Människor alltså…

Vad är det för fel? Varför måste alla vara så eländigt reserverade och korrekta hela tiden. De gömmer sig i sina bubblor av attityd och har taggarna utåt och livrädda för att öppna sig, vad är det de är rädda för? Tänkte den äldre mannen. Och när han satt där på sitt smutsiga säte på en skakande tunnelbana och såg på sitt gamla fårade ansikte i spegelbilden i fönstret, såg sina djupt liggande ögon med kråksparkar i ögonvrårna, och hans näsa och hans öron som bara tycktes bli större för varje år som gick, så visste han att han var annorlunda och ansågs konstig. Visst jag dömer och jag kategoriserar och jag har åsikter om folk och vad de säger och gör och jag tycker illa om de flesta, men det är inte utan grund, tänkte han. De flesta är trots allt idioter till marionettdockor utan egen vilja som låter sig styras och hunsas och de är så lurade att de tror att vad de tänker är deras egna tankar. Det är fanimig tragiskt.

Han klev av tåget där han alltid gick av. Ingen fattar någonting tänkte han när han gick i sin nötta gamla skor och tog sig uppför och nerför trappor och han tänkte på den där jävla alkoholen som så många dränkte sig i och han svor över att han lät det hända honom. Den hade tagit hans mor och hans morfar och hans farfar och han visste att den skulle skörda fler offer och en, två, tre, fyr, håll takten nu och marschera rakt in i döden alla ni som tror att alkoholen behövs för att stå ut med livet.

Ja, ja, tänkte han. Du har varit där själv så ta inte för stora ord i munnen min vän och han tänkte på hur ledsen det gjorde honom när han såg det hända om och om igen, men samtidigt hur glad han blev när någon tog tag i sig själv och försökte ta sig ur flaskan och han ville hjälpa till men det var så svårt. Och inte blev det lättare när tevereklamen basunerade ut hur mysigt det är med sprit och vin och öl och det talades om att lära sig dricka med förstånd, dricka ansvarsfullt, varför då? Är livet verkligen så överjävligt att du måste berusa dig för att stå ut? Och han visste att det var så för många och att det varit så för honom och att flykten från livet, för var det inte det som allt drickande och drogande handlade om? Maskerades med att det var gott och att behöva koppla av och varför inte? Varför ska jag avstå? Hörde han. Bara för att du din stackare inte kan handskas med spriten så betyder ju inte det att alla andra har problem sades det. Och hur många gånger hade han inte hört detta? Och undermeningen var att han var svag och att de som kunde dricka, vad nu det betydde, var starka och så var det i landet Sverige. Att det är mer accepterat att dricka än att inte göra det.

Han suckade och stannade framför ett skyltfönster och såg på den som stod framför honom och han hatade och älskade sitt liv och han klädde sig i löst sittande kläder för att han inte stod ut med något som satt åt och klämde och han klarade inte av att det var trångt om utrymme både i hans omgivning och i hans huvud och han kunde bli vansinnig av för höga ljud och ibland när han till slut stängde av teven på kvällarna och bara satt i soffan och stirrade rakt framför sig och upplevde tystnaden så önskade han sig bort. Till en stuga på landet med vedspis och brunn på gården och utedass. Till en eka som låg vid en liten brygga vid en liten sjö omgiven av mörk barrskog och han kunde känna doften av det livet, och den var angenäm.

Men nu var han på väg till jobbet igen och som vanligt tog det emot men det var också så att när han väl kom dit så var det ok och han var bra på det han gjorde och trots att han hade gjort samma sak varje dag i så många år så fann han en viss glädje i att utföra sitt arbete. Visst, det fanns dårar och inskränkta människor runt omkring honom, men de flesta gick att stå ut med om du bet ihop och lät dem hållas. Det fanns ingen anledning att uppröras över att folk var idioter egentligen, de skulle fortsätta att vara det vad du än gjorde och sa, det hade han lärt sig. Han begränsade därför sitt umgänge till sådana som han älskade och respekterade och de var, om sanningen skulle fram, inte många.

Han klev in genom porten till sin arbetsplats, kände den välbekanta lukten av enformighet som han alltid hade stickande i näsan, ibland mindre ibland mer, idag ytterligt påfallande, och han längtade redan hem.

Dagen som idag är en regnig dag, nynnade han och tog på sig arbetsattityden och gav sig ut i världen.

Godmorgon.

Den som klockan klämtar för…

Jag önskar det vore för mig. Att det ringde i klockan för sista gången, att det ringde ut, så att jag fick gå hem, och stanna hemma. Jag har gjort mina timmar nu, det känns så, och jag är inte nyttig längre varken för mig själv eller för någon annan. Fastän? Jo jag är nog nödvändig för min familj. Det hoppas jag i alla fall, inte bara ett nödvändigt ont, utan att jag behövs på riktigt. Men det tror jag, det känns så när hon ser på mig, hon den där som jag älskar, och mina barn anser nog också att det inte är så dumt om jag finns här i deras närhet.

Och det är väl det som allt handlar om idag, att jag vill finnas till för dem och för mig själv och att jag har uppyllt min kvot, gjort min samhälleliga plikt och att det nu är dags att kvittera ut belöningen och gå hem och sätta mig på förstukvisten med ett grässtrå i mungipan som en åldrad Tom Saywer och ta in livet.

Det har varit en lång resa, jag inser det nu, trots att det gått väldigt fort på slutet. Och det är fascinerande hur mina värderingar förändrats med åren, och prioriteringar även. Det som en gång kändes så viktigt och som jag såg som nödvändigt för att kunna fortsätta leva ett fullvärdigt liv känns idag som larv och clownerier och ett spel för mitt egna galleri. Och jag tänker ofta, att om jag hade varit ung med den erfarenhet jag har idag så skulle jag inte gjort de val jag gjorde men det är ju en absurd tanke, eller?

Det som stör mig dock är att det ska ta så lång tid att uppnå en mental status för att kunna fatta vilken idiot du varit en gång, Och att det, när du väl nått fram till det stadiet, finns så få dagar kvar för att kunna gör något åt saken. Det är den tanken som gör att jag är mer eller mindre är övertygad om att det finns en ny chans bakom det slutgiltiga hörnet. Att du som en uppdaterad version ska få möjlighet att dra nytta av de misstag du begått och det är kanske så det går till när världen går framåt och banbrytande idéer kläcks? Att de som anses som genier bara är uppgraderade, före detta idioter, som fått en ny chans på titeln.

Tyvärr så fortsatte ju en del att vara idioter även som uppdaterad version, fast med mer makt. Du behöver bara snegla västerut för att förstå vad jag menar.

God kväll!

Bohem.

Det var vad jag ville vara. En sådan där skön person som brydde sig föga om regler och konventioner och måsten i livet. En man som iklädd sandaler och shorts och T-shirt tog sig an livet med en happy go lucky attityd, eller helt enkelt lade mig i livets famn och lät det göra vad det ville med mig. Och visst, jag gjorde mitt bästa och lyckades väl, åtminstone utåt, vara sorglös och lycklig där i min bandana och långt hår. Och mitt förakt för de som inte tänkte som jag, eller som jag ville tänka, motsvarades bara av min förnekelse av den rädsla som jag bar på.

Nåväl till slut så gav jag upp, lade mig på rygg med blottad strupe, klippte mig och skaffade mig ett jobb och sitter nu här på mitt konventionella arsele och har åsikter om de som fortfarande är som jag ville vara och jag ondgör mig över deras brist på självinsikt och tänker att ”vad vill de med sina liv egentligen”?

Tänk hur det kan vara ibland. Och hur hamnade jag i selen egentligen? Ville jag dit själv, längtade jag efter strama tyglar? Eller var det samhället som tvingade mig? Var det kanske jakten på status som drev på mig, eller en strävan efter bekräftelse på att jag kunde bli något annat än en man som tog dagen som den kom. Jag minns att det fanns ett karriärtänk där en gång i tiden. Var den tanken tog vägen har jag ingen aning om.

Hur som helst så står jag här idag med allt jag ville ha, familj, hus och bil och katt. Och jag får väl säga att jag är nöjd med vad jag åstadkommit. Jag blev aldrig författare dock och om det är något jag ångrar så är det väl att jag aldrig hoppade på det tåget, gav skrivandet en riktig chans.

Men jag får kanske en ny möjlighet, i nästa liv, i nästa akt av den här evighetslånga pjäsen som går under namnet livet.

I vilket fall som helst så ska jag sluta med att säga att ni som fortfarande vågar och törs leva ert eget liv, ge inte upp. För någonstans så tänker jag att det kanske hade varit rätt väg för mig också, att kasta all skit jag trodde jag behövde över bord, för att sedan sätta mina segel och ge mig ut på det stora, stora havet och bara låta vinden leda min väg.

Men som sagt, i nästa akt mina vänner, då jävlar…

Vad är viktigt egentligen?

Ok nu har jag suttit i fem minuter och inga bilder dyker upp, inga väl valda formuleringar dansar ringdans framför mina ögon, inga ämnen tilltalar min skrivarlust och jag sitter som ett fån och stirrar rakt framför mig.

Barnen då? Och miljön? Är inte det viktigt att skriva några väl valda ord om säger ni kanske? Och världssvälten?

Nä tänker jag. Andra skriver om det och tycker att det är jätteviktigt och att världen kommer att gå under och allt det där och att det för jävligt det vi gör mot våra barn och att alla borde ha mat för dagen och rent vatten. Men om det är så jävla viktigt så varför gör vi ingenting åt det då? Ingenting händer ju! Så hur betydelsefullt är det då?

Det faktum att vi här i den rika världen sitter på vår feta arslen och orerar om hur synd det är om de som lever i kåkstäder, och i krigets skugga och om kvinnor som förtrycks och våldtas och barn som tvingas till äktenskap fast de fortfarande är just barn, utan att göra något åt det mer än att skriva om skiten, visar ju, tycker jag, hur lite vi bryr oss.

För helvete! Hur mycket mat slänger vi inte? Och vi spolar äggen i fem minuter för att skalen ska släppa lätt när vi skalar dem. Det är ju absurt! Har ni sett vattnet som de är tvungna att dricka? Släppte skalen från äggen? Och visst är det synd om dem som måste leva under sådana vidriga förhållanden?

Hur vi kan leva med det som vi vet händer i den fattiga delen av världen, den krigshärjade delen, den del av vår värld där människor förtrycks av religiösa fanatiker, utan att göra något annat än, som sagt, skriva spaltmeter om det är ju otroligt och bevis på att vi skiter i det helt enkelt, eller hur? Och ja jag vet att det finns människor som gör något annat mer påtagligt än bara skriver, men för få tyvärr. Jag vet det.

Utan att ha några belägg för att siffrorna stämmer, men om vi skulle avstå från tio procent av vårt överflöd och ta och skicka det till där det behövs så skulle det inte finnas någon svält mera. Eller varför inte ta och byta plats helt enkelt?  Ta våra vita, feta magar ur våra välordnade lägenheter och hus och flytta in i en låda av korrugerad plåt och papp och låta en svältande familj med fem barn flytta in där vi bodde. Ersätta hela den svarta, svältande, och av sjukdomar drabbade befolkningen med vita, överviktiga, och enbart av välfärd drabbade människor. Då jävlar skulle det hända saker, det är jag övertygad om.

Ingen av oss som bor i den här rika delen av världen skulle acceptera de levnadsförhållanden som finns i den fattiga delen så varför tycker vi att de ska göra det och att det enda vi behöver göra är att skicka allmosor och skriva artiklar och oja oss över orättvisor?

Nej flytta dit för helvete och upplev själv hur det är att inte ha någonting att se fram emot annat än död och elände och misströstan. Eller också gör du som vanligt och går till röstlokalen och röstar på ett parti som vill begränsa invandringen och skicka tillbaka dem vi tagit emot för att vi istället ska hjälpa dem på plats.

Fy fan, jag tror jag spyr.

Jag flyttar i morgon.

Komplikationer

Varför måste det vara så komplicerat, tänkte han. Jag vill att det ska vara enkelt. Han suckade och försökte dra djupt efter andan. Det gick inte, det var som ett stopp i lungorna som hindrade honom från att fylla dem med luft och han kände en lätt panik.

Han satt på bussen som de flesta morgnar och hans tankar gick som vanligt runt, runt som hjulen på fordonet han satt i. Han kunde känna lukten av diesel, parfym av både herr och damsnitt, svett och gammal alkohol. Allt vittnade om liv och död och meningslöshet och han såg dessa människor, dessa jävla stackars människor som var som han var och om vilka han inte visste någonting och allting. Och han ville inte vara här och det sved lätt i hans mage när han tänkte på det liv som han levde.

Det hade inte alltid varit så här. En gång i tiden var hans liv okomplicerat och han hade varit tillfreds. Inte lycklig eller olycklig, tillfreds, och han hade varit nöjd med att det var på det sättet. Han hade levt sina dagar i någon form av acceptans av att det var som det var och att det inte var så mycket att göra åt saken och han såg fram emot ledigheter och räknade timmar och dagar och han gav sig in i meningslösa diskussioner som då, på den tiden, tycktes ha betydelse och han såg sig själv i sitt självförtroende som en man som räknades men han hade bara varit en idiot insåg han idag. Men han längtade trots detta faktum och mot sin vilja, tillbaka till den tid då han hörde till de viljelösa fårens skala. De som gick från fålla till fålla och följde maten och var nöjda med de små allmosor som gavs och den bedövning som tillhandahölls av staten i form av produkter från systembolaget. Idag var det inte så. Istället så sökte han något som han trodde fanns mellan raderna, något som var dolt för vanliga människor som han naturligtvis inte räknade sig själv till, som en kod, en matematisk formel som om han kunde lösa den skulle verifiera att det fanns ett svar på de frågor som han ställde.

Allt var som sagt mer komlicerat idag. Det var inte mycket som gjorde honom exalterad. Han kände sig som en gnu som ville bryta sig ur hjorden, bort från det invanda och förlegade och han stod stilla och tyst om nätterna och önskade sig ut bland stjärnorna som glimmade över hans sänkta huvud, men även om han skulle våga ta språnget så behövde han skyddet som gemenskapen gav trots att han inte förstod meningen med detta eviga vandrande över savannen. Det var svårt att vara nöjd och vattnet i vattenhålen smakade inte bra, men han drack för att det var nödvändigt för att hålla sig vid liv och han åt av gräset och han var rädd för lejonen och föraktade sig själv för det och han ville vara modig och ge sig ut bland det vilda för att hitta sin egen väg men stod kvar, tätt tryckt emot de andra djuren och han andades samma andetag som de och kände sig trygg. Han ville inte att det skulle vara så. Han ville vara en rebell.

Men han satt istället på bussen varje morgon och gjorde sina timmar på arbetet och kom hem sedan till det invanda och han försökte så gott han kunde att hitta guldkorn i tillvaron och han undrade när lusten till livet, det som han befann sig i, börjat ebba ut. Han mindes inte. Han förstod inte heller varför han kände som han gjorde. Det fanns egentligen ingen anledning till de här känslorna. Allt var i stort sett bra och han hade människor runt omkring sig som brydde sig om honom och han älskade dem tillbaka men han bad om tillförsikt och förståelse och svar utan att ställa rätt frågor. Han avskydde sig själv för att han var som han hade blivit och gjorde sitt bästa för att hålla eländet tillbaka och hoppades på att han skulle hitta krukan med guld vid regnbågens slut. Han var säker på att det skulle ske. Det vara bara att bita ihop och att ta raska promenader. Det hjälpte mot de mest vedervärdiga åkommor hade han alltid sagt föraktfullt till de som gnällde, och nu var han där själv.

En gnällspik, det var det han var insåg han plötsligt.

Visst, han sökte efter andra värderingar än gemene man, så var det, men att för den skull gräva ner sig som han gjorde ledde ingen vart. Det var patetiskt.

Så när han klev av bussen och började gå mot sin arbetsplats så bestämde han sig för att byta fil, och hjälpte inte det så fick han väl helt enkelt ta att uppsöka Dr tall i den stora mörka skogen. Han hade gott renommé, kunde sitt jobb, ingen hade klagat hittills. Han flinade och tänkte på sin fru. Det gjorde honom glad. Det kändes bättre nu och solen tittade fram och det skulle bli en vacker höstdag.

Godmorgon.

Det räcker nu…

Gränsen är tydligen nådd. Det finns få saker som driver mig längre. Allt det världsliga som jag tyckte var viktigt har mer eller mindre förlorat sitt värde och jag förvandlas pö om pö till en stugsittare utan mål eller mening. Det mesta känns som en rät linje utan vare sig toppar eller dalar och jag glider fram på lugnt vatten och störs inte av några känslostormar. Jag mår inte dåligt, det är inte det, jag är bara komfortabelt bedövad och tar det mesta med ro och tycker att de upprörda, de som gestikulerar och talar med yvig stämma, de som tar sig själva på fullaste allvar, de som glömt bort ordet ödmjukhet, är som tragiska clowner på en manege i en kringresande cirkus. Jag befinner mig i livets kuvös skulle du kunna säga, avskärmad från livets larm och brustna hjärtans parad. Till viss del förnöjd men även lätt förtvivlad över att mina tidigare blottlagda, hyperkänsliga nerver nu är inbäddade i ett skyddande myelinlager. Avskärmad, skyddad och loj går jag långsamt och eftertänksamt framåt.

Icke desto mindre så kan jag sakna det där pirret i maggropen som jag hade inför till exempel en fisketur, en bra film, en exkursion ut i naturen för att fågelskåda. Min förväntan menar jag, som ett barns på julafton, den är försvunnen. Jag går genom livet och tar in det som händer, men utan att uppröras därav.

Nej det var en lögn. Jag kan bli galen på idiotisk tevereklam och på det det där de så kallade tevepersonligheterna vräker ur sig med någon slags påtvingad självsäkerhet utan botten, och jag irriteras av den vikt som läggs vid petitesser och jag är arg, och ibland elak men mindre nu än förr.

Jag var världens argaste man en gång i tiden och behövde, trodde jag, min ilska för att orka leva. Idag suckar jag uppgivet för det mesta och låter dårarna hållas. Jag har nog med mitt tycker jag, men jag jag längtar tillbaka, ibland, till det där bubblet jag hade i kroppen en gång.

Men jag vet inte jag.

Det kanske är bättre så här. Att förlika sig med att det inte blir roligare, inse att det där jagandet efter sensationer, att aldrig vara nöjd med det jag hade utan att alltid tro att det kunde bli lite bättre om jag bara ansträngde mig lite till, läs öppna ytterligare en flaska, bara var destruktivt.

Det är således lugnt och skönt för det mesta men lite för mycket håglöshet för att jag ska vara tillfredsställd.

Lite förtröstan skulle inte sitta i vägen, en tro på bättre dagar, en övertygelse om att livet är värt att leva även fast jag inte är ung längre. Men det är ju det, naturligtvis är det så. Jag behöver bara landa i den här nya känslan, men det kommer väl, förhoppningsvis.

Godafton.

Hitta sin plats…

Ja det är väl det som är tricket. Att hitta sitt rum i universum där du är en oumbärlig del av det kosmiska kretsloppet, en pol i en pool av känslor där din motpol håller ordning på begreppen och leder dig i en universell styrdans på ett dansgolv utan slut. Det är få som lyckas, om någon, och de som känner sig säkra på att vara den perfekta möbeln i det perfekta rummet lider antagagligen av en svår form av självbedrägeri, eller av religiös fanatism. För hur du kan vara nöjd med var du befinner dig i den här kaotiska världen är en gåta, och om du trots allt är det så har du mycket att lära, om du vill. Men de flesta förefaller vara nöjda med att leva i den här matrixen som är istället för verkligheten, och jag säger inget om det. Ibland är den enkla vägen den enda vägen och om du inte vill må som jag så ta den för guds skull.

Jag önskar jag kunde.

Godmorgon.

Vad fan är det här?

Ja jag menar, folk som gnäller över skitsaker och gör stor sak av något som egentligen inte har någon betydelse, och dessutom hävdar att det har det visst, och du är en idiot som inte förstår det. Ok då är jag hellre en idiot, än åker med det tåget. Gnället smittar också, som en farsot, och människor som du trodde, i din enfald, stod över sådant står plötsligt med sträckt koppel och skäller som bara fan och det finns ingen hejd på hur jobbigt allting är i deras värld.

Så mycket harm i onödan, som inte leder till någonting annat än mer missämja och ilska och storm över ett öde landskap. Nej jag väljer att strunta i det, kragen upp, skygglapparna på och ner med huvudet sanden för att slippa se och höra eländet. Och visst det går över, det gör det, men det lämnar spår. Som fåror i en lerig åker och det värsta med dessa gnällspikar är att de aldrig inser att de faktiskt är fel ute och att all denna ilska var onödig om de bara hade tänkt ett steg längre.

Godkväll.

En övertygelse

Det är vad jag behöver, tänkte han. En tro, inte ett hopp, ett hopp är fåfängt och något för klentrogna män utan råg i ryggen. Han flinade. Nej vad jag är i behov av är en övertygelse om att det faktiskt finns något som är värt att leva vidare för även när du börjar bli gammal. Elle vad då börjar bli? Du är gammal, inse det gubbe. Han såg sig själv i spegeln och det rådde ingen tvekan om att det var som han tänkte men han var ändå nöjd med att det var på det sättet. Han ville inte vara ung längre. Han hade varit det, och medelålders, och nu var han till åren kommen och han hade inga större problem med att acceptera att det var så. Men det var det här med att orka gå vidare med tillförsikt. Där fanns ett aber.

När du var ung så tänkte du aldrig sådana tankar. Livet i sig var nog och att det skulle ta slut en gång var som damm på rockärmen, lätt bortborstat med vrickning av handleden. Vid den här aktningsvärda åldern var det annorlunda, funderade han. Slutet närmade sig snabbt nu och det som varit självklart tidigare, som att springa eller hoppa, klättra upp på stegar och rensa takrännor till exempel var ytterligt ansträngande och i det senare fallet, förenat med direkt livsfara. För att inte tala om att älska, och då den fysiska delen av det konceptet, som var långt ifrån den självklara upplevelse du haft vid yngre år. Det krävdes planering nu för tiden, och mental övertygelse och även kemiska hjälpmedel då och då och det var väl bra visserligen, att det fanns kryckor för äldre män som fortfarande hade lusten i behåll men det kändes ändå påvert att det skulle behövas.

Och det var där längtan efter övertygelse kom in. Den där tron som skulle försätta berg och öppna portar och ge dig kraft och mod i barm att ta ytterligare steg. Att hålla livslusten levande, att undvika ångestgropar och att faktiskt, trots att han avskydde uttrycket, leva i nuet. Han ville förstå att slutet inte var slutet utan att det i själva verket bara var början på något nytt och han ville verkligen tro, och om det var något han bad om på kvällarna så var det just om att komma till tro om att det liv han levt inte bara var det som det varit, med allt vad det innebar. Utan att bakom de vanliga livskulisserna fanns något underbart, himlastormande, som en cirkus med djur och trapetskonstnärer och clowner. En ny värld, en helt ny tillvaro och en röst som i himlen äskade största möjliga tysssstnad.

Han suckade och mindes sin unga kollega som var troende och som hade som halmstrå att klänga sig fast vid, att det här livet bara var en prövning. Och att himmelriket stod runt hörnet. Hon kanske hade rätt men det var ändå en nedslående övertygelse att ha när du bara är tjugoåtta år ung.

Det får bli som det blir, tänkte han. Tids nog kommer det att uppenbaras och jag får väl ge mig till tåls trots att det känns surt. En tro som sagt, en övertygelse, inget jävla fåfängt hopp, är vad jag behöver. Ge mig det nu! Ska vi säga så då?

Godmorgon.

Återkalla

Är det inte så, att vi borde återkallas? Det är uppenbarligen så att vi är behäftade med ett allvarligt fel som borde upptäckts innan vi släpptes ut på marknaden och att vi på grund av detta snarast borde gå tillbaka till fabriken för en omfattande omstrukturering. Eventuella utlägg skall naturligtvis krediteras ägarna och vi skall ersättas av en bättre och mer uppdaterad modell.

De skador som vi åsamkat vår omgivning kan naturligtvis aldrig helt och fullt repareras men det är av allra största vikt att vi försvinner från där vi befinner oss innan det är försent. Det finns ett litet hopp att det vi förstört kan återuppbyggas till en viss del men som det var en gång kan det aldrig bli igen och det är naturligtvis beklagligt men inte så mycket att göra åt i nuläget.

Hur vi överhuvudtaget, med alla de fel som vi har, tilläts att lämna verkstaden är obegripligt. En sådan produkt som är vi, idag, skulle skrotats redan på planeringsstadiet och upphovsmakarna skulle ha ställts i för rätta för att ha försökt få ut en sådan undermålig skapelse på vägarna. Vem som skall straffas för att det trots allt skett är oklart då ingen törs ta ansvar utan gömmer sig för domens lampa i skuggor där inget ljus kommer åt.

Det kan hända att det är de ökända, kriminella kycklingarna som ligger bakom dådet och summan trettinie spänn har nämnts i sammanhanget av någon anledning. Ingen vet riktigt varför dock. Utredningen fortsätter naturligtvis men experter som uttalat sig hyser inget hopp om att ställa de ansvariga till svars. Något som kallas ”Gud” har figurerat i diskussionerna men vad det skulle vara för något är höljt i dunkel.

Vi ställer vårt hopp till den heliga inkvisitionen, som tidigare varit oss till stor hjälp för att ta fram sanningar, visserligen med något tvivelaktiga metoder, men i det här fallet så är det resultat som eftersträvas så ändamålet får idag helga medlen.

Godmorgon.