Ja menar, hur roligt är det här livet med sin alltigenom inrutade utformning egentligen? Varje dag samma sak och varje ledig dag så ledig att du inte kommer dig för någonting. Så att du på söndagskvällen sitter där med ångest över att du inte åkt skridskor, inte åkt skidor, och inte tagit långa, stärkande promenader i det vackra vintervädret. Och detta trots att du faktiskt inte orkar göra något annat än det du gör. Som är att titta på fotboll, laga god mat, äta den och sedan dricka kaffe, spela gitarr och hänga framför datorn. Det går alldeles utmärkt att fylla en dag eller två på det sättet trots att det skapar en obegriplig ångest. Ledighet är inte problemet. Inte heller arbetet som jag utför. Det är accepterandet, eller det att jag inte kan acceptera enformigheten som livet är eller blir för att jag inte förmår göra något annat. Det beror på, inbillar jag mig, att det i min hjärna finns en otillfredsställd synaps som skriker efter sensationer och explosioner som aldrig kommer. Jag försöker verkligen att vara tillfredsställd med livet jag har men lyckas dåligt och jag kan inte låta bli att avundas män och kvinnor som uppenbarligen är nöjda med det så kallade vanliga livet även om jag inte begriper hur de kan vara det. Jag inser naturligtvis att tiden för stora omvälvande förändringar är förbi men trots detta så, när natten sänker sig över ännu en dag i samma hjulspår, kommer tankarna på vad jag skulle gjort istället för det som jag gör idag. Och jag känner mig låg och suckar uppgivet.

Men res då säger ni kanske, ge dig ut i världen. Byt horisont och stå vid havet och låt dig fyllas av tankar på äventyr och ovanliga händelser. Visst, det är naturligtvis ett sätt att lösa problemet, men ett kortsiktigt sådant för haken är ju att du alltid kommer tillbaka. Femtiotusen kronor fattigare med bara ett minne eller två i bagaget och jag tycker inte att det värt pengarna. Jag vill ha en scenförändring som är varaktig, men den får inte vara alltför länge för då är jag ju tillbaka där jag började. Det ska svänga som en väg i alperna, nya vyer och intryck efter varje böj för att det inte ska bli tråkigt och när mitt liv inte svänger som professor Kalkyls pendel i TinTin böckerna så blir det just det, en aning tråkigt.

Att vilja förändra, men inte ha orken att göra det, alltså inte fysisk förmåga utan mental, det är mitt dilemma. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag känner mig som en idiot ibland och jag blir irriterad och stingslig och morrar som en gammal hund åt min omgivning. Jag både vill och inte vill lära mig att stå ut med livet som det är men jag förstår ju att om jag fortsätter att trängta efter något som inte kommer att ske, och jag vet ju inte ens vad det är jag längtar efter, så blir tillvaron därefter. Ett moment tjugotvå således, hur jag än beter mig så slår jag huvudet i väggen.

Nåväl, snart kommer våren och i år ska jag ta upp fågelskådandet på allvar igen, tidiga morgnar med kikare runt halsen och kaffe i en termos och jag ser mig själv i min nyinköpta gummibåt med fiskespöet som ett vapen mot tristess och enhanda liv. Det kommer att bli bra. Jag tror och hoppas på det. Små förändringar, ett steg i taget och ett positivt tänkande är lösningen kanske. Explosionerna får vänta. Jag måste nöja mig med ettöressmällar, ett svagt knattrande i mitt sinne som håller mig vaken och alert och sugen på livet igen och jag ska bli en jävel på gitarr också. Kanske starta ett band, skriva odödliga låtar och ge mig ut på en världsturné och jaha, nu är jag där igen ha, ha.

Jag minns när jag frågade Bob Dylan hur han upplevde skillnaden mellan att spela på små ställen kontra gigantiska arenor och han svarade leende, ”it’s the same man.” Det stora finns naturligtvis i det lilla likväl som i större format, jag inser det nu, och han fick mitt telefonnummer och stoppade det i bröstfickan på sin kavaj och han skulle ringa sa han, och komma på vår fest som vi skulle ha på kvällen.

Tror ni att han ringde?

Nu är vintern snart över och i april fyller jag sextiotre, två år till pension, eller åtminstone en nedtrappning av tiden och det kommer att bli skönt. Eftersom jag har en så ung fru så duger det ju inte att lägga sig på sofflocket fullt ut riktigt än och jag tror att jag skulle bli ännu tokigare av det. Nej några år till i selen får jag nog stå ut med och att arbeta mindre kommer att göra det uthärdligare inbillar jag mig.

I morse sjöng en koltrast lite lågmält, som en försiktig förhoppning om att snart så är det dags. Om en månad så kommer jag att sitta på taknockar igen och sjunga för full hals, tycktes den svarta fågeln tänka. Jag tror att han likväl som jag längtar.

Godmorgon.

Så obeskrivligt trött så att hela min kropp mår illa. Varje steg är en ansträngning och min hjärna går på lågvarv idag. Det är så det är. Inget att göra något åt och det spelar ingen roll hur mycket jag sover. Eller sover, skämtar du? Jag menar ligger i sängen och försöker sova var vad jag ville säga. En gammal mans dilemma, sömnlöshet, ett gissel jag burit ett tag nu och som jag börjat att vänja mig vid. Idag är det tungt dock, som sagt, och hela min lekamen vill kräkas.

Så, nu är det sagt, och tåget skumpar på. ”Nästa tekniska högskolan”, säger en metallisk röst. Och det är skönt att sitta en stund. Det är relativt lugnt så här dags på morgonen. Inte så många människor i farten ännu och det vilar frid över våra håglösa anleten där vi sitter och stirrar ner i våra mobiltelefoner. En blå ton, en sordin över trumpeten, och tempot är så lågt att basisten nästan somnat och batteristen gäspar svårt mellan vispandena. Även jag gäspar, så hårt att käkarna knakar och att skriva något i det här halvvakna tillståndet är inte lätt. Fingrarna halkar snett, kommer på villospår och det går inte att förstå vad jag menade. Ord som inte finns eller inte uppfunnits ännu skapas av touchtangenter som gör som de vill.

 

---

 

Dagen är slut nu. Kajorna i träden vid Tierps tågstation sitter tätt på grenarna som svarta skuggor i eftermiddagsdunklet och de håller ihop, är tillsammans och de för en högljudd konversation med varandra. Jag är tyst och smyger förbi för att inte störa och på perrongen lyser lamporna gula där jag står och mina tankar går till min bror. Jag hoppas verkligen att han löser sina gåtor och lyckas lägga sitt pussel den här gången. Det förefaller så.

Kajorna hörs knappt nu. De sitter kvar, jag ser dem, men hör dem inte. Då och då far de upp i luften, gråa och svarta mot den mörka himlen och det är lite olycksbådande när de är så många. Jag tycker om kajor, fast än mer gillar jag korpar. Kungen av kråkfåglar, svart och mystisk och full av hemligheter. En aristokrat med skinande näbb av likt ebenholst och ögon som svarta hål som rymmer evigheten.

Jag har en egen korp. Den har jag fått av henne som jag älskar.

Godmiddag.

Det ska du vara sägs det, att du ska ha klara mål uppsatta. Delmål också, det är viktigt med delmål så att du inte tappar tråden.

Jag gick till bussen i morse och det enda mål jag hade var att lugnt och sansat ta mig till min arbetsplats i tid. Väl där så tänker jag göra det jag gör varje dag och mitt andra mål är att komma hem sedan. Om jag har något delmål så ska det väl vara lunchen då, att kunna äta den och få behålla maten.

Dag för dag, en dag i taget, ingen stress, det viktigaste först och mitt mål är att ta mig i hamn varje kväll utan att behöva färdas genom stormar och över upprört hav. Så, så värst målmedveten i ordets tänkta betydelse är jag nog inte.

Jag talar däremot dalmål och ett delmål jag hade när jag flyttade till Stockholm var att så fort som det bara gick lägga bort min dialekt. Det fick till följd att jag på klingande falumål frågade mina klasskompisar från huvudstaden. ”Hörs dä att ja kommä från dalarna?” Vilket jag fick som epitet i årsboken det året. Hysteriskt kul så här i efterhand är det ju. Mindre roligt var det då för en ung, långhårig man från Falun som ville vara cool. Fastän jag tog det bra, var ju lite poppis hos flickorna så det underlättade ju livet en del. Tuff och förslagen på utsidan, blyg som en viol på insidan. Det var sådant det var på den tiden.

Dock, då när jag ville bli det jag är idag så var jag nog lite målinriktad. Ibland när jag tänker tillbaka på den tiden så känns det som om jag skulle lagt lite mer fokus på att förverkliga mina innersta drömmar än att, som jag gjorde, haka på mig en sele av rättrådighet kombinerad med förväntningar från omgivningen och gå den raka linjen istället för en fri  slingrande bana. Nåväl, det är försent nu och jag mår bra idag och även om jag hellre skulle varit en firad författare eller en rockartist så är jag nöjd med det jag åstadkommit.

När jag når nästa nivå kanske? Nivå två kanske är hjältenivån för mig. Tills dess så har jag ju den här bloggen att leva i.

God middag.

 

Jag har känt dödens andedräkt som en het vind i min nacke. Så nära och så alldeles intill att den blev till en del av mig. Till något som jag inte kunde vara utan och jag frossade i dödsångest och kunde aldrig få nog.

Någonstans så visste jag väl att det inte var på riktigt. Att jag nog inte skulle dö trots allt och att det som jag trodde var den onämnbara sjukdomen nog inte var det när allt kom omkring och den vissheten, tror jag,  var det som fick mig att våga njuta av skräcken. Det var verkligen så. Jag njöt av det faktum att jag kunde vara allvarligt sjuk. Varför vet jag inte och så här i efterhand så undrar jag om jag inte är riktigt klok. Antagligen, tänker jag. Dock, vid ett par tillfällen, så raserades mina dolda murar och jag såg döden i vitögat. Det var en obehaglig upplevelse.

Emellertid så fick närheten till slutet mig att inse att min egen död inte var så viktig utan att det mer handlade om hur världen utan mig skulle se ut. Inte så att jag tror att jag på något sätt är oumbärlig och att ingenting skulle kunna fungera utan mig. Nej, det handlade mer om den sorg som mitt frånfälle  troligtvis skulle orsaka mina barn och min fru. Samt de praktiska problem som skulle uppstå i händelse av min död. Jag var således inte rädd. Inte heller förtvivlad över att min tid på jorden skulle vara över. Upprördhet var den känsla som var mest påtaglig för mig, och att det var orättvist. Jag som var en sådan fin människa och som verkligen hade gjort allt för att allas problem skulle försvinna. Skulle verkligen jag straffas på det här sättet och i med detta min familj? Fanns det verkligen inte andra som mer förtjänade att försvinna från den här världen än jag?

Naturligtvis var det så ansåg jag.

Så jag svor och levde rövare och krävde ett återkallande av det som drabbat mig och min ilska gav mig styrka och mod. Jag ifrågasatte verkligen beslutet som fattats visavi mig och satte ner foten beslutsamt i gräsmattan på min baksida. Himlarna darrade av skräck och som ett brev på posten kom så bekräftelsen på att jag var, inte frisk, men inte sjuk i alla fall.
Närheten till döden gav mig även en insikt om hur jag var, hur jag behandlade mina medmänniskor, och jag insåg att det fanns en hel del tillkortakommanden som borde rättas till. Framförallt förhållandet till min blivande femtonåring.

Hård.

Jag kom fram till att jag var onödigt hård mot honom och inte tillät honom att prova sina motvallsvingar i tillräcklig utsträckning. Inte så att jag på något sätt var elak. Han är mitt allt här på jorden, men min strävan efter obändig lydnad utan diskussioner, begrep jag med ens var helt absurd. Så jag släppte på tyglarna och fick mig till livs mer kärlek och respekt än någonsin tidigare.

Döden, eller rädslan för den, är ibland förtjusande.

Det skulle inte förvåna mig om jag när jag nu är relativt förvissad om att jag inte kommer att lämna detta jordelivet så snart som trodde. Knall och fall faller till marken död i morgon. Det må vara hänt i så fall och det är inte så mycket att göra åt sådant. Vi ska alla en gång gå därhän och jag har bara en önskan och det är att jag slipper lida. Återigen, det handlar inte så mycket om mitt personliga lidande utan om hur mina nära och kära ska påverkas där jag ligger och våndas. Om jag nu gör det. Så en snabb och plötslig död är att föredra om jag får välja. Ge mig bara tillräckligt med tid så att jag hinner säga adjö på ett bra sätt. Samt lite Dentastix för att hålla ordning på tänderna.

För övrigt så är det riktigt bra just nu. Någon som jag känner väl, en rotlös rackare, har hittat kärleken och sitter på en ö och är lycklig. Det är honom väl unt för det har nog inte varit så jävla roligt för honom de sista åren. Jag hoppas att det blir bättre nu och att han drunknar i hennes ögon istället för i en flaska vin. Det är så mycket hälsosammare.

Våren är på gång och min tubkikare skriker åt mig varje morgon att den vill ut i naturen. Min handdito stämmer in i klagosången och jag går till jobbet och gör dem besvikna varje morgon. Jag var på väg ut till fåglarna en morgon här om sistens och vaknar och tittar ut och ser att det snöar, i slutet på mars, du kan ju bli galen för mindre. Nåväl, snart så kommer värmen och flyttfåglarna och jag kommer att stå på ett berg och hälsa dem välkomna. Jag minns när jag tänker på det hur jag alltid välkomnade våren med vin och brass i Vita Bergsparken. Det var på den tiden då jag trodde att jag var Jack Råstedt. Det var en turbulent tid för att uttrycka sig med små bokstäver. Den hade väl sina ljuspunkter och vissa saker kommer jag ihåg med glädje medan andra händelser är behängda med ångestkransar och banderoller på vilka det står Hur kunde du vara så in i helvete dum.

Det verkar som om jag aldrig riktigt kommer att kunna acceptera att jag var så korkad. Att jag var en sådan ansvarslös slyngel, och då bör man komma ihåg att jag var över trettio år gammal. Ena dagen var min roll en arbetstyngd familjefar. Andra dagen så spelade jag karaktären av sorglös bohem med gitarr på magen och en sång på mina läppar. Visserligen så var jag en sopa på gitarr men jag skrev bra tyckte jag och om jag inte hade slösat så mycket tid på attityd och drömmar så kanske att jag hade lyckats skriva något som var beständigt och värt något. Detta istället för att stoppa ner en massa halvfärdiga utkast i en byrålåda och öppna en flaska vin till och sätta på en LP-skiva och fortsätta drömmerierna.

Hur som helst så är den tiden över nu och jag kommer nog inte att dö än på ett tag hoppas jag. Detta säger jag trots att döden lockade mig en aning men du får inte vara självisk. Även om jag, när den dagen kommer, tycker att det ska bli spännande att ta steget över till den andra sidan och att jag inte är rädd så får jag vänta ett slag. Jag trivs alldeles förträffligt med att leva och det förefaller som de jag lever tillsammans med tycker att det är okej att jag finns vid deras sida så jag avvaktar.

Tids nog får jag veta vad som döljer sig bakom den sista ridån.

Nu kommer våren och sedan sommaren och sedan hoppas jag som alltid på en återförening av Oasis…

Vi hörs.

Jag minns när det bara var glada sånger som kunde höras ur transistorradioapparaterna. När jag befann mig i köket medan min mor stökade, dagbarnen lekte krig, och min bror var på övervåningen med vad han nu höll på med, och jag låg  över köksbordet med mitt öra tätt intill den röda radioapparaten av plast och lyssnade på glada melodier. Dessa presenterades av neutrala, men positiva, kvinnor och män och alla handlade om kärlek eller bilar. Jag visste aldrig vad det var han gjorde, min bror alltså, nu när jag tänker tillbaka på det. Vi levde på olika planeter tydligen, eller också så är det helt enkelt så att jag inte minns. Fastän jag kommer ihåg hur jag njöt av svensktoppen. Min bror gjorde inte det.

Det var nästan bara pojkar som bodde här, och de få flickor som fanns blev också  pojkar och vi sjöng och rullade i gräset och klättrade i träden och vi lurade livet, det sorgliga livet, på bytet. Vi var glada unga män som lekte krig och drömde om det stora slaget som skulle förändra våra liv och Å sköt H i sidan med sitt luftgevär och H var nära att dö och sedan var det slut med luftvapen för de unga stridande förbanden. Emellertid så duger pilbågar och slangbellor lika bra tänkte den unga armén och smög i skyttegravarna och vi kallades för ”kinesligan”och Gud allena vet varför. Vårt rykte översteg vida vad vi egentligen gjorde men ingen av oss som var med dementerade de hemska historier som florerade bland de som inte var det och vi höll våra huvuden högt och en del av oss hade bandana.

Våra namn var inte våra egna för vi var leoparder och lejon och gnuer och tigrar och vattenbufflar och krokodiler och det fanns en elefant och så fanns det någon som inte var ett djur.

”J, vad ska jag heta då?” Frågade S och stod förväntansfull med alla sina överflödiga kilon och han hoppades och trodde på att det skulle bli en örn eller en falk eller till och med en svan eller kanske rent av en kondor för han ville flyga högt i livet. Han kände nästan hur vingarna växte på honom under jackan där han stod nedanför lekstugan på vilkens tak J satt. Ledaren, führern, som tog makten med våld och vars pappa som hade amerikanska bilar och sålde teveapparater reste sig upp och såg ut över oss och log sitt sataniska flin. Han sänkte blicken efter en stund och såg länge och stint på S som med våt blick såg upp på honom.

”Du”, sade J. ”Du ska heta Degen.”

Jag skrattade då och det gjorde vi alla och jag minns att även S skrattade men att jag såg hur ledsen han var och jag gråter nästan när jag skriver det här. Jag borde rest mig upp och som ”Thunder” kastat min kaststjärnor och skjutit från höften med mitt maskingevär förstås. Stått upp för de svaga och räddat världen från småpojkshitler och som en hjälte döpt S till precis vad han ville heta. Istället så stod jag på skrattarnas sida och var en av vindflöjlarna som i takt vände oss än hit och än dit vartefter vinden blåste och våra lågskor klapprade när vi gick hem den kvällen i takt.

”En, två, tre, fyr, håll tempot nu grabbar. En, två, tre, fyr, här kommer dödspatrullen.”

S fick heta ”Degen” i hela sitt liv och han dog i förtid och han var busschaufför och blev ironiskt nog dödförklarad fastän han levde. Han slog upp tidningen en dag och läste sin egen dödsannons och det tog lång tid innan kommunens kvarnar malt klart och han fick sitt liv åter.

Vi borde varit hans armé. Vi skulle hållit honom under armarna när han var skadad och fört honom åter till bakom vår linjer. Upproret skulle ha kommit just där när J stod på taket och dömde honom till ett liv med ett namn som han aldrig kunde bli av med. Vi var som nazister där och då och natten som föll efter den dagen var kall och jag frös och det var där någonstans som min flykt började. Jag stoppade in mitt huvud i en papperspåse. Klippte hål för ögonen och gick ut i livet och såg bara det som jag ville se och jag ställde mig på andra för att få min näsa ovanför vattenytan.

Ur transistorn strömmade emellertid dur och åter dur och det fanns inte mollmoln på himlarna och min bror lyssnade på klassisk musik. Jag tror jag minns det nu.

När jag fick Led Zeppelin III i tolvårspresent av min moster och morbror så hade jag aldrig någonsin hört talas om det bandet. Mina aktier steg dock som en raket mot skyarna när P som var begåvad  med äldre syskon, vilka ägde både ettan och tvåan, fick reda på detta och han och mina vänner plötsligt såg mig med nya ögon. Från den stunden så blev Blyzeppelinarna mitt favoritband och jag lärde mig ännu mer om hur du med finess vänder kappan efter vinden.

Jag blev snabbt en hårdrockare. En förbannat tuff hårdrockare och en vecka senare  så kunde jag allt om bandet och Robert Plant och Jimmy Page prydde min vägg ovanför min huvudkudde. I smyg likväl, lyssnade jag på svensktoppen.

Jan Malmsjö sjunger ”en sång en gång för länge se´n” och jag sitter på mitt rum och är femton år hela tiden och sjunger med i texten och jag är rörd. Jag tyckte mycket om den sången och när jag vadade till fotknölarna i ungdomsproblem så fann jag tröst i de smäktande orden och på något sätt så såg jag mig själv då, där jag står idag.

Då nittonhundra sextiosju, i vad som idag skulle kallas för en video, satt en ursnygg Jan Malmsjö i en grå åtsittande kostym i sextiotalssnitt på en mur framför en kuliss av en storstad  i nattlig skrud. Stort svårmod kunde förmodas i hans blick när han med nerböjt huvud sjöng den första versen. När det var dags för refräng reste han sig sakta upp och vandrade mot kameran med blicken fästad på dig. Han körde ner händerna i byxfickorna och klämde i och körerna, ja ni vet hur körerna lät på den tiden, var som en ängladito och Jans röst bar dig ända upp till himlen.

Det var vackert, det är vackert, och när jag idag på Youtube ser den gamla musikinspelningen så frapperas jag av hur oerhört bra, och med vilken lätthet han sjunger. Småleendet sitter där det ska i Jans nuna och det sitter där fortfarande och även om jag alltid har haft lite svårt för herr Malmsjö och hans skådespelande och hans attityd. Så var han en jävligt begåvad sångare.

”En sång en gång för länge, länge sen.”

Ja, mycket var bra på den tiden, men mycket var fruktansvärt också och den grymhet som vi, jag och mina vänner som barn, var kapabla till kan jag se idag också när jag står bredvid mina pojkar och ser dem växa upp. Ibland skulle jag vilja kliva in som en återuppstånden demon från ”kinesligan”, eller en ”Thunder” och läxa upp några av de där som trakasserar och terroriserar på skolgården.

Från ingenstans kommer plötsligt kaststjärnan och den sitter som en julprydnad i pannbenet på mobbaren, och sedan står ”Thunder” där som en hjälte och tar emot hyllningarna från de av lycka gråtande baren.

”Thankyou Thunder! Thankyou, you saved us.”

En sång en gång som sagt…

 

 

 

 

Det är på sommaren allt ska hända. Då alla dina drömmar skall uppfyllas, alla dina lustar förverkligas och den ro i sinnet som du eftersträvat hela hösten, vintern och våren äntligen skall komma och lägga sig som bomull kring ditt hjärta.

Fastän blir det så? Har du egentligen någon sommar när juni, juli och augusti passerat och du stått där vid porten till hösten  känt att: Ja! Allt som jag förväntade mig har blivit precis så som jag ville att det skulle bli?

Skulle inte tro det va?

Alltid är det någon skit som dyker upp. Är det inte vädret så är det frun och om det inte är hon som ställer till det så är det ungarna. Eller också så går bilen sönder och om den håller så blir du bestulen. Någon gör inbrott i ditt hus och stjäl allt guld som du hade och på vägen in så bryter tjuvarna sönder dina nyinstallerade fönster. Någon släkting dör kanske eller också så blir du sjuk, du kanske bryter benet, får diabetes. En hjärtinfarkt kanske hälsar på och gör tillvaron till ett mindre helvete eller också så sätter sig en fästing i ljumsken på dig och du får en ansiktsförlamning eller i värsta fall Borrelia. Din katt blir eventuellt överkörd och även om du innerst inne tyckte att det var skönt så lider du med barnen som gråter sig till sömns varje kväll.

Eller också dör du.

Det kanske inte är så farligt då du inte lider så mycket av det men det kan ju vara så att någon eventuellt skulle sakna dig en aning och lida av ditt frånfälle men om du har tur så vet du inte om det. Dock om det nu skulle vara på det sättet att det finns ett liv efter det som du har levt och du faktiskt kan se konsekvenserna av det du uträttat på planeten jorden. Så är det ju rätt jobbigt att dö också.

Så visst är det alltid  någon skit som dyker upp.

Om du nu förhoppningsvis slipper alla dessa mardrömsscenarior som jag målade upp ovan så handlar det om att inte förvänta sig för mycket anser jag. Det är då du undviker besvikelser. Den bästa formen av ledighet är att ta dagen som den kommer. Vakna på morgonen, sträcka på dig, klappa din fru på hennes utsökta rumpa och sedan fundera på vad ni – du och frun och barnen – skall hitta på den här dagen. Kliva upp, kanske baka scones och äta en lång och härlig frukost. Läsa tidningen från i förrgår. Ta en cykeltur och lyssna på hur jobbigt den yngste tycker att det är. Genomleva detta med tålamod och gott humör och sedan är det dags för lunch. Och på den vägen är det.

Jag vet att det låter förbannat präktigt och duktigt detta men det är så enkelt. Det är min åsikt i alla fall. Resor både inom och utom landets gränser är väldigt trevligt och spännande men det finns alltid en stressfaktor att ta med i beräkningen. Är vädret vackert där du befinner dig? Är hotellrummet bra? Smakar maten och slipper du magsjuka? Hur är servicen på hotellet? Måste du klaga och argumentera? Blir du blåst på pengar av servitörer och taxichaufförer? Fungerar AC:n? Tusen saker som kan gå fel men naturligtvis också annat som är underbart med att åka bort. Dock så upplever åtminstone jag ett prestationskrav när jag är bortrest. Allt måste klaffa. Du måste uppleva så mycket som möjligt och få valuta för pengarna och jag blir som en Sunes farsa on all inclusive känner jag och speciellt när jag är utomlands

Hemma är bäst, alltid. Både jag och min fru är överens om detta och vi är säkert i andras ögon oerhört tråkiga och trångsynta och helt utan visioner och drömmar. Icke desto  mindre så trivs vi i varandras sällskap och vi reser varje dag bara genom att vara med varandra och barnen. Det är vackert. Det är tillfredsställande. Det är underbart och den resa som jag är på tillsammans med U och H och L och som aldrig kommer att ta slut, den kan inte köpas för pengar eller beställas på någon resebyrå.

”We won´t get sick. We won´t get old, and we won´t ever die.”

Hoppas att er sommar varit som ni hade förväntat er den kära vänner

 

 

 

 

 

För första gången så tänker jag inte skriva rakt ut vad jag känner och tycker och om vilka och vad det handlar. Det känns annorlunda och det kliar i fingrarna att istället för att berätta om det i allmänna ordalag. Skriva om det specifikt och vad det rör sig om och vilka som är inblandade i det som sker. Det tjänar inget till dock har jag insett. Det är som det är och även om jag inte förstår varför det är på det här sättet så finns det ingen vinning i att berätta om det i detaljerad form.

Som jag har funderat och som jag har spekulerat ändå. Torterat min omgivning med frågeställningar och teorier och anledningar utan att någon – allra minst jag själv – kan komma fram till någon vettig förklaring. Det är då det är dags att inse att du måste acceptera det du inte kan förändra. Skaffa dig mod att förändra det du kan. Samt tillskansa dig ett förstånd så att du kan inse skillnaden.

Det är där jag är idag och jag är stark nog att inte gräva ner mig för sådana här saker. Det finns pris du måste betala och även om jag tycker att jag gjort upp räkningen för länge sedan så finns det tydligen de som fortfarande anser att det finns skulder att kräva in här. Jag tänker inte betala mer dock. Även om jag har de medel som krävs för att häva de – visserligen i klarspråk outtalade – obetalda skulderna, och som det med största sannolikhet anses att jag har. Så är det nog nu. Jag har sagt det tidigare men det tål att sägas igen. Det räcker med dåligt samvete för mig. Jag behöver inget godkännande av någon annan för hur jag ska leva mitt liv. Jag har gjort vad jag kunnat och mer därtill och om inte det räcker så får det vara så.

Men herregud! Det är ju jag som är Spiderman. Jag inser det nu när jag samtidigt som jag skriver ser på filmen The Amazing Spiderman. Jag gör gott och skyddar mänskligheten mot ondska och vansinne. Jag är ärlig och godhjärtad och jag gör mitt arbete utan att kräva någon betalning för detta. Trots detta mitt ädelmodiga verk så uppskattas det inte av alla i samhället och en liten del av allmänheten anser fortfarande att jag bör straffas. Hur mycket Spiderman som helst är ju denna min situation

Emellertid, jag säger så här: Jag förlåter er för ni förstår säkert inte ens att ni straffar mig. Ni inser inte att era handlingar sårar och jag tror ärligt talat att ni inte ens är medvetna om att ni överhuvudtaget gör något som skulle kunna göra någon annan illa ”Han är ju en supermänniska och kan inte skadas. Han har inte våra behov”, tänker ni kanske. ”Han har ju allt redan och vad finns det som jag kan ge honom som han inte redan har”, säger ni sedan och rycker på axlarna vänder er med sympati och vänlighet och omtanke till de som ni anser behöver det mer än Spiderman, och hur handskas du med sådant? Som jag skrev tidigare, det går inte. Ingen förstår vad du talar om när du försöker förklara att även en svingande spindelman med spindelsinne för ökad känslighet för oförrätter har mänskliga behov.

Jag är som sagt Spiderman. Jag drivs av ett begär att göra gott men mitt i all denna storsinthet så finns det förstås en önskan om att få lite bekräftelse. En förståelse för att även en superhjälte har känslor och behöver få känna att någon tarvar honom på ett djupare plan. Att vara eftersökt helt enkelt. Att få känna att andra människor har ett behov av din person liksom du har en önskan att skydda och ta hand om dem.

Det finns så många som bara tar emot därute. Som tar vänligheter för givet och kärlek som en självklarhet. Som sover gott om nätterna i självklar förvissning om att någon skyddar dem och tar emot dem om de faller, och skyddsnäten finns där, det råder det ingen tvekan om. Fastän om de som är så trygga och sover så gott skulle syna skyddsanordningarna närmare i sömmarna så vore det uppenbart att näten inte skulle fara illa  av lite underhåll då och då.

Icke desto mindre så minns att Spiderman finns här och att han aldrig sviker och att han varje dag försöker förstå varför ni inte inser att ni faktiskt behöver honom.

För det gör ni.

Jag sitter nämligen alltid på hustaken i min något löjeväckande dräkt. Jag klättrar på väggarna och svingar mig fram med mina spindeltrådar och jag skyddar er som om vore ni mina barn. Inget ont skall vederfaras eder  så länge som Spiderman existerar och jag vet att en vacker dag så kommer ni att förstå varför jag finns och varför ni behöver mig, precis som jag behöver er.

”Vad felas dig?”

”Jag grep en pil, och sköt en albatross…”

Så när solen gick upp den här dagen så satt han med sin bara rygg lutad mot en vägg av trä för natten hade var lång och omild. Emellertid så kändes det bättre nu och han frös inte längre och hans skjorta hängde på tork på en rostig spik intill honom på nämnda vägg. Det hoppade en koltrast på gräsmattan framför honom. Den stannade då och då och lade huvudet på sned och kastade sig sedan fram och drog upp en mask ur myllan. Fantastiskt, tänkte han, att de kan höra hur maskarna kryper i jorden. Svalorna svischade högt upp i skyn på jakt efter flygfän och deras svirrande läten är sommar och sol och underbart liv. Han tänkte på dig.

En enklare väg, det måste finnas en enklare väg tänkte han och reste sig upp. Skjortan var torr nu så han tog den på sig och började gå hemåt. Staden hade vaknat och folk klev av och på bussar och asfalten började bli varm och hans koltrast satt nu på ett tak och sjöng för full hals. Den här staden borde renas. Den är för smutsig och det luktar inte så gott tänkte han när han strosade fram mellan byggnader och parkerade bilar. Han hade alltid tagit den svåra vägen och om det bara hade funnits den allra minsta möjlighet till att komplicera tillvaron så hade han gladeligen hoppat på det tåget. Stått i fönstret och vinkat farväl till det som kunde ha varit enkelt och när han klev av vid sin slutstation så ”regnade det på hår och jeans” som Pugh skrev. Han sökte sig inte heller ner till plugget som låg vid ”Getingen” utan  gick den svåra vägen dit där han visste att sorgen fanns. Han tänkte hela tiden på dig och om du bara gjort si eller så skulle allt varit precis som han ville ha det och inte för ett ögonblick reflekterade han över att det kunde ha något med honom att göra. Det var han som bar lasset. Tyngden var hans och om inte han hade den på sina axlar, vem skulle då ha det? Och han tänkte nästan alltid på dig.

Framme vid  sin portuppgång stannade han och såg på  sin spegelbild i dörrfönstret. Såg skägget, det välansade, och den minimala mustaschen som han skapat i ett försök att efterlikna sin ungdoms idol Errol Flynn. Värjan i hans hand låg lätt och ledigt och han skar den tunga morgonluften i tunna skivor innan han gick in. Den rangliga hissen skramlade uppåt och till slut så satt han i soffan och drack te och han tänkte återigen på dig.

Visste du det? Att han nästan alltid tänkte på dig. Att du var en del i den skiss av honom som sedermera blev en grotesk målning som hänger på något museum någonstans nu. Den tavlan har glömts bort av alla utom honom själv och om det är något som han önskar så är det att den aldrig blivit målad.

Fastän till slut så hittade han den enkla vägen i alla fall, och det visade sig att den inte var så enkel men så är det väl. Att det enkla är det svåra och att se den vägen bland alla irrstigar som titt som tätt dyker upp är ingen lätt uppgift. Och nu tänkte han inte på dig längre, inte på det sättet som han gjort tidigare i alla fall och den bekräftelse som han som en liten rädd pojke sökt hos dig men aldrig fått. Som gjort honom till den osäkraste mannen i världen. Var inte längre viktig.

Han har en annan som han tänker på nu och hon tänker på honom tillbaka och han tackar universum som öppnade den här porten till honom och för den oräddhet som han fick, och som gjorde att han vågade kliva av sorgetåget, och varje kväll så vänder han sitt ansikte mot himlarna och ler. Han ber dem som han lämnade om förlåtelse och han ber dem att förstå och han hoppas innerligt att de gör det.

Han kommer aldrig att lämna någon igen.

Jag drabbas av dessa titt som tätt. Sinnesrörelser, både höga och låga, på bussen på väg till jobbet, på kvällen innan sängläge intas, oförhappandes drabbar de mig och jag sjunker eller lättar allt beroende på arten av känslor.

Ibland när jag är på väg till mitt arbete så känns det som om en ängel passerar förbi mig i passagerargången på bussen. Mitt hjärta börjar att fladdra, pulsen ökar och mina kinder blossar och det pirrar i min mage och jag kan knappt sitta still. En doft av lycka kittlar mina näsborrar och allt förefaller underbart och detta trots att det egentligen inte finns någon gripbar anledning till att jag ska känna så här. Det är en ogripbar känsla helt enkelt.

Vid andra tillfällen så är det precis tvärtom. Från ingenstans så sänks mörkret över mig och det blir svårt att se. Jag svamlar om anledningar och orsaker till min misär men innerst inne så vet jag att det inte finns någon verklig grund till att jag mår som jag gör och jag måste stanna upp och fundera på varför jag ändå hamnar under isen. Även detta låga tillstånd är en ogripbar känsla, om än inte fullt så behaglig som den förra.
Emellertid så kan jag njuta av att må dåligt. Frossa i att ångesten river mig i magen som en svald taggtråd och jag tycker att det är skönt att tycka synd om mig själv, en stund. Den går över rätt snart, njutningen av att känna sig misslyckad och missförstådd. Det är heller inget populärt tillstånd hos dem som jag lever med även om de är vana vid mina berg och dalbaneturer i känslolivet så jag ser till att ta mig ur eländet så snart det går. Stora mängder vatten och sömn brukar hjälpa, och sex.

Jag måste hitta på något att göra förutom att arbeta äta och sova. Visserligen så är jag nöjd med mitt liv som det är, men jag är övertygad om att jag skulle slippa de här emotionella vågtopparna och dito dalarna om jag hade ett projekt, en hobby eller liknande. Så jag har gjort slag i saken nu och köpt mig en tubkikare och står i begrepp att ta upp mitt fågelskådande igen. Det ser jag fram emot, att när våren kommer på riktigt, ge mig ut i naturen med mina fågelböcker, min handkikare, och min nya fina tub för att skåda fågel.
Jag fyller femtioåtta snart nu och det känns. Att ha arbetat i hela sitt liv med samma sak börjar ta ut sin rätt. Engagemanget är inte lika stort som tidigare och jag börjar längta efter den dag då jag kan säga farväl till den delen av mitt liv och inträda i den heliga pensionen. Att kunna vakna varje dag ”efter eget bevåg” som E min son broderade på ett kuddvar som han gav oss och som ligger i vår säng är en dröm jag när. Idag så känns det dock som en evighet innan jag är framme vid den dagen och jag oroar mig för hur det ska fungera ekonomiskt, om det är så att jag måste fortsätta arbeta även efter sextiofemårsdagen för att vi ska kunna bo kvar där vi bor eller om vi måste flytta. Att flytta är uteslutet så det blir väl till att jobba tills graven är grävd.

Fastän det viktigaste är att man är frisk sägs det ju.

Förändringens vindar blåser och det är bara av godo. Alla löften infrias och det är som om belöningen kommer nu. Björken utanför vårt sovrumsfönster med sina långa hängande grenar som rör sig i vindkantringarna och ibland skrapar mot huset kommer inom en snar framtid att vara grön igen. Gräsmattorna på allmänningen nedanför sluttningen kommer återigen att förvandlas till golfbana och jag kommer att stå där i mina shorts med bar överkropp och solglasögon och det kommer att vara sommar och vi kommer att grilla våra fläskkarréskivor och jag och U kommer att älska utan täcke och vi kommer inte att dricka en jävla droppe alkohol.
Småsaker bekommer mig inte längre. Folk får vara som de vill, nästan. Jag hade väldigt mycket åsikter förr om hur män och kvinnor skulle uppföra sig för att det skulle passa mig. Jag bryr mig mindre om sådant nu för tiden och låter petitesser vara just petitesser.

Sakral är ordet. Jag känner mig oerhört andlig utan att för den skull predika. Frid och ro råder och jag minns mina spår i snön på vår gräsmatta. Runt, runt i en ond cirkel utan slut gick de och det steg en anda av panik och stress upp emot molnen därovanför och jag grät och jag mumlade och jag längtade.
Jag ser änglar i mina barns ögon. Paradiset avspeglas i min hustrus själ och känslan jag har av att leva med henne är en ynnest få förunnat så jag är så tacksam. Så oerhört glad över att jag fick träffa henne, att våra vägar korsades och jag skulle önska att alla som tvivlade skulle kunna se oss nu där vi står på vår barrikad och slåss mot dumhet, oärlighet och oginhet.

Så lite du förstod du där som hävdade att du var vår vän.
Vad säger ni nu då ni som baktalade oss och som fortfarande sprider illasinnade rykten?
Vi har kärleken och det är allt vi behöver. Alla andra behov är av mindre betydelse.
Kärleken är en känsla som inte är det minsta ogripbar.
Och det är väl en jävla tur det.

Det skuttades runt, runt i en yster dans och grodor hoppade ur munnar och när någon kräktes i enerissnåret så hördes det knappt för nu spelades det basfiol och flöjt så det stod härliga till. Sommaren stod som spön i backen och det låg en air av rödvin och öl och rosé över nejden. De grillade kycklingarna och potatissalladen trängdes på papptallrikar och det slank fickljummen whisky ner i törstiga strupar och allt var en enda röra av matjessill och färsk potatis och och gräddfil och gräslök och hemmabundna kransar av löv och blommor.

Där satt en man i en solstol och sov med öppen mun mitt i det gassande solskenet. Hans solhatt hade hamnat en aning på sniskan och hans ansikte var rött som ett stoppljus. Runt omkring honom satt hans vänner och skålade i plastglas. En hade folkdräkt, en annan hade vit sommarklänning och ett par andra hade jeans och vit skjorta. Alla såg glada och midsommarlyckliga ut och ingen tog någon notis om den sovande äldre gentlemannen med sin brokiga hatt men allt var tydligen som det skulle och som det brukade vara.

Strax intill hade en barnfamilj parkerat sina vagnar och barnen skrek och tjoade och hade gräsfläckar på sina knän på sommarbyxorna och föräldrarna förmanade, skrattade och skålade, förmanade igen och pumpade ännu några tag på den medhavda boxen. Allt andades frid och ro. Och nere i gropen där midsommardansen var i full gång hördes de klassiska gångvisorna och fiolerna gnällde och gnall.

Här kommer han som känner alla. Härligt rusig och med flaskan i hand lallar han omkring och vinkar och ler med stor och sladdrig mun och även denne man har en krans runt sitt huvud fast en naturlig sådan. Hans shorts är för stora och på överkroppen bär han en vit väst och ingenting annat. Runt halsen hänger ett tjockt guldkors och det är bara han som vet om det är äkta eller inte.Den brunbrända kroppen är smal och rynkig är huden men hans ögon sprudlar av liv och ingen tar illa upp. Alla vinkar tillbaka och ler och skålar med den vandrande sommarhjälten och lycklig, är det epitet som svävar över hans huvud som en gloria.

Under ett träd nära vattnet satt några svartklädda olyckskorpar och skickade en pipa mellan sig. Ingen sade något, ögonen såg oseende rakt fram och ur en bärbar stereo strömmade på låg volym musik som var så långt ifrån ett Sverige i sommarskrud som du kan komma.
”Vi går i moll, vi går i moll”, tycktes de säga och deras huvuden vaggade sakta i takt med musiken.
Över vattnet blåste en ostyrig bris. Precis som om någon osynlig svävade över vattenytan och ritade mönster med sitt finger. Just den villkorslösa vindilen fick ungdomarna under trädet att svepa sina svarta koftor tätare omkring sig och söka skuggan än mer och sommaren dog i den delen av världen.

Vid ståndet – lite i skymundan – där det såldes kaffe och jordgubbstårta med vispad grädde stod den hemlige mannen med en cigarett i mungipan. Han var klädd i ljusa chinos, vit skjorta och svart kavaj och han hade det mörka, flottiga håret draperat i en oklädsam backslick. De mörka solglasögonen satt som en svart mask över hans ögon och han hade en bister min över munnen. Midsommarafton var inte hans gebit, det kunde du tydligt se, men han var där han var för att han var tvungen. För att det stod så i manualen som bestämde hur den här dagen skulle se ut.
Han vände sig bort, in mot skogen, och fiskade upp en plunta ur innerfickan och drack girigt och när han återigen såg in mot midsommarfirandet spanade bakom de mörka, ivriga ögon efter vackra flickor i tunna kläder och han började sakta röra sig bort mot majstången. Det var en osäker marsch, som inte följde den raka linje han förutsatt sig att gå utefter och han utgjorde en tragikomisk figur och passade inte riktigt in i vykortet.

Det gungade och dallrade och sorlet hängde som ett sommarmoln över den gräsbevuxna krater i vilken midsommaren pågick för fullt.
Hon som var från England och aldrig sett något liknande någon gång, höll sin svenske man i hårt i armen och var ömsom fascinerad och ömsom chockad och ett osäkert leende lekte i hennes mungipor. Hon strök sig sakta över den rundade magen och tänkte sina egna tankar som hon kom att hålla för sig själv och hennes sidenfina klänning frasade i vinden och det luktade grillat kött. Den vackra flickan från Storbritannien kände sig hungrig.

I skogsbrynet var barbecuen i full gång, och det var därifrån dofterna kom. En stor familj eller två från något land i Sydamerika hade mutat in sitt eget område och det doftade exotiskt och underbart och stormagade machomän log jovialiskt med öl i sina händer mot sina kvinnor som satt med barn i knän och på axlar och alla såg lyckliga ut. Gigantiska biffar låg på gallret och led av hettan från de glödande kolen och snart skulle vita tänder sänkas i det möra köttet och sill och annat som hör den svenska midsommaraftonen till var främmande för våra vänner från det här landet. Männen hade hattar på huvudet.

Hippiebetonade och underbara låg en flock med vackra flickor på en filt. Korta och förstås, vita sommarklänningar som det drogs i för att de kröp upp för långt på brunbrända ben satt på dem alla och det pärlande vin som de drack ur kristallglas – plast var för dessa nymfer ett otänkbart alternativ – kittlade deras näsor.
Fnittret som bubblade ur deras leende munnar var som fågelsång och unga män med hungriga ögon slog sina lovar kring de vackra som log under lugg och lovade mer än vad de skulle kunna hålla. Blommorna i kransarna i de unga damernas blonda hår var ännu friska och fräscha liksom jordgubbarna som då och då stoppades i rosenröda munnar. Allt var som en sommardröm och sju blomster skulle inte komma att ligga under deras kuddar i natt.

Solen skulle heller inte komma att sänka sig över nejden denna afton och koltrastar och näktergalar skulle spela dygnet runt.  Myggorna skulle bli berusade på alkoholspetsat blod och surra ikapp med lyckliga människor. Sjön skulle ligga spegelblank och förförisk och i en eka skulle de unga tu kyssas för första gången medan fiskar pussade vattenytan och orsakade ringar som skulle spridas över hela Sverige.
Denna midsommarafton, så mytomspunnen och underbar och trolsk kommer den varje år. Inget är som den och avundsvärda är vi som bor i det här landet och får uppleva det magiska som den förmedlar.
Inget ont får finnas en kväll som den här.
Ingen får vara elak.
Och ingen får dö.

Glad midsommar!