tagit till min uppgift att rädda vilsna själar och föra dem till fadershemmet. Nej, mer som en medmänniska vilken som helst men jag insåg också att det faktum att jag som en vilt främmande man kommer fram till honom och önskar god Jul ju måste uppfattas av honom som misstänkt så jag sade helt frankt:
”Vad är du rädd för?”
Han tittade mig osäkert och började återigen att flacka med blicken och röra sina händer upp och ner utefter kroppssidorna.
”Jultomten”, sade han sedan viskande. ”Jag är rädd för alla dessa jävla tomtar som finns överallt.”
Jaha, tänkte jag. Mannen är uppenbarligen spritt språngande galen och det här var ju ett misstag i den högre skolan och det är nog bäst att jag går nu.
”Är inte du det?” Frågade han sedan.
”Om jag är rädd för jultomten? Nej det kan jag nog säga att jag inte är”, sade jag och gjorde mig beredd att gå. Emellertid så hade han väckt min nyfikenhet och jag ställde mig bredvid honom för att inte utgöra ett hot. Lutade mig mot väggen och fiskade upp mitt paket med cigaretter och tände en.
”Vill du ha?”
Han nickade, tog en och jag tände den åt honom. Mannen med tomteskräck drog några djupa bloss, hostade och slängde den sedan.
”Jag borde inte röka”.
”Inte jag heller egentligen”, sade jag och fimpade. ”Min fru bråkar på mig hela tiden och mina barn blir olyckliga av mitt rökande.”
”Du borde sluta.”
”Efter nyår”, sade jag och skrattade. ”Samma löfte som förra året.”
Vi stod tysta en stund och han lutade sig mot samma vägg som jag och vi såg antagligen rätt så omaka ut för folk stirrade och jag började skruva på mig.
”Jag har alltid varit rädd för tomten. Ända sen jag var lite grabb”, sade han och fiskade upp en liten fickflaska som han drack ur. ”Vill du ha en slurk?” Frågade han och och räckte över den.
”Vad är det för något?”
”Whisky, single malt, jag dricker aldrig något annat.”
Jag tog emot silverpluntan och satte den till munnen och låtsades dricka. Räckte den tillbaka och nickade som om det hade smakat bra.
”Du vet, tomten är ju snäll”, sade jag. ”Han kommer till barnen med julklappar.”
Han skakade på huvudet och tog en djup klunk till av Whiskyn, stoppade sedan ner den i byxfickan och ställde sig framför mig.
”Inte till mig”, sade han och log. ”Till mig – där jag har varit som barn – har han alltid kommit med ångest och sprit och gjort vuxna människor till monster som är elaka mot varandra, och det gör han än idag.”
Han klappade mig på axeln, visste inte riktigt vad han skulle göra, började säga något men avbröt sig och började istället gå därifrån, men när han gått några steg så vände han sig om och han såg lite lugnare ut nu och så sade han:
”Tack för pratstunden och passa dig för tomten, han är falsk och stark och har lurat bättre män än du i fördärvet det säger jag bara.”
”Jag lovar”, sade jag och vinkade åt honom. Han vinkade tillbaka och gick rakt ut i gatan utan att se sig för och han var som en Moses som delade havet och nådde andra sidan utan att bli påkörd.
Jag drog en suck av lättnad och gick sedan till mitt favoritkafé och drack en kopp kaffe åt åt en mazarin. Det stod en stor tomte innanför dörrarna till kaféet. Hans mun log, men hans ögon var elaka. Jag gav honom fingret och vände ryggen åt tomtefan.

Det här med ålder…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

rynkig

Varför är människor så förtvivlat rädda för att bli gamla? Frågar jag mig.

Det finns något tragiskt i detta att inte våga bli gammal, att hela tiden se tillbaka på sin ungdom och sakna den, måla den i vackra färger och se de unga åren som höjdpunkter av det liv som du fortfarande trots allt lever. Hur ska det då gå med resten av dina dagar?
När slutar du förresten tycka att du är ung, finns det en särskild ålder, vilka är tecknen du ser som talar om för dig att; ”nej du lille vän du är ingen ungdom längre ska du veta?” Och när börjar kampen mot ålderstecknen och varför i himlens namn är så många så övertygade om att de är något du måste slåss emot.
Ja, jag vet vi matas hela tiden i reklamen med krämer som trycks in i våra munnar och vi äter och äter och till slut så är vi så hjärntvättade att vi inte kan stå emot budskapet som säger att det är fult att vara gammal så vi äter lite till.
Jag träffade en man häromdagen som var panikslagen över att vara en äldre man. Så han klädde sig som en tjugoåring – talade som en sådan också – och han berättade för mig att hans läkare hade sagt att han nog skulle må bra av att ha en hörapparat.
”Kan du fatta”, sade han uppbragt. ”Där står den där spolingen till läkare och säger att jag hör så dåligt att jag skulle vara i behov av hörselhjälp. Jag trodde jag skulle klappa till honom!” Och han drog handen genom håret, rättade till skinnpajen, tände en cigarett och hoppade upp på sin Harley Davidson och drog iväg ut på vägarna som en återuppstånden Marlon Brando.
Nej inte riktigt kanske, jag överdriver nog en aning. Emellertid så mådde han så dåligt över att vara sjuttiotvå år gammal att det genomsyrade hela hans attityd till livet. Ingenting var värt något längre.
”Annat var det förr du, när du med mössan på svaj gjorde flickorna alldeles knäsvaga på dansgolvet. Jag skulle ge mycket för att vara tjugo igen du. Den här skiten kan de få ha för sig själva, det säger jag bara.” Sade han och jag såg vemodet i hans blick.
Han tog sina läsglasögon, lade ner dem i fodralet och placerade dem längst ner i rockfickan och gick där ifrån med sitt lite för långa tunna hår kammat bakåt över en begynnande flint.
”Men du ser ju i alla fall som en tjugoåring!” ropade jag efter honom i ett desperat försök att liva upp gubben lite. Fastän han hörde mig inte.

Kvinnor har det värre än män.
För finns det något fulare än en mullig kvinna med celluliter, rynkor – eller fina linjer heter det ju – och putmage? Nej, det finns det verkligen inte, om du skall tro på reklamen igen.
Men herregud! Äter du vanlig mat kvinna?! Du kan ju bli feeet! Och dölj din hud fort nu lilla damen! Med foundations, krämer, alla möjliga sorters ögonsmink och köp nu för helvete den här vetenskapligt testade krämen för en miljon kronor som motverkar hudens första ålderstecken innan din man lämnar dig för någon yngre stjärna.
Jag blir alldeles matt när jag ser de här påkostade reklamfilmerna som bara går ut på att du skall maskera din ålder och blir alldeles ledsen i ögat när jag tänker på hur många som tror på det där skitpratet. Och inte är det kvinnor som utformar skönhetskoncepten. Nej det är vi män som skapar ångesten hos så många tjejer världen över och varför då kan man undra?
För att vi är idioter? Ja, antagligen så är det på det sättet, och för att vi är rädda för starka självständiga kvinnor som struntar i alla ålderstecken och vågar existera i den ålder som de har.

Nåväl, nog om detta, nu är det dags att sova.