”Du borde vara gladare”, sade hon. ”Du är ofta så sur och butter och du skrattar nästan aldrig nu för tiden.” Hon satt i soffan mitt emot honom med benen uppdragna under sig och såg trumpen ut.
Han stirrade på teven och visste inte vad han skulle säga.
Hon hade rätt, det rådde inget tvivel om den saken och han var den förste att erkänna sina brister och fel, men det här var jobbigt för honom. Den femtioårige mannen ville verkligen inte vara en surgubbe och hans första reaktion var att försvara sig.

Emellertid så reste han sig istället utan att säga något och gick ut i köket för att hämta en bit choklad.

”Vill du ha?” frågade han med handen inne i skafferiet. ”Choklad.” svarade han på hennes fråga om vad det var hon eventuellt ville ha. Han bröt av en rad och stoppade den i munnen. Resten av kakan tog han med sig in i vardagsrummet och lade den på bordet. Han tuggade frenetiskt när han satte sig ner.

Glad, sa hon glad tänkte han och tittade ut genom fönstret ? Vad har jag att vara glad över egentligen? Varför skulle en gubbe på över femtio vara glad, det kan du verkligen fråga dig tänkte han vidare och tryckte in ännu mera choklad i munnen? Trött, halvfet, på gränsen till impotent och med ett förflutet som fast anställd fullblodsidiot på ett och samma företag sedan evigheter tillbaka. Glad? Nej du djävulen, det kan du glömma. Den trötte mannen lutade sig tillbaka och längtade efter en cigarett. Tog en snus istället när han svalt ner chokladen. Det är bra för mig tänkte han, att jag slutat röka. Jag kommer att leva längre, och det är ju viktigt, eftersom jag är så förbannat lycklig hela tiden. Han skrattade till.

”Vad skrattar du åt?”
Den medelålders mannen såg förvånat på sin fru.
”Men jag är ju glad”, sade han spelat indignerad. Var det inte det du ville att jag skulle vara. Hur ska du ha det egentligen?”
”Du verkar ju inte så där överlycklig direkt. Det där var inget lyckligt skratt i min värld.”

Den medelålders mannen suckade och himlade leende med ögonen åt sin fru

”Jag orkar inte vara lycklig”, sade han uppgivet sedan. ”Det finns för mycket idioter i världen. Jag säger som min kollega på jobbet hävdar, att nittio procent av alla innevånare i Sverige är idioter och merparten av dem är kunder på vårt företag.” Han flinade och sög på snusen. ”Och det sagt av en man som också hamnar under idiotepitetet.”
”Och du då, du är förstås inte idiot?”
”I dina ögon kanske, men det visar ju också vilken kategori du omedvetet tillskriver dig”, skrattade han.

Han fru skrattade med. För hon älskade honom och skulle alltid göra det och även om han var mer eller mindre galen så hade hon aldrig träffat någon som honom. Han rörde vid hennes själ och även om det hade funnits en tid då hon hade funnit hans åsikter som alltför radikala och onödigt ärliga. Så hade hon lärt sig att acceptera hans sätt och idag förstod hon honom. Och tyckte till och med att han hade rätt för det mesta.
Hon reste sig och gick ut i köket.

”Vill du ha te älskling?” Hon visste vad svaret skulle bli.
”Te?” Frågande.
”Ja just te ja, måste du alltid fråga om med det tonfallet?”
”Gör jag det? Sade han. Så drygt och irriterande det måste vara för dig.”
”Jaa”, sade hon och flinade.

Hon bryggde således te åt sig och sin man för hon visste att han ville ha så småningom. Hon kände sig lycklig när hon bar brickan med koppar och mjölk och socker och lite kakor in till vardagsrummet för hon visste att han älskade henne tillbaka. Hon hade aldrig i hela sitt liv känt sig så älskad och dyrkad och hon önskade bara att hon träffat honom mycket tidigare. Hon hade många saker på sin önskelista för övrigt. Mycket som hon ville ha ogjort, men också en hel del saker som hon önskat att hon hade gjort men som aldrig blev av men hon tänkte inte på det så ofta. Det låg undanstuvat i en koffert på vinden och hon tänkte låta det stanna där. Det var bäst för alla inblandade tyckte hon.

Han såg på sin fru när hon hällde upp teet och som alltid så blev han alldeles varm inombords. Så vacker, han tyckte att hon var den vackraste kvinnan på jorden och han var besatt av henne.
Jag är glad att jag har dig i alla fall tänkte han och lade tre skedar med socker i tekoppen. Även om jag aldrig riktigt kommer att få veta vem du verkligen är så är jag mer än tillfreds med att ha dig här hos mig.
Han tittade ingående på henne, tog sig innanför skinnet och in i hennes medvetande, inbillade han sig. Du döljer något tänkte han och studerade henne när hon drack sitt varma te. Även om du hävdar att du inte gör det så vet jag.

Fastän å andra sidan så behöver jag inte veta allting heller fortsatte han sitt funderande. Troligen så är det bäst för mig att inte känna till allt som hänt i ditt liv och även om jag har ett sjukligt behov av att berätta merparten av det som hänt mig i mitt, så kan jag inte begära samma sak av dig.
Tänkte han, och det var den officiella tankeversionen. I själva verket så åt det honom inombords som en cancersvulst att tro sig inte veta vem hon var innerst inne. Fastän han hade nästan förlikat sig med att hon aldrig skulle berätta hela sitt liv för honom. Han hade visserligen fått den redigerade versionen, men vad han ville ha var den oklippta råkopian som han trodde fanns någonstans. Även om han visste att det skulle förstöra mycket av vad de hade tillsammans om den nu mot förmodan skulle dyka upp, om den existerade, han hade de sista åren börjat tvivla på att den gjorde det. Så trodde han ändå fullt och fast på en idé som innebar att riva ner allting och börja bygga på nytt från en ny obesudlad grund.

Hans fru delade, visste han, inte den uppfattningen.

De tog en promenad tillsammans sedan och hösten kändes i luften. Löven i björkarna hade börja ändra färg och många hade redan lämnat tryggheten i grenverket och singlat mot marken för att låta sig fraktas vidare med vinden mot nya mål. Mannen och kvinnan höll varandra i händerna som de alltid gjorde och hon lade med jämna mellanrum sitt huvud på hans axel.

”Han är min man”, tänkte hon och såg för sin inre syn Helene Sjöholm på scenen på Skansen. Jag är så trygg i hans sällskap nu för tiden.
Fastän det hade inte alltid varit så mindes hon. Han var så osäker på sig själv för några år sedan och den där besattheten han hade av att veta allt om henne höll på att förstöra allting emellan dem. Hon hade verkligen försökt att göra honom till lags men det var som en sjukdom hos honom och hon var tvungen att sätta stopp för inkvisitionen. Hon förstod inte vad  det var han letade efter riktigt. Det var nästan som om han ville hitta något riktigt fult och hemskt så att han kunde vältra sig i självömkan och misär. Hon hade sagt det till honom.

”Du vill inte må bra, eller hur?” Hade hon sagt. Ja, hon hade sagt det med hjälp av många fler ord förstås och hon hade varit arg. Men kontentan var just att hon fick klart för sig att han helt enkelt inte ville må bra tillsammans med henne och just då så kändes det som om hon hade fått nog.

Hon hade spänt ögonen i honom och hon trodde att han förstod just i det ögonblicket. Hon såg det i hans själ på något sätt. Det glimmade till bakom de gröna irisarna som hon älskade och även om han lämnade henne och gick ut i natten, gick från lägenheten de bodde i då innan de köpte huset och sade att hon kunde dra dit pepparn växer och att det inte spelade någon roll om hon var kvar när han kom hem. Så visste hon att hon nått fram.

När han kom tillbaka flera timmar senare så satt de tillsammans i den fula svarta skinnsoffan. De sa ingenting. Det behövdes inte. Båda visste trodde hon och från den dagen så hade saker och ting gått åt rätt håll. Hon såg förvisso hans demoner ibland och hörde dem viska hemskheter i hans öron. Emellertid så såg hon också att han höll på att vinna kriget och han var en starkare man nu än han var då.
Hon stannade och ställde sig framför sin käre make och kysste honom på munnen.
Han såg frågande ut.

”Vi går hem nu älskling”, sade hon.
”Varför då? Det här är ju jätteskönt. Jag älskar den här klara rena luften.”
Hon lät sina händer glida in under hans jacka och in till hans skinn under T-shirten och smeka hans ryggslut.
”Jag vet något som du älskar mer.” Hon såg på honom med simmiga ögon och tryckte sig emot hans kropp.
Han log ner i hennes hår och viskade i hennes öra:
”Du gör mig galen, vet du det?”
”Jag vet det”, sade hon och började gå hemåt, före, med hans hand i sin och han följde henne som råttorna råttfångaren i Hameln.

”Älskling! Sade han.”
”Ja?”
”Jag är glad nu.”
Hon släppte hans hand och skuttade framåt som en yster kanin. Stannade och vände sig om och log emot honom med huvudet på sned.
”Det är bra det min älskling, för det är jag också.”

Den unge mannen stod med fötterna i jorden, bokstavligen. Stadigt förankrade i mylla och tarvligheter var hans fötter. Djupt nere i skiten bland förolämpningar och elakt förtal befann han sig och som en vindflöjel vände han kappan efter åsiktsvindarna i hopp om att kunna vända trenden. Han hade huvudet bland molnen dock.

Blott sexton år gammal så kändes det som om han hade levt klart. Som om han fått nog av det som livet hade att erbjuda och varje dag var en uppförsbacke som aldrig tog slut och när kvällen kom så satt han på sitt rum och stirrade in i väggen utan att se . Han levde emellertid i en fantasivärld där allt var som det skulle. En värld där han var populär och snygg och vältränad och alla flickors favorit. Han drömde sig någon annanstans. Seglade bort från den ogästvänliga verkligheten på sina vita ulliga moln. De isblå ögonen var fästade på horisonten och hans väderbitna skinn var brunbränt och han hade mössan på svaj där han stod i fören på skeppet och hans leende var lika bländvitt som Errol Flynns och han hade värjan i hand.

Fastän trots drömmar om hjältedåd och brusande hav och kvinnor med svällande behag, så grät han den ensammes gråt.

Bittra tårar föll på hans kinder och han snörvlade och snöt sig i tröjärmen och torkade av snoret på mattan på golvet. Ute i vardagsrummet satt hans föräldrar med några bekanta och tittade på teve. Det var något slag underhållningsprogram som gick eftersom det var lördag och både hans mor och hans far och gästerna var berusade på faderns apelsinkonjak som han hade köpt genom jobbet. Den levererades i enliters plastförpackningar och dracks med Coca Cola. Den unge mannen avskydde när hans dagars upphov var berusade. Speciellt hans mor blev som en annan människa. Plötsligt blev hon arton år gammal igen och uppförde sig som en kåt tonåring och flirtade med alla och envar även i hans fars åsyn och sonen höll sig undan. Stannade på sitt rum och vägrade gå ut trots att modern med jämna mellanrum kom och knackade på hans dörr.

Han hade lärt sig att avsky sprit. Men nyfikenheten var hur som haver stor på hur det skulle kännas om han drack. Så på grund av detta så gick han ut i köket och stängde dörren om sig. Öppnade kylskåpsdörren med öronen på helspänn och tog ut konjaksflaskan och i skydd av den öppna kylskåpsdörren fyllde han ett dricksglas till hälften med spriten och fyllde på med Coca Cola. Gick sedan in på sitt rum, satte på en skiva med Alice Cooper och hällde pö om pö i sig alkoholen. Detta förfarande upprepades ytterligare en gång och när han var påtagligt berusad så tog han på sig ytterkläderna, stack in sitt huvud genom dörren till vardagsrummet och sade kort.

”Jag sticker ut ett tag med moppen.” Han sluddrade en aning men ingen märkte något trodde han.

”Kör försiktigt bara”, ropade hans mamma och vinkade till honom. Hennes ögon lämnade inte teverutan där hon halvlåg i soffan med klänningen alldeles för högt uppdragen på låren och med ett fånigt flin på läpparna.

”Kom inte hem försent”, sade hans far myndigt och svepte i sig det sista av groggen.

Fast det skiter du i farsan tänkte han, och du med morsan, och ni kan dra åt helvete bägge två tänkte han med sin berusade hjärna och gick och slog igen ytterdörren efter sig.

Med fartvinden brusande i öronen och det långa lockiga håret fladdrande for han fram på vägarna på sin blå Push Dakota med Texasstyre. Den var trimmad till max med både ny, större, cylinder och ett jack i kolven, nya drev och ställbart munstycke och den gjorde sin modiga sjuttio kilometer i timmen på raksträcka och nästan åttio i nerförsbacke. Hjälmen hade inte uppfunnits ännu och det fanns inga trafikregler på den här tiden. Den unge mannen kände sig fri och han lade ner sin moppe i kurvorna och kände sig som om han tävlade i roadracing. Han kunde genom motorvrålet höra publikens entusiasm när han i sista kurvan dippade motorcykeln ännu mera och snuddade med knäna i marken och det slog gnistor om fotstöden när de skrapade emot asfalten. Racerhjälten gick ännu en gång i mål som segrare och stod högst upp på prispallen och sprutade champagne över de hänförda kvinnorna där nedanför som trånade efter hans kärlek.

Han tog en sväng förbi närbutiken efter prisceremonien och köpte sig några mellanöl av den inte så åldersgränsintresserade butiksinnehavaren. Hängde kassen med de sju ölen på sitt styre och fortsatte sin färd.

Han stannade sin moped vid det så kallade ballongtornet som var ett trätorn med en röd metallkula som hissades då det var militärövningar på det övningsområde som han tagit sig till. Han parkerade sitt fordon och klättrade upp och stod och såg ut över de vida gräsmattorna. Den unge mannen kände sig lycklig och upprymd av spriten, inte rädd och olycklig längre och när det kom ett par hand i hand nere på grusvägen som gick förbi tornet, så hojtade han och skrek och vinkade och skrattade hysteriskt. De unga tu vinkade osäkert tillbaka men han kunde höra hur de skrattade åt honom.

Han blev förbannad. Öppnade en öl och skålade med dem samtidigt som han skrikande hävdade att de var idioter. De skyndade förskräckt på sina steg och försvann bakom kröken. Pojken satte sig ner på golvet högst uppe i tornet och lutade ryggen mot plankorna som utgjorde en dryg meterhög vägg och var därigenom i skydd från omvärlden. Han drack upp sin öl och öppnade ytterligare en, tömde den också, och nu var han ordentligt full för första gången i sitt unga liv. Njutningen var fullständig. Aldrig hade han mått så här bra, varit så modig, så oövervinnerlig och vacker och han insåg att det här var hans melodi.

Han drack mera öl.

Nu började det snurra ordentligt i den unge mannens huvud och han hade problem med att ta sig ner från tornet. Höll sig krampaktigt i de impregnerade träledstängerna och lyckades efter en vådlig färd till slut att landa på marken.

Han mådde illa.

Ansiktet var kritvitt och det vände sig i magen på honom och till slut så var han tvungen att kräkas. När han var klar och torkat kallsvetten från pannan så mådde han bättre och han lade sig ner i gräset en stund och såg upp mot himlarna. Han kände doften ifrån den fortfarande varma mopeden, förbränt tvåtaktsbränsle, och han tyckte det luktade gott. Det värsta ruset hade lagt sig nu efter den ofrivilliga magtömningen så han satte sig upp och öppnade en öl till för att fylla på.

Han tänkte mellan klunkarna att det här ska jag aldrig sluta med. Jag får bara ta det lite lugnare i fortsättningen.

Med lite möda tog han sig till slut upp stående igen och satte sig på moppen, startade motorn och fortsatte som ett skepp i nöd vägen fram. Han hade först tänkt sig hemåt, men insåg trots att han mådde förträffligt att det säkert inte skulle ses med blida ögon om han kom hem berusad. Säker var det så att ingen av hans fulla föräldrar skulle märka något i alla fall men han tog det säkra för det osäkra och fortsatte sin roadtrip ett tag till.

Vid korvkiosken bara ett par kilometer hemifrån stannade han. Hon jobbade där, föremålet för hans ömma låga, så han tänkte köpa sig en korv med mos, som han brukade göra, bara för att få titta på henne lite grann . När det blev hans tur så såg han till sin stora förvåning henne i ögonen utan att slå ner blicken som en blyg viol, och istället för att bara göra sin beställning så konverserade han. Han var rolig också, och slagfärdig och faktiskt riktigt charmig och när han till slut tog mod till sig och frågade när hon slutade så stannade tiden. Hon såg på honom och det var som i en Disneyfilm med dansande ljusblå fjärilar och kulörta stjärnor när hon lade huvudet på sned och sade med ett leende i mungipan:

”Jag slutar klockan elva.”

Glad som en lärka tittade han på klockan, såg att hon var strax efter tio, sa att han skulle komma tillbaka och fräste iväg på moppen i ett moln av damm ety parkeringen framför kiosken bestod av grus. Han hade tre  öl kvar i kassen på styret och drog iväg till närmsta park där han satte sig ner för att styrka sitt mod, behålla sin verbala förmåga och sitt sinne för humor genom att i snabb takt dra i sig alla tre burkarna. När han sedan väl satt upp på sin blå Puch och tog ut kursen mot korvkiosken så slog det till i skallen på honom och han körde helt enkelt i diket. Den nu asfulle unge mannen for över texasstyret, slog skallen i en sten och dog på fläcken.

När ambulansen kom och personalen bara kunde konstatera faktum så satt han på en sten och tittade snopet på och tyckte att det var lite synd nu när han äntligen fått ett läge på den flicka som han älskade. När polisen en timme senare levererade det smärtsamma beskedet till hans mamma och pappa så stod han bredvid och observerade och betygsatte sorgen och kunde konstatera att de faktiskt blev ledsna. fulla var de visserligen, men de grät bägge två och hans mor som alltid hade haft ett sinne för det dramatiska, föll till golvet och kröp ihop som en boll.

Vid begravningen sedan så fortsatte teaterföreställningen när modern kastade sig över kistan, rev ner alla blomteruppsättningarna, och vrålade:

”Farväl min älskade son!”

Ja, eller hur, var allt sonen som satt i predikstolen bredvid prästen kunde tänka. Begravningskaffet var en tråkig historia tyckte den avlidne och satt mest och gäspade bredvid sin far som tryckte i sig det ena vinglaset efter det andra för att döva sorgen men det var nog mer för att få en anledning att supa igen, ansåg hans telning. Hans mor som verkade ha kommit över sorgen snabbt satt nu glatt och konverserade hans mosters man som på grund av situationen såg lätt förvirrad ut. Mostern som satt mitt emot såg sur ut.

”Nej du, vi skiter i det här nu va?” Sade han till sin ledsagarängel. ”Jag orkar inte med det här pekoralet längre, kan vi åka nu?”

Ängeln skrattade och ryckte på axlarna, lade armen om honom och de började gå mot utgången. Det sista han såg av jordelivet var hur hans far reste sig upp och skrikande bad hans mor att för helvete visa lite respekt över deras sons död.

”Bättre sent än aldrig” tänkte den förolyckade sonen och klev in genom en skimrande portal som förhoppningsvis skulle leda honom till ett bättre liv.

Han gav sig av och gav sig själv ett ultimatum
det finns en tid
så sade han
som lämpar sig för mig
följ med mig mitt hjärtas slag
gör mig sällskap du min själ
låt oss färdas både natt och dag
både lågt och högt och mitt emellan

När vinden ven och himlen stod i val och kval
och gräset låg och träden stod
och löven höll sig stadigt fast i grenarna
då gick den krumma ryggen rakt
och tiden stod i stram givakt vid ödevägens kant
med blicken fast och övergiven
och såg hur åren kom och gick

Och tiden var ett vagt begrepp för krumma ryggars kval
vem som gav och vem som tog
och vad var det för en tid han sökte
som saknades och fanns
finns det något slut på tideräkning och
när började den ens
är tiden slut när natten kommer
han trodde inte det

I nattens säck som var så surrad med dubbla knutars rep
där satt vår man med sorgsen själ
och med ett hjärta utan slag
inget ljus och inget ljud
han ville inte ha dem ens
han frodades i mörkret
växte inåt för var dag
och grodde som en rot i jorden

Och klockans slag i mörka tornet på torget där han bott
de kändes som hans andetag
de var som stegen som han gick
med sin böjda trötta rygg
han hittade sin tid till slut
och den tar aldrig slut det såg han
tiden är en anledning och inget mått
på liv
på död
på någonting