Han stod vid ett vägkors. Hade stått där för länge, utan att veta vilken väg han skulle ta. Det hade skymt vid horisonten och en sol hade gått upp. För vilken gång i ordningen hade han ingen aning om. Skorna han bar var slitna och snedgångna, kostymen var omodern och skjortan hade sett sina bästa dagar. Han luktade eau de Cologne. Håret var långt och en aning ovårdat och med gråa stänk. Han var i många avseenden en lätt sorglig figur om du bara såg till utseendet men hans själ var av guld och han gjorde ingen människa förnär och hans sinne var halt och glatt men hans steg var tunga. Han var en blandning av glädje och sorg och han hade lyssnat till änglarnas sång och hört morrande från demoner och han hade utstått spott och spe och han hade hyllats som en kung och blivit avsatt och kastad i exil och nu stod han som sagt vid ett vägskäl. Och han hade stått där för länge.

Och den osynliga vinden ven över fälten och det var som vågor på ett hav och det satt en ormvråk på en gärdsgård och längre österut fanns havet och allt var stort och outgrundligt och att inte ta livet på allvar var en synd tänkte han där han stod. Han hade varit både här och där. I Indien och Nepal och i Grekland och på dess öar hade han gjort sina avtryck men ingen visste vem han var och han hade inget intresse av att göra sig bemärkt men blev märkt av detta. Som en skugga var han, som en chimär, och han hade gått den långa, krångliga vägen. För det fanns ingen annan väg att gå för honom. Ingen rak linje existerade i hans värld och i Spanien hade han suttit på tjurfäktning och han hade lärt sig att förstå och han tyckte inte synd om tjurarna utan såg det som ett skådespel. En kamp mellan man och best och han tyckte det var vackert och han hade slagit halvt ihjäl en man på en strand i Italien och det var han eller honom då. Och på tåget från Ventimiglia till Tyskland hade han sovit hela vägen och vaknat i München av att tågsoldaten ruskade honom. Och han hade tänkt att nu var det färdigt och han såg sig själv sitta i ett italienskt fängelse för resten av sitt liv.

Han hade blivit drogad i Nice och nästan dött på en strand och han drack vin istället för vatten på tåget från Biarritz till Paris och blev sjuk och låg och skakade på ett billigt hotellrum i två dagar och han köpte en gitarr och satt på Montmartre och spelade Bob Dylanlåtar, de han kunde, och han höll sig vid liv. Och han skrev dikter och noveller på kvällarna när han satt på caféer och han ville vara som han var för han var speciell ansåg han. Av en särskild sort, något slags geni, och han passade inte in någonstans riktigt och han läste Marcel Proust för att han ville göra det även om det gick trögt att kryssa fram mellan alla bisatser och parenteser, men han framhärdade och lyckades.

Nu stod han vid ett vägskäl som sagt, och det var som en blues i South Carolina och det satt kråkor vid vägkanten och de var tysta och avvaktande och vinden friskade i och temperaturen sjönk ett par grader och det var skönt för dagen hade varit varm och påfrestande. Det luktade tång från havet och han kunde höra måsarna skrika och en gång i tiden så hade han fiskat krabbor nere i en liten hamn med sin pappa och bror men han ville helst inte tänka på den tiden just nu. Så då gjorde han inte det. Och skeppen hade lagt ut och försvunnit vid horisonten och vågorna som slog mot stranden lovade bot och bättring och han tänkte på allt han hade gjort och på det som han inte kommit fram till och hans drömmar fanns där hela tiden och han tänkte på att snart, snart skulle de slå in. Så han stod där vid vägskälet och han velade fram och tillbaka och kråkorna glodde på honom och han suckade och så gick han, till vänster, mot havet och han kände att det spelade ingen roll vilket håll han styrde kosan. Han tog av sig kavajen och slängde upp den över axeln och kände sig tillfreds med att han till slut valt väg. Men när han väl gick där han gick så insåg han att det inte hade spelat någon roll vilket håll han gått åt. Alla vägar var långa och krångliga för honom. Det var så det var och det fanns alltid något annat. Något som inte var det som han hade och som lockade och pockade på uppmärksamhet och han var som en mänsklig vindflöjel som följde dit vindarna blåste och han kunde finna sig vilsen i en miljö som för honom tidigare varit välkänd.

Hans steg var långsamma och eftertänksamma och han gick på stranden nere vid havet och strandskatorna for som svartvita polisbilar med sina röda näbbar hit och dit och vinden ven i hans öron och dagen började lida mot sitt slut och han hade ingenstans att ta vägen. Han tog sin tillflykt till under en båt, för regnet kom, och han låg där på rygg och hörde regndropparna slå mot skrovet på båten och det började bli mörkt och han blev sömning av det rytmiska ljudet och han somnade och drömde om ett rum, ett väldigt stort rum, och han stod ensam mitt på golvet och det var som en lagerlokal insåg han. Det var kallt och kalt och han kunde höra hur en järnstång slamrade mot stengolvet långt borta och han gick åt det hållet, men kom aldrig fram till ljudets upphovsmakare. När han vaknade frös han. Det regnade bara lätt nu, knappt märkbart, men vinden var stark och letade sig in under båten och han kunde höra hur vågorna slog mot stranden och det var ett mörker därute och han kröp ut från under båten och han såg fyrens ljus svepa över vattenytan långt därute på udden som var början på viken där han befann sig. Och han hörde mistluren från en båt i mörkret och stjärnornas ljus letade sig då och då ner genom molnen som stickande spjut och det var vackert tänkte han. Han tog av sig sina skor, kavlade upp byxorna, och gick ut bland vågorna i natten och vattnet var varmt och han tänkte på sina maskeringar, de som han alltid bar för att dölja vad han egentligen tänkte och han önskade att han varit ärligare i sitt liv. Att han skulle vågat säga vad han hade haft på tungan istället för att gömma sig bakom floskler och lismande leenden. Ensamheten var ett medvetet val för honom för att han kände sig obekväm bland människor. När han stod där i vattnet och lät vågorna smeka hans fötter så kändes det som att det var ett bra beslut, att leva ensam. Dansa mol allena under stjärnorna, som i sången, och han lyssnade på ejdrarna därute i vattnet som fanns där utan att synas, och han kände sig trygg plötsligt. Vilket var ovanligt. Han drog en djup suck och gick tillbaka upp på stranden och tog på sig sina skor och återupptog den vandring som han påbörjat och som inte skulle sluta än på några år.

Han satt i en gisten eka som läckte som ett såll. Var trettionde minut så var han tvungen att ösa den och han var så blåst som du kunde bli. Ekan köpte han på annons osedd och han hade bara fått en angivelse var den låg förtöjd och när han kom dit så låg den under vatten. Mannen som han köpte den av hade han mött på stan, betalat trehundra kronor och försäljaren hade sett ärlig ut och trevlig var han också. Men den unge mannen, som hette Jerker, blev lurad och han svor så det osade där han satt och försökte hålla båten flytande. Till slut så gav han upp och rodde iland och drog upp flytetyget på land, vände den och tittade under. Den var lagad med plåt och någon slags gulaktig massa och han insåg där han stod vid strandkanten i sommarsolen att den aldrig skulle komma att flyta som det var tänkt och han kände sig ledsen. Tårar brände i hans ögon och han packade ihop sin fiskegrejer och tog moppen hem och berättade för sin pappa vad som hänt. Pappan ryckte på axlarna och mumlade något om att han hade i alla fall lärt sig något, att du aldrig ska köpa något osett. Jerker stirrade på honom och visste inte vad han skulle säga. Han hade hoppats på några tröstande ord och kanske hjälp med att hitta svindlaren men hans pappa verkade inte bry sig ett spår om hans problem och att han var ledsen. Han gick bara ut i trädgården och fortsatte med sitt ogräsrensande.

”Skitfarsa”, tänkte Jerker och gick upp på sitt rum. Han skulle minsann själv hitta den där grisen som sålt båten till honom. Det kunde väl inte vara så svårt. Staden var liten och alla kände väl inte alla, men inte långt ifrån och om han bara strosade omkring där nere på gågatan i city så skulle han förr eller senare stöta på honom, det var han säker på, och då jävlar skulle han ha sina pengar tillbaka. Han gick ner igen och satte sig på uteplatsen under plast taket och tittade på sin far som låg på knä i rabatten. Okänsliga gubbe tänkte han. Pappan hade alltid haft svårt för att visa känslor tyckte Jerker. Hade stora problem med att tala om problem som uppstod. Huvudet i sanden och skygglappar på var hans melodi. Men det var synd om honom också. Han var en förskrämd liten man. Konflikträdd som få och hade aldrig vågat stå upp mot sin chef som utnyttjade honom till max och det var väl därför som han var som han var hemma trodde Jerker. Han älskade sin pappa, det var inte det, men han skulle önskat att han hade varit någon som han kunde se upp till istället för tvärtom. Jerkers äldre bror hade flytt fältet, lämnat landet och bodde någonstans i Tyskland. Oklart var, han flyttade hela tiden och vad han pysslade med hade Jerker ingen aning om och och inte hans pappa heller. Men att det inte höll sig inom lagens råmärken hade åtminstone lillebror klart för sig, och säkert pappan också. Men förnekelsens makt var stor och varje gång som han försökte prata med sin far om sin bror, eller om sin mor som dött av en hjärtattack hastigt och olustigt så bytte han samtalsämne. Jerker reste sig upp och gick ut i trädgården.

”Jag åker ner på stan ett tag”, sade han. Pappan svarade inte först men mumlade efter ett tag. ”Vad ska du göra där då?” Han tittade inte ens på honom. ”Jag ska slå ihjäl en gubbjävel”, sade Jerker och började gå därifrån. ”Var hemma till middagen bara, vi äter klockan sex.” Sade pappan med blicken ner i grönsakslandet. Kul att du lyssnar på mig tänkte Jerker men sade, ”ok, vad blir det?” Inget svar. ”Vad blir det till middag?” Frågade han igen med högre röst. Pappan vände sig om och stirrade på honom. ”Vad sade du?” Och det var då det gick upp för Jerker att hans pappa kanske hörde dåligt. Eller också så brydde han sig inte. ”Vad ska vi äta” Frågade han igen välartikulerat och gjorde äta-gesten med pekfingret in i munnen. ”Jaha”, log pappan. ”Jag tänkte pölsa med färska rödbetor”, sade han och slog ut med handen över landet. Jerker nickade, han gillade pölsa, hade alltid gjort det och när det serverades den rätten i skolan så åt han alltid för mycket. Hans kompisar ansåg honom som lite konstig för att han älskade den norrländska specialiteten så mycket. De tyckte att han var underlig av andra anledningar också men det struntade Jerker i.

”Jag tar moppen”, sade Jerker så tydligt som möjligt. Hans pappa nickade. ”Kör försiktigt.”

Jerker kände sig fri på sin trimmade Push Dakota med Texasstyre. Den gjorde lätt åttio kilometer i timmen på raksträckor. Han hade bytt cylinder och jackat kolven och bytt drev så den gick som ett spjut. Näst snabbaste moppen i grannskapet var den lätt. Det var väl bara Peckas jävla Zündapp som kunde matcha honom egentligen. Hans långa hår flaxade i vinden när han låg framåtlutad över tanken. V-jeansen fladdrade i fartvinden och jeansjackan likaså och de vita basketdojorna var inte vita längre. Han kände sig som Peter Fonda i Easy Rider och han lade ner moppen farligt lågt i kurvorna så det skrek i däcken och fotstöden nästan tog i marken. Han älskade sin moped som han fått av sin pappa när han fyllde femton. Den var visserligen begagnad men en bekant till hans far som kunde mycket om motorer hade gått igenom den och den var nytvättad och kromen var putsad så den såg nästan ny ut där den stod och blänkte i vårsolen på uppfarten till parkeringen. Det var ingenting han hade väntat sig och hans lycka hade varit obegränsad och han önskade att hans mamma hade kunnat se honom när han tog premiärturen.

När han kom fram till stan så parkerade Jerker på stora torget. Låste noggrant med en tjock kedja. Stängde av bensinkranen och gick ner på gågatan och började strosa med vaksam blick och rynkade ögonbryn. Han kände sig som en detektiv. När han kom fram till det lilla torget som låg mittemot Tempo och vid sidan av Lek och Hobby så satte han sig ner på fiket som låg där och beställde en Coca Cola. Han drack den med tre sugrör i olika färger och det var fortfarande varmt fast det var augusti. Det var just här som han mött gubben som sålde ekan till honom och han kände sig lite nervös. Vad fan skulle han säga om han såg honom? I en timme satt han där och spanade och ju mer han stirrade desto osäkrare blev han på hur han hade sett ut men han mindes att han haft relativt långt hår och att det var grått och att näsan varit ganska stor. Precis när han bestämt sig för att dra sig ner mot EPA och köpa en mjukglass så såg han honom. Han stod och tittade i skyltfönstren till bok och pappersbutiken. Jerkers hjärta började dunka hårt och andningen blev ansträngd men han reste sig och gick med bestämda steg fram till mannen och knackade honom på axeln.

”Hej!” Sade Jerker när mannen vände sig om. Den förmodade båtförsäljaren såg frågande på honom. ”Ja, vad är det om?” Sade han fientligt. Jerker drog ett djupt andetag och sade så artigt han förmådde. ”Ja hej som sagt, jag heter Jerker och du sålde en båt till mig, en eka, kommer du ihåg det?” Mannen stirrade på honom. ”Båt?” Han skrattade till. ”Nä du grabben jag har inte sålt någon jävla båt. Nu har du allt tagit fel på person.” Han gjorde sig redo att gå. Men Jerker gav sig inte så lätt. Han kände även igen rösten. ”Jo du, försök inte. Du sålde en jävla eka till mig som läckte som ett durkslag och nu vill jag ha mina pengar tillbaka.” Han lät inte lika artig längre. Mannen stannade och vände sig om. ”Hörru du din lilla spoling! Nu ska du ta och lugna ner dig lite grann.” Han satte händerna i sidorna. ”Jag säljer inte båtar, och ingenting annat heller för den sakens skull och om du har köpt en eka som inte flyter så inte var det av mig i alla fall. Är det klart?” Jerker stod på sig. Han var tvärsäker på att han hade rätt. ”Tre hundra spänn snodde du mig på och jag ska ha dem tillbaka fattar du?” Sade han lågt och han kunde se så förbannad ut. Ingen av hans vänner vågade sig på honom när han såg ut på det sättet.

”Jag kommer att se till att du ångrar dig om du inte betalar tillbaka pengarna”, väste han. Jerker tog hotfullt ett steg närmare. Båtsvindlaren ryggade tillbaka och såg plötsligt rädd ut. ”Okej, okej, nu tar vi det lite lugnt här va”, sade han. ”Inget våld tack. Våld är väldigt onödigt tycker jag.” Han tog ner händerna ifrån sidorna och såg inte så stursk ut längre. ”Pengarna!” Morrade Jerker. ”Fram med pengarna!” Mannen fumlade med något i sin innerficka på kavajen han bar och tog fram en plånbok, drog fram tre hundralappar och räckte dem till Jerker. ”Jag visste faktiskt inte att den var i så dåligt skick”, sade han. Jerker norpade till sig pengarna och sade, ”men varför ljög du då om att du ens sålt någon eka till mig?” Mannen log urskuldande. ”Jag vet faktiskt inte, försvarsinstinkt antar jag.” Han stoppade tillbaka plånboken i innerfickan. ”Du är inte intresserad av att köpa en kanot då för hundrafemtio kronor?” Jerker glodde på honom och kunde inte annat än skratta och ruska på huvudet. ”Du skulle inte göra bort dig på Kiviks marknad, vet du det?” Sade han och började gå därifrån. ”Jävla nasare, helt otroligt.” mumlade han för sig själv. ”Jag har faktiskt jobbat på Kiviks!” Ropade båtförsäljaren efter honom. Jerker lyfte uppgivet händerna över huvudet och gick tillbaka till stora torget och tog moppen hem igen. Väldigt nöjd med sig själv.

Han stod där i publikhavet med ena handen uppsträckt och med fingrarna i ett v-tecken. Trenchcoat och slitna jeans och vita gympadojor och på scenen stod en blues-man ifrån Örebro. Det var sommar och det var höst och det var vår och vinter på samma gång och så hade det alltid varit och han var full och hög och han var där ensam för att han ville ha det så. Och alltid lurar det någon tänkte han bakom sina solglasögon, alltid lurar det någon. Och när han gick hem genom parken så satte han sig på en bänk och stirrade på en ekorre som satt på grusgången. Efter en stund så skuttade den iväg och han kände sig oförklarligt ledsen. Han tyckte egentligen inte om ekorrar. Föredrog katter, eller ännu hellre hundar, eller akvariefiskar. Men så var det ju det där med algerna på glasrutan. Det var verkligen ett elände och anledningen till att han slängt sitt akvarium. Fiskarna spolade han ner i toaletten. Hund hade han en gång men den dog. Ekorren kom tillbaka.

Hemma på sin långa gata, den som ledde upp på ett berg där det stod en kyrka, fanns en bar. Där slog han sig ner och beställde en öl och en varm macka och där han satt så kunde han se fönstren på sin lägenhet. Den låg på tredje våningen, hade kakelugn som inte fungerade och det var tre meter till taket och en gång hade han bytt takarmatur och höll på att slå ihjäl sig för han stod på en ranglig stege och föll nästan. Det började skymma, ljudnivån i baren steg och han hade svårt för höga ljud så han gick ut på gatan och började gå upp mot kyrkan. Hem ville han inte gå, inte ännu. Det började lägga sig en aning nu, surret i hans hjärna. Och världen började anta normala former och konturer igen, som det var meningen att det skulle se ut, en odramatisk värld, utan sensationer, tråkigare men mer hanterlig.

Kyrkan, som Darth Vader, upp emot himlen som en svart skugga och han satte sig på en av bänkarna utanför kyrkporten och rullade en cigarett. ”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte, förklara.” Hade han sjungit den där Örebroaren som han alltid hade älskat. Det kan inte jag heller hade han tänkt och jag orkar inte ens försöka och vad fanns det att förklara egentligen. Livet? Tillvaron? Varför du finns till? Meningslöst grubbel var det, och att leta efter någon högre mening till att du vandrade på jorden var bara fåfängt. Bättre att acceptera att du hade dina år, dog, och uppgick i den eviga myllan som näring till andra hopplöst förlorade varelser på den här planeten, både människor, växter och djur. Han såg upp mot det imponerande byggnadsverket och tänkte på all möda som lagts ner för att bygga ett monument över något som ingen visste om det existerade. Han skrattade högt och fimpade och började gå hem. Det satt en näktergal bland träden i den stora parken nedanför kyrkan och den sjöng så den hickade. Han stod länge och lyssnade och sången svävade ut över den närliggande bebyggelsen och han såg ett par som också stannat för att lyssna. De höll varandra i handen och hon tryckte sin kropp emot hans och hade lagt sitt huvud mot hans axel. Lady och Lufsen och tassavtryck i cement och en hysterisk kör i bakgrunden och en måne som en ost över glittrande vatten. När han såg det så kände han ett sting av avundsjuka och han mindes det han helst av allt ville glömma.

”Helvete också”! Mumlade han för sig själv. ”Fan, fan, och helvetes skit”! Muttrade han och stampade i marken och gick hastigt därifrån. Han önskade sig en delete-knapp. Att det skulle poppa upp en dialogruta i hans huvud som frågade, vill du verkligen radera allt på din sargade hårddisk? Och när han svarat ja genom att hysteriskt banka på enter-knappen så skulle dialogrutan fråga, är du säker på att du vill radera allt från ditt tidigare liv? Och då skulle han tveka förstås men efter en stund klicka på ja-knappen och sedan skulle allt vara över. In i glömskans förlovade land och gå som en lycklig zombie genom livet. Det kändes bra att tänka i de banorna och hans upprörda sinne lade sig till ro. När han kom hem duschade han och satte sig sedan ner i soffan och glodde på en film som han inte fattade mycket av. Tänkte hela tiden på annat och stängde till slut av och gick och lade sig. Låg och snurrade en timme, en och en halv, kanske två till och med innan han till slut somnade.

I nattens sommarmilda ljus tjöt polisbilar och ambulanser och Berra ramlade på krogen och slog upp ett ordentligt jack i pannan och blödde ner skjorta och byxor och tog sig till akuten och fick sitta där i tre timmar innan han till slut fick sina stygn. Helena fick nog av sin pojkvän och lämnade hans lägenhet mitt i natten när han sov. Hon tänkte aldrig komma tillbaka och hon gick där på nylagd asfalt i sin blommiga sommarklänning och kände sig för första gången på länge fri. Johan vinglade storgatan fram och visste inte var han var eller hur han hamnat där han befann sig. Han satte sig ner i en trappuppgång och somnade. En herrelös hund lade sig vid hans fötter och vilade sitt huvud mot hans fötter och liksom Johan somnade den. Nere vid hamnen bland containrar och kranar började dagen så smått vakna och trötta män i blåkläder drack sitt kaffe med benen dinglande från kajkanten. En åt en ostmacka och en annan rökte John Silver utan filter och en tredje lade in en snus, reste sig och gick en bit bort och pissade sedan i vattnet. De andra skrattade åt skvalandet. Två lapplisor på den långa raka vägen var tvungna att kalla på polis sedan en ung man blivit hysteriskt arg för att de skrev ut böter, och det var inte ens hans bil.

Han i lägenheten som hade så högt i tak vaknade och satte sig upp i sängen och hans hjärta var som en studsande sten på en vattenyta. Hans händer kändes som två dunkande blodklumpar och han hade svårt att andas. Ögonen var vitt uppspärrade som i skräck och han stönade uppgivet. Han visste inte vad som väckt honom men han hade drömt om den där hunden igen och nu kom han ihåg. I stället föra att springa lyckligt i strandkanten med slängande och hängande tunga så hade den drunknat och han hade stått vid strandkanten och hjälplöst se den föras ut till havs av understhummern. Varför han inte kastade sig i och simmade ut och räddade den stackars kraken berodde på att det var så i drömmar bara. Det var ingenting att göra åt och inget som gick att förklara. Han lugnade sig en aning och gick upp och drack vatten. Frestades när han såg den halvt urdruckna whiskyflaskan som stod på diskbänken men hejdade impulsen och återvände till sängen. Han låg där och stirrade upp i taket och tusen tankar for genom hans skalle och han vred sig som en mask på en krok när obehagligheterna som vanligt tvingade sig på honom. Han knäppte sina händer på magen och försökte meditera och till slut så lade sig stormen och han kunde somna om och sov i en halvtimme till.

När han vaknade av sopbilarna och sopgubbarna som slamrade och skrattade nere på gatan så var det fortfarande tidigt men han gick upp och bryggde kaffe och åt frukost och läste tidningen och det pågick alltjämt krig i världen och människor dog hela tiden. Han suckade. Slängde ett öga på spriten och han visste att det var den enkla vägen bort från elände och misär men han avstod. Alkohol var bara en temporär lindring och det kom alltid surt efter och han läste istället vidare i Dagens Nyheter och såg att Nazisterna började få fotfäste i den svenska regeringen och det var svårt att förklara hur det kunde komma sig och han tänkte på vilka idioter det var som röstade på det här partiet och han tänkte på sången igen. ”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte, förklara.”

Jag kan inte förklara någonting längre tänkte han. Jag kan inte förklara varför jag mår som jag gör. Jag kan inte förklara varför jag fortsätter att leva det liv som jag gör. Jag kan inte förklara varför det trots allt fortfarande då och då känns underbart att leva och jag kan verkligen inte förklara varför jag dag ut och dag in trasslar in mig i självskapat virrvarr när jag inte behöver. Han tänkte på kvinnan som han känt en gång för länge sedan som sade att han övertänkte allting, och på hur rätt hon hade haft. Men han kunde inte låta bli och han var som ett barn som stoppade in en strumpsticka i väggkontakten för att kolla vad som skulle hända och han gjorde det om och om igen och det var väl det som var definitionen för idioter flinade han.

Och solen hade nu letat sig upp ovanför hustaken och det började bli varmt i den stora staden och fönstren var smutsiga såg man i solskenet och det satt fiskmåsar på taknocken på huset mitt emot och de ”klyade” som fiskmåsar gör och han älskade det lätet och det kunde han i alla fall förklara. För när han var ung så tillbringade han stor del av sin tid i sin träeka som han köpt för egna pengar och han fiskade och då och där var det lugnt och stilla både i världen och i hans huvud och hans enda sällskap var fiskmåsarna och han saknade den tiden. Varför han fortfarande bodde kvar i den här stora staden kunde han dock inte förklara.

Han klädde på sig och gick ner på den långa gatan för att gå en lång promenad. Det var varmt och det luktade unket av gammalt öl och vin och sopor och avgaser. Han hade sandaler och shorts och ett vitt linne på sig och sommaren vräkte sig över honom och han gick och gick tills klockan blev tio och då gick han på systemet och köpte öl.

Och det var något som han alla dagar i veckan kunde förklara.