Det räcker nu…

Gränsen är tydligen nådd. Det finns få saker som driver mig längre. Allt det världsliga som jag tyckte var viktigt har mer eller mindre förlorat sitt värde och jag förvandlas pö om pö till en stugsittare utan mål eller mening. Det mesta känns som en rät linje utan vare sig toppar eller dalar och jag glider fram på lugnt vatten och störs inte av några känslostormar. Jag mår inte dåligt, det är inte det, jag är bara komfortabelt bedövad och tar det mesta med ro och tycker att de upprörda, de som gestikulerar och talar med yvig stämma, de som tar sig själva på fullaste allvar, de som glömt bort ordet ödmjukhet, är som tragiska clowner på en manege i en kringresande cirkus. Jag befinner mig i livets kuvös skulle du kunna säga, avskärmad från livets larm och brustna hjärtans parad. Till viss del förnöjd men även lätt förtvivlad över att mina tidigare blottlagda, hyperkänsliga nerver nu är inbäddade i ett skyddande myelinlager. Avskärmad, skyddad och loj går jag långsamt och eftertänksamt framåt.

Icke desto mindre så kan jag sakna det där pirret i maggropen som jag hade inför till exempel en fisketur, en bra film, en exkursion ut i naturen för att fågelskåda. Min förväntan menar jag, som ett barns på julafton, den är försvunnen. Jag går genom livet och tar in det som händer, men utan att uppröras därav.

Nej det var en lögn. Jag kan bli galen på idiotisk tevereklam och på det det där de så kallade tevepersonligheterna vräker ur sig med någon slags påtvingad självsäkerhet utan botten, och jag irriteras av den vikt som läggs vid petitesser och jag är arg, och ibland elak men mindre nu än förr.

Jag var världens argaste man en gång i tiden och behövde, trodde jag, min ilska för att orka leva. Idag suckar jag uppgivet för det mesta och låter dårarna hållas. Jag har nog med mitt tycker jag, men jag jag längtar tillbaka, ibland, till det där bubblet jag hade i kroppen en gång.

Men jag vet inte jag.

Det kanske är bättre så här. Att förlika sig med att det inte blir roligare, inse att det där jagandet efter sensationer, att aldrig vara nöjd med det jag hade utan att alltid tro att det kunde bli lite bättre om jag bara ansträngde mig lite till, läs öppna ytterligare en flaska, bara var destruktivt.

Det är således lugnt och skönt för det mesta men lite för mycket håglöshet för att jag ska vara tillfredsställd.

Lite förtröstan skulle inte sitta i vägen, en tro på bättre dagar, en övertygelse om att livet är värt att leva även fast jag inte är ung längre. Men det är ju det, naturligtvis är det så. Jag behöver bara landa i den här nya känslan, men det kommer väl, förhoppningsvis.

Godafton.

Hitta sin plats…

Ja det är väl det som är tricket. Att hitta sitt rum i universum där du är en oumbärlig del av det kosmiska kretsloppet, en pol i en pool av känslor där din motpol håller ordning på begreppen och leder dig i en universell styrdans på ett dansgolv utan slut. Det är få som lyckas, om någon, och de som känner sig säkra på att vara den perfekta möbeln i det perfekta rummet lider antagagligen av en svår form av självbedrägeri, eller av religiös fanatism. För hur du kan vara nöjd med var du befinner dig i den här kaotiska världen är en gåta, och om du trots allt är det så har du mycket att lära, om du vill. Men de flesta förefaller vara nöjda med att leva i den här matrixen som är istället för verkligheten, och jag säger inget om det. Ibland är den enkla vägen den enda vägen och om du inte vill må som jag så ta den för guds skull.

Jag önskar jag kunde.

Godmorgon.

Vad fan är det här?

Ja jag menar, folk som gnäller över skitsaker och gör stor sak av något som egentligen inte har någon betydelse, och dessutom hävdar att det har det visst, och du är en idiot som inte förstår det. Ok då är jag hellre en idiot, än åker med det tåget. Gnället smittar också, som en farsot, och människor som du trodde, i din enfald, stod över sådant står plötsligt med sträckt koppel och skäller som bara fan och det finns ingen hejd på hur jobbigt allting är i deras värld.

Så mycket harm i onödan, som inte leder till någonting annat än mer missämja och ilska och storm över ett öde landskap. Nej jag väljer att strunta i det, kragen upp, skygglapparna på och ner med huvudet sanden för att slippa se och höra eländet. Och visst det går över, det gör det, men det lämnar spår. Som fåror i en lerig åker och det värsta med dessa gnällspikar är att de aldrig inser att de faktiskt är fel ute och att all denna ilska var onödig om de bara hade tänkt ett steg längre.

Godkväll.

En övertygelse

Det är vad jag behöver, tänkte han. En tro, inte ett hopp, ett hopp är fåfängt och något för klentrogna män utan råg i ryggen. Han flinade. Nej vad jag är i behov av är en övertygelse om att det faktiskt finns något som är värt att leva vidare för även när du börjar bli gammal. Elle vad då börjar bli? Du är gammal, inse det gubbe. Han såg sig själv i spegeln och det rådde ingen tvekan om att det var som han tänkte men han var ändå nöjd med att det var på det sättet. Han ville inte vara ung längre. Han hade varit det, och medelålders, och nu var han till åren kommen och han hade inga större problem med att acceptera att det var så. Men det var det här med att orka gå vidare med tillförsikt. Där fanns ett aber.

När du var ung så tänkte du aldrig sådana tankar. Livet i sig var nog och att det skulle ta slut en gång var som damm på rockärmen, lätt bortborstat med vrickning av handleden. Vid den här aktningsvärda åldern var det annorlunda, funderade han. Slutet närmade sig snabbt nu och det som varit självklart tidigare, som att springa eller hoppa, klättra upp på stegar och rensa takrännor till exempel var ytterligt ansträngande och i det senare fallet, förenat med direkt livsfara. För att inte tala om att älska, och då den fysiska delen av det konceptet, som var långt ifrån den självklara upplevelse du haft vid yngre år. Det krävdes planering nu för tiden, och mental övertygelse och även kemiska hjälpmedel då och då och det var väl bra visserligen, att det fanns kryckor för äldre män som fortfarande hade lusten i behåll men det kändes ändå påvert att det skulle behövas.

Och det var där längtan efter övertygelse kom in. Den där tron som skulle försätta berg och öppna portar och ge dig kraft och mod i barm att ta ytterligare steg. Att hålla livslusten levande, att undvika ångestgropar och att faktiskt, trots att han avskydde uttrycket, leva i nuet. Han ville förstå att slutet inte var slutet utan att det i själva verket bara var början på något nytt och han ville verkligen tro, och om det var något han bad om på kvällarna så var det just om att komma till tro om att det liv han levt inte bara var det som det varit, med allt vad det innebar. Utan att bakom de vanliga livskulisserna fanns något underbart, himlastormande, som en cirkus med djur och trapetskonstnärer och clowner. En ny värld, en helt ny tillvaro och en röst som i himlen äskade största möjliga tysssstnad.

Han suckade och mindes sin unga kollega som var troende och som hade som halmstrå att klänga sig fast vid, att det här livet bara var en prövning. Och att himmelriket stod runt hörnet. Hon kanske hade rätt men det var ändå en nedslående övertygelse att ha när du bara är tjugoåtta år ung.

Det får bli som det blir, tänkte han. Tids nog kommer det att uppenbaras och jag får väl ge mig till tåls trots att det känns surt. En tro som sagt, en övertygelse, inget jävla fåfängt hopp, är vad jag behöver. Ge mig det nu! Ska vi säga så då?

Godmorgon.

Återkalla

Är det inte så, att vi borde återkallas? Det är uppenbarligen så att vi är behäftade med ett allvarligt fel som borde upptäckts innan vi släpptes ut på marknaden och att vi på grund av detta snarast borde gå tillbaka till fabriken för en omfattande omstrukturering. Eventuella utlägg skall naturligtvis krediteras ägarna och vi skall ersättas av en bättre och mer uppdaterad modell.

De skador som vi åsamkat vår omgivning kan naturligtvis aldrig helt och fullt repareras men det är av allra största vikt att vi försvinner från där vi befinner oss innan det är försent. Det finns ett litet hopp att det vi förstört kan återuppbyggas till en viss del men som det var en gång kan det aldrig bli igen och det är naturligtvis beklagligt men inte så mycket att göra åt i nuläget.

Hur vi överhuvudtaget, med alla de fel som vi har, tilläts att lämna verkstaden är obegripligt. En sådan produkt som är vi, idag, skulle skrotats redan på planeringsstadiet och upphovsmakarna skulle ha ställts i för rätta för att ha försökt få ut en sådan undermålig skapelse på vägarna. Vem som skall straffas för att det trots allt skett är oklart då ingen törs ta ansvar utan gömmer sig för domens lampa i skuggor där inget ljus kommer åt.

Det kan hända att det är de ökända, kriminella kycklingarna som ligger bakom dådet och summan trettinie spänn har nämnts i sammanhanget av någon anledning. Ingen vet riktigt varför dock. Utredningen fortsätter naturligtvis men experter som uttalat sig hyser inget hopp om att ställa de ansvariga till svars. Något som kallas ”Gud” har figurerat i diskussionerna men vad det skulle vara för något är höljt i dunkel.

Vi ställer vårt hopp till den heliga inkvisitionen, som tidigare varit oss till stor hjälp för att ta fram sanningar, visserligen med något tvivelaktiga metoder, men i det här fallet så är det resultat som eftersträvas så ändamålet får idag helga medlen.

Godmorgon.

Trött på att leva

Nja inte på att leva riktigt, bara på att ha det liv som jag har där arbete tar upp åttio procent av den vakna tiden. Det är inte att leva som jag ser det, och ändå har jag gjort så i stort sett hela mitt yrkesverksamma liv. Visserligen så har det inte alltid känts som det gör idag. Det fanns en tid då jag tyckte att jag gjorde nytta och att det som jag pysslade med var meningsfullt men idag så inser jag att gått i kommersialismens ledband och att jag borde varit klokare och gjort andra val de de jag gjorde. Jag är lurad helt enkelt, precis som alla andra är i min situation och det känns surt att inse det nu när livet snart är slut.

Jag skulle fan hellre ha velat vara en apa och kastat mig bland trädkronorna med himlen som mitt tak. Så känns det idag. Men i morgon så är situationen kanske annorlunda? Hoppas det.

God morgon…

September

Nu är det väl i alla fall slut på sommaren sade han och slog sig på tummen i samma veva. Han svor och slängde hammaren i backen, klättrade ner från den rangliga stegen varvid han rev ner spiklådan så att alla spikjävlarna hamnade i gräset. Det tog honom en kvart att samla ihop dem igen.

Han stod med tummen i vattentunnan och såg på väggen han höll på att byta panel på och tänkte att han var för gammal för att hålla på med sådant själv. Det finns folk som gör sådant här varje dag tänkte han. Och som är mycket bättre på det än du.

”Jag skiter i det här nu”, sade han och gick in i huset. ” För övrigt så är det skönt att det är slut på den här förbannade sommaren.” Han satte sig ner på träsoffan i köket och lade in en prilla. ”Hoppas att den aldrig kommer tillbaka.”

Höstliksom

Så är jag tillbaka.

Allt är en yster dans av känslor av att bli gammal och en obskyr längtan efter liv och död. Jag ser tillbaka alldeles för ofta och rotar i av en vän till mig så fyndigt beskriven som ” grämmappen”. Det jag hittar där borde inte beröra mig men det gör det, så förbannat, och jag vill trycka på deleteknappen men den fungerar inte utan det dyker upp en dialogruta som säger ”försök inte, du har inte behörighet att radera dessa filer”.

Nähä tänker jag och vem har det då? ”Ja inte du i alla fall”, står det i nästa meddelanderuta och det är då jag vill spola tillbaka och leva om mitt liv. Gör om, gör rätt så att säga. Men herregud, orka, aldrig i livet, inte en gång till. Det är ju till och med så att jag ser på mina och andras barn och tänker, ”stackars satar, ett helt liv framför er, jag beklagar”.

Godmorgon.

Den perfekta flickan

Hon var verkligen det. Han såg henne på bussen och tåget ibland, de dagar då han började tidigt, då solen ännu inte gått upp, då frukostbrödet, det nyttiga, låg i hans mage och sög åt sig all fukt och gjorde honom illamående. Då klev hon på och hon var som en uppenbarelse, en overklighet, en sådan där flicka som du ser på bild och tänker, nja hon finns inte på riktigt, hon är fotoshoppad, beskuren, förskönad och du undrar hur hon egentligen ser ut.

Men här står hon nu. Den perfekta flickan, med proportioner som det gyllene snittet och hennes blick lite förskrämd, som ett skyggt rådjur och hon håller huvudet högt och hon har ett hår som böljar när hon rör sig, parerar bussens rörelser, och hon står lite bredbent och hennes ben är så långa, hennes mage så platt, hennes bröst är så fylliga och hennes hals så lång och hon har den där överläppen. Den som är ett måste på vackra flickor på film, och som i de flesta fall är skapad, tillverkad, men här, på den perfekta flickan, ser den naturlig ut. Det enda som är konstgjort är läppglanset.

Han stod som alltid hänförd och försökte låta bli att stirra och han såg hennes småleende och deras blickar möttes då och då och han undrade vad hon tänkte på, hur hon såg honom, och han kände sig gammal, vilket han var, men han ville inte framstå som någon pervers äldre man, så han vände bort blicken.

Vad jobbade hon med tänkte han och varför måste en sådan varelse gå upp så tidigt och stå och trängas med oss vanliga dödliga på bussar och tunnelbanor? Var inte hennes plats i en stor säng med sidenlakan iklädd ett vackert nattlinne av samma material? Borde hon inte sova med håret som flagga över kudden, hennes lätta snusningar som från en katt på sin favoritkudde? Borde hon inte drömma om vackra ting och vakna sedan när hon hade lust och äta sin frukost i sängen, tillagad och serverad av en ödmjuk tjänare?

Vården tänkte han, hon jobbar inom sjukvården. Var hon läkare eller sjuksköterska? Inte läkare, han fick inte de vibrationerna, nej hon var den där snygga syrran med skärp i midjan på sin sjukhusrock. Hennes nästan osminkade ansikte talade för det och det att hon fortsatte sin resa till någonstans efter t-centralen, där han klev av. Södersjukhuset eller Hudddinge sjukhus trodde han. Han kände sig som en detektiv och han letade efter tecken på att han hade rätt, men fann inga sådana, icke desto mindre, han kände sig relativt säker på att han var på rätt spår.

Hon såg snäll ut. Inte högdragen och avvisande och alltid så snar till ett nej som så många andra vackra flickor hölls med. Det fanns ett vänligt drag över hennes uppenbarelse och en gång på tunnelbanan hade hon suttit med knäppta händer, slutna ögon, med ett par stora hörlurar över öronen och han fick intrycket av att hon mediterade. Det stod som en aura av frid och ro omkring henne den gången och tåget föreföll att skaka mindre på resan. Det liksom dansade en långsam wienervals över spåren och han kände sig ledsen när han var tvungen att kliva av vid sin destination.

På det stora tåget sedan lyssnade han på Mozarts andra violinkonsert med Ann Sophie Mutter som solist och han tänkte på den perfekta flickan igen och undrade om hon var lycklig. Han hoppades det.

Var inte alla perfekta flickor lyckliga förresten? De möttes alltid av leende ansikten, fick alltid den bästa servicen och det bästa bordet på restaurangen. De behövde aldrig vänta på sin drink i baren utan uppmärksammades genast av bartendern oavsett vilket kön drinktillhandahållaren tillhörde. De behövde aldrig vänta länge i någon kö till ett inneställe utan vinkades med detta eviga leende in genom porten och om de ville ha sex, så var det bara att välja och vraka bland alla dreglande aspiranter som stod på rad. De måste i sanning vara lyckliga tänkte han när han klev av tåget i det lilla samhället som bestod till största delen av antidepp och psykofarmaktuggande individer.

Han tänkte på sin egen perfekta flicka som han varje kväll kom hem till, och som i sin tur såg honom som sin perfekta man och han tänkte på att han var lycklig och han hoppades att hon också var det.

Men det var hon nog, för alla perfekta flickor var ju lyckliga.

Eller hur?

En jul bland andra

Jag minns hur det var, tänkte han. När julen var magisk. När det vilade ett skimmer, som en frostnupen fönsterruta, att se igenom, på julen. När allt var tvunget att vara på ett visst sätt, när inget annat än det, som det alltid varit, dög. Han tänkte att det var skönt att det inte var på det sättet längre, och på om det bara var han som känt tvånget att uppfylla en dröm, känt paniken och den frustration som julen förde med sig. Han trodde inte det, denna allt förtärande julångest, var något som alla bar på, ung som gammal. Han var som sagt glad att det var över.

Han såg på sin pojke som sov nu äntligen, som somnat i förvivlan över att han inte känt någon julstämning, att pirret var borta, att det magiska stängt sin dörr. Och han, pappan, hade gjort sitt bästa för att försöka trösta, berättat för honom att även han, när han var liten, känt samma förtvivlan och att det tog lång tid för honom att komma över detta faktum att julfirandet aldrig skulle bli detsamma igen, som det var en gång. Inte den bästa trösten kanske men han var av den uppfattningen att sanningen var den bästa medicinen, men det hade inte fungerat och hans fru tyckte att han var en idiot, vilket han säkert var, men även vita lögner var ett gissel ansåg han. Och överlät därför ljugandet till henne, och sömnen kom, men problemet skulle kvarstå. Det visste han. Han satte sig ner på hans sängkant och smekte honom över håret. Min lille älskling tänkte han. Du är ett mirakel.

Ute var det regnigt och de vita jularna var ett minne blott. Han mindes när han var barn och bodde längre norrut, närmare tomten, och drivorna var meterhöga och kylan påtaglig och evig och bandyplanen med sin elbelysning som de manipulerade så att den lyste så länge som de ville spela. Iskalla fötter sedan i varma fotbad och smärtan när blodet återvände till de frusna tårna var hemsk, och chokladen och limpsmörgåsarna med leverpastej lindrade plågan. Han såg på sin son och tänkte på hur livet var annorlunda nu för små pojkar och på hur utelekar och sportaktiviteter ersatts av dataspel och telefoner. I alla fall för hans barn, och han greps av dåligt samvete. För det var hans fel, och deras mor.

Han reste sig upp och gick ut från sonens sovrum och satte sig ner i soffan i det julpyntade vardagsrummet och fyllde sin mun med Marabou mjölkchoklad. Han log mot sin vackra fru som spelade spel på sin telefon och han tänkte att det var som det var och försent att göra något åt nu. Han petade sin fru på foten, hon tittade upp och besvarade hans leende och fortsatte sedan sitt spelande. En viss irritation letade sig in i hans tänkande, över att hon hellre spelade än pratade med honom, men han slog bort den. Denna själviskhet han besatt, som han avskydde den, och hur lång tid hade det inte tagit för honom att bearbeta den. Det var fortfarande en kamp, men han vann oftast nu för tiden.

De gick och lade sig sedan. Och som vanligt så somnade hon på fem minuter medan han fick den icke önskade förmånen att ligga och stirra genom sina sluta ögonlock ett par timmar. Han såg färger, gult och blått som pulserade som ringar framför honom och ibland en vit punkt mitt i ringarna. Han visste inte var de kom ifrån, men de gjorde att han till slut somnade, för att sedan vakna igen efter exakt en timme. Varje natt var det likadant men han hade lärt sig att leva med det. Det är nog åldern, hade han sagt till sin fru, men hon hävdade att han alltid varit sådan, och hon hade säkert rätt. Hon kände honom bättre än han kände sig själv.

Julen var över nu. Nyåret stod för dörren och han skulle inte lova något i år heller, mer än det att han inte lovade något bestämt, att det fick bli som det blev, att han skulle försöka vara nöjd med det som han hade, vilket i och för sig var ett löfte, ett som han hittills inte lyckats hålla, så det var mer ett konstaterande av ett faktum än en försäkran.

Han stirrade in i en gulblå ring och somnade sedan.

Det skulle som vanligt bli en lång natt.