I palestinasjal och sliten militärjacka, sladdriga byxor av ett filtlikt material och grova skor stod han och höll sig i en vägskylt. Han hade ett mål sade han alltid. Till skillnad från andra människor i den här staden som i jämförelse med honom, ansåg han, var som vindflöjlar i en växlande vind.
Det knirkade svagt ifrån årorna på ekan när den spenslige mannen sakta, roende närmade sig stranden. Solen hade gått ner sedan länge och det var svårt att se hur långt det var kvar. Han kisade och bedömde att det kunde röra sig om ungefär tjugo meter och reste sig därför upp för att se bättre och höll på att falla i vattnet när båten gick i botten. Det skramlade när han klev på öskaret av plåt i sina försök att hålla balansen och i natten blev ljudet öronbedövande tyckte han. Mannen svor tyst och satte sig ner igen för att lyssna om någon hört honom. I tio minuter satt han blickstilla och allt som hördes var kluckandet ifrån vågor mot båtkanten. Han drog en suck av lättnad och klev ur båten, hans stövlar räckte nätt och jämt till, tio centimeter till godo, och han började sakta att dra båten mot land. Väl uppe på stranden så förtöjde han ekan i ett till vattnet närstående träd och började tyst ta sig upp emot det mörka huset. Den gamla trävillan låg på en höjd knappt tvåhundra meter ifrån strandkanten med branta klippväggar som vette mot viken . Mannen kom in till vänster om den stora båtbryggan från vilken en trätrappa slingrade sig upp mot husentrén. Ett område där den låga alskogen växte tät nere vid vattnet och han var näst intill osynlig från huset om nu någon skulle få för sig att titta efter inkräktare. Det var snårigt och svårframkomligt och när han kom fram till klipporna slog hans hjärta hårt och svetten rann ifrån hans kamouflagefärgade keps ner i hans ögon och det sved som eld. Mannen klättrade dock oförtrutet vidare. Hela tiden med ett öga mot fönstren för att hålla koll på om någon i huset vaknat och tänt en lampa. Han kollade klockan och såg att den var halvtre på natten och satte sig sedan ner på en klippavsats och hämtade andan. Nere vid båtbryggan kunde han se konturerna av inte en, utan tre stora båtar varav en var en segelbåt.
”Förbannade kapitalistsvin”, väste han.
Mannen rotade i fickan och fick till slut tag i sin snusdosa. Öppnade den och lade in en rejäl prilla med lössnus. Portionssnus var för käringar tyckte han. Dessutom så smakade det bara parfym. När snusen var på plats så plockade han fram sin svarta rånarluva. Han tog av sig kepsen och drog den stickade huvan över huvudet och fortsatte sitt klättrande. Kepsen stoppade han ner i en benficka på sina militärbyxor modell femtioåtta.
Det blåste snålt på Storgatan. Vinden slet i mannens palestinasjal och det fladdrade i byxbenen. Vägskylten han höll i visade åt ena hållet Köpmannagatan och åt det andra Västmannagatan och mitt emellan gick nämnda Storgatan. Det var månaden september och hösten hade kommit. Det var kallt och hans näsa rann och han var förkyld och hade, trodde han, feber. Han stod där han stod dock, och väntade. Hans hjärtas dam var försenad.
”Jag fryser och jag är sjuk”, sade han när hon äntligen kom gömd i en beige duffel, tights med benvärmare på långa slanka ben som fortsatte ner i ett par korta, fodrade, svarta curlingkängor. På huvudet hade hon en glest stickad mössa i regnbågens alla färger och på händerna lovikavantar.
”Jag fryser också”, log hon och ställde sig på tå och pussade honom på munnen. ”Förlåt att jag är sen.” Hon tog sin fästman under armen och drog honom med sig. De undgick med en halvmeter till godo att bli överkörda av en buss men kom till slut lyckligt och väl över Storgatan och in på Konditori Centrum. De beställde kaffe och ett varsitt wienerbröd vid disken och gick sedan och satte sig vid ett bord nära ett element. Det var ett klassiskt konditori som fortfarande praktiserade bordsservering.
”Du är söt”, sade han när hon tog av sig mössan och henne långa röda, lockiga hår föll som en färgkaskad ner över hennes axlar. ”Nej förresten, du är vacker.” Och det var hon.
”Du är snäll du”, sade hon och de höll varandras händer över bordsskivan. De hade fortfarande på sig sina ytterkläder. ”Du känns varm, har du feber?”
”Jag tror det”, sade han. ”Men det gör inget. Du är här nu.” Han skrattade till. ”Det är väl det som ger mig feber.”
Hon log och släppte hans händer och krängde av sig sin duffel och hängde upp den på stolsryggen. Hon drog sina händer genom sitt hår och skakade på huvudet så att det skulle falla snyggt. Hennes fästman såg på henne fascinerat. Hon var den vackraste kvinna han någonsin sett och att hon svarat ja när han bad om hennes hand såg han som en ynnest. Det var en gåva från högre makter ansåg han. Han började bli varm nu och tog även han av sig sin rock och hängde den på samma sätt som sin fästmö. Kaffet och wienerbröden kom efter en stund. Serverades av en söt flicka i blå axelbandsklänning med en vit blus med krås på under. Hon log och lade huvudet på sned och hoppades att det skulle smaka sa hon och gick med vippande höfter därifrån. Evert, som fästmannen hette, kunde inte låta bli att titta efter henne.
”Hallå!” Utbrast Elenor, som var fästmöns namn. ”Håll ögonen i styr nu om jag får be.” Hon skrattade. ”Det är bara mig du får titta på.”
Evert log skuldmedvetet. Drack av sitt kaffe och tog en stor tugga av sitt wienerbröd.
”Vad sa pappan som jag aldrig träffat då?” Frågade han. Och det var sant. Han hade aldrig träffat sin fästmös föräldrar. Han ställde frågan med halva bakverket kvar i munnen. Elenor rynkade på näsan åt, som hon tyckte, hans dåliga bordsskick och gjorde tuggrörelser med sin egen mun för att visa vad hon tänkte. Evert tuggade klart och såg sedan frågande på henne.
Elenor ryckte på axlarna uppgivet.
”Äh! Han är ju som han är och jag skiter snart i hans idiotiska idéer och förutfattade meningar”, sade hon och tog en liten tugga av sitt bakverk och tuggade försiktigt och med stil. Tyckte hon själv i alla fall. ”Han är en gammal gubbe som tror att han har något att säga till om och jag tänker inte fråga honom igen.” Elenor spände ögonen i Evert. ”Och du skulle bara våga gå bakom min rygg. Du får absolut inte krypa för den där översittaren. Hör du det!”
Evert tittade på sin arga fästmö och tänkte att det var värst. Han log mot henne men hon lät sig inte bevekas utan fortsatte att stirra argt på honom. Hon slutade inte förrän han lovat.
De gick därifrån en halvtimma senare och väl hemma i hans lägenhet så låg de med varandra. Elenor somnade efteråt och han reste sig försiktigt ur sängen, lät henne sova, och gick in i vardagsrummet och satte sig i soffan naken. Den här lägenheten måste vara det jordiska förstadiet till helvetet tänkte han. Det är så jävla varmt och ändå så är elementen avstängda. Visserligen så är det väl skönt så här på hösten och under vintern men på sommaren. Fy fan! Han reste sig och gick ut i köket och hämtade en öl som var så kall att metallen immade i den varma miljön. Han drack direkt ur burken trots att Elenor hatade när han gjorde det. Överklassbrud, flinade han, och drack ur nästan hela ölen utan att ta den från munnen. Vänsterorienterade Evert Sundell dricker öl ur burk och fiser i soffan tänkte han. Medan fröken fin i kanten Elenor Falk sover den tillfredsställdas sömn och kommer senare att dricka pärlande vin ur ett högt glas på fot flinade han och ställde ifrån sig sin Pripps Blå klass III
”Evert!” Ropade Elenor från sovrummet och lät lite orolig på rösten. ”Är du där?”
”Det är klart jag är”, svarade han och reste sig och gick in till henne. ”Jag lämnar väl aldrig dig.” Han satte sig på sängkanten och smekte sin flickvän över hennes hår och rygg och stjärt. ”Hade du det bra min älskling?”
”Det vet du väl att jag hade”, skrattade hon. ”Du går med håven sötnos.”
”Även en erotisk mästare behöver lite bekräftelse ibland”, flinade han. ”Vill du ha en öl?”
”Nej hellre lite mousserande vin tack.” Hon sträckte på sig i sängen och lade sig på rygg. Evert såg på henne en stund, åt henne med blicken, och flyttade sin hand från magen där han höll den ner emellan hennes ben och lät sina fingrar halka omkring där en stund och det var som att ha sina fingertoppar i en skål med varma mandarinklyftor i fruktsaft. Elenor särade på benen, gömde ansiktet i kudden, och tog emot det han gav och stönade tyst. När hon var klar drog hon ner honom över sig och kysste honom ömt.
”Du tar livet av mig”, viskade hon.
Ett staket, konstaterade han. Det var det djävligaste. Vem fan har ett staket runt omkring sitt hem. Det vore väl en sak om det var ett litet pittoreskt, vitt trästaket som du skötte om och målade en gång vartannat år. Den här jävla inhägnaden var något helt annat. Ett två och ett halvt meter högt järnstängsel med den övre halvmetern i fyrtiofem graders vinkel ut bort från huset stod där i kanten av gräsmattan alldeles intill den mörka skogen och gav mannen i huvan en känsla av koncentrationsläger. Sieg Heil tänkte han och tvekade en aning om huruvida han skulle klättra över eller inte. Fram till nu så hade detta varit ett spännande projekt, ett äventyr med pojkboksförtecken, men nu började det mer och mer likna en kriminell handling och trots förbrytarluvan han bar så var han ingen förbrytare. Tallarna som växte utanför metallstängslet gav ett fördömande intryck. Stod där som på kolonn och varnade honom för att fortsätta. Om du klättrar över nu så kommer vi att spärra in dig för tid och evighet på vatten och bröd, tycktes de säga. Böjde sig fram i vinden med vassa skärmmössor och glodde på honom. Spände sina hårda svarta kvistögon i hans ljusblå, vattniga, oskyldiga, och morrade. Han lyfte på nedre delen av luvan och spottade ut sin snus. Satte sig ner och lutade sig mot staketet och tänkte att ni skrämmer inte mig för jag är stor och stark och vet vad jag vill. Hans ansikte var svettigt under det stickade helvetet han bar så han såg sig omkring. Lät blicken glida över husets fasad. Det var fortfarande svart i vartenda fönster så han tog risken och drog av sig det som plågade honom. Den svala nattvinden smekte hans bleka nuna och han kände sig befriad. På andra sidan viken tyckte han sig höra en uggla och trots sitt mod så kändes det en aning skrämmande att sitta där han satt så ensam och övergiven i skogen. Skulle han verkligen genomföra detta tänkte han. Han tvekade.
Han drog handen genom sitt fuktiga hår och kände sig som en liten grabb på en vinglig cykel och han kunde nästan höra sin pappas varnande rop för bussen som kom nerför gatan. Mannen reste sig upp och drog på sig luvan igen och började klättra. Krokade tag med fingrarna i ståltråden och lyckades på något sätt krångla in tåspetsarna på stövlarna i öglorna och tog sig på det sättet decimeter för decimeter uppåt. Det svåraste var vinkeln på toppen, men han hade bestämt sig nu och lyckades till slut ta sig över. Väl på andra sidan så kändes det, trots tidigare tveksamheter och ett harhjärta som slog dubbelslag, helt rätt. Han var nu kommandosoldaten på hemligt uppdrag och äventyrsmusiken låg som en svag, grå bakgrundsfärg till det spännande som var på väg att hända. Smygande, låg som ett lågtryck flöt han fram över gräsmattan och han stövlar lämnade fuktiga avtryck i det välklippta gräset. Hans andetag var ytliga som på en fågelunge i fara och han var lika rädd. Till slut så var han framme vid porten. En stor jävla trädörr tornade upp sig framför honom och den skulle inte varit där om inte han som bodde där hade trott att han var kung. Den var gjord i mörk mahogny med skurna, utsirade mönster med metallinlägg som såg ut som renaste guld och mycket väl skulle ha kunnat vara det. Osannolikt var det förstås, men inte otroligt tänkte han.
Någonstans satt det någon på en annan planet och sände ut signaler till honom. De trummades in i hans hjärna som någon slags morsekod. Gör det inte! Gör det inte! Sa de och han gjorde sitt bästa för att stänga av sin mottagare men lyckades dåligt. Trots detta så kändes det som någon slog an en trumvirvel i hans skalle när han hakade av sig ryggsäcken, öppnade den och tog fram burkarna med sprayfärg och sin pannlampa vilken han satte på sig, justerade ljusstyrkan, och började måla. När han var klar slog hjärtat som en bastrumma och när han plockat ner alla sakerna i sin ryggsäck igen så tog han några steg tillbaka och beskådade sitt verk. Han var nöjd. Men förändrad nu kände han. Det han gjort var förfärligt det visste han och konstnären kände det som om han stod på en perrong och väntade på ett tåg som skulle ta honom därifrån och det fanns ingen återvändo nu. Dit där jag ska den här gången, där har jag aldrig varit tänkte han. Mannen log under sin svarta maskering och började gå därifrån.
När han återigen satt i sin eka och började ro över viken så såg han himlen ljusna och det var som om någon tänt på bensin vid horisonten. Den spenslige mannen slutade ro och kände sig plötsligt fruktansvärt ensam och som om runt hörnet stod evig förbannelse och hjärtat sjönk i hans bröst som en gråsten i vatten. Tårar rann nerför hans kinder och han visste varför. Jag borde tänt på det där förbannade huset istället tänkte han. Stått på gräsmattan sedan och skrattat åt det där aset när han förtärdes av helvetets eldar. Det skulle känts fint. Han började ro igen och kom så småningom i land och förtöjde båten vid sin hemliga båtplats och gick tillbaka till sin cykel. Med fumliga fingrar fick han till slut upp det krångliga bygellåset. Satt upp som på en häst sedan och red efter en halvtimmes cykeltur in i den lilla staden i gryningen som en cowboy med hatten på nacken och ett grässtrå i mungipan.
Elenor var fantastisk där hon dansade med sitt glas i handen i bara sina stringtrosor. Hon var berusad av allt som fanns, av allt, av Evert, av vin, av musiken och hennes hår ramade in hennes ansikte som glimmade av upphetsning. Hennes fästman satt som trollbunden av hennes uppenbarelse och att hon dansade bara för honom. Musiken följde hennes rörelser istället för tvärtom föreföll det och vinet som var i glaset stannade där. Nere på gatan kom polisen i Dopplerfart och blåljusen lyste upp vardagsrummet när hon slutade dansa och ställde sig framför honom och räckte fram glaset.
”Jag vill ha mer”, sade hon med hög röst och lade huvudet på sned. ”Och sedan vill jag gå ut och dansa.”
I taxin kysste hon honom hett och ohämmat och de hamnade på diskotek och de dansande och dansade och ibland var hon i sin egen värld i ett strålkastarljus som bara lyste på henne. Alla i lokalen såg Elenor, och enbart Elenor. Det fanns inga andra flickor där och Evert såg hur hon älskade det och han föll ner i ett dike där svartsjukemonstret grep honom hårt och obevekligt om halsen och han fick svårt att andas. Elenor såg det som tur var och tog hans hand och drog in honom i spotlighten och musiken kunde inte göra något åt att de dansade långsamt tillsammans. Det har aldrig varit lättare än nu tänkte han och alla onda tankar som jag haft är som vindar som blåser igenom den här lilla staden och jag tror att jag börjar fatta vem jag är nu.
De tog en promenad hem sedan längs lyckliga gatan och det var kallt i hösten så med knäppt rock höll Evert kvar värmen inom sig och sin arm om sin flicka och nere vid vattnet, vid kanalen som rann som en pulsåder genom deras stad, så stängde han dörren till sitt förflutna. Hon lutade sitt huvud mot hans axel och höll hans arm hårt och hon nynnade på en melodi som han inte kände igen. De satte sig ned på en parkbänk och tittade på frusna gräsänder som simmade än hit och än dit och de kväkte. Kväkte att det inte var så jävla roligt att vara gräsand faktiskt. Inte alls kul att simma i det här skitiga vattnet. På sommaren går det väl an ropade de, när människor ger oss bröd och när det är varmt. Evert reste sig och tog Elenors hand och de gick vidare. Lämnade änderna åt sitt öde. Det började regna.
”Mitt hjärta är öppet min älskling”, sade hon plötsligt. ”Öppet bara för dig och det har varit stängt så länge att jag knappt fick upp dörren.” Hon stannade och ställde sig mitt emot honom och begravde sitt ansikte i hans bröst. Evert sade ingenting utan stod bara och höll om henne. ”Jag älskar dig”, sade hon in i hans fuktiga rock. ”Jag har aldrig älskat någon annan.”
”Jag älskar dig också” sade han men förstod att det skulle komma en fortsättning så han sade ingenting mer.
”Evert”, sade hon.
”Ja”, sade han
Och så sade hon något som fick luckan som han stod på, och som han alltid stått på, att öppna sig och han började falla och förstod att han aldrig mer skulle sluta med det.
När mannen som målat sov den skyldiges oroliga sömn i svettfuktiga lakan i sin Batmanpyjamas så vaknade en annan i sidendito. Klockan var närmare tio på förmiddagen och en doft av kaffe och målarfärg stack sidenmannen i hans näsborrar och han satte sig upp. Det var tungt i huvudet som bly och enmanscirkusen från igår hade lämnat huset och nere på bordet i salongen stod glasen kvar och gnistrade i höstsolen. När han tittade ut genom fönstret så såg han höstlöven och när han öppnade detsamma för att släppa in frisk luft så blev färglukten än mer påtaglig. Dimmiga minnen av gårdagskvällen innehöll ingenting av värde kände han. Bara en känsla av ånger för någonting han inte kunde sätta fingret på men han var säker på att det inte fanns någon verklig grund för ångest idag heller. Vem som hade målat kunde han inte begripa dock.
”Är det du som målat Gunnel”, frågade han sin fru när han stödd på sin käpp stapplade in i köket.
”Målat?” Frågade Gunnel. ”Nä, det tror jag inte.
Bertil, som sidenmannen hette, stirrade argt på henne.
”Tror, är du helt dum käring? Du måste väl för fan veta om du har målat något eller inte.” Han ruskade uppgivet på huvudet och gick och satte sig vid bordet. ”Kan man få något kaffe någon gång?”
Ondska huserade i rummet. Den gick att ta på. Dallrade som om luften övergått i fast form. Svävade som värmen över sanddyner i öknen. Flimrade som hettan i den öppna spisen när den brann om kvällarna. Gunnel fick svårt att andas när hon kände den igen. Hon vande sig aldrig så när hon serverade honom kaffet i hans favoritmugg så skakade hennes händer och hon spillde. Bertil lade bägge händerna på bordet och vände sitt ansikte snett bakåt, uppåt, och stirrade på henne.
”Har du fått Parkinsons nu också?” Väste han. ”Inte nog med att du är mer förvirrad än en höna med Alzheimers, ska du nu börja skaka som ett gammalt tröskverk ovanpå all annan skit jag måste stå ut med från dig? Fy fan säger jag bara.” Han skrattade och slog sina handflator hårt i bordsskivan så kaffemuggen välte. Gunnel visste vad som krävdes av henne och slet snabbt åt sig disktrasan och böjde sig fram över köksbordet och började torka. Bertil reste sig långsamt och ställde sig bakom henne och lyfte upp hennes klänning. Drog ner hennes trosor och körde in handen mellan hennes ben och greppade könet. Gunnel lät honom hållas. Var mycket medveten om konsekvenserna om hon protesterade. Hon visste att han skulle tröttna snart när inget hände vare sig mellan hennes ben eller hans. Han slutade mycket riktig efter ett par minuter. Svor en svavelosande ed och gick i vredesmod in i salongen. Satte sig efter att ha slagit upp en rejäl maltwhisky i en skinnfåtölj framför den öppna spisen och drack djupt och glömde för en stund bort både fru och kaffe och färglukt. Ytterligare två whisky senare så mindes han och tog sig på vingliga ben farm till ytterdörren och gick ut. Bertil stängde dörren utifrån och vände sig om och trodde knappt sina ögon. Han backade sakta ut på gräsmattan och ställde sig och stirrade.
Istället för det mörka, ädla träslaget med sober stil och en rik mans förtvivlade försök till att göra ett intryck på omvärlden. Skrek nu en målning i grälla färger ut sanningen, hela sanningen och inget annat än den oförblommerade sanningen om mannen, demonen, som bodde bakom dörren. Inte bara porten för övrigt utan även en stor del av väggen som utgjorde entrén hade fått agera canvas för konstverket.
Bertil stod som en staty och kände hur livet sögs ur honom. Som han var en Coca Colaflaska med ett sugrör i som tömdes obevekligt av en sugande mun. En rättskaffens mun, en dödligt allvarlig mun som inte slutade suga förrän allt som återstod av Bertil Falk var ett sorgligt och ödsligt sörplande.
När ambulansen kom stod grannskapet och tittade på. Intresset låg dock mer på dörren och väggen är på herr Falks sista färd. Och i sorlet och ljudet av i häpenhet indragna luftmassor tog mobiler bilder och filmer som skickades genom rymden till vänner och bekanta och en del mindre nogräknade mottagare lade till och med upp bilderna på Facebook. Allt var en makaber dans i moll och tvivel och ”jag visste väl att det var något konstigt med den där mannen”, mumlades och det nickades och ruskades på huvuden och höstsolen var blek.
Evert föll hela vägen hem och han fick uppbåda all sin kraft för att orka stå upp. Det Elenor berättat var så tungt att bära och att hon burit detta i nästan hela sitt liv och aldrig yppat det för någon var ofattbart. Hur mycket sorg och förtvivlan ryms i ett hjärta egentligen? Alla dessa morgnar, alla dessa kvällar och nätter där hon alltid var på sin vakt och skammen som åt henne. En skam som var onödig men ofrånkomlig och hon stuvade undan, grävde ner, tuggade och svalde och grät när ingen såg och när hon till slut, ikväll, vågade öppna den fullpackade garderoben så formligen vällde all skit ut. De gick och gick och hon slutade aldrig prata och det var som om ljuset försvann ur hennes ögon. Han såg på henne och hon tittade tillbaka och han undrade vad hon såg, vem hon såg? Till slut så tystnade hon och de gick utan att säga någonting tills de till slut stod utanför hans port, då sade hon:
”Jag hatar honom!” Hon fattade Everts händer och höll dem hårt i sina och de var så kalla, så övergivet frusna och ensamma. ”Fattar du älskling? Jag hatar honom så mycket att det gör ont. Jag skulle vilja döda allt som är han och att han är min far får mig att vilja kräkas. Evert såg henne i den där skogen där barn går vilse. Han såg skuggorna och han hörde vinden i träd och buskar. Han kände rädslan och det dunkande hjärtat och såg de stora, rädda ögonen och han visste att hon aldrig skulle hitta hem igen.
Han höll om henne hela natten och hon var som en fågelunge med snyftande röst och slokande vingar och inget bar ikväll. Hon hade inget kvar sade hon, hon kunde lika gärna dö, och han sa att så var det inte alls det för även om du är vek och rädd nu så kommer du att flyga igen för du vet väl att änglar flyger viskade han i hennes öra. Hon höll honom hårt och hon försvann in i honom till innanför hans hud och deras hjärtan blev till ett en stort dunkande muskelpaket som slog i den tidiga, regniga morgonen när koltrasten satt på taket och frös och längtade efter våren.
Till slut så somnade hon och han såg på henne och tyckte som alltid att hon var vacker. Nu så sårbar och hennes hud var som genomskinlig och han visste att han skulle dö om han inte fick vara med henne. Evert låg och stirrade i taket och den sorg som han kände började så sakteliga att bytas ut mot ilska och det var som om han tänkte med hennes hjärna och såg med hennes ögon. Han sträckte ut sin hand och smekte hennes kind och hon vaknade inte och han visste att på något sätt så skulle han få henne lycklig igen. Kosta vad det kosta ville och han började planera där i mörkret intill henne. Han kände doften av sin flicka och hennes värme och hennes ena bröst mot hans arm och trots situationen så kände han som han känt så många gånger tidigare med sin Elenor. Precis innan han somnade så visste han vad han skulle göra.
I kyrkan var det kallt och rått trots alla ljusen och vad tänkte hon undrade Evert? Hennes ansikte var lika uttryckslöst och planlöst som han kände sig. Det visade varken sorg eller anklagelse och hon stod stilla vid kistan och såg på blommorna och läste alla hycklande beklaganden och hon var som glas. Kall och genomskinlig med båda fötterna på det hårda marmorgolvet stod hon och änglarna av förgyllt trä högt uppe på väggarna förstod, inga andra.
Det föll inte några tårar idag från hennes ögon, inte heller från hennes mors och Evert stod vid sidan om sin Elenor och hon höll hans hand hårt. Hon vände sitt ansikte mot hans och lade sin andra han runt hans nacke och drog ner honom mot sig och kysste med öppen mun. Hon såg på honom länge sedan och hennes läppar drog till ett försiktigt leende och hon visste vad han visste och munnen formade sedan ett tyst, tack.
Ljusen framme vid altaret flämtade till av förskräckelse. Gud vände bort sitt ansikte i tyst samförstånd och prästen mumlade ett fader vår för sig själv.
Ingen skulle komma att sörja Bertil Falk. Och världen skulle vara en bättre värld utan honom.
synapstrassel 