Vad fan är det här?

Ja jag menar, folk som gnäller över skitsaker och gör stor sak av något som egentligen inte har någon betydelse, och dessutom hävdar att det har det visst, och du är en idiot som inte förstår det. Ok då är jag hellre en idiot, än åker med det tåget. Gnället smittar också, som en farsot, och människor som du trodde, i din enfald, stod över sådant står plötsligt med sträckt koppel och skäller som bara fan och det finns ingen hejd på hur jobbigt allting är i deras värld.

Så mycket harm i onödan, som inte leder till någonting annat än mer missämja och ilska och storm över ett öde landskap. Nej jag väljer att strunta i det, kragen upp, skygglapparna på och ner med huvudet sanden för att slippa se och höra eländet. Och visst det går över, det gör det, men det lämnar spår. Som fåror i en lerig åker och det värsta med dessa gnällspikar är att de aldrig inser att de faktiskt är fel ute och att all denna ilska var onödig om de bara hade tänkt ett steg längre.

Godkväll.

Återkalla

Är det inte så, att vi borde återkallas? Det är uppenbarligen så att vi är behäftade med ett allvarligt fel som borde upptäckts innan vi släpptes ut på marknaden och att vi på grund av detta snarast borde gå tillbaka till fabriken för en omfattande omstrukturering. Eventuella utlägg skall naturligtvis krediteras ägarna och vi skall ersättas av en bättre och mer uppdaterad modell.

De skador som vi åsamkat vår omgivning kan naturligtvis aldrig helt och fullt repareras men det är av allra största vikt att vi försvinner från där vi befinner oss innan det är försent. Det finns ett litet hopp att det vi förstört kan återuppbyggas till en viss del men som det var en gång kan det aldrig bli igen och det är naturligtvis beklagligt men inte så mycket att göra åt i nuläget.

Hur vi överhuvudtaget, med alla de fel som vi har, tilläts att lämna verkstaden är obegripligt. En sådan produkt som är vi, idag, skulle skrotats redan på planeringsstadiet och upphovsmakarna skulle ha ställts i för rätta för att ha försökt få ut en sådan undermålig skapelse på vägarna. Vem som skall straffas för att det trots allt skett är oklart då ingen törs ta ansvar utan gömmer sig för domens lampa i skuggor där inget ljus kommer åt.

Det kan hända att det är de ökända, kriminella kycklingarna som ligger bakom dådet och summan trettinie spänn har nämnts i sammanhanget av någon anledning. Ingen vet riktigt varför dock. Utredningen fortsätter naturligtvis men experter som uttalat sig hyser inget hopp om att ställa de ansvariga till svars. Något som kallas ”Gud” har figurerat i diskussionerna men vad det skulle vara för något är höljt i dunkel.

Vi ställer vårt hopp till den heliga inkvisitionen, som tidigare varit oss till stor hjälp för att ta fram sanningar, visserligen med något tvivelaktiga metoder, men i det här fallet så är det resultat som eftersträvas så ändamålet får idag helga medlen.

Godmorgon.

Höstliksom

Så är jag tillbaka.

Allt är en yster dans av känslor av att bli gammal och en obskyr längtan efter liv och död. Jag ser tillbaka alldeles för ofta och rotar i av en vän till mig så fyndigt beskriven som ” grämmappen”. Det jag hittar där borde inte beröra mig men det gör det, så förbannat, och jag vill trycka på deleteknappen men den fungerar inte utan det dyker upp en dialogruta som säger ”försök inte, du har inte behörighet att radera dessa filer”.

Nähä tänker jag och vem har det då? ”Ja inte du i alla fall”, står det i nästa meddelanderuta och det är då jag vill spola tillbaka och leva om mitt liv. Gör om, gör rätt så att säga. Men herregud, orka, aldrig i livet, inte en gång till. Det är ju till och med så att jag ser på mina och andras barn och tänker, ”stackars satar, ett helt liv framför er, jag beklagar”.

Godmorgon.

En grinig gubbe…

cropped-galaxy-s-iii-357.jpg

Tyvärr så måste jag erkänna att ibland så är jag en sur fan. En sådan där som går och muttrar halvhögt för sig själv och ondgör sig över än det ena och än det andra. Som blänger och ser ond ut och kallar okända män och kvinnor tyst för idioter. Det är inte något jag är speciellt stolt över och det händer att jag inte heller är riktigt snäll mot mina barn.

Direkt elak är jag inte. Bara onödigt irriterad och inte så överseende med mina minsta och hur de är som jag skulle vilja vara. Sorgligt nog så har de vant sig vid sin lynniga pappa och tar mig inte på allvar när jag brusar upp. Det är väl i och för sig bra, men ännu bättre vore det om jag kunde hålla tand för tunga lite oftare. Nu är det ju inte så att det här sker hela tiden, men tillräckligt ofta för att jag ska få dåligt samvete

En grinig gubbe. Ja, jag antar att det är det jag har blivit och även om jag inte ser mig själv som direkt lastgammal fast jag skriver på det femtioåttonde året så kan jag se på ungdomar att de tycker att jag är det.
Idag när jag cyklade till jobbet till exempel så kommer i en backe fyra unga flickor i bredd mitt i vägen och eftersom jag är en förutseende man så plingade jag i god tid för att kunna komma förbi.
Ingen reaktion sågs hos de unga damerna så jag plingade en gång till. Ett par av dem tittade upp och registrerade att jag var på väg emot dem, men flyttade sig inte ur fläcken.
Här vaknar nu den sura gubben till liv med ett grymtande och börjar plinga frenetiskt och uppfordrande och till slut så makar sig en av flickorna motvilligt på sig så att jag passera. Samtidigt som detta sker och jag passerar obehagligt tätt intill den yttersta av dem så upphäver en av de unga damerna – den som tycker att hon är sötast och snyggast i gänget efter vad jag kan förstå – sin röst och säger:
”Plinga lagom hördu!”
Då stannar jag cykeln, vänder mig om mot henne och morrar:
”Håll käften ungdjävel!”
Just där, vid det tillfället då jag ser minerna hos flickorna så förstår jag vad de tycker och tänker om mig. Och jag vet vad de kommer att berätta för sina vänner. Precis samma sak som jag hade berättat om jag råkat ut för samma sak och varit i deras ålder. Om den där där gubbjäveln på cykeln som var helt galen.
Hå, hå, ja, ja! Hur det kan gå. En gubbjävel har jag alltså blivit.
Dock så tycker jag fortfarande att jag var i min fulla rätt att bli upprörd även om jag kanske borde valt mina ord bättre. Nåväl, jag ska inte gå in på det nu, men det finns en respektlöshet hos unga människor idag visavi äldre som gör mig fullständigt rabiat. När jag var ung – ja ni hör ju själva – så skulle det aldrig ha hänt att jag medvetet och utstuderat negligerat en vuxen människa på cykel som ville förbi utan jag skulle artigt ha.
Ja, ja, ni vet vad jag skulle ha gjort. Jag droppar det där nu.

En sur gubbe alltså vid femtiosju års ålder, fast inte hela tiden är jag det. Bara ibland, när jag är trött eller hungrig eller stressad och längtar efter kärlek istället för arbete. Tyvärr är det så att de faktorerna dyker upp lite för ofta för att det ska vara bra för mig. Kärlek är ju stort och underbart, och att längta efter den är ju inte heller någon direkt plåga. Problemet ligger ju i att de där andra sakerna som jag måste brottas med gör att längtan efter passion och ömhet och att uppfylla min önskan kommer på obestånd. Och det, mina vänner, är inte bra.

Fast världen är ny. Luften är fylld av liv och i träden grönskar min tillförsikt och när vinden blåser i mitt öra så viskar någon att:
”Du hade tur min vän, som upptäckte mig till slut.” Och jag nickar ödmjukt. ”Du förstår nu att jag alltid har funnits för dig va?” Jag nickar igen. Någon klappar mig då på axeln och ger sig iväg in bland träden och talar lågmält med min tillförsikt en stund. Sedan skrattar de tillsammans och ler mot mig och det är då jag förstår att jag inte behöver vara någon sur gubbjävel längre.
Jag lägger ner det då.
Ska vi säga så?

Sorgsen, eller?

galaxy S III 078 Jag bär på något. Det tynger mig förstås en aning och håller mig från att lyfta. Jordbunden, fjättrad av godo vid den svarta mullen, nere i det varma och det trygga som är själva livet, där dväljs jag. Det är där jag måste vara och min börda är för evigt och om jag inte släpar runt på den så kommer jag att se till att någon annan gör det. Fastän det är min tyngd och ingen annans. Min egen last att bära och jag har införskaffat den själv och det kommer inte an på någon annan stackare att behöva kröka sin rygg för min skull. Så min flykt har avstannat, jag har landat.

Men med handen på hjärtat min vän, hur bra gick det när du försökte lyfta sist? ”Crashed and burned” som Tom Cruise säger i den där filmen, det var vad som hände. Så det är nog bäst  – som sagt – att jag håller mig på marken, och helst nere i marken som en daggmask som varken ser eller hör. Eller som en orm – det är jag ju redan visserligen – som känner av vibrationer i grunden och håller sig undan från hotande faror.

Jag känner mig tyvärr lite ledsen ibland, lite sorgsen, men jag försöker att inte dra så stora växlar på det. Brukar se mig själv i spegeln i vardagsrumsfönstret och fråga mig själv:
”Hur låg är du på en skala gubbe? Stå inte här och tyck synd om dig själv!” Och då känns det lite bättre.

För jag har verkligen ingenting att vara ledsen över. Jag har allt som en man kan önska sig. En vacker, sexig fru och underbara pojkar i alla åldrar, ett fint hus, ett bra jobb och jag vaknar varje morgon med kärlek alldeles intill mig. Den kommer mig till mötes varje dag från alla håll och kanter och jag får nästan alltid vad jag ber om.

”Sorg är en normal och naturlig känslomässig reaktion på en förlust av något slag.”

Så står det i faktabladet, och en vän till mig sade en gång att med sorg kommer ilska. ”Så du behöver bara ta reda på vad du saknar för något, jobba med det, och sedan så slipper du vara ledsen och arg”, sade hon förnumstigt och log sitt leende som hon vet är vinnande
”Toppen!” Tänkte jag. Varför har jag inte tänkt på det tidigare?
Alltså allvarligt talat, jag har varit mer eller mindre låg sedan tonåren och jag skiljer mig säkert inte från någon annan i det fallet. Alla har vi våra bördor att bära på och så vitt jag vet så saknar jag ingenting särskilt förutom min mamma och lite visioner här och där som droger gav.
För övrigt så mår jag bra.
Skulle faktiskt vilja sträcka mig till att jag mår så bra som jag har möjlighet att må.

Men likväl så är jag inte – till exempel – lika tillfreds som en kvinna jag känner väl. Hon är nöjd med det som hon har och hon säger att hon är lyckligt lottad, och då säger jag att jag också är det, och så ler vi mot varandra och det finns ingenting tillgjort i detta. Det är så det är. Vi är gjorda för varandra och Gud var god när han lät mig träffa henne.
Icke desto mindre, jag skulle gärna vilja ha lite av det som hon har. Den hoppfullhet som hon äger och den förmåga som låter henne att se det goda före det onda och jag skulle också vilja kunna förtränga såsom jag vet att hon gör.
Att undertrycka obehagliga ting är ingenting som jag förespråkar direkt, men en anings förnekande sitter nog inte i vägen ibland, om inte annat än för att behålla förståndet.
Jag djuplodar alldeles för mycket således. Letar febrilt efter undermeningar och konspirationer och är mer eller mindre övertygad om att alla människor ljuger och försöker lura mig.
Var kommer det ifrån, brukar jag fråga mig?
Jag minns min uppväxt som trygg och harmonisk, visserligen med en lätt neurotisk mattfranskammande mor men trots allt en älskande sådan, och en far som var lugnet själv som motpol mot sin hustru och jag har en bror.

Så varför litar jag inte på världen?
Min fru säger att hon vet, och hon har säkert rätt.

Jag talade med några av mina vänner härom kvällen om villkorslös kärlek. Jag vet inte hur ämnet kom upp, antagligen på mitt initiativ, men det blev en intressant monolog från min sida.

”Kravlös kärlek får jag från mina barn”, sade jag. ”Visserligen så har jag ställt ibland orimliga krav på dem, men jag har älskat dem villkorslöst och jag vet att de gett mig samma sak tillbaka trots att jag gjort det svårt för dem vid tillfällen.” Jag suckade och drack en klunk kaffe och tog en tugga av min bulle.
”Det är lite annorlunda med mina kvinnoaffärer dock.” Det nickades runt omkring mig och jag tänkte att: ”Jaha, och vad fan vet ni om det då?” Men jag fortsatte. ”Jag hade nästan som en manual förstår ni. Ett litet formulär där jag bockade av den ena punkten efter den andra för hur jag hade tänkt mig att kvinnan i fråga skulle älska mig. Jag blev som en präst som höll husförhör och rättfärdighetens kors höll jag högt och det flammade och lågade om min ögon.” Jag såg mig omkring och såg hur det började skruvas och vändas ut och in på kroppar och hur det skrapades med fötter i pinsamhetens tecken. Jag gick på i ullstrumporna dock i ärlighetens namn. ”Jag var liksom en kärleksguru”, sade jag och spände ögonen i mitt auditorium. ”Visste minsann hur en kvinna skulle bli älskad och hur hon skulle älska mig tillbaka för att jag skulle vara nöjd.” Jag sänkte rösten dramatiskt för att skapa teatraliska effekter och även ljuset på scenen dämpades en aning. ”Och om inte alla punkter på min lista blev avbockade”, fortsatte jag. ”Så blev det grus i maskineriet och allt var så långt ifrån kravlös kärlek som ni kan tänka er.”
Det mumlades bland åhörarna och det mumsades på kakor och bullar och byttes samtalsämnen men jag gav mig inte.
”Idag är det annorlunda”, sade jag med hög röst för att tränga igenom det milda sorlet.
”Goda bullar det här, har du bakat dem själv?”
”Va? Nä jag har köpt dem på ICA, men lyssna nu istället.”
”Kaffet är också gott.”
”Jaha, ja vad bra då men nu skulle jag vilja avsluta det här resonemanget så om ni bara orkar lyssna ett par minuter till så är jag klar snart, ok?”
”Resonemanget?”
”Ja med mig själv.” Jag drog efter andan och satte igång. ”Som sagt, det är annorlunda nu för tiden. Jag har lärt mig att jag varit en idiot och jag önskar bara att jag kommit på det för många år sedan.” Det skrattades runt omkring mig men jag fortsatte. ”Idag när jag ser på den som jag älskar så tänker jag. Du älskar mig på ditt sätt, och jag älskar dig på mitt. Ditt sätt är inte bättre än mitt och vice versa och det är allt som behövs egentligen. ” Bifallande nickar runt om i rummet kunde nu observeras. ”Det var som en uppenbarelse när jag kom på det här så självklara för första gången”, sade jag och såg lycklig ut. ”Och när jag berättade om min upptäckt för föremålet för min ömma låga så flöt hon ut över hela golvet i ren avslappning och sedan dess.” Jag reste mig upp. ”Sedan dess så har jag förstått vad villkorslös kärlek är för något.”
Jag såg mig omkring. ”Men det var väl bra, tycker ni inte?”
”Jo, jättebra, men kan du sätta på teven nu? Matchen börjar när som helst.”
Infidels.”, mumlade jag. Tryckte igång teveapparaten och gjorde mig beredd att se Zlatan krossa Barcelona helt på egen hand.

Lycka till…

musikhjärta

Lycka har blivit ett överreklamerat begrepp här i vår tid anser jag. Alltför många människor trängtar så hett och lidelsefullt efter den och tycks inte förstå att det är just det beteendet som gör att kärleken inte väntar längre. De ser sig själva stående i solskenet med vinden i sina ostyriga, blonda lockar med ett glas rosévin i handen och med blicken mot horisonten som en reklambild för det fria, det kravlösa, det underbara.
Alkohol! Den nya symbolen för frihet och ett tillfredsställande liv. Alltid dessa glas i motljus  och glädjestrålande män och kvinnor med gnistrande leenden och några av oss hittade aldrig hem igen och in i ljuset gick vi och vi blev blinda och när solen till slut går ner så är det ingen som känner hur du luktar sprit där du ligger i sängen och andas tungt.
Du önskar dig ett liv utan bekymmer och hela livet har blivit en en kamp mot sorgens mörka arméer som med alla till buds stående medel måste hållas tillbaka. Du höjer ditt svärd och hugger vem som helst i ryggen för att freda ditt sinne från smittan som gör att du inte längre förmår att lura dig själv.

Men är det verkligen lycka vi behöver och finns den överhuvudtaget? Blir inte denna strävan efter sorglöshet och ett problemlöst liv som en kamp mot väderkvarnar? Är det inte så att lyckan är som ett Shang-Ri-La, en hägring som inte existerar annat än som ett ouppnåeligt mål och blir inte jakten på sällhet just till det motsatta när du aldrig hittar den?

Jag fann mig själv ibland ståendes i mörka skogar. Famlande fram mellan trädstammar som en blind och vägen hem var lång och ibland helt obefintlig. Det kröp som av ohyra i mitt skinn och jag ramlade ner och klättrade upp och jag föll och jag reste mig och jag tyckte så in i helvete synd om mig själv att det var skamfullt. Jag skrek som ett barn efter lycka och förbannade tillvaron som gett mig ett så miserabelt liv och på den vägen var det.

Jag var olycklig tyckte jag och försökte på alla möjliga sätt att ta mig ur den oljiga sörja som jag vandrade fram i och jag hittade än den ena och än den andra orsaken till min förmodade misär. Syndabockar fanns det gott om och alla i min närhet fick veta att:
”Om du bara kunde vara si eller så, eller göra ditt eller datt så skulle allt bli så mycket bättre”, klagade jag. ”Kan du då inte förstå att det som jag upplever idag så lätt skulle kunna förändras om du bara kunde se det på mitt sätt”, fortsatte jag mitt gnällande. Och eftersom jag kan vara rätt så övertygande när jag sätter den sidan till så fick jag min omgivning att tro på mig, att det var deras fel.
En fascinerande situation så här i efterhand måste jag säga och inte så lite skrämmande hur jag med relativt små medel kunde manipulera mina nära och kära till att tycka lika synd om mig som jag tyckte. Jag blev till en marionettartist som med ryckningar i mina små snören fick mina dockor att dansa efter min pipa.
Jag framstår ju som en demon ifrån helvetet nu, jag förstår ju det, och det kanske jag var även om de som jag pratat med om det här hävdar motsatsen. Antagligen så tycker de att jag var en riktig idiot men är för finkänsliga för att säga det. Jag är relativt övertygad om att det ligger till på det sättet.
Att överdriva och dramatisera mitt liv är också något som ligger mig varmt om hjärtat och jag ser alltid  till att göra verklighet av dramatiken.
Ett drama i hur många akter som helst skriven av undertecknad. Antingen så är det djup tragik som avhandlas, eller en euforisk tripp till himlen och det finns ingenting däremellan utan det är upp och ner och händerna mot himlen för att få bästa möjliga kick i djupdykningarna.
Men hur är det idag då? Frågar ni er kanske
Är det fortfarande på det sättet att du inte vet åt vilket håll du ska gå,  att du ramlar ner i gropar och slår skallen i cementväggar av orimlighet eller späker dig på spikmattor av dåligt samvete och onda minnen och gråter floder av självömkan?

Nej, någonting underbart har hänt och jag vet inte när eller hur ens,  eller varför just jag skulle bli förunnad att kunna se på mig själv med andra ögon än de jag använt tidigare.
Emellertid, jag står här idag tacksam och glad över att kunna säga att jag inte är lycklig, och jag hoppas att jag aldrig kommer att bli det heller.
Det som rubriceras av gemene man som lycka – som jag ser det – är en salighet av artificiell typ. Det är alltför ofta en typ av eufori som endast kan åstadkommas av sinnesförändrande medel och det behöver inte vara sprit eller droger som matas in i kroppen via oral väg eller venös. Det är allt som du tycker att du måste använda för att stå ut med verkligheten. Till och med motion och träning kan – om den används på fel sätt – vara ett sätt att fly sinnevärlden.
”Fan vad dåligt jag mår, jag måste sticka ut och springa lite!”
När motion handlar om att komma ifrån den obehagliga känsla som det vardagliga livet ger dig så har även den nyttigaste av ting blivit en drog
Vad det handlar om för mig idag är att komma till insikt om hur jag ska förstå att jag inte har tråkigt, när jag tror att jag har det.
Jag vill kunna landa i det faktum att soffliggande, inaktivt liv överhuvudtaget, hemmamys och vardagliga sysslor i hemmet, arbete, och ett liv utan vare sig biobesök eller restaurangdito är ett liv som är så värt att leva. Jag vill ta en promenad med min älskling för att jag tycker att det är stimulerande inte för att ångesten har mig i ett grepp i nacken. Hand i hand med dig min älskling och för dig går jag i döden och tar hur många slag som helst och tanken på att förlora dig är detsamma som slutet på historien. Jag vill inte känna att jag måste ut och plåga mig i skogen runt som en idiot i ett djävla motionsspår för att jag ska må bra. Att kunna sitta i soffan och vräka i mig en påse jordnötter och dricka läsk ska kunna ge mig samma känsla som vilken endorfinkick som helt och jag är övertygad om att om inte de här träningsnarkomanerna fick kuta sina mil, så skulle vräka i sig droger istället.

Jag har insett att jag inte har tråkigt, när jag tror att jag har det. Jag är åtminstone på väg. Det är stort för mig och jag tror att det är det som menas när de säger att ”du ska kunna inse skillnaden.” Skillnaden mellan en verklig känsla och en inbillad, däri ligger det och jag gråter inte längre bittra tårar över hur dåligt jag tror att jag mår.
Gårdagens fester är historia nu och hur mycket gav de mig egentligen och varför är det så svårt för människor att slappna av tillsammans? Det finns så många idioter här i världen och jag minns med fasa den där pappan som satt på ett möte i en skola en gång och uttryckte sig angående det faktum att han son trakasserade min:
”Men om det nu är så att E inte pallar att umgås med de här tuffa idrottskillarna så kanske han skulle skaffa sig ett annat umgänge.”
Han sa det på fullt allvar och den min han hade glömmer jag inte och tyvärr så var jag för mesig på den tiden för att ställa mig upp, gå runt bordet, ta upp min kniv och skära halsen av honom för att frälsa världen från fler avkommor från den smittohärden till man som han är.
Liv nonstop till slut, det är i den jordmånen jag vill plantera mina frön och jag vet att du inte bryr dig om vem som vinner älskling och det är därför jag älskar dig så mycket. Du dömer väldigt sällan och har en tillförsikt som jag avundas dig och du ser igenom mina tricks och jag låter dig göra det.
Mina sår kommer aldrig att läkas men de gör inte lika ont längre och idag så kan jag stå bredvid och se på mig själv och jag ser mig gå därifrån. Bort ifrån avgrunder och smärta och det som jag trodde gjorde mig så olycklig.
Jag är inte ensam längre, jag är inte rädd längre, och för att travestera ett känt popband i Sverige. Jag har strukit mig själv ifrån listan över folk som förtjänar ett öde värre än döden.

På perrongen…

Det stod en man på en perrong.
Det såg ut som om han väntade på någon för hans blick sneglade än åt höger än åt vänster och han hade blommor i sin hand. En välklädd man var det. Iklädd en grå överrock som satt snyggt och säkert så hade han en kostym under för du kunde se de välpressade, svarta byxorna som stack ut där rocken slutade och han hade lackskor på fötterna. I halsen var en halsduk av kamelhår knuten och säkert var att hade en slips under för han såg lite tjock ut i halstrakten.
Folket som kommit med tåget han klivit av började så småningom troppa av och efter fem minuter så stod han ensam kvar. Det var kallt och han hy såg blek ut i elbelysningen som satt under taket som gick längs hela perrongen. Han rörde sig inte ur fläcken
Det lätt grånade håret rörde sig lite i den tilltagande vinden där han stod ensam som en staty. Som ett monument över de förlorade, de bortglömda, de som inte hittat hem och som inte har någon ved till den spis som borde brinna och värma varje människohjärta stod han. Väskan som han höll i vänster hand såg ut att bli tyngre för varje minut som gick och till slut så satte han ner den, böjde sig ner på huk och öppnade låset och plockade fram en mössa som han satte på huvudet. Reste sig upp igen och gick och satte sig på en bänk. Lade ner blommorna bredvid sig och fiskade upp en liten fickplunta ur innerfickan på rocken och tog sig ett par klunkar. Stoppade ner den igen och såg sig åter omkring. Det fanns inte en människa så långt ögat kunde se och han visste att han kommit med det sista tåget för dagen och han började bli lite orolig över vad som kunde ha hänt. Han hade ju talat med den som han skulle besöka senast igår kväll och klockslaget hade blivit bestämt och konfirmerat och han kunde inte förstå varför ingen kom och mötte honom. Någon mobiltelefon ägde han inte, ville inte ha någon heller, förstod inte riktigt hur de fungerade och hans ögon var lite dåliga och han skulle ändå haft svårt för att se tangenter och än mindre kunna trycka på dem med sina tjocka, valkiga arbetarhänder.

Han borde dock haft en insåg han nu för det här med telefonkiosker var taget ur tiden och han tittade på klockan. Tåget hade varit femton minuter försenat och det gjorde det hela än mer underligt, detta att ingen var här. Kylan började märkas nu. Hans fötter i tunna strumpor i de blänkande spetsiga skorna som bara var gjorde för inomhusbruk började kännas som isklumpar och han insåg att han inte kunde sitta här längre. Så han reste sig, tog blommorna i höger hand och väskan i den vänstra och började gå mot stationshuset. Det såg nedsläckt ut dessvärre och parkeringen var tom. När han väl kommit fram så kände han på dörren till väntsalen och fann att de var låst. Satte händerna på var sin sida om ansiktet och kikade in och såg en telefonautomat som hånlog mot honom i det svaga ljuset som trängde in i lokalen från belysningen ovanför dörren.
Han visste inte var hon bodde heller så även om han kunde få tag i en taxi – vilket inte verkade särskilt lovande – så hade han ingen aning om vad han skulle ge föraren för adress.
Hon hette Ellen, så mycket visste han och han hade träffat henne för bara en vecka sedan på en konsert i den stad där han bodde. Tycke hade uppstått och de hade varit på café efteråt och druckit kaffe. Hon bodde på hotell tillsammans med sina väninnor och de hade bestämt innan de skildes att de skulle ses dagen efter. Så hade skett och de hade haft en underbar dag tillsammans med besök på museer bland annat och han hade följt med henne när hon shoppade och de hade ätit middag tillsammans på en fin restaurang. När han vinkade av henne på stationen på kvällen så hade de bytt telefonnummer och kommit överens om att de skulle ses snart igen.

Så här stod han nu, som den idiot han var och förbannade sig själv för att han inte tagit hennes adress eller ens hennes efternamn och vinden ven i hans tomma huvud och det ekade tomt och innehållslöst runt omkring honom och han tittade på blommorna som började sloka i kylan. Gick fram till en papperskorg och slängde dem och började gå mot den lilla stadskärnan som han såg belysningen från och han hoppades att han skulle kunna hitta någonstans där han skulle kunna ringa till henne. En kall hand grep om hans redan frusna hjärta när han började bli osäker på om var han hade lagt telefonnumret och han slet upp plånboken och stod under belysningen från en lyktstolpe och letade bland alla kvitton och papperslappar och de få sedlar som trängdes i facken, och hittade inget telefonnummer.
Han svor så det osade, stampade i marken både för att försöka värma upp sina frusna fötter och för att han var så heligt förbannad på sig själv.

Stadshotell, stod det på en skylt när han väl kommit fram till den lilla staden och han var nu så frusen så det kändes som om det stod Himmelrike istället.
Han klev in och gick fram till receptionen och förklarade sin situation på ett något redigerat sätt för att inte i portierens ögon framstå som den idiot som han i själva verket var. Fick ett rum och den glädjande upplysningen om att matsalen fortfarande var öppen och att det fanns möjlighet att få äta något.

På sitt rum så duschade han varmt, bytte underkläder och strumpor och gick ner i matsalen och slog sig ner vid ett bord och beställde in en karaff med rött vin och en entrecote med potatisgratäng. Fickpluntan hade han tömt på rummet och han kände sig en aning berusad och vid bättre mod och tyckte trots allt att allt hade löst sig på ett smidigt sätt.
”Skit i Ellen”, tänkte han efter tre glas vin och halva portionen. ”Det hade ändå bara blivit jobbigt och pinsamt och jag mår nog bäst när jag är ensam i alla fall.”
Han slog upp ytterligare ett glas vin och skyfflade i sig den sista maten som om han inte sett mat på flera veckor och han rapade också, högt och ljudligt och drog till sig irriterade blickar från de fåtaliga gäster som satt i matsalen.
Apropå gäster, vår nu något beskänkte vän med en halvflaska whisky och en och en halv flaska vin – de hade stora karaffer på det här stället – innanför den obefintliga västen ser plötsligt med sina starrgrå ögon någon som han känner igen. Kan det vara, ja, ta mig fan om det inte är det. Han reser sig till hälften upp i stolen för att se bättre och just då så skrattar hon, och det skrattet känner han igen.
Det är Ellen!
Men vem i helvete är det hon har med sig? Sitter kärringfan där med en annan karl och skrattar och dricker och äter gott när det var med honom som skulle göra detta?
Han känner hur ilskan bubblar upp i honom som kolsyran i en skakad, varm Coca Colaflaska och det börjar nästan pysa ur öronen på honom. Han reser sig upp och går med sydostlig vind i ryggen rakt norrut och hamnar därför lite snett. Får stödja sig på stolar och bord på sin väg, men till slut så står han där i alla fall och stirrar henne i ögonen.
”Vad i helvete!” Sluddrar han och håller sig i bordskanten.
Den förmodade Ellen stirrar tillbaka på honom med stora förskrämda ögon och halvöppen mun.
”Ursäkta”, säger hon och tittar frågande på sin kavaljer mittemot som om han skulle kunna förklara vem den här hemske herrn kan vara.
”Vet du hur länge jag har väntat egentligen?” Den berusade mannen spottar och fräser när han talar och det faktum att kärringen låtsas som om hon inte vet vem han är gör honom smått vansinnig. Han lutar sig fram över bordet och väser. ”Din jävla satmara, tror du att du kan sitta här och göra dig till och låta mig, Gustaf Karlsson stå och vänta i flera timmar va!?” Han gör sig beredd att fortsätta sitt smädande när han känner hur någon tar tag i hans armar bakom honom och drar honom bort ifrån bordet.
”Det är nog dags att gå och lägga sig nu min gode man”, säger servitören och leder den motspänstige Gustaf mot dörren på matsalen. ”Det börjar bli lite sent och matsalen stänger nu.”
”Men den där jävla horan”, skriker Gustaf. ”Vet du vad hon har gjort”, och det går knappt att höra vad han säger nu, så ilsken och full är han. ”Jag ska minsann visa henne vem hon stungit haver!”
Jag tror inte det”, säger den förbindligt leende hovmästaren. ”Jag tror inte det ett dugg faktiskt”, och hans grepp kring Gustavs arm hårdnar.

På tåget hem nästa dag mår Gustaf inte bra. Han har förvirrade begrepp om vad som hände på kvällen och det mottagande som han fick i receptionen hade kunnat frysa en istapp och det var skönt att komma därifrån.
Var det Ellen eller inte i matsalen? Det kunde han inte svara på. Han plockade upp sin fickplunta som han fyllt på i baren efter lite övertalning och en slant under bardisken till bartendern och satte den till munnen och drack djupt. Den varma spriten gjorde honom gott och han lutade sig tillbaka och stoppade ner sina händer i kavajfickorna och slöt sina rödsprängda. Det prasslade till i höger ficka och han drog upp en tillknycklad papperslapp, vecklade upp den och läste:
Ring mig när du kommer hem, och så telefonnumret. Jag kunde inte ge mig tillkänna förstår du, det var min man vid bordet käre Gustaf. Han skulle varit bortrest men kom hem helt oförhappandes. Förlåt mig!
Han kunde inte för sitt liv förstå hur lappen kommit ner i hans ficka. Kanske bartendern i morse hade smugit ner den när de stod och schackrade om priset för spriten, han visste inte, och brydde sig inte heller nämnvärt om detta.
Gustaf reste sig upp, drog ner fönstret till kupén, stoppade in lappen i munnen och tuggade tills det blivit en liten boll och sedan spottade han ut den i vinternatten.
”Din trolösa hynda”, sade han för sig själv. ”Jag hatar otrohet.” Han tog upp flaskan och tömde den i ett enda drag.
Han satte sig ner igen, blundade, och somnade på en minut med ett visst lugn i sinnet.

Det här med ålder…

rynkig

Varför är människor så förtvivlat rädda för att bli gamla? Frågar jag mig.

Det finns något tragiskt i detta att inte våga bli gammal, att hela tiden se tillbaka på sin ungdom och sakna den, måla den i vackra färger och se de unga åren som höjdpunkter av det liv som du fortfarande trots allt lever. Hur ska det då gå med resten av dina dagar?
När slutar du förresten tycka att du är ung, finns det en särskild ålder, vilka är tecknen du ser som talar om för dig att; ”nej du lille vän du är ingen ungdom längre ska du veta?” Och när börjar kampen mot ålderstecknen och varför i himlens namn är så många så övertygade om att de är något du måste slåss emot.
Ja, jag vet vi matas hela tiden i reklamen med krämer som trycks in i våra munnar och vi äter och äter och till slut så är vi så hjärntvättade att vi inte kan stå emot budskapet som säger att det är fult att vara gammal så vi äter lite till.
Jag träffade en man häromdagen som var panikslagen över att vara en äldre man. Så han klädde sig som en tjugoåring – talade som en sådan också – och han berättade för mig att hans läkare hade sagt att han nog skulle må bra av att ha en hörapparat.
”Kan du fatta”, sade han uppbragt. ”Där står den där spolingen till läkare och säger att jag hör så dåligt att jag skulle vara i behov av hörselhjälp. Jag trodde jag skulle klappa till honom!” Och han drog handen genom håret, rättade till skinnpajen, tände en cigarett och hoppade upp på sin Harley Davidson och drog iväg ut på vägarna som en återuppstånden Marlon Brando.
Nej inte riktigt kanske, jag överdriver nog en aning. Emellertid så mådde han så dåligt över att vara sjuttiotvå år gammal att det genomsyrade hela hans attityd till livet. Ingenting var värt något längre.
”Annat var det förr du, när du med mössan på svaj gjorde flickorna alldeles knäsvaga på dansgolvet. Jag skulle ge mycket för att vara tjugo igen du. Den här skiten kan de få ha för sig själva, det säger jag bara.” Sade han och jag såg vemodet i hans blick.
Han tog sina läsglasögon, lade ner dem i fodralet och placerade dem längst ner i rockfickan och gick där ifrån med sitt lite för långa tunna hår kammat bakåt över en begynnande flint.
”Men du ser ju i alla fall som en tjugoåring!” ropade jag efter honom i ett desperat försök att liva upp gubben lite. Fastän han hörde mig inte.

Kvinnor har det värre än män.
För finns det något fulare än en mullig kvinna med celluliter, rynkor – eller fina linjer heter det ju – och putmage? Nej, det finns det verkligen inte, om du skall tro på reklamen igen.
Men herregud! Äter du vanlig mat kvinna?! Du kan ju bli feeet! Och dölj din hud fort nu lilla damen! Med foundations, krämer, alla möjliga sorters ögonsmink och köp nu för helvete den här vetenskapligt testade krämen för en miljon kronor som motverkar hudens första ålderstecken innan din man lämnar dig för någon yngre stjärna.
Jag blir alldeles matt när jag ser de här påkostade reklamfilmerna som bara går ut på att du skall maskera din ålder och blir alldeles ledsen i ögat när jag tänker på hur många som tror på det där skitpratet. Och inte är det kvinnor som utformar skönhetskoncepten. Nej det är vi män som skapar ångesten hos så många tjejer världen över och varför då kan man undra?
För att vi är idioter? Ja, antagligen så är det på det sättet, och för att vi är rädda för starka självständiga kvinnor som struntar i alla ålderstecken och vågar existera i den ålder som de har.

Nåväl, nog om detta, nu är det dags att sova.

Så mycket bättre…

images (25)

Det är svårt att förstå hur jag kunde tycka att det där programmet var så bra.

Jag kände mig uppfylld på något vis efter att jag sett det, och satt och grät och kunde känna med artisterna hur de mådde och verkligen sätta mig in i hur de reagerade och uppförde sig i de situationer som uppstod. Både jag och min fru kunde sitta en lång stund efter att programmet var slut och prata om vad som hänt och längta faktiskt, till nästa lördag.
Idag så kan jag inte förmå mig till att slå på teve fyra vid den angivna tiden. Det bär mig emot och det har egentligen ingenting att göra med vilka artister som är med. Jag kan inte sätta fingret på anledningen riktigt men jag blir beklämd av att se och höra hur de lägger ut texten, av hur tillgjorda de är, av hur alla känslor verkar så förbannat oäkta, både vrede och irritation och beundran, och av dessa kramar och pussar och blanka ögon och detta bedyrande av hur bra de tycker att den artist som de skall tolka är.
Jag vet inte. Jag sitter och skäms helt enkelt, på deras vägnar och tänker att; ”stackars människa som ska behöva se sig själv bete sig på det där sättet”, och så stängde jag av. Försökte faktiskt att se det första programmet för jag var ju lite intresserad av hur Carola skulle fungera i det där sammanhanget, men jag hann aldrig bilda mig någon uppfattning förrän jag var tvungen att byta kanal. Sedan satt jag och taxandades i en kvart efteråt och försökte bena ut vad min reaktion berodde på.
Jag har ju mina aningar förstås. Jag är ju inte direkt samma människa idag som för två år sedan och faktum är att jag kan sakna att vara så ointelligent som jag var. För jag skulle verkligen vilja gå på det där igen, att bli emotionellt berörd och inte se igenom att programmet vänder sig till avtrubbade, halvfulla medelmänniskor som sitter bänkade i tevesoffan för att få en så kallad inblick i mer eller mindre avdankade artisters känsloliv. Utan att återigen kunna tro på det jag ser i avsaknad av granskande blick och skeptiska tankar. Verkligen vara övertygad att om det jag ser utspelas inför mina dimmiga ögon är sanningen. Att det artisterna vill förmedla är på riktigt – att det är så de tänker och känner – när de reser sig upp och omfamnar sin tolkare och håller honom eller henne hårt och länge. Icke desto mindre så är det säkert på det viset att de – sångfåglarna – just då, fångade av kamera och hela medievärldens uppmärksamhet är övertygade om att känslan de har är på riktigt och att de inte inser att allt är en fasad och en lögn förrän kameraljuset slocknat, om ens då.
Jag kan känna mig ibland som han den där förrädaren i Matrix, som önskade att han tagit det blå pillret istället för det röda och återvände till låtsaslivet och sålde ut sina kamrater.
Fastän bara för en kort stund, ett ögonblick, sedan blir jag återigen Keanu Reeves och älskar verkligheten med allt vad det innebär och ser igenom falskhet och förtal och förljugenhet och duckar för kulor och upplever koden och kan göra vad jag vill.

Nej, jag kan inte längre titta på ”Så mycket bättre.” Jag blir beklämd. Tyvärr så gäller samma sak även för många andra program i samma genre, de flesta faktiskt. Emellertid så skulle jag ta det röda pillret alla dagar i veckan för verkligheten – hur kall och hård den än kan verka, men även varm och innerlig förstås – slår allting och det finns ingenting som jag tycker är värre än känslor som är artificiellt skapade för att vi ska uppleva dem som verkliga sådana.

Nu går jag till Ludvig och mördar rymdmonster.

Slutet på tredje dagen

galaxy S III 405

Efter en lång dag på arbetet så känns en cykeltur tillsammans med Mozart i lurarna och en solnedgång över Täby som en lisa för själen. Det är gott att komma hem till sin familj, till sitt lilla hus, till frid och harmoni och de skrikande, tecknade figurerna på Disneyteve bekommer mig inte ens längre. Ja, inte just nu i alla fall. Men jag vet att till slut så kommer dessa oartikulerade vrål som de här filmerna till nittio procent består av att göra mig vansinnig. Det är då jag på ett lugnt och behärskat sätt ber barnen att stänga av de där förbannade programmen innan jag slänger ut tevehelvetet på gården.
Men än värre är de dubbade amerikanska serierna som den äldste sonen älskar att titta på. Jag är fullt och fast övertygad om att synapserna i hjärnan på den som tittar slutar att fungera, eller åtminstone går ner på lågvarv. Du kan se det på ansiktsuttrycket hos min i vanliga fall så intelligenta och vakna son på tolv år. Han ser ut som om han blivit partiellt lobotomerad. Dock till min stora glädje så får han nog till slut, suckar uppgivet och stänger av och går in i ”gamingrummet” och spelar Fifa på Playstation tre istället. Det finns hopp för min lille kronprins.
De är lyckliga i alla fall, bägge två och det är jag också, och min fru. Och det var trevligt att träffa min bror idag. Han bjöd på lunch, och på söndag ska lillebror och jag ut och fiska kräftor i en hemlig sjö djupt inne i de sörmländska skogarna där trollen och knytten och de osaliga gastarna bor och vattnen är svarta som ebenholts och skaldjuren stora som hundvalpar.
Jag är beredd, jag är beväpnad, jag är förväntansfull.