Det är den åttonde april och det är min födelsedag och solen skiner från en klarblå himmel. Det blåser lite. Jag blir femtiosju år idag. Det känns lite overkligt, men när jag ser mig själv i spegeln så inser jag att det är sant. Till slut så ser du rynkorna. Filtret du haft framför dina ögon tas så småningom bort och du vågar se på dig själv utan förskönande vaselinhinnor.

Vad förväntas av en femtiosjuåring då? Hur tycker omgivningen att en man i den åldern skall uppföra sig?
Det har naturligtvis att göra med vilken ålder betraktaren har. Är du en ungdom så ser du en gammal gubbe. Det är viktigt att inse det tror jag för vad är mer patetiskt än en gubbjävel som försöker tala med ungdomar på ungdomars vis. Jag har gått i den fällan några gånger och det har att göra med att min mentala ålder inte korrelerar med min verkliga inbillar jag mig.

Fastän hur vuxen måste du vara? Vad är vuxenheten?
Jag träffar hela tiden människor i mitt arbete som både är yngre och äldre än jag, men fortfarande i mogen ålder. Vissa av dessa får mig att känna mig som en ung man – nästan som en liten grabb, lite underlägsen och rädd konstigt nog- medan andra får mig att med förakt stämpla dem i pannan med ålderspaniksstämpeln och jag känner mig istället överlägsen. Vad beror sådant på?
Jag har aldrig känt mig särskilt stor. Sådär som barn använder epitetet för att beskriva sådana som är mycket äldre än de själva är. Någonstans i min uppfattning av mig själv så bor det alltid en liten pojke och jag har heller aldrig – eller aldrig var väl att ta i, sällan snarare – strävat efter att försöka vara någon annan än den jag känner mig som. Emellertid vad är det som får en del män och kvinnor att axla vuxenrollen efter en viss ålder? Och varför anses det av omgivningen att du ska uppfylla normen för den ålder du har och var kommer normen ifrån? Är det så att det faller sig naturligt för dem som normaliseras, att den uppfostran de fått är menad att leda fram till den en roll som motsvarar principen? Så är det säkert.

Det handlar om på hur stort allvar du tar dig själv anser jag. Tycker du att det du gör och den roll du har i samhället är tillräckligt viktig och betydelsefull för andra, så blir du i dina ögon en betydande människa förstås. Icke desto mindre så tål det att funderas på hur mycket som är på riktigt och hur mycket som är spel och anammat och hur ärlig du är mot dig själv i livet.
Högdragen och stel och alltid allvarlig, där har du en roll som axlas av många män och kvinnor idag. De anser – enligt mitt förmenande – att det är så de måste vara för att rendera respekt hos sin omgivning, sina anställda och jag undrar hur kul är det? Att alltid vara tillknäppt och reserverad och aldrig släppa garden av rädsla för att förlora territorium.
Du måste hålla dig på din kant sägs det, och det är något som lärs ut i chefsutbildningar också har jag förstått. Bli aldrig vän med dina anställda. Håll alltid en viss distans på det att de skall förstå att det är du som bestämmer och att din auktoritet är obestridbar. I min värld så känns det så konstigt. Ta till exempel en ung man eller kvinna som tack vare sina goda resultat tas från att vara anställd till att bli chef över sina forna arbetskamrater, skall då helt plötsligt den kompisrelation som han eller hon haft med dessa raderas för att det är så bestämt av de som befordrar? Hur underlig blir inte en sådan situation och hur dåligt måste inte den befordrade må och är det verkligen värt det? En del verkar tycka det.

Likväl så finns det ledare som inte behöver spela teater för att vi som låter oss ledas ska inse att de leder. Det faller sig naturligt helt enkelt. De leder genom att låta sig ledas av sin flock skulle du kunna säga. Ingen ifrågasätter ledarskapet för du känner att du är med i beslutsfattandet och ett stort mått av ödmjukhet spelar in här. Du når så mycket längre om du är respektfull och en aning underdånig faktiskt, istället att uppvisa en arrogant och dumdryg attityd gentemot dem som du vill ha med dig på din resa. Det finns sådana ledare som anammat en vördnadsfull inställning, men alltför få dock tycker jag.

Ålderspanik då, vad är det och varför finns den?

Vanför är det så svårt för en del människor att acceptera den ålder de har? Vad är det som är så skrämmande med att bli äldre så att alla ålderstecken måste maskeras och till och med förnekas fast det är så uppenbart att de finns? Vad är det i ungdomen som är så åtråvärt att du måste vara ung hela livet? Du var ung en gång, och det var förhoppningsvis fantastiskt, men varför måste du hålla fast vid den känslan i en sådan utsträckning att det i många fall blir patetiskt.
Jag är så långt ifrån ödmjuk som du kan komma när jag träffar män och kvinnor som så uppenbart är fast vid att försöka hålla sig unga. Visst, det är inget fel i att träna och hålla sig i form, det är inte det jag menar, men när du skall uppge ditt personnummer så viskar du. Eller också så säger du inte årtalet utan ett, nio, fem, åtta, noll, fyra, noll, åtta, istället för nittonhundrafemtioåtta. Hur fånigt är inte det på en skala?
För att inte tala om det här med läsglasögon, eller att behöva glasögon överhuvudtaget. Vari ligger paniken över att behöva bära glasögon? Varför skall det – som det i många fall visserligen är – ålderstecknet behöva upplevas så katastrofalt att du negligerar behovet. Jag har ingen förståelse för sådant och jag blir arrogant och nedlåtande, men så blir jag ödmjuk igen och försöker förstå hur de tänker, men lyckas aldrig.

Med det så vill jag säga att jag är helt nöjd med att vara femtiosju, och jag är född nittonhundrafemtioåtta, inget annat, och jag behöver glasögon för att kunna läsa överhuvudtaget och om någon kom och erbjöd mig att få bli tjugofem igen, så skulle jag skrattande tacka nej.
Jag är klokare idag, jag är smartare idag, jag är mer säker på mig själv än jag någonsin varit tidigare. Jag har inget dåligt samvete – jo lite – men jag kan handskas med det, min ekonomi har aldrig varit bättre och jag är har aldrig tråkigt och jag är nykter idag.
Men framförallt – och det tror jag är det viktigaste som hänt mig på ålderns höst – så är jag inte rädd längre.
För det är rädslan som styr kamrater, glöm inte det.

Det var många år sedan nu, som hon dog. Det värsta är att jag inte har helt klart för mig när det var, vilket datum menar jag, knappt vilket år heller för den delen. Det kan ju tyckas hemskt när det handlar om din egen mor, eller hur?

Det var strax före jul i alla fall det minns jag, och J och E var fyra år om jag inte minns fel och då måste J ha varit sju. Eller var det ett år senare? Ja ni hör själva, men det måste handla om nitton år sedan cirka, eller arton, men vad spelar det för roll egentligen. Död är hon ju i vilket fall som helst.

Döden är ju tragisk när den än visar upp sitt fula och uttryckslösa ansikte. Emellertid när den står där i dörröppningen till den lägenhet som skulle blivit ett lyckligt liv på ålderns höst och säger med mörk stämma:
”Tyvärr, det blev en lätt ändring i planerna här. Jag har hämtat din mamma och din pappa vet inte vad han ska ta sig till men han sitter därinne och gråter.” Då känns det lite extra hårt
Döden pekade med tummen över axeln och fortsatte.
”Inte för att jag bryr mig, men du kanske kan gå in och klappa honom på axeln och försöka trösta, och när du ändå håller på så kan du ju hälsa att det snart är hans tur.”
”När?” Frågade jag
Han log och ryckte på axlarna.
”Svårt att säga så här på rak arm, det är beroende på vad han tänker sig att göra. Fastän om den där flaskan som han har på bordet kommer att stå där i framtiden också så kommer det inte att dröja särskilt länge. Det kan du ju hälsa honom om du vill.” Han gjorde sig beredd att gå. Lade upp lien på axeln och pressade sig förbi mig. ”Han vet det säkert”, sade han sedan och lade sin kalla hand på min skuldra och snurrade runt mig så att jag såg in i hans svarta ögon. ”Men om det nu – mot förmodan – skulle vara så att han inte gör det så kan du hälsa honom att det inte var badkaret som hans fru drunknade i, om du förstår vad jag menar?”
Jag nickade och gick in till min far och satte mig bredvid honom i soffan och lade min arm om hans axlar.

Hon var en fin människa min mor. Lite vilsen och naiv och hon hade säkert en del bagage från sin uppväxt men på det hela taget en snäll och god kvinna. Dock, vilken son skulle inte säga det och är det inte så att alla som dör får som en epilog att de nästan – under sina dagar på jorden – varit så nära en Guds ängel som du kan komma. Jag har då aldrig läst någon efterskrift där det står att:

”Gustav” har lämnat oss, och jag kan lugnt säga att han inte är saknad av någon. Han var det största rövhål jag någonsin träffat och det var en sorgens dag då han kom till världen. ”Gustav” har inte gjort en enda man eller kvinna lycklig sedan den dag han föddes utan bara skapat sorg och lidande för andra människor. Så jag kan bara säga – och jag gör mig nu till tolk för alla hans efterlevande – att det är förbannat skönt att han är död.

Icke desto mindre så framhärdar jag. Min mamma var inte så dum. Jag hade en trygg uppväxt vad jag minns av den. Hon var alltid hemma med oss och fanns alltid där när vi behövde henne. En hemmafru således, men när pengarna började tryta så blev hon dagmamma istället för att kunna vara vid sina söners sida. Eller också så var det så att hon var rädd för den stora världen och kände sig bara trygg vid hemmets härd med sina kammade mattfransar och perfekt ordnade soffkuddar. Som mest tror jag att hon hade hand om fem barn samtidigt i kommunens tjänst och hon hade rykte om sig att vara alldeles underbar. Hon var nog det.

På bårhuset, där jag stod vid hennes huvud där hon låg på en snyggt bäddad sjukhussäng med tända ljus på var sida om henne så nöp jag henne i hennes kalla, stora näsa och sade:
”Hejdå mamma!”
Jag hade tänkt att säga något djupsinnigt och innerligt och något som passar att säga till döda människor men det brast där. Gråten som kom var från hjärtat och jag har aldrig gråtit så hårt innan dess och jag hoppas att jag slipper det i framtiden, men så kommer det väl inte att bli tyvärr.
Icke förty så tror jag att den smärta som det innebär att att stå där och helt uppslukas av sorg är nödvändig för att kunna gå vidare. Jag har inte fällt en tår över min mor sedan dess. Det är klart att jag saknar henne ibland, men gråter gör jag inte.

Jag tänker överhuvudtaget väldigt sällan på mina dagars upphov nuförtiden. Visst, jag kommer ihåg henne i min aftonbön – om jag får kalla den för det, den är väl egentligen mera ett slags avslut på dagen – men jag glömmer henne lika ofta, men någonstans så känns det som om hon är medveten om att jag existerar.

En önskan som jag när, är att hon skulle fått träffa U och H och L. Hon hade älskat min fru det är jag säker på.
Det blev inte så. Andra planer fanns för lilla mamma, men jag hoppas att hon kan se hur lycklig hennes son är idag och att hon vet att jag inte är arg på henne längre. Jag brukar säga det till henne när jag kommer ihåg det.

Apropå död så dog ju Jesus på korset i fredags, för våra synders skull.
Jag har lite svårt för det där Jesusbegreppet om jag ska vara ärlig. Detta att han skulle vara Guds son, vara avlad av en helig ande och född av en jungfru. Nja, den här treenigheten känns mera som ett smidigt sätt att komma undan det faktum att Maria hade samlag och blev med barn. Jag är övertygad om att det fanns en Jesus och att han hade färdigheter som inte andra hade och att det enklaste sättet – på den tiden – att förklara det hela var att han helt enkelt var Guds son.
Emellertid, jag tillåter mig att flumma iväg lite nu om det är ok?
Alltså, jag tror att tillvaron är en kraft som vi alla hämtar näring ur. Att den energi som finns i kraften är tid. Och på det sättet vi uppfattar tid är den faktor som avgör vilka förutsättningar vi har i livet.
Japp! Kryptiska uttalanden vart det ja, och nu tillbaka till Jesus.
Jesus hade hittat ett sätt att handskas med tiden. Ett helt nytt sätt som ingen annan innan honom ens hade kommit i närheten av och det gav honom möjligheter och färdigheter som han inte kunde förklara själv ens. Så när folket började tala om att han var Messias, den utsände, så tänkte han:
”Fine, naturligtvis är det så det ligger till. Det är självfallet förklaringen till att jag är så mycket bättre än alla andra. Javisst! Kör hårt bara! Guds son, det är jag det!”

Vi kan alla bli Jesus, som Di Leva sjöng, och jag undrar om han visste hur rätt – som jag ser det alltså – han hade.
Det handlar om att hantera tidsbegreppet anser jag. Mitt mantra är, ”det finns inget universum”.

Universum är tid och på det sätt vi uppfattar tiden så ser vårt kosmos ut. Vi åldras och vi dör. Det är så vi upplever det. Vi ser våra kroppar bli gamla och skröpliga för det är så det ska vara. Vi har lärt oss det genom åren, det är livets gång, vi kan inte med den förmåga vi har idag se det på något annat sätt.
Men ”Jesus” kunde, han böjde tiden och återuppstod från de döda på den tredje dagen och vi andra – vi oupplysta – häpnade och föll till marken och tillbad Kristus, Guds son. I det läget så tror jag att Josefs och Marias son hade fattat galoppen och gick upp i ett högre medvetande och skapade därigenom Kristendomen.

Ja, herregud när jag tänker på dessa kyrkor och katedraler, monument och statyer som byggts till Guds ära så bävar jag. Så onödigt det känns på något sätt men ändå riktigt och rätt om du sätter saker och ting i dess rätta perspektiv. Att byggnadsverken istället skulle vara en hyllning till tiden? Då känns det bra för mig.

Betänk sedan den underbara musiken och de som skrev den. Där tror jag att man kan tala om kontakt med tid och rum.
Mozart, Beethoven, Bach, där har du i alla fall en treenighet som fungerar.

Nog för idag nu när solen tittar fram så tänker jag mig en cykeltur med min spelgalne åttaåring. Jag undrar vad han tycker? Nja, jag vet vad han har för åsikt om detta…

Glad Påsk!