Tid för avgång…

Det luktade banan, det gjorde ofta det i tågkupéer tyckte han. Bananskal i överfyllda papperskorgar som tömts för sent och bananlukten hade därför fått fäste i klädseln på sätena. En tung doft som kunde kännas lite kvalmig till en början, men du vande dig snabbt och tänkte inte mera på det sedan. Han slängde upp ryggsäcken på bagagehyllan och satte sig ned och såg ut genom fönstret. Hans tungsinne var svårt. Obegripligt svårt, och han hade tänkt länge på att det var på det sättet, för det fanns ingen verklig anledning till att han skulle må som han gjorde. Han hade hoppats på att det skulle gå över, men det blev bara värre.

Det hade börjat med att han inte såg fram emot något överhuvudtaget längre. Allt var honom likgiltigt oavsett om han var ledig eller jobbade. Det var nästan så att det var bättre att arbeta. Att vara hemma med familjen, frun och katterna, lämnade för mycket utrymme till tankeverksamhet och fick honom att bli trött och han började längta efter att klockan skulle bli sovdags så att han fick ta sina tabletter och somna och sova bort oron. För det var en oro, en ogripbar, ångestliknande oro som inte lämnade honom ifred och han tyckte inte om den känslan. Han hatade den.

Det var svårt att dra efter andan, det var första tecknet, som om att han inte fick ner syre i lungorna och det var värst när han skulle sova men även under dagen. Han förstod ju någonstans att det satt i huvudet, att det inte var något fysiskt fel på honom, som hans fru trodde, och att hon av den anledningen rått honom att söka en vanlig läkare. Men han visste att hon visste innerst inne men att hon förträngde det. På något sätt så var det lättare för henne att acceptera en lungåkomma än en psykisk dito. En vuxen man med psykiska problem var ingen riktig man och även om hon gav sken av att ha ett öppet sinne, för de hade diskuterat hans predikament, och sade att hon förstod så gjorde hon inte det. Eller ville inte förstå snarare. Det spelade ingen roll egentligen vad hon trodde tänkte han. För han hade lämnat nu och steget han tagit var slutgiltigt och han visste att när hon läste brevet han skrivit, avskedsbrevet, så skulle hon bli ledsen, sedan arg, och sedan skulle hon förtränga det och gå vidare med sitt liv. Det skulle vara för henne som att han aldrig existerat och det skulle aldrig finnas någon väg tillbaka, därtill var hon alltför stolt. Han älskade henne och skulle alltid göra det men han var tvungen att få ordning på sitt liv, reda ut synapstrasslet, och det kunde han bara göra själv, på egen hand.

Han öppnade tågfönstret för att försöka vädra ut doften av banan, vilket fick till följd att cigarettrök från rökande medpassagerare som tog en sista rök innan resan drog in i kupén. Han visste inte vad som var värst, unken banan eller använd rök från cigaretter. Visserligen så hade han varit rökare och tyckte inte att det var helt oangenämt med tobaksrök, det gjorde honom röksugen bara, och det beroendet ville aldrig släppa taget. Ibland när han såg på teve, och någon rökte så kunde suget sätta in och det var tur att han hade sitt snus. Det kunde inte tillnärmelsevis ersätta fröjden av att tända och hålla en cigarett i sin hand och njutningsfullt inhalera röken, men risken att dö i lungcancer var mindre med en prilla under läppen, så han hade inget val.

Du är en fegis tänkte han. Du skulle naturligtvis ha tagit farväl ansikte mot ansikte istället för att som en strykrädd hund dra iväg efter husväggarna med ett hastigt nedklottrat avskedsbrev som enda förklaring. Det hade varit omöjligt att förklara vad han kände brevledes, det förstod han när han började skriva så det blev mycket kortfattat. Sedan var det ju inte bara feghet utan naturligtvis tveksamheten också som han kände, att stå där och säga till någon som han levt med så länge att han skulle lämna henne skulle han inte ha klarat av, och det var väl fegt, ja det var det, men det fanns ingen annan väg. Han hade gjort sig onåbar även genom att lämna sin telefon hemma och han hade planer på kontantkort och anonymt abonnemang, allt för att slippa ta ansvar och stå till svars för sina handlingar. Han stängde kupéfönstret och satte sig ner igen och suckade. Tåget lämnade perrongen och dunk, dunk, han var på väg.

Utanför rusade landskapet förbi, åkrar och skogsdungar och bebyggelse och han älskade verkligen det svenska. Dessa öppna fält, den svarta, doftande myllan som innehöll så mycket kraft och som förmedlade tillväxt och snart skulle sädesfälten vaja, och rågen och kärrhöken skulle segla över den böljande växtligheten på jakt efter gnagare och grodor och det skulle blåsa ljumma vindar och hans problem skulle vara försvunna, hoppades han. Han öppnade fönstret igen och satte ut huvudet i vinden, hans halvånga hår klistrades efter hans huvud och den slappa huden i ansiktet drogs bakåt som någon satt en klädnypa i nacken på honom och tårarna rann, men han grät inte. En lycklig våg drog genom hans kropp när han stängde fönstret, en frihetskänsla han inte haft på länge och han mindes i ungdomen när han gett sig ut på tågluffning och den stora världen låg framför honom. När han var rädd och modig och tuff på samma gång. Inget av det hade förändrats nämnvärt, det var fortfarande så att han bar på en rädsla som han försökte maskera genom att vara tuff och låtsasmodig men han var inte lika rädd längre för att erkänna att han faktiskt var osäker på sig själv. Det värsta var att om du blottade strupen så var de flesta människor benägna att hugga dig där och därför var han restriktiv med att lämna ut sig och berätta vem han egentligen var, det var bara några få utvalda som visste att han inte var den världsvana typ som han gav sig ut för att vara. Men lite tuff var han trots allt det tyckte han nog och flinade. I alla fall mer nu än förr, så var det, och han var nöjd med att det var så.

Han tänkte på sin fru som nu troligen läst brevet han skrivit. Det var lätt att se henne framför sig, hennes ansiktsuttryck, hennes kroppshållning, och hennes mun och läppar som från att vara halvöppna i förvåning, sakta hårdnade till smala streck och hur hennes ögon som i vanliga fall var vänliga och intagande, nu blev till svarta hål av ilska och förnedring. Eller var det inte så? Kanske hon skulle sörja honom och sakna? Hans ego ville att det skulle vara på det sättet men troligtvis så skulle det nog bli det motsatta tänkte han och suckade återigen. Nåväl det fick vara som det ville med den saken, det fanns ingen anledning till att ångra något. Det som var gjort var just det och när han väl kom hem igen, om han nu gjorde det så var den dagen den sorgen då, inte nu. Han lutade sig tillbaka, tog av sig skorna och lade upp fötterna på motsatta sätet, slöt sina ögon och vaggades till sömns av tågets rörelser och ljud.

Han drömde om en hund som sprang i strandkanten på ett hav. Det skvätte om tassarna och öronen flaxade och tungan hängde lyckligt ur dess mun och havet glittrade som diamanter och solen sken och vågorna slog lojt och nöjaktigt mot stranden. Allt andades frid och ro och han log i sömnen.

När han vaknade så visste han att allt skulle bli bra. Livet var bara en akt i en gigantisk teateruppsättning tänkte han, och han hade spelat sin roll väl och publiken applåderade när ridån drogs igen. Han drog sin en hand genom håret och gick på toaletten. Och tåget rullade vidare in i akt två.

Sälj din själ

Det var så han viskade, han som stod där i dörren. ”Du måste sälja din själ för att få komma in här.” Han hade en bister uppsyn och såg inte alls förtroendeingivande ut. Tatuerade armar hade han också, i något underligt mönster som mest liknade telefonkladd. Sådant som du klottrade ner utan att tänka på vad du ritade medan du talade i telefon. För övrigt var han klädd i slitna jeans och en vit åtsittande T-shirt som var lite solkig i halslinningen. Han bar svarta boots och på huvudet hade han en bakåtvänd keps. ”Sälja vad?” Frågade den unge mannen. ”Din själ, hör du illa eller? Stoppa inte upp kön, bestäm dig eller kliv åt sidan”, fortsatte den nu något vresige mannen och såg demonstrativt över hans axel. Den unge mannen vred på sitt huvud och såg åt samma håll och han blev förvånad. Var hade alla dessa människor kommit ifrån på bara några minuter? En flera hundra meter lång kö ringlade sig som en orm bakom honom och det gick inte att se slutet. Han hörde hur det knorrades bland de som stod närmast efter honom. Gnälligt och irriterat var det men han frågade igen, ”min själ?” Han skrattade till. ”Och hur skulle det gå till då?” Mannen i T-shirt tittade vredgat på honom, vände sig om och rotade bland några papper som låg på ett skrivbord intill honom, hittade vad han sökte och räckte fram ett formulär. ”Fyll i den här bara, sedan är det klart. Glöm inte att skriva under.”

Han tog emot papperet och klev åt sidan och läste igenom vad där stod. Det var inga konstigheter egentligen. För att få komma in så var du tvungen att sälja din själ och så något om att själen måste vara din, att den inte var uthyrd eller såld till någon annan instans och att du avsade dig alla rättigheter till det som tidigare varit din själ. Den skulle efter undertecknandet tillhöra den institution som du sålde den till och det fanns inga möjligheter att ångra försäljningen. Den unge mannen tittade upp och stod en stund och såg på raden av människor som villigt lämnade över undertecknade formulär, fick någon slags stämpel på insidan av handleden och gick sedan med ett saligt leende in genom en magnifik mahognyport med träsniderier och porten slog igen efter varje person som passerade in, och öppnade igen för nästa.

”Hur ska du ha det?” Frågade mannen vid dörren. ”Det finns inte hur mycket tid som helst att stå där och vela. Tänker du inte gå in så måste jag be dig att dra. Vi kan inte ha en massa löst folk som står här och dräller bredvid kön, det ser inte bra ut.” Han ruskade indignerat på huvudet och rynkade pannan. ”Men jag vet inte riktigt vad jag gör här”, sade den unge mannen med svag röst. ”Vad är det här för ställe egentligen, och varför är det så många som vill in?” Mannen i kepsen glodde på honom. ”Du måste skämta”, sade han och log. ”Vad det är för ställe? Det var det roligaste jag hört på länge”. Han vände sig till den som stod längst fram i kön och upprepade vad som sagts. Denne brast ut i ett gapskratt och utsagan, som tydligen var helt absurd, fortsatte längre och längre bak i kön tills alla gapskrattade åt honom som ställt den ofattbara frågan: Vad är det här för ställe? ”Skriv under nu eller gå härifrån”, sade den kepsförsedde mannen och såg bestämd ut. Den unge mannen drog handen genom det kortklippta håret och kände sig nästan gråtfärdig. ”Men kan du inte berätta vad som finns där innanför dörrarna, alla andra verkar ju veta vad de ger sig in på, varför gör inte jag det?” Han kände hur tårarna vällde upp i ögonen. ”Jag vet inte varför jag är är”, snyftade han.

”Det måste ha blivit något fel här”, sade dörrvakten. Och i samma sekund som han sade det så fortplantade sig uttalandet genom hela kön tills alla mumlade samfälligt: ”Det måste ha blivit något fel här.” Mumlandet ökade till högre nivåer och till slut tog alla till brösttoner och ett enat ”DET MÅSTE HA BLIVIT NÅGOT FEL HÄR!” Ekade över nejden.

Nejden var för övrigt en väldigt vacker nejd med böljande kullar av gräs och skogsdungar och en och annan bäck som porlade hemtrevligt. Det fanns gott om fåglar och andra djur och den mystiska porten stod fristående på en av de vackraste kullarna. Både porten och kullen var översållad med blomster och vid sidan av den utsirade dörren växte en stor ek. Kön med människor följde en dalgång mellan två mindre kullar och solen sken och det var precis så idylliskt som det låter. Hela bilden andades harmoni och lycka, männen och kvinnorna i den långa raden av människor hade lätta färgglada sommarkläder, och den enda som inte passade in var den sjaviga väktaren av porten. Nu stod han och lutade sig mot skrivbordet och såg irriterad ut. ”Det måste ju för helvete råda någon ordning här”, sade han ”Hur kan du inte veta varför du är är?” ”HUR KAN DU INTE VETA VARFÖR DU ÄR HÄR?” Upprepade kön unisont. Den unge mannen stod med gapande mun och visste inte vad han skulle tro om det som hände och han hade inga begrepp om hur han hamnat där han var. Alla stirrade på honom nu, i alla fall de som han kunde se, de som stod längst fram i kön. Han kände sig besvärad och ville helst krypa under en sten och gömma sig som en rädd liten mus. Men han stod kvar och visste helt enkelt inte vad han skulle göra. Mannen med kepsen kom fram till honom och viskade i hans öra. ”Du vi tar det lite lugnt här va, man vet aldrig vad de där”, han nickade åt kön till, ”kan ta sig till om något inte stämmer. Det brukar gå väldigt smidigt det här och aldrig något krångel. Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande förut.” Han suckade och såg villrådig ut. ”Du vet alltså inte varför du är här?” Den unge och nu väldigt osäkre mannen nickade. ”Men du vet att alla de där i den där jättelånga kön är döda va?” Fortsatte kepsen. ”Döda?” Den unge mannen kände sig som om om han fått ett slag i huvudet. Det snurrade runt som om han satt på en karusell och han var tvungen att hålla i sig hårt för att inte ramla av. ”Döda, alltså döda på riktigt, som i att sluta leva?” Sade han när karusellen stannat av en aning. Han trodde knappt sina öron. ”Finns det någon annan död?” Fnös kepsen.

I något slags chocktillstånd så började den förskräckte nu att fundera på dödsbegreppet”Ja det finns ju hjärndöd till exempel”, spekulerade den unge mannen. Den tatuerade såg på honom under lugg och undrade om den unge man han hade framför sig drev med honom. ”Och halvdöd finns det ju också faktiskt. Och skendöd.” Nu såg den kepsförsedde riktigt förbannad ut. ”Ja, ja, men i det här fallet så är begreppet stendöd alltså, inget annat ok? Så frågan är, är du död eller inte?” Den unge gentlemannen, han var klädd som en gentleman förresten i tweedkavaj och matchande byxor och blanka skor, såg honom i ögonen och sade. ”Inte vad jag vet. Det måste ha blivit något fel här.” ”DET MÅSTE HA BLIVIT NÅGOT FEL HÄR!” Ekade kön i kör

Den unge mannen i tweed tittade först på människorna som stod på rad, och sedan på mannen i keps och så knackade han sig i tinningen och böjde sig sedan fram mot honom och viskade i hans öra för att undvika ytterligare ekon. ”De verkar inte riktigt kloka de där alltså.” Kepsen glodde oförstående på honom och sade. ”Men hallå! De är döda, vad hade du väntat dig?”, Sade han och flinade.

Den unge mannen fick sedan tillåtelse att stå bredvid och titta på när en efter en av leende män och kvinnor gladeligen lämnade över sina själar till en sjavig man i slitna jeans och keps som i sin tur släppte in dem genom den stora porten. Det var omöjligt att se vad som fanns innanför och kepsen sade att han inte hade en aning. ”Men är det himmelriket eller helvetet?” Frågade tweedkavajen nyfiket. ”Jag vet inte sa jag ju, men jag antar att det är kvaliteten på din själ som avgör vart du tar vägen.” Han såg lurig ut. ”Om det nu bara är de två alternativen förstås, det kan ju finnas fler”, sade han och blinkade med ena ögat.

Den tweedklädde satte sig till slut ner och lutade sin rygg emot den stora eken och slöt sina ögon. Hela den här situationen var ju alldeles uppåt väggarna tänkte han. Vad gjorde han här? Var detta verkligen på riktigt eller var det en dröm som han snart skulle vakna ur? Eller var det så att han verkligen var död, utan att veta om det? Sannolikheten för det var ju liten tyckte han och ville fråga någon i kön om saken. Men kepsen sade blankt nej, de fick inte störas.

”Men om jag inte är död då, vad händer då om jag säljer min själ och går in där?” Sade han oroligt. ”Och hur kan jag vara här då egentligen?” Kepsmannen stirrade på honom. ”Du måste helt enkelt vara död, det finns ingen annan förklaring.” Han ryckte på axlarna. ”Det enda sättet tycks ju vara det att du får din stämpel och att du försöker gå in, så skriv under nu och sluta konstra.” ”JA SLUTA KONSTRA!” Upprepade kön.

Den unge mannen i tweed reste sig upp, bestämde sig, bad om en pennna, skrev under, sträckte fram sin arm för att bli märkt och var nu beredd att gå in genom porten. ”Nä, nä”, sade dörrvakten oväntat. ”Du får allt ställa dig sist i kön.” ”DU FÅR STÄLLA DIG SIST!” Ropade alla i den långa raden av människor. Så han argumenterade inte utan suckade uppgivet, vek ihop sitt papper och stoppade det i innerfickan på sin kavaj och började gå.

När han kommit ur hörhåll från den bestämde kepsmannen så tänkte han att han trots förmaningarna skulle fråga någon som stod i kön om hur det förhöll sig med vetskapen om huruvida personen var död eller inte. Han valde ut en kvinna som han bedömde vara i hans egen ålder. Hon såg trevlig och snäll ut och han stannade intill henne och försökte få hennes uppmärksamhet men hon stirrade bara rakt fram utan att ta någon notis om honom. Så han knackade henne på axeln och frågade abrupt och utan omsvep; ”Hej är du död?”

Hon glodde på honom med kalla ögon men sade ingenting. Han frågade igen och då började hon gråta. Hennes tårar trillade sorgligt nerför hennes kinder och hon såg fruktansvärt olycklig ut. Mannen i tweed med matchande byxor och blanka skor bad om ursäkt och hastade vidare. Han kände sig som ett svin. Allt blev mer och mer obegripligt och han kände hur han började tappa koncepterna. Kanske var han död trots allt. Han kände sig ledsen.

Till slut efter promenad som tycktes oändlig stod han sist i kön. Han försökte återigen konversera den som stod framför honom men han undvek frågan som orsakat gråten tidigare. Han fick inget gensvar trots detta och han gav upp. Inrättade sig i ledet och höll tyst. Det fylldes på med människor bakom honom utan att han förstod hur det gick till. De kom inte från någonstans, inte gående som han, de bara fanns där, uppstod ur ett intet och stod stilla, såg rakt fram och såg varken ledsna eller glada ut. Det kändes efter en stund riktigt behagligt att stå där han stod. Som om han sögs in i en gemenskap, en tillfredsställande mentalitet i en kö för de som slutat leva, på väg till slutstationen, checkat ut från tillvaron, och han började motvilligt vänja sig vid tanken på att det kunde vara så att han inte levde längre.

Kön förflyttade sig förvånansvärt snabbt framåt och solen sken hela tiden och fåglarna sjöng och det var som vilken sommardag som helst, med den skillnaden att solen aldrig förflyttade sig. Den stod på samma plats hela tiden och molnen, ja de var som målade på himlen, rörde sig inte, och det var som om hela den vackra sommarnejden var en kuliss med levande aktörer. För fåglarna levde ju uppenbarligen, och hjortarna likaså, de skred majestätiskt omkring och betade av det frodiga gröna gräset som tydligen var äkta och gick att äta. Vattnet rann i bäckarna med ett ljudligt plaskande och även om han inte såg dem, så visste han att det fanns fiskar däri, det var så på något sätt bara. De män och kvinnor som stod i kön levde också, fast de var döda, så hela bilden var en enda stor motsägelse, där liv och död och konstruerad miljö existerade tillsammans.

Som livet är på riktigt egentligen tänkte han, förutom att solen flyttar sig och molnen seglar på himlen i den vanliga världen. Och den tankebanan blev ju mer rätt än vad han hade tänkt från början. För en del människor i den verkliga världen, för den här som han nu befann sig i ville han rubricera som overklig, var ju faktiskt mer döda än levande. Han log åt sina egna funderingar och kisade mot solen, plockade ett grässtrå och satte det i mungipan, och så var han Huckleberry Finn med halmhatt på huvudet och mådde riktigt bra och rätt var det var så var det hans tur framme vid porten.

”Jaha! Du är här nu igen?” Sade den kepsförsedde dörrvakten och flinade brett, han hade gula tänder. ”Och du har skrivit på nu då? Ja det hade du ja, så var det ju, och insett att du måste vara död?” Mannen i tweedkavaj nickade lite tveksamt, som om han inte visste riktigt, men kanske var övertygad. ”Ja inte vet jag, men det visar sig väl snart antar jag, när jag ska gå in. Jag lär ju inte komma in om jag inte är död eller hur?” Han räckte fram blanketten, kepsen tog emot den och sträckte sig efter stämpeln och bad om hans handled. fuktade stämpeln med bläck och tog tag i hans hand och vred den så att insidan på handleden kom uppåt. ”Men va fan! Den fäster ju inte, det går inte att stämpla dig”, sade han och tryckte hårdare. ”Aj!” Sade tweedmannen. Kepsen stirrade på honom och släppte sedan hans hand. ”Det måste vara något fel här”, sade han uppgivet. ”DET MÅSTE VARA NÅGOT FEL HÄR!” Upprepade kön unisont.

Det började bli lite oroligt bland människorna som väntade på sin tur. Det trampades och byttes fot och det suckades och var allmänt irriterat och kepsen blev alltmer stressad och visste inte vad han skulle ta sig till. ”Men kan jag inte försöka gå in ändå”, försökte mannen i tweed. Kepsmannen såg chockad ut. ”Utan stämpel! Du måste skämta, det skulle aldrig fungera.” ”Men du sa ju förut att du aldrig hade varit med om något sådant här tidigare, så hur kan du veta det? Det kanske går alldeles utmärkt”, sade Tweedkavajen.

”Det står i mina instruktioner att ingen under några som helst omständigheter får passera utan stämpel”, sade han och suckade djupt ”Jag kanske inte är död när allt kommer omkring då?” Sade mannen utan stämpel. Kepsen stirrade på honom. ”Men varför är du här då, minns du ingenting?” Frågade han oroligt. Den unge mannen i tweed, med matchande byxor och blanka skor skakade nekande på huvudet. ”Ingenting, helt blankt, jag stod bara här plötsligt.”

Det mumlades i kön och kepsen föste den unge mannen åt sidan och återupptog sitt arbete med att släppa in människor i något som han inte hade en aning om vad det var. Han sneglade på tweedmannen där han stod och såg villrådig ut och det såg ut som om han, dörrvakten, funderade på vad han skulle ta sig till. Efter en timmes arbete så bestämde han sig och ställde upp en bock i vägen framför ledet och förklarade att det skulle bli en liten paus i insläppet och att han alldeles strax skulle vara tillbaka. Han vände sig till tweedkavajen och sa; ”Jag tror så här”, han drog efter andan. ”Att jag tar och släpper in dig ändå. Vad ska du annars ta vägen, du kan ju inte stå här och hänga i evigheters evighet. Men skyll inte på mig om det går åt helvete”, flinade han. ”Eller åt det andra hållet”, sade tweedkavajen och flinade även han.

Nåväl, vår tweedklädde man lämnade över sitt papper till kepsen och ställde sig framför dörren och väntade. Långsamt öppnades den och han tog prövande ett steg framåt. Dörren fortsatte att öppnas och till slut så stod den på vid gavel. Det gick inte att se något av vad som fanns på insidan för det hängde vad du skulle kunna kalla ett energidraperi i dörröppningen. Ett vitt flimrande kraftfält som pulserade och det hördes ett hummande ljud. ”Ska jag verkligen gå in där”, frågade den unge mannen kepsen. ”Det förefaller rätt skrämmande faktiskt. Den kepsförsedde dörrvakten viftade avvärjande med händerna. ” Seså, gå in med dig nu.”

Innan han med de blanka skorna gick in så sträckte han fram handen mot dörrvakten. Han tog den och kramade till hårt, önskade lycka till och stod sedan och såg på när kraftfältet svalde ännu en människa, fast för första gången en utan stämpel och som faktiskt kanske inte ens var död. Porten stängdes bakom honom och inget annorlunda än det vanliga hände. ”Han var väl död då”, mumlade han för sig själv och tog bort bocken för att fortsätta släppa in folk. Och på den vägen fortsatte det, ingen förändring i det arbete som han utfört så länge han kunde minnas och han tyckte att det var skönt att incidenten var över. Det hade varit påfrestande och han tyckte inte om när saker och ting var just det. Nej, det skulle vara som det alltid varit, alla typer av förändringar var av ondo ansåg han men han kunde inte låta bli att bli lite nyfiken på hur det hade gått. Den tatuerade hade aldrig förut fäst någon vikt vid vad han släppte in de köande till. Men en tanke hade väckts och han försökte nu varje gång någon gick in att se vad som fanns innanför det skimrande vita. Det var dock omöjligt så han försökte släppa det så gott han kunde. Men fröet var sått och det växte oroväckande snabbt. ”Jag kanske skulle försöka mig på att gå in själv”, tänkte han. Men vem skulle sköta hans arbete då? Och hur skulle det gå för alla som väntade? Nej det fick nog vara, bättre kanske att leva i ovisshet? Övertygad var han dock inte.

På andra sidan gick solen ner. Det blev mörkt och lite svalare och fuktiga skyar drog över ett landskap höljt i dunkel. Tystnaden var den som var mest påtaglig. Ingen fågelsång, inga porlande bäckar, inga hjortar som med högburna huvuden, som stolta prinsar, svävade fram över landskapet som där han kom ifrån. Allt var öde men bedövande vackert i det blåa ljuset. Böljande kullar fanns det och långt borta knappt skönjbart ett vattendrag, en sjö, eller ett hav och det var som det satt ihop med landskapet. En suddig övergång, som en akvarell och han stod hänförd. Han kände sig lugn trots allt och förvånad över att ingen av de som passerat barriären syntes till. Porten var stängd, det var omöjligt att ta sig tillbaka, han hade försökt och det var som att när den öppnades så fick var och en sin egen väg tänkte han. Eller var det så att det var annorlunda för honom? Han visste inte och han var fortfarande osäker på om han hörde till de dödas skara eller inte.

Från den stängda porten ledde en väg. Han stod på den och det och det var som att han var tvungen att följa dess sträckning. Så han gick och hans blanka skor var fortfarande skinande och pressvecken på hans matchande byxor oklanderliga. Han hade kavajen uppknäppt för trots fukten så var det inte kallt. Vägen slingrade sig som ett utlagt snöre och den föreföll vara utan slut men det verkade som den ledde mot havet. Hans steg var lätta, det var som om ingen trötthet fanns här, han flöt fram och det var som det skulle vara tyckte han och om det här var platsen han skulle stanna på så hade han ingenting emot det. Det skulle antagligen bli lite ensamt trodde han. Men hade å andra sidan alltid varit ensam, även tillsammans med andra människor, och han började minnas nu, hur det hade varit innan han hamnade där han hamnat. Fragmentariska minnen av ett liv som han var osäker på på om han ens levat. Var det hans liv? Eller var det minnen som planterats i hans hjärna för att han skulle känna sig lugn. Som om han faktiskt hade haft ett förflutet. Han kunde inte få ordning på de tankar som surrade i hans huvud som bin i en bikupa så han slutade försöka. Tog istället av sig kavajen och slängde den över axeln med fingret kvar i hängaren. Han log och fortsatte sin evighetslånga, vad det verkade i alla faĺl, färd mot något, eller någon kanske? Det kändes inte så viktigt hur det förhöll sig med den saken. Förr eller senare, det var han övertygad om, skulle han få klart för sig hur allt hängde ihop. Och om det inte skulle bli på det viset så kunde han ändå leva här trodde han. Och i morgon när solen gick upp. Om den gjorde det, så skulle allt bli ännu vackrare än det var nu. Han såg fram emot det, och mörkret skrämde honom inte längre när det nu sänkte sig över det vackra landskapet.

Något sade honom att det inte alltid varit så.

I underjorden

Långt därnere i de djupare regionerna där ljuset var sparsamt, där fukten dröp efter väggarna, där det ljus som fanns flämtade uppgivet och höll sig vid liv med hjälp av en sparsam mängd syre fanns osäkerhet och obeskrivlig fasa.

Ljuset bestod av facklor som satt i metallhållare inkilade i bergväggen och det sluttade neråt, en trång tunnel som det knappt gick att stå upprätt i. Brant neråt gick det och för att inte falla fanns en ledstång av rostigt järn även den fästad i den skrovliga väggen av sten. Lukten var unken och kom som pustar av dålig andedräkt nerifrån och det föreföll som om tunneln inte hade något slut. Ett vinande ljud kom oupphörligt och tjöt i öronen som tinnitus och det gjorde det svårt att ens höra vad du tänkte. Det var kallt, rått och ruggigt och kläderna klibbade på hans kropp som blöta yllefiltar och skorna, trots att de var av den rejäla typen, kändes som tvättsvampar på fötterna och det klafsade lätt när han sakta tog sig neråt i tunneln. Han höll sig hårt i järnräcket, kämpade emot skräcken han kände, bet ihop och fortsatte. Vinandet tilltog i styrka ju längre ner han kom men fukten avtog och det började bli varmare. Men han var kall av skräck och när det svaga mullrandet, som från en avlägsen åska, blandades med de höga tonerna som tjöt i hans öron så ville han vända om. Det gick dock inte. Han hade försökt tidigare men för varje tiotals meter han tog sig upp så förskjöts han femton tillbaka. Något höll honom kvar här nere. Vad visste han inte.

Om det var dag eller natt hade han för längesedan tappat greppet om. Det sved i hans ögon av trötthet och av något stickande i luften. Att sova var uteslutet, vid ett tilfälle försökte han genom att lägga sig tvärs över tunneln med fötterna mot ena tunnelväggen och ryggen emot andra sidan. Men när han slöt ögonen kröp det i kroppen på honom som om han hade maskar under huden och fruktansvärda syner torterade hans sinne och gjorde honom än mer skräckslagen än när han hade ögonen öppna. Så han fortsatte sin väg neråt. Det var hans öde, han förstod det nu och han visste att han var på väg mot vansinnets rand. Trots detta så fortsatte han, besatt av att ta reda på vad som fanns i slutet av tunneln.

Var han kom ifrån hade han sedan länge glömt och vad som existerat innan han hamnat i den här avskyvärda situationen var som raderat ur hans medvetande. Så allt han visste var att han var tvungen att gå vidare så han stålsatte sig, bet ihop ännu hårdare och tvingade sig själv att stappla vidare. Facklorna på väggen kom glesare nu och långa stunder så hasade han neråt i komplett mörker och ökade därför takten för att komma undan det svarta. Det var som att ha en svart säck över huvudet och han spärrade upp ögonen så mycket det gick för att kunna se, vilket resulterade i ännu mer sveda. Tårarna rann i floder ner över hans kinder.

När han var tvungen att stanna för att vila så tyckte han sig höra röster och ett hasande bakom sig. Som om någon följde hans väg. Först trodde han att han inbillade sig men höll andan och lyssnade och koncentrerade sig för att höra igenom oväsendet och till slut så blev han säker. Han började skaka i kroppen av rädsla och försökte i desperation skrika åt sin förmodade förföljare men hans röst dränktes nästan helt och hållet av mullret och vinandet, men hasandet slutade när han skrek trodde han. Så han fortsatte sitt vrålande tills han röst gav upp och allt som kom ur hans strupe var ett väsande. Han övervägde att vänta för att se vad som förföljde honom men skräcken när han svagt hörde hur det väsen som var bakom honom, för att det inte var något mänskligt var han övertygad om, kom närmare tvingade honom neråt.

Det var varmt nu och kläderna på hans kropp började torka en aning och istället för att frysa började han svettas. Facklorna hade helt upphört att komma nu och mörkret var totalt, men långt där nere, det lutade brantare nu och han var tvungen att klamra sig fast vid ledstången för att inte falla, kunde han ana ett ljus. Och vad som helst var bättre än att befinna sig i detta här fasans mörker så han ökade tempot ytterligare, så mycket som det var möjligt, och gled nu snabbare nerför. Bergväggarna var nu nästan helt släta och han höll sig fast med all kraft han kunde uppbåda för att inte falla handlöst. Det stickande som fanns i luften hade tilltagit och han började få svårt att andas.

Plötsligt tog marken slut och han var en hårsmån från att falla ner. Det som räddade honom var att ledstången tog slut och att han stod på en smal klippavsats som inte längre lutade neråt. Han lade sig försiktigt ner och kikade över kanten och det glödde där nere som från lava trodde han och vinandet var nu också konstigt nog en kall luftström som svepte uppåt och mullrandet fick hans trumhinnor att vibrera och han kunde inte hindra sig själv från att skratta. Ett vansinnesskratt var det och om han hade kunnat höra sig själv så hade han blivit ännu räddare än vad han var och han började som en vetvilling att dunka sitt huvud mot den glatta klippavsatsen för att åtrvinna sitt förstånd och när smärtan och blodet som rann från hans sargade panna nådde hans medvetande så lugnade han sig och lade sig på rygg och tog djupa andetag, som på grund av den fräna lukten framkallade en hosta som höll på att kväva honom.

När lungorna återfann sin normala rytm och han med lätta andetag fick i sig något av den lilla mängd syre som trots allt fanns i luften, hörde han hasandet bakom sig igen, närmare nu än förut. I panik började han famla utefter kanten på klippan för att hitta en väg neråt igen och hittade till sin lycka något som förföll vara en stege av något slag. Skräcken hade nu tagit överhanden och i ren självbevarelsedrift svängde han benen över kanten och fick fotfäste och började klättra neråt så snabbt han kunde. Han stannade efter stund och lyssnade och ljudet han hörde från klippavsatsen där nyss befunnit sig isade blodet i hans ådror. Det var ingenting han hört förut, nästan obeskrivligt, som om ett djur i svår smärta och dödsånget eller frustration upphävde sitt sista tjut, och det tjöt i hans öron och hade han kunnat så skulle han hållt för sina öron med händerna men de knep ju hårt om stegen och han ruskade på skallen för att stänga ute det fruktansvärd vrålet och fortsatte att klättra neråt. Till sin förtvivlan så kunde han känna hur det som var däruppe också hade upptäckt stegpinnarna och började ta sig neråt efter honom.

Han stängde ute allt annat nu och koncentrerade sig på att klättra och efter vad han uppfattade så kom det lavaliknande glödandet närmare. Det var så svårt att i mörkret bestämma avstånd men när han tittade neråt så var han säker på att han närmade sig. Det böljade, som ett hav av glöd där nere, men det var inte överdrivet varmt. Inte som att klättra ner i en vulkan tänkte han. Allt var som overkligt och obegripligt och hans händer sved och blödde säkert ymningt för stegpinnarna var av järn och kändes rostiga och skrovliga men han brydde sig föga. Allt som existerade var för honom att komma neråt så snabbt som det bara gick. Bort från det hemska som förföjde honom men också neråt, till slutet, eller vad det var. Till botten och döden trodde han. Men han var inte lika rädd längre. Det fanns ju bara en väg att gå. Tillbaka var uteslutet.

Till slut så var han vid slutet av stegen och han befann sig nu cirka en halvmeter ovanför den svagt glimmande, orangea massan. Det fanns inga fler stegpinnar så allt som återstod var att sänka sig ner i det som böljade under honom. Han tvekade men hörde återigen hur hans förföljare närmade sig. Släppte taget med fötterna och med bara armarna tog han sig neråt och när halva kroppen var nere i den obegripliga skimrande underjordiska sjön, fick man väl kalla den, så släppte han taget och lät sig sjunka ner.

Det var varmt och behagligt och det var som om han absorberades av vätskan. Han flöt sakta, fördes av svaga strömmar bort från stege och vedervärdig rädsla och det sista han såg och hörde var hur det som förföljt honom, och det var som en stor svart skugga knappt förnimbar i det svaga ljuset, ustötte det där hemska vrålet igen och det föreföll som om, vad det nu var, inte kunde följa honom ner i vad han befann sig i. All skräck försvann där han låg och flöt på rygg. Vinandet och mullret hade upphört och han kände en befrielse och en frid och han var ett med de svagt böljande dyningarna. Han kände inte längre sin kropp, all smärta och kväljande ångest var borta och det var som om han blev en del av en ny existens, en annorlunda och högre medvetenhet. Uppgick likt i en kraft och han tänkte att om det här var döden så var det något att längta efter. Inget att vara rädd för.

Det sista han tänkte på innan det som hade varit han försvann, upplöstes och förenades med ett nytt medvetande var att han var tacksam. Han kände en stor tacksamhet för att han förunnats den här känslan. Och även om han inte kunde komma ihåg vem och vad han hade varit innan han hamnade i den mörka gången som lett honom hit så förstod han att det varit nödvändigt. Att det som han tidigare varit bara var en prövotid och att han nu var framme vid slutstationen. Sedan upphörde hans tankar och tystnad och stillhet rådde. Det orangea havet var spegelblankt och allvetande och allt var som det skulle. Ingen skräck, ingen oro och rädsla fanns längre. Allt var en stor pulserande kraft, ett universellt hjärta som slog sin eviga slag.

Det skulle aldrig stanna.

Godafton.

Grapefrukt

Han stod stilla. Andningen kom stötvis och det lät som om han sprungit men det hade han inte. Det var för övrigt längesedan han kunde springa och så var det. Ingenting att göra åt detta och han hade accepterat att det var på det sättet. Han stod kvar orörlig och försökte hitta sin vanliga andningsrytm och han gjorde sitt bästa. Försökte slappna av, hade armarna ut efter sidorna och hakan något lyft för att få fri passage ner i lungorna. Den äldre mannen försökte visualisera hur han andades djupt och fritt, som när han var ung, och lätt kunde simma femtio meter under vattnet utan att det bekom honom nämnvärt. När hans lungor var stora som Domuskassar och hjärtat slog långsamt och eftertänksamt i hans bröst. Han tänkte på det och ett sting av saknad for genom hans kropp men han började långsamt få syre igen. Promenaden han var ute på, hans dagliga runt kvarteret, brukade gå lättare än så här och det var först på senare tid som andnöden hade satt in och han oroade sig för det, som för en läckande kran, tänkte på det dagligen, hoppades att det inte skulle bli värre, och du vande dig tänkte han, som att du till slut inte längre hör droppandet förrän det blir till en fors och dränker allt i sin väg. Men han tänkte då inte gå till någon jävla läkare. Bara titeln läkare gjorde honom förbannad. Så förmätet på något sätt, att ge sig ut för att vara någon som läker, som en shaman i vit rock. Det enda de gjorde var att skriva ut mediciner som hade fler biverkningar än botande substans ansåg han. Du blev sjukare av mediciner än av att inte ta dem.

Han började gå igen, långsamt, och så sakteliga började hans lungor arbeta någorlunda funktionellt igen tills han kunde öka på tempot så att det såg normalt ut när han gick. Inte som någon som höll på att dö vilken sekund som helst. Det var viktigt för honom, att allt såg ut som vanligt, att han smälte in. Inte som när han var en ung man och satte en ära i att vara annorlunda. När du var äldre så var annorlunda konstigt, sjukt, drabbad av en sjukdom, slagen av en stroke eller liknande. Svårt att andas var en sak, att gå sakta som om varje steg vore det sista var en helt annan. Det var ett skit att bli gammal tänkte han.

När han kom hem igen så bryggde han sig en kanna kaffe och drack det i favoritfåtöljen framför teven. Han tog sig en chokladbit också. Marabou mjölkchoklad, den enda choklad som var värd sitt namn tyckte han och det hade hans fru också tyckt. Han kände sig ledsen när han tänkte på henne, det gjorde han alltid, och han förstod att han aldrig riktigt skulle komma över att hon var borta. På något sätt så kändes det som om hon alltid fanns i hans närhet, att hon när som helst skulle ropa från köket att maten var klar, eller att hon ville att han skulle tända en eld i öppna spisen, men när det inte hände så kom sorgen igen och den hade aldrig lämnat honom riktigt, den var bara mer eller mindre påtaglig. Aldrig hade han kunnat föreställa sig hur ensam han kunde känna sig förrän hon var borta. Hon, som hade varit hans bästa vän, älskarinna och förtrogna, som han alltid var ärlig mot och som han litade på. Han hade aldrig kunnat lita på någon som han litade på henne. Hon hade varit hans trygghet och innan han träffat henne så hade han inte ens varit i närheten av känslan trygg. Och även om han inbillat sig att han haft en plats i någon slags trygghetens oas tidigare så förstod han efter att de mötts att det bara hade varit en hägring i en torr och karg öken. Tillsammans med henne var allt fulländat och att inte längre ha henne vid sin sida var som att vara en levande död. Han reste sig upp och vankade omkring i rummet. Gick till spegeln i hallen och såg på sitt fårade ansikte och suckade. Ibland såg han hur gammal han var medan han vid andra tillfällen tyckte han att han såg riktigt bra ut. Men oavsett hans utseende, och det hade faktiskt mindre betydelse, så visste kroppen hur gammal han var. Den var övertygad och ärlig och visade honom varje dag precis hur många år som han hade på nacken. En onödig ärlighet tyckte han och tänkte på sina knakande knän, sin värkande rygg och problemet han hade med att kissa. När hans fru levde så hade hon tvingat iväg honom till en läkare i alla fall för att kontrollera att han inte hade prostatacancer. Det hade varit en plågsam upplevelse, men resultatet var positivt, eller negativt, hur man nu valde att se det. Han hade således inte cancer, och hon hade varit glad för det, och han själv också förstås. Nu spelade det mindre roll.

Livet, tänkte han, var som en grapefrukt, både sött surt och beskt i olika faser av tillvaron. Han tyckte om grapefrukt av den anledningen. Frukten speglade hur det var att leva och varje gång som han åt av den så tänkte han på hur det hade varit när han var ung, när han var medelålders, och nu på när han var gammal. Om sanningen ska fram så var det inte hans metafor utan det var naturligtvis hans hustru, som var en insiktsfull person, förutom att hon var både vacker och sympatisk, och det var hon som hade lärt honom att äta grapefrukt. Innan hon presenterade hur hon tänkte när hon åt sin frukt till frukost, så hade han tyckt att den var omöjlig att äta, alldeles för besk och osmaklig. Men det var inte förrän hon förklarat hur hon tänkte, att smaken återspeglade den sinnesstämning du hade, som han förstod och kunde äta den. Nu för tiden så smakade den väldigt beskt och han förstod ju varför men den hade varit ett under av smakexplosioner när de åt den tillsammans. En halv grapefrukt varje morgon, det var hans regel. Ingen frukost utan och han hoppades varje gång som han satte tänderna i den att den skulle smaka som den gjorde en gång tillsammans med henne. Hittills hade han blivit besviken men hoppet levde kvar och han tänkte fortsätta traditionen så länge som han hade liv kvar på jorden att leva.

Han satt länge och tittade på teve den här kvällen. Vad han tittade på spelade ingen roll. Bara det fanns ljud och rörliga bilder så var han nöjd för han visste att om han satt där i soffan tills han nästan somnade så kunde han inbilla sig att hon låg därinne i sängkammaren och sov i sängen brevid hans när han gick och lade sig. Så hade det varit förr och han brukade ligga länge och lyssna på hennes andetag när han väl lagt sig. Det var den enda vaggsång han behövde då när hon levde.

På senare tid, under ett år eller så, hade han börjat att bädda med kuddar under hennes täcke för att få en illusion om att hon låg där och när han nu lade sig ner och slöt sina ögon så kunde han inbilla sig att han hörde hennes snusningar. Till slut så somnade han och han skulle vakna till ännu en dag och ännu en grapefrukt och den skulle smaka beskt och vedervärdigt och det skulle komma att vara så under resten av hans liv. Men det visste han inte.

Och det var väl lika bra det.

Nästa, ja vadå?

Vad kommer härnäst? Vad ligger på lut? Vad väntar bakom nästa krök? Och hur viktig är framtiden och vill vi ens veta hur det kommer att gå? Jag kan ju bara tala för mig själv och jag säger så här: Allt prat om morgondagens elände gör att till och med den metalliska röstens utropande av nästa station på tunnelbanan känns ödesdiger. Nästa Östermalms torg, ekar i den glest befolkade vagnen. Vad döljer sig bakom detta uttalande? En ny katastrof kanske, pandemi 2.0, eller det är kanske just på den stationen jag får en hjärtattack och dör? Troligen inte men alla rubriker och folk i mask som likt håglösa zombier möter varandra i ett kallt och ödsligt Stockholm gör mig deprimerad och tankarna går i moll igen och jag hamnar i ett land där jag inte vill vara. Ett land utan morgonrodnad och hoppets färger och där mörka skuggor från förr glider rastlöst in och ut ur mitt sinne och jag förbannar dem och vill inte ha dem där, men de framhärdar och jag blir bitter och svär. Det går över så småningom, det gör det alltid.

Men det är rätt så tunga tider vi lever i, det går inte att komma ifrån. Även om jag tycker att många gör det till något värre än det är. Jo jag vet att många har dött, och jag vet att många lider, och även jag har dragits med i oroståget då någon jag känner väl drabbades av det elaka viruset. Men icke desto mindre så tycker jag att det frossas i eländet. Det förefaller som en del människor njuter av att må dåligt och tar alla chanser att tala om för andra hur de ska bete sig och jag minns speciellt den där äldre mannen som stod vid glassdisken på LIDL och jag såg hur han i ögonvrån observerade att jag närmade mig och när jag var tillräckligt nära, tyckte han, så vände han sig om och röt irriterat ”håll avstånd för helvete!” Det är inte ovanligt. Det finns en hel hoper av pandemipoliser där ute som har väldigt mycket åsikter om hur saker och ting skall skötas och hur du ska uppföra dig i dessa, som de tycker, ondskans tider. Och visst, det är eländigt och jobbigt, men inte fan blir det bättre av att det finns idioter som har tagit det till sin livsuppgift att mästra och upplysa.

”Men herregud!” utbrister de. ”Har du inte testat dig, förstår du inte vad som kan hända?” Och de lägger sina handflator på var sin sida om kinden och ser förtvivlade ut och det värsta är att de tycker att de är i sin fulla rätt att tillrättavisa dig. Det snurrar i mitt huvud vid sådana tillfällen och jag måste bita mig i tungan för att den inte ska forma otidigheter och förolämpningar. Och alla som har mask, och ja jag vet att det är bra och att det är nödvändigt, men någonstans i min obstinata hjärna så slår det slint och jag mumlar ”idioter” till alla som jag möter med munskydd och flinar åt skräcken i folks ögon när någon kommer för nära. Antagligen så får jag väl mitt straff så småningom, men det tvivlar jag på förresten, men vi säger väl så då, att jag kommer att få betala för mitt beteende, för husfridens skull.

Det pratas vitt och brett om att nu kommer allt att bli normalt, nu när vi får vaccin. ”Ge oss våra sprutor nu” basunerades det ut på Facebook härom dagen ”så att vi kan återgå till våra jobb.” Och jag kan inte låta bli att tänka på att det läggs så absurt mycket vikt vid detta preparat och jag tror dessvärre inte att det kommer att påverka vår situation nämnvärt på mycket länge än. Men det återstår att se. Dock med alla dessa hybrider av viruset så förefaller det fåfängt att tro att ett enda vaccin ska hjälpa mot allt. Men jag vet för lite för att lägga ut texten, så jag avstår.

”There’s no way out of here, when you come in you’re in for good”, sjunger David och jag tror att han rätt. Vi kommer att få leva med den här skiten tills alla har blivit immuna eller dött. Ingen vidare prognos kanske. De starka överlever och de svaga slås ut. Naturens hämd kanske för sättet vi behandlar vår jord. Rätt åt oss, är det så? Människan är ett virus och det behövs ett starkare dito för att bekämpa oss för att allt ska kunna starta om på nytt. En ny värld fri från elände och misär, nya dörrar att öppna, vidlyftigare visioner och lyckligare ambitioner att förändra och bygga nytt. Så kan det vara och jag väljer ibland att tänka så.

I vilket fall som helst så har dagens situation tvingat oss att tänka om, globalt, och det är en nödvändighet för att vår jord ska fortsätta att vara vårt hem. Vi kan gömma oss bakom vår masker och hålla avstånd från våra medmänniskor och försöka överleva på det sättet. Jag tror dock att det är som det alltid varit.

Att kärlek är allt vi behöver.

Så länge vi kan älska, så länge överlever vi. Men det svårt att älska på avstånd och utan att hålla i varandra så låt oss slänga de här jävla maskerna, komma nära varandra som aldrig förr, och låt oss älska hett och ohämmat. Det finns inget virus som kan stå pall för kärlekens kraft. Så är det bara. Det är i alla fall min övertygelse.

”Love is all you need.”

God afton.

Hur kul är det egentligen?

Ja menar, hur roligt är det här livet med sin alltigenom inrutade utformning egentligen? Varje dag samma sak och varje ledig dag så ledig att du inte kommer dig för någonting. Så att du på söndagskvällen sitter där med ångest över att du inte åkt skridskor, inte åkt skidor, och inte tagit långa, stärkande promenader i det vackra vintervädret. Och detta trots att du faktiskt inte orkar göra något annat än det du gör. Som är att titta på fotboll, laga god mat, äta den och sedan dricka kaffe, spela gitarr och hänga framför datorn. Det går alldeles utmärkt att fylla en dag eller två på det sättet trots att det skapar en obegriplig ångest. Ledighet är inte problemet. Inte heller arbetet som jag utför. Det är accepterandet, eller det att jag inte kan acceptera enformigheten som livet är eller blir för att jag inte förmår göra något annat. Det beror på, inbillar jag mig, att det i min hjärna finns en otillfredsställd synaps som skriker efter sensationer och explosioner som aldrig kommer. Jag försöker verkligen att vara tillfredsställd med livet jag har men lyckas dåligt och jag kan inte låta bli att avundas män och kvinnor som uppenbarligen är nöjda med det så kallade vanliga livet även om jag inte begriper hur de kan vara det. Jag inser naturligtvis att tiden för stora omvälvande förändringar är förbi men trots detta så, när natten sänker sig över ännu en dag i samma hjulspår, kommer tankarna på vad jag skulle gjort istället för det som jag gör idag. Och jag känner mig låg och suckar uppgivet.

Men res då säger ni kanske, ge dig ut i världen. Byt horisont och stå vid havet och låt dig fyllas av tankar på äventyr och ovanliga händelser. Visst, det är naturligtvis ett sätt att lösa problemet, men ett kortsiktigt sådant för haken är ju att du alltid kommer tillbaka. Femtiotusen kronor fattigare med bara ett minne eller två i bagaget och jag tycker inte att det värt pengarna. Jag vill ha en scenförändring som är varaktig, men den får inte vara alltför länge för då är jag ju tillbaka där jag började. Det ska svänga som en väg i alperna, nya vyer och intryck efter varje böj för att det inte ska bli tråkigt och när mitt liv inte svänger som professor Kalkyls pendel i TinTin böckerna så blir det just det, en aning tråkigt.

Att vilja förändra, men inte ha orken att göra det, alltså inte fysisk förmåga utan mental, det är mitt dilemma. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag känner mig som en idiot ibland och jag blir irriterad och stingslig och morrar som en gammal hund åt min omgivning. Jag både vill och inte vill lära mig att stå ut med livet som det är men jag förstår ju att om jag fortsätter att trängta efter något som inte kommer att ske, och jag vet ju inte ens vad det är jag längtar efter, så blir tillvaron därefter. Ett moment tjugotvå således, hur jag än beter mig så slår jag huvudet i väggen.

Nåväl, snart kommer våren och i år ska jag ta upp fågelskådandet på allvar igen, tidiga morgnar med kikare runt halsen och kaffe i en termos och jag ser mig själv i min nyinköpta gummibåt med fiskespöet som ett vapen mot tristess och enhanda liv. Det kommer att bli bra. Jag tror och hoppas på det. Små förändringar, ett steg i taget och ett positivt tänkande är lösningen kanske. Explosionerna får vänta. Jag måste nöja mig med ettöressmällar, ett svagt knattrande i mitt sinne som håller mig vaken och alert och sugen på livet igen och jag ska bli en jävel på gitarr också. Kanske starta ett band, skriva odödliga låtar och ge mig ut på en världsturné och jaha, nu är jag där igen ha, ha.

Jag minns när jag frågade Bob Dylan hur han upplevde skillnaden mellan att spela på små ställen kontra gigantiska arenor och han svarade leende, ”it’s the same man.” Det stora finns naturligtvis i det lilla likväl som i större format, jag inser det nu, och han fick mitt telefonnummer och stoppade det i bröstfickan på sin kavaj och han skulle ringa sa han, och komma på vår fest som vi skulle ha på kvällen.

Tror ni att han ringde?

Nu är vintern snart över och i april fyller jag sextiotre, två år till pension, eller åtminstone en nedtrappning av tiden och det kommer att bli skönt. Eftersom jag har en så ung fru så duger det ju inte att lägga sig på sofflocket fullt ut riktigt än och jag tror att jag skulle bli ännu tokigare av det. Nej några år till i selen får jag nog stå ut med och att arbeta mindre kommer att göra det uthärdligare inbillar jag mig.

I morse sjöng en koltrast lite lågmält, som en försiktig förhoppning om att snart så är det dags. Om en månad så kommer jag att sitta på taknockar igen och sjunga för full hals, tycktes den svarta fågeln tänka. Jag tror att han likväl som jag längtar.

Godmorgon.

Snart kommer våren.

Jag tror att det var min guru från förr, rockpoeten, som skrev att våren kommer i slutet på februari. Han hade alldeles rätt i det och än mer idag då vintern för det mesta lyser med sin frånvaro. Den här dagen, i slutet av januari då det för övrigt varit kallt med snö några fina dagar och jag och L var i pulkabacken och åkte för första gången i år, så droppar det från taken igen och en koltrast tog det som ett tecken på att det var dags att trilla några toner från ett tak. Det kändes fint men ändock en aning absurt.

Apropå rockpoeten förresten, jag tyckte verkligen om honom då, när jag var en yngre man. Tyckte att det han skrev och den musik han gjorde var utomordentligt bra och jag läste och lyssnade med någon slags andaktsfull vördnad. Men då jag har tagit ett steg till och det känns som om han står och stampar som en tjur i ett bås och är arg som fan utan att komma någon vart så har vi idag lämnat varandra. Han ger inte upp i alla fall, det får du ändå ge honom.

Och det fanns en tid då jag var Jack Råstedt med allt vad det innebar, en aning patetiskt jag vet, men ändå. Roligt hade jag och jag levde ut min dröm och det finns en del av det som jag skrev mellan vinflaskor och pipor som är riktigt bra. Någon författare blev jag aldrig dock, det saknades någon form av energi som han, min gamle hjälte fortfarande besitter och jag önskar att jag var mindre splittrad och kunde fokusera bättre istället för att vara som en gles hagelskur som skär himlen i bitar. En kanonkula med ett mål i sikte borde jag vara. En rak och tydlig linje och krasch och bom och en jävla smäll när jag träffar det jag siktat på, så önskar jag att mitt skrivande var. Som det är nu så blir det bara spridda skurar i en blogg som ett fåtal läser.

Mörkret försvinner när våren kommer. Inte bara från jorden utan även från sinnet och jag minns vårdagsjämningarna i den vita parken och vi var där oavsett väder och vi hade vin och andra sinnesförändrande medel till vårt förfogande. Vi var fria tyckte vi och livet var en lek och våren var en befrielse och allt skulle bli fantastiskt och vi hade högtflygande planer och gräset grodde under våra fötter och solen var vår bästa vän och håret var långt och växte för fred. Framtiden var ljus och ett vanligt liv, som det som jag lever idag, var för förlorare och vi skulle aldrig bli som dem som jobbade mellan nio till fem och som var som programmerade robotar utan förmåga att uppleva visioner om en tillvaro utan regler. Livet var vår villiga älskarinna som aldrig sade nej och vi bad inte om ursäkt för någonting utan gjorde som vi ville och allt var en underbar villervalla och vi älskade varandra och skickade flaskan och pipan emellan oss. Solen värmde våra unga kroppar vi hade allt vi behövde tyckte vi.

Jag ser tillbaka på det där nu och det var några härliga år, men som de flesta så gav vi upp och lät oss motvilligt glida in i samhällets regelverk och det är där jag är idag och trivs för all del riktigt bra med det. Men i själen så är jag fortfarande en fri ande och jag ler när jag tittar tillbaka på en lyckligt leende, ung man i trenchcoat och jag tycker nog att jag gav upp för lätt. Jag borde gett mina drömmar en bättre chans och skrivit åtminstone en bra bok av alla de litterära mästerverk som jag bar i mitt sinne.

Nåväl, det är väl inte försent än tänker jag. Men innerst inne så vet jag att det nog är så. Mitt skrivande då var för mig en förhoppning om en biljett till en tillvaro som skulle befria mig från vanligheten och hade nog inte så mycket att göra med att skänka världen läsupplevelser utöver det vanliga. Nej det var berömmelsen jag var ute efter. Ett liv i stråkastarljuset handlade det om och det är väl lite så fortfarande så om jag ska vara ärlig. Nu är det ju inte så mycket liv kvar för den här rebellen från för länge sedan och det har ingen avgörande betydelse längre huruvida jag blir berömd eller inte. Jag var ung då och ville vara i centrum, gå förbi köer och sitta i teve och radio och lägga ut texten. Vara svår och intellektuell och gå på röda mattan rakt in i den berömda evigheten. Jag ville vara en kändis helt enkelt. Det var viktigt för mig.

Nu är det väl inte så att jag har några större förhoppningar om att bli hyllad för mina litterära ansträngningar idag, men det är viktigt för den här bekräftelseknarkaren att bli läst och att någon i alla fall ibland säger att det är bra. Det är naturligtvis så att jag har ett behov av att uttrycka mig i skrift och förmedla via sociala medier vad som rör sig i mitt huvud och att jag inte skulle skriva om inte det drivet fanns. Men som sagt, det är roligt om någon läser det, och ibland ger ett positivt omdöme. Negativ kritik kan jag inte ta ens i små doser så den kan ni hoppa över 😀

Godafton.

Och våren är för övrigt på gång, ni kan lita på mig.

Universums krafter.

Hand i hand gick de tillsammans. De sa inte så mycket, log bara mot varandra då och då och ibland så kramade hon till lite extra hårt om hans hand och då kramade han tillbaka. Ett osynligt språk dem emellan som sade mer än ord. Och det var kallt ute men de hade varma kläder på sig. Snön låg meterdjup över landskapet och dämpade alla ljud men lyste upp i det som tidigare varit mörkt. De var sammankopplade tänkte han, som av osynliga, svagt elektriska ledningar och i ett särskilt ljus gick det att se dem. De var som trådar från en manet, svagt skimrande, tunna som sytråd men starka som vore de av kevlar. Allt de gjorde hon och han var länkat och de bytte tankar och kraft genom trådarna och han visste hur hon kände och när hon kände det. Och de talade bara när det behövdes. För att verifiera att det de kunde förnimma var riktigt uppfattat.

Universums krafter, tänkte han. Det måste vara de outtömliga krafterna i det som vi kallar för universum som vi är kopplade till. En medvetandeform som finns runt omkring oss, som kraften log han, men med den skillnaden att denna inte gick att kontrollera. Den kontrollerade i viss mån dig istället men med ett givande och tagande beroende på hur perceptiv du var. Ett öppet sinne gjorde att du kunde använda dig av krafterna och utnyttja dem till dina egna syften och behov. Ett stängt dito fick till följd att du mer eller mindre var styrd av kraften och det var i och för sig inte nödvändigtvis något negativt, men du var inte medveten om att det fanns en kraft därute då och du gick därför genom livet ovetande, oupplyst men fick ändå stöd och rättning i ledet om jag får be. En, två, tre, fyr och håll takten för tusan.

Och det var väl så det var i det här livet för många, ett evigt trampande i samma hjulspår, som en blind oxe vid en kvarn. Runt, runt, runtomkring och upp och ner för backar och till slut, ja vad händer vid slutet av vägen? Är det slut eller finns det en fortsättning? Han suckade och såg på sin fru och han visste att hur det än slutade så var dagarna tillsammans med henne värt alla vedermödor han gått igenom förr om åren och livet hade börjat när han såg henne sitta där i lunchrummet. Och när blixten slog ner i hans huvud så visste han att där, där satt hon som han väntat på i hela sitt liv. Och hur det än var, och all spott och spe som han fått för vad han gjorde, så hade han inte för en sekund ångrat sig och även om det fanns stunder av eftertänksamhet och oro i hans liv för de som som fick ett annat liv än det som de tänkt sig så trodde han, när han såg dem idag, attt de mådde bra och att de inte dömde honom alltför hårt. Han ville att de skulle förstå, och de gjorde nog det trodde han. Han var så stolt över dem och vad de åstadkommit. Universums krafter hade behandlat dem väl och burit dem på osynlig energi och skyddat dem från ondo likväl som han och de som stod honom nära idag var omslutna av ett skyddande skal. Han kände sig trygg och det fanns mycket kärlek i hans rum och det hade fallit väl ut till slut, det här livet som han levde och han såg fram emot ålderdomen med tillförsikt tillsammans med henne som gick bredvid honom och höll hans handskbeklädda näve.

Hon var ett mirakel och han var övertygad om att det var universums välvilja som sänt henne i hans väg. Det var ett bevis på att han var en bra människa ansåg han och han var förtjänt av den lycka som vederfarits honom. I alla fall om han fick säga det själv.

De var hemma nu, och de skulle dricka kaffe och solen var på väg ner denna fina vinterdag. Han vände sig om innan de gick in och såg upp mot en djublå himmel. Ville säga något, men tänkte orden istället, stampade snön av skorna och gick in.

Det hade varit en bra dag…

Pelle i potatissäcken

Ja han hamnade där, den stackars olycksaliga, godtrogna, blåögda Pelle. Instängd, ditsläpad när han sov av den obeskrivligt elaka Måns. Till slut, efter en vådlig färd, så hamnade Pelle den stackaren hos de något till förståndet tillkortakomna tvillingbröderna Julle och Rulle, men det är en annan historia.

Ibland förstår jag Måns, och det gjorde jag även när pappa läste böckerna för mig när jag var liten. På något sätt så var det skönt att han hamnade i säcken den där rättrådiga, svanslösa svärmorsdrömmen. Hur kunde han vara så korkad att han gång efter annan litade på den där genomfalska, svarta katten med sin korkade betjänter Bill och Bull. Han fick fanimig skylla sig själv minns jag att jag tänkte som barn. Och även som vuxen när jag i min tur läste Pelleböckerna för mina barn.

Och antagligen så var det för att jag själv var en bokstavstrogen Pelle Svanslös som litade på vad människor sade till mig, som gjorde att jag tyckte att svanslösingen fick vad han förtjänade, eftersom jag också fick det, vad jag tydligen förtjänat. Men jag lärde mig snabbt och misstror idag de flesta som inte står mig nära och det skall mycket till för att jag ska lita helt och fullt på någon. Alltid så ser jag baktankar och knipslughet och anar, tycker jag, för det mesta dubbelmeningar i det som sägs till mig och till andra.

Och det är väl så, att de goda utnyttjas av de elaka och att godtrogenhet belönas med ondska och det är eventuellt därför som de flesta påstår att de gillar John Lennon mer än Paul McCartney. Det är mer korrekt att hylla svårmod. Glädje och lycka står inte så högt i kurs i dagens och gårdagens kultursamhälle och att som Paul bejaka dessa attribut ansågs då och framförallt nu som lite töntigt. Jag tyckte om Pauls låtar men sade högt att Johns var bättre för att passa in. Inte för att jag tror att John var elak på något sätt, men han var lite farligare än genomsnälle Paul och farligt är attraktivt och blues ses som bättre än glada trudelutter. Men jag lyssnar oftare på Paul McCartneys soloskivor än på Johns och speciellt då den senaste, trots att det finns en hel del smärta i de sångerna. En påtaglig sorg går som en skugga genom kompositionerna. En innerlighet som jag tycker mycket om finns där också.

Nåväl Pelle fick sin Maja till slut och allt slutade lyckligt. Måns fick på pälsen och godheten vinner i längden trots att ”elakhet varar längst” är mitt påhittade valspråk. Du minns de elaka längre än de goda. En ond handling sitter kvar längre i ditt sinne än en god och såren du tillfogats sitter där som en kniv i ditt hjärta så länge du lever. Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor sägs det ju och det var därför som den här förskrämda grabben satte upp en tuff attityd och gick genom den senare delen av sitt liv som en frän, slagfärdig kille även om han innerst inne gömde sig som en rädd hare från räven. Men jag är snäll, snällare än de flesta faktiskt, och jag vet att många förr såg mig som arrogant och okänslig men det var bara ett skal som jag har ömsat nu. Mitt hjärta blöder när jag ser olycka och elände i min närhet och det är så lätt att såra mig men jag gör mitt bästa för dölja min sårbarhet för alla utom för dem som jag älskar. Det är lättare att vara sig själv när du är gammal och inte behöver spela teater längre, och det är bra att det är på det sättet. Lögnen är ett otyg och bör bekämpas med alla till buds stående medel. Ärlighet är för mig idag en hederssak och något som jag bär med mig som en ömtålig vas och som jag är rädd för att tappa. Jag försöker lära mina barn att det är ärlighet som varar längst, och inte elakhet.

Det händer dock fortfarande att jag ibland känner mig som en Pelle i en potatissäck, men jag har några i min närhet idag som alltid löser upp knutarna och släpper ut mig. Och det är tur för mig det.

Godafton.

En dagens på Dailys…

Ja herregud, det var också en tid, när du knappt hade pengar till mat men gladeligen spenderade slantarna på en dagens på Dailys.

Ja ni kanske inte vet riktigt vad en sådan bestod av? Men ok, då ska jag berätta det för er. Det var helt enkelt ett ölglas med hälften vin och hälften fruktsoda och krossad is. Fantastiskt gott tyckte jag och stod där i mina lappade jeans och kände mig världsvan och det var Dailys först, sedan Vickan och hade du tur så kom du in på Caféet och du krökade på kredit. På lånade pengar, förlorad heder och bristande förstånd och just då på den tiden så ägde jag världen, fast i själva verket så var det jag som var ägd, som de där unga säger. Djävligt ägd faktiskt.

Men det var en fin tid tyckte jag och frotterade mig gladeligen med kändisar och deras hov och Ann Z kysste mig i baren vid dansgolvet på Café Opera när vi hade dansat och jag var i sjunde himlen då och jag var lycklig som jag minns det. Och även om jag var smått patetisk så var jag rätt skön i min oskuld och jag var pojken från landet som fick dansa med de stora elefanterna.

Jag börjar så smått att kunna se tillbaka på det där nu utan att känna ångesten skrika på skämskudde och jag kan inse att det var vad det var och att det egentligen var ganska roligt och sorglöst även om det ledde till konsekvenser. Det är nytt för mig detta, att kunna tänka på den tiden utan vrida mig som en mask på en metkrok. Och jag vet inte om det är ett friskhetstecken, ett accepterande som är av godo eller om jag ska vara på min vakt. Stå med bössan i hand och vänta på vargen, på helspänn, på tå, inte tappa garden, jag vet inte som sagt.

Det är i och för sig skönt att kunna skratta åt alla idiotiska saker jag gjort och att kunna se det för vad det var. Vad det nu var? Och att kunna blinka åt det. Flirta med minnena lite. Det gör livet en aning enklare, inte så komplicerat, men utan att tappa fokus förstås. Inte låta, men-det-var-väl-inte-så-farligt-känslan, ta över utan att hålla det där. Som minnen av en svunnen tid som gjorde mig till den jag är idag.

Det har ärligt talat varit rätt så påfrestande att se tillbaka på mitt tidigare liv med känslan av att vilja ha det ogjort. Och om jag  ska kunna uppskatta det liv som jag har idag så kanske det vore en bra idé att förlika mig med det som varit. Vissa saker lämpar sig säkert inte i tryck och kan vara svåra att acceptera både för mig och för andra så jag sorterar dem under ”saker jag inte borde gjort” och går vidare. Det var galet ibland men jag var ung och jag var tuff och livet i Stockholm var på den tiden en karusell och jag satt på en porslinshäst och åkte runt, runt med cowboyhatten på svaj och livet var ett lyft, mina fötter nuddade knappt marken och jag kan skratta åt det nu och det är fint. Det är bra att det är på det viset för att som sagt, gå omkring och förakta sig själv för sådant som faktiskt ibland var hysteriskt roligt är inte bra för självkänslan. En dagens på Dailys och ett balanserande på den vassa eggen och den cirkus som ofta var mitt liv tillsammans med ”det fasansfulla gänget” som någon kallade mig och mina vänner känns nu som något som jag ser med andra ögon på än för bara något år sedan.

Jag har öppnat ytterligare en dörr idag, en dörr som var stängd och som jag knappt ens vågade glänta på utan att riskera att ramla ner i en grop som jag inte kunde ta mig upp ur. Och även om det inte kommer att bli några fler dagens på Daily news café så kan jag le när jag tänker på den tiden och det är ett steg framåt.

Jag har alltid haft en skyddsängel som vakat över mig och när jag och min bror, berusade på både det ena och det andra, balanserade på en såphal stock mitt i vintern med nollgradigt vatten och isflak som flöt runt omkring oss så höll hon mig i handen. Hon har aldrig släppt taget och hon finns idag vid min sida i mänsklig form och hon är min fru och allt är hon och hon är allt som gör livet värt att leva.

Hon är min dagens på Dailys alla dagar och hur mycket jag dricker av den så tar den aldrig slut.

Jag är en lyckligt lottad man.

God kväll.