Månad: januari 2015

Nya tider…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

skolstart

Det har känts lite motigt den sista tiden, en aning för mycket uppförsbacke och bakhalt och motvind. Det får vara slut på det nu när jag träder in i nya tider.

Jag sandar utanför vår dörr, det är viktigt och nödvändigt för säkerheten hos oss som bor i huset. Det är också fint med grus i hallen och ända in i vardagsrummet, det knastrar så skönt under fötterna när du går och om du har tur så får du med dig lite gruskorn upp i sängen också.
Men det gör ingenting i de här nya tiderna. Allt är underbart nu och sådana där petitesser kan knappast förmörka den lysande framtid som jag går till mötes.
Jaha, nu slog jag ut den där jävla kaffeskvätten också, ut över hela golvet for den som en sky av brunt regn men jag bara ler jag. Ingenting kan rubba min positiva attityd.
Nämen, vad roligt, låset till cykeln har frusit ihop och nu brände jag fingrarna på cigarettändaren när jag skulle hetta upp nyckeln och till min stora glädje så kan jag fortfarande inte få upp cykellåset. Det här blir bara bättre och bättre, de här nya tiderna är verkligen precis vad jag längtat efter.
Vi går och går jag och L mot skolan, och inte har han några vantar på sig heller.
”Det är nya tider nu pappa”, säger han. ”Jag behöver inte vantar och jag har inte bråttom, och jag bestämmer själv om jag har ont om tid eller inte.”
Jag ler så faderligt jag kan och nickar och är så lycklig över den här insikten jag fått att en ny era står för dörren.

Sjuk är jag också, men inte dödssjuk, och det är jag mycket glad över. Dras bara med förbannat ont i huvudet och min hals har taggtråd som foder och det är nog så att jag har lite feber också. Icke desto mindre så är jag nu på väg till jobbet i alla fall för man vill ju inte ligga sina kollegor till last. Det är viktigt att alla drar sitt strå till stacken så att säga, och en liten influensasläng – eller vad det nu kan vara – får inte hindra mig att göra min plikt.
Men det är nya tider nu och jag fick lära mig idag att sådan här uppoffringar inte alls är nödvändiga och att det hade varit bättre om jag stannat hemma. Vilken omtanke! Tänkte jag och log mitt allra vänligaste leende mot min chef och gick hem.
Konstigt, tänkte jag sedan, att hon såg så sur ut. Men, fortsatte jag mitt funderande, hon var väl lite trött, och kanske en aning orolig för mig. Så måste det har varit.
Det är härligt med de här nya tiderna.

Det är moddigt att cykla i den här vintern som inte är vinter utan bara lite grann, så det gäller att ta det försiktigt och inte köra omkull, vilket jag naturligtvis gjorde idag och slog mitt ena knä.
En sådan tur tänkte jag, att jag inte bröt benet eller slog skallen i ety jag inte bar hjälm. Så glad kände jag mig över det när jag kom hem att mitt leende var som en extra sol på himlen, och det måste ha med den här lyckligt gryende perioden jag har framför mig att jag istället för att ligga som en grönsak på sjukhuset, bara står här med lite ont i en knäskål.
Det gör visserligen förbannat ont, men jag är på gränsen till euforisk över det.

En ny epok med steg i snön som leder mot ljusare tider. En isande vind som har som följeslagare en pust av vårvärme och jag har bestämt mig för att låta allt vara. Att inte hålla på och peta för mycket i elden då den kan flamma upp. Låta ogräset växa i rabatten och ändå försöka se de vackra blomster som finns där och ge blanka den i att försöka rensa och hålla rent.
För det är nya tider nu
Jättenya tider…

En lågmäld sång…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Jag kan höra den när jag går till skolan med L, och jag hör den klinga när jag cyklar till jobbet på min frus röda cykel och även när jag arbetar.

Som en försiktig koltrast på en snötäckt gren lite för tidigt ute för trillande av toner men sprickfärdig av lust finns sången. Den är som min frus ostyriga hår på kudden när hon sover, som gruset på gången och ogräset som tränger sig upp genom plattorna jag lagt på framsidan. Melodin finns även i mitt fördömande och i min bitterhet och i mina trevande steg och i mina trasiga glasögon efter min vurpa på cykeln och i de krossade flaskorna i tunneln en vinterdag i december.
Varje morgon när jag vaknar hör jag den för mitt inre öra som en påminnelse, som hissmusik, likt bakgrundsmusik till en film jag sett för många gånger och i den gröna klänningen kring dina bruna ben älskling sjunger den, och i vilsenheten och förvirringen och i mina stapplande steg på väg mot dörren jag skulle öppna till slut.
Jag bär den med mig som en talisman, den är min rock, min mössa och mina vantar. Liksom luften jag andas, lika nödvändig är sången och den är som ett förebådande om vad som komma skall och vad som varit, som bänken vi satt på vid kyrkan den där natten då vi knappt visste var vi var och dina kalla händer på bussen hem och i min övertygelse om att jag var på rätt väg..
Som en sommarpsalm i en sval kyrka klingar hymnen, en påminnelse om högre makter och saker du inte förstår men ändå strävar efter. Min sång är som skrubbade knän och blont hår och den lever i en trasig hastighetsmätare på en cykel som inte var min och den finns i käppen jag satte i hjulet och min volt över styret och i min pappas oroliga ansikte när jag kvicknade till.
Jag hör melodin när du smeker mina fötter och viskar till mig att frukosten är färdig och i smaken av kaffe och i mina barns skratt och och bråk och förtvivlan och lycka över ting som är små men stora och viktiga i fem minuter för att sedan ebba ut i ett hummande bara.
I dina ögon ser jag den visualiseras H när du brottas med din matte och L sjunger den när han skriver och läser och när han lyckligt sitter på golvet och trycker på sina tangenter och jag ser – min älskling – att även du kan melodin när du ser på mig och när du är i mina händer och när jag bär dig som du har burit mig. Och när asfalten blir varm igen och dina kläder är tunnare sjunger vi sången tillsammans och vi ser våra steg. Hur vi gått, var vi varit och vi ser vart vi är på väg för vi är vägen, vi finns i marken, träden, blommorna som växer och du och jag och våra barn är modet, lusten och hoppet och vi är harmonierna i den lågmälda sång som jag alltid hör.
Min visa går i moll och i dur som i en sötsur dryck och min gom drar ihop sig till ett russin när jag tar för djupa klunkar. Den finns bland modellplanen som hängde i taket i mitt pojkrum och jag hör den i min förtvivlan över alla mina sparade klistermärken som jag fann uppklistrade huller om buller på  skrivbordslådorna. Ett dåd av min bror för att han ville vara snäll tror jag och jag kunde inte hitta några förmildrande omständigheter då och sången sjöd av ilska och misströstan den gången och han grät och jag förstod inte. I slagen jag slog fanns smärta och sorg och grämelse och vi började glida isär redan som barn tror jag.
Han är en del av min livssång min broder och den vers jag inte förstår mig på alla gånger. Den har en underlig takt och jag tror att han vill ha den så för att han är rädd. Rädd för det konventionella, det vanliga, och en fyrtakt är för honom nederlag och tråkighet och han träder på mark som gungar och han är en tavla som han målat själv och en fasad som blivit verklig för honom och för andra som inte ser penseldragen. Jag hör hur andra trallar med i svåra tongångar och jag uppfattar hur de ser honom men jag ser bara det jag alltid sett och igenom och bakom färgen och där bor jag.
Men mina barn älskar honom, och jag också förstås och i våra parker och på våra krogar har vi suttit och jag min stackare förstod aldrig vad han letade efter trots att jag försökte. I bitterhet svär jag över min lillebror och önskar att han vore som jag vill ha honom.
Det är där skivan hakar upp sig, och jag vet att jag gör fel och att han för mig är som en orensad rabatt där blandat med ogräs växer vackrare blommor och detta att jag ligger på knä och försöker rensa bort det jag inte vill ha gör bara saker och ting mer komplicerade.
Jag borde förstås som resten av världen se honom som en underbar människa och förlåta honom för hans ansvarslöshet och oförmåga att se verkligheten i vitögat. Det var lättare förr kan jag säga när jag också levde ur hand i mun och såg på mig själv som om jag var med i en film – en matinee – med mig själv som Errol flynn med vinnande leende och knivskarp värja.
Dock så talar mina barn om honom med skimmer i stämman trots att han under deras levnadstid konstant försummat dem. Antagligen så ser de något som jag inte ser längre, som jag tappat bort i min strävan efter ärlighet och sanning och jag borde försöka att acceptera istället för att fördöma.
Han är ju trots allt min bror.

Ska vi säga så då?

Jag mot världen…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

hundspann

Jag skulle önska att det inte kändes så här, men tyvärr så är det på det viset och jag minns när jag slog och slog för att visa vem som bestämde. Att ingen – allra minst den där idioten – skulle sätta sig på mig och de fick hålla i mig för att jag skulle sluta och det var där någonstans som det bestämdes, att det var jag mot hela världen.

Vi hade en klubb, en hemlig sammanslutning och det fanns konfidentiella tecken som vi skrev på våra handleder och vi önskade alla att det hade varit tatueringar. För vi var speciella och vi hade svurit en ed att aldrig berätta vad tecknen betydde.
Men jag blev dömd, och med tunga steg gick jag mot mitt öde och i bottnen fanns svek och misstro och hot om att inte få vara med, men framförallt så fanns där rädsla.
Så jag ställde mig vid skampålen och tog mina piskrapp och berättade det som aldrig skulle berättas.
Den fruktansvärda ånger jag kände efteråt kan knappt beskrivas och inte nog med att jag brände mina skepp i min hemmahamn för evigt trodde jag. Jag stack även fiendeskeppen i brand och jag var som ingenting i ett ingenmansland och allt som stod som en eldskrift framför mina ögon där jag hängde med huvudet i min förlorade värld var hämnd.
Så jag lade mig ner och bidade min tid och väntade på mitt offer, på honom som jag ansåg förstört min upphöjda tillvaro genom att lura mig att avslöja hemligheten som aldrig skulle blottas. Och jag klådde honom, slog honom tills mina armar värkte och han grät och hans glasögon låg på marken och jag hatade hans röda hår och jag svor ännu en högtidlig ed. Den att jag aldrig mer i hela mitt liv skulle lita på en enda människa. Och jag var bara tolv år

En dag kom han som räddade mig till vår skola. Han kom från den stora staden till den lilla och han satte på mig en vit Stetsonhatt och gjorde mig till vicesheriff. Vi gick tillsammans och vi sköt från höften och all min knubbighet och osäkerhet försvann i hans sällskap och även om han idag är någon som jag har svårt för att acceptera så var det han som – ja, jag räds inte att skriva räddade – mig från en uppväxt som något som mest skulle liknat ett spökes. Någon som du kan gå rakt igenom utan att märka att han fanns och ja, han – min sheriff – fanns där för mig för att förhindra det och jag fanns där för honom.
Jag blev någon. Reste mig upp och alla såg mig och jag tänkte se till att jag blev sedd även i fortsättningen även om det innefattade att jag trampade på andra och jag var fullt och fast övertygad om att alla, ingen undantagen, var beredda att lura mig.
Men det är hårt att vara knubbig i högstadiet och min Pat Garret försvann till en annan skola och jag höll mig uppe tack vare min vrede och min verbala slagfärdighet och slutet blev så vackert när jag i gymnasiet gick in i puppstadiet och efter den första terminen kläcktes som en fjäril.

Den värld som öppnades när kilona försvann och jag tog flaskan i hand för första gången var osannolikt vacker. Plötsligt vågade jag vara den jag alltid hade velat vara och jag tog till orda och folk lyssnade.
Jag frågade alltid efter något mer. Fick aldrig nog och om någonting tog slut så ifrågasatte jag det igen och igen och igen tills någon svarade och jag kunde börja om.
Jag var lycklig och frågan är om inte den där tiden när jag var ung och vacker och oövervinnerlig och inte visste någonting om någonting och konstant lurade mig själv – det var tillåtet – var en av de bästa perioderna i mitt liv.

Men du får betala ett pris och jag fick minsann betala dyrt och det att jag gick över lik ibland och var envis och dum och kom så långt som det gick att gå kostade på och allt mitt sparade och noga undangömda kapital gick åt till att tända ljuset igen.

Kärlekens låga brinner dock i mitt hus nu, och jag orkade att ta mig igenom en massa skit och pengarna brann och drömmarna också. Fastän det går att förändra allting och jag slog upp mitt fönster och hörde hur koltrasten sjöng om sanningen och jag lyssnade. Emellertid på nätterna när färgerna mist sin glans och jag är ensam i världen så höjer jag nävarna och viskar att:
”Kom igen du bara, jag är beredd och försök inte ta mig din rödhåriga fan för jag har gjort det en gång och jag kan banka dig gul och blå igen.”
Jag har tänkt så många tankar och ställt så många frågor och jag kan aldrig hoppas på att få något svar för det finns inte en sanning, det finns flera tusen. Och den ärlighet som jag efterfrågar av mina nära och kära är som fotspår i sanden och suddas ut så lätt av havsbrisen.
Regnet som faller utanför mitt fönster och rinner ner över glaset är som tusen tårar mellan mig och världen och du är värd att dö för tänker jag när jag ser på mina barn och min fru när de sover.
Paniken har gjort sitt nu och det var längesedan som jag bankade mitt huvud i väggen och svor över dåd jag begått och skulle komma att begå i framtiden. Fast även om jag känner mig stark och mitt intellekt är vasst som ett tigerbett och jag har trygghet och kan stå vid skolgården och se på min son när han spelar kula så är det trots detta ovisst hur den här matchen kommer att sluta.
För det är jag mot världen som sagt, och fighten är jämn och sista ronden väntar fortfarande några år in i framtiden.

Jag står i släden nu och snön sprutar om medarna och hundarna drar hårt och remmarna skär in i deras bogar och det blöder men det märker de inte. Vi har samma mål. Vi är på väg och i hela mitt liv har jag haft en målsättning. En slutpunkt som ända tills nu har varit höljd i dunkel men äntligen, med din hjälp min älskling, så kan jag se konturerna därborta i snögloppet.
”Så kämpa på mina trogna hundar! Det är inte långt kvar nu och jag lovar att ni ska få er belöning när vi väl är framme.”

Vi fryser inte. Vi är varma. Vi kommer aldrig att dö…

Under stjärnorna…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

stjärnor

Jag står där varje kväll, under stjärnorna och talar för mig själv. Dryftar och stöter och blöter allt som dyker upp med den eviga rymden och jag ger mig inte förrän jag har fått svar.

Allt är som en stilla flytande flod numera och det som bryter stillheten är att då och då en ivrig liten fisk bryter vattenytan, och de små ringar som vaket skapar är så små att de inte förmår att bryta det stora lugnet. Det är bara en liten påminnelse om att tillvaron inte står stilla. Att det finns rörelse och liv runt omkring mig och att saker och ting rör sig framåt långsamt men mycket behagligt.
Som att gå intill en åker där vinden skapar böljor bland stråna och jag sträcker ut min hand och rör vid axen, och det sträva smeker ovansidan på min hand. Eller som att stå vid det stora havet och känna doften av andra sidan och önska sig dit.
Jag minns min lille son hur han satt på stranden i Skåne när vi var där i somras, ensam och med blicken ut över det grå havet, med händerna djupt nergrävda så att det såg ut som om han höll sig fast i den något fuktiga sanden för att inte svepas iväg. Hans grå munkjacka gick ton i ton med havsnyansen och jag ropade på honom men han satt tyst och svarade inte och det var inte förrän jag satte mig ner på huk intill som han blev varse att jag var där.
Då reste han sig upp, tog min hand och vi gick därifrån utan att han sa ett ord och det är där jag vill vara – som han är för det mesta.

Det råder harmoni således, och allt vore frid och fröjd om det inte vore för det stora odjuret. Det som välver vattenytan olycksbådande och som får grödan i åkern att dela sig som om en ubåt färdades fram och stör de lugna dyningar som tidigare fanns. Den onämnbara fasa som om natten lurar under min säng och då och då stör min nattsömn. Jag kan höra hur det viskar och väser var jag än befinner mig och i vilken sinnesstämning jag än är. Och jag blir rädd ibland men har lärt mig att leva med mitt ovälkomna husdjur och det håller sig på avstånd numera. Vet sin plats så att säga men har en förmåga att smyga sig på mig när jag minst anar det. Som om det vill säga:
”Glöm inte bort mig min vän, försök inte ignorera mig, jag finns här vare sig du vill eller inte.”

”Jag vet det”, brukar jag sucka. ”Det är nästan omöjligt att komma undan dig, eller hur?” Hon brukar flina då – för det är oftast en hon, ibland en han, men för det mesta ett honkönat monster – och dra sig tillbaka för att bida sin tid.

Men under himlavalvet med alla sina tända ljus står en man om kvällarna med uppåtvända handflator och ber så stilla om nåd så ödmjukt han förmår, och han får svar, inte direkt, men lite senare och då på ett sätt som han inte förväntat sig.

Det är vackert så tycker jag, mycket mer än vad jag hoppades på och jag hörde ett föredrag en gång som galningen Jim Carey höll för en hel hoper med avgångsstudenter någonstans i USA om att det finns en makt i universum – inte Gud var han noga med att understryka – som du kan be om nästan vad som helst och du kommer att få det.
”Du kan be om en cykel”, sa han. ”Och du kommer att få det. Och kommer den inte direkt så betyder det bara att den här makten är upptagen med att effektuera mina beställningar.”
Det är mycket jag har bett om som inte levererats ännu men jag har förtröstan. Det kommer för eller senare och det gäller bara att ha ett öppet sinne för att känna igen budbäraren. En vacker dag så kommer paketet att levereras med pukor och trumpeter som ackompanjemang. Jag har redan gjort plats i min inre garderob för de nya gåvorna.

Jag är trött på mörkret nu och därför blir jag glad när den gamla klassiska solfilmen visas på teve igen och du kan få en klar uppfattning om att ljuset är på väg. Varje dag så läggs det en minut eller två till solsidans favör och skuggorna viker sig som underdåniga – förlorande – före detta härskare. Det ger mod och kraft till oss som älskar solen och förbannar vintern och med ljuset kommer lusten och min U blir vackrare för var dag som går och att hon älskar mig ännu är ett mirakel som är svårt att förklara.

Det är bara att buga sig blygsamt – så gott nu det går för en drummel som jag – och hoppas att hon fortsätter att vara förblindad.

Nåväl, det finns mycket som ännu är ogjort och många livsöden som jag skulle önska vore annorlunda men det är svårt att råda över tingen och andra människor när du bara är en vanlig dödlig. Du kan bara göra ditt bästa och att verka i det tysta fungerar det också har jag upptäckt. Och ”Du var ensam när du kom, och du är ensam när du går”, som Jocke sjunger, även om det kanske inte var livscykeln han menade. Fastän det kanske det var, jag får ringa honom och fråga.

Sötsakerna står nu på bordet – det smaskas vilt och det är bäst jag hakar på om det ska bli något över till mig – och lördagskvällen har tagit sin början så nu avslutas sagan för den här gången, och i mitt fall i dessa dagar, så slutar den alltid lyckligt.

Håll hoppet vid liv.

Minnet…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Jag är förvånad, och på gränsen till lite rädd faktiskt. Det borde ju i rimlighetens namn vara på det sättet att – när du börjar komma till åren – du skall bli glömsk och disträ och träda in i någon slags förlåtande dimma som suddar ut de skarpa konturer som gjort ditt liv lite kantigt och ibland svårt att handskas med.

I mitt fall så är det precis tvärtom. Jag minns allting in absurdum. Som till exempel igår kväll när jag och min fru satt och tittade på ett avsnitt av morden i Midsomer och jag känner igen en av de kvinnliga skådepelarna så väl men kan inte till en början placera henne. Till slut – långt bak i min hjärna – så börjar ett namn på en teveserie utkristallisera sig, men innan dess så ser jag henne i ett kök. Hon är ung och söt och det är en miljö som vittnar om umbäranden och hårt liv och inte så roligt och så slår det mig. Det är en serie som utspelade sig under andra världskriget, i England, och den hette? Ja, just det ja, familjen Ashton…

Snabbt på Google nu, hamra, hamra, och ja mycket riktigt, där är hon, i sitt kök, och hon är precis så betagande som jag såg henne för min inre bild. Och så tittar jag upp på teven och ser henne igen och det var fyrtiofem! år sedan den serien gick på svensk television. Mellan 1970 och 1972 så satt jag och min mamma och min pappa och min bror på lördagskvällarna tror jag att det var, och följde familjen Ashtons liv i ett krigshärjat Storbritannien.
Stilla sitter jag och förundras och min U tittar på mig med stora ögon och frågar sig kanske om jag håller på att bli galen. Jag har själv ställt mig den frågan för på sista tiden så är det som om mitt leverne – ända sedan barnsben – spelas upp för mig som en gammal journalfilm från trettiotalet med flimrande bilder och affekterad speakerröst och det är långt ifrån behagligt att behöva se den filmen igen alla gånger.
Jag minns min farmor – som innan hon blev totalt senil och inte längre kände igen sig själv – levde i det förgångna och maskerade sitt bristande närminne med att berätta med livfull stämma och stort engagemang om hur det var i ”Sura” när hon var ung. Alla som lyssnade förundrades över hennes fantastiska minne, men ingen fattade hur det egentligen var ställt. Att hon knappast visste var hon befann sig när hon hysteriskt nästan orerade om ”bruket”, dansbanan och livet i Surahammar när hon var en ung flicka var höljt i dunkel och uppdagades först långt senare

Är det dit jag är på väg? Eller är detta bara ett resultat av sunt leverne utan sprit och andra sinnesförändrande droger? Jag vet inte, min bror säger att det är anledningen och att synapsfamiljen – roligt uttryck – mår bra av att inte förvirras av osunda substanser.

Men vad vet jag? Det är bara några få år kvar till sextioårsstrecket nu och om ni träffar mig i framtiden och jag bara pratar om gamla tider och hur ni förvånas och fascineras över i vilket skick mitt minne befinner sig. Så besinna er och minns vad jag skrivit här idag. Ta mig stilla i handen, led mig till en sjö, sätt ett fiskespö i nävarna på mig och skicka ut mig på vattnet och låt mig försvinna in i morgondimman där vattnet krusas av en bris som väcker mitt medvetande och som kanske får mig att återvända till nutiden och kom tillbaka dagen efter.
Skulle det nu vara så att ni inte hittar mig vid strandkanten då ni återvänder så bliv stilla i själen. Ställ er vid vattenbrynet och lyssna, så kan ni säkert höra knirkandet av osmorda och glappa årtullar långt därute någonstans i tjockan. Jag är antagligen lycklig där jag är och fullständigt omdveten om att jag har har ett annat liv någon annanstans för det är så det är tror jag.
När du väl klivit över gränsen och släppt kontakten med nutiden och befinner dig i det förgångna så är det inte du som lider. Det är de stackare som blir kvar som gråter och saknar och ser den som en gång var någon som de kände och höll av ha förvandlats till en främling. Fastän håll då fast vid tanken att det bara är en ny tid för den som glömt, och att det nya inte är skrämmande eller farligt för vederbörande och lär känna honom eller henne på nytt om det går.
Eller sätt människan i en båt och sätt kursen mot en ny horisont och be en bön för det som varit och det som komma skall.

Vad var det nu jag hette sa du?

Vårlängtan…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

vår

Jag väntar på våren. Det har jag alltid gjort och när våren är över så känns det som om min längtan börjar om på nytt. Resten av året är en transportsträcka bara, tillbaka till pånyttfödande och förnyelse.

Jag minns hur jag och J och M och L och den galne N satt i Vitabergsparken varje vårdagjämning oavsett väder med vin och ost och brinnande lust och även om vi vissa år höll på att frysa ihjäl, så var vi där. Intill den stora kyrkan som i mörker liknar Darth Vader.
Det var vackert på något sätt, unga män som ville livet och föraktade döden och tristessen och även om jag – i alla fall jag – var influerad av Jack Råstedts bravader så gjorde vi det till något eget. Vi hade alla långt hår – utom M – och vi såg ut som rebeller skulle se ut på den tiden. Uniformen var på så att säga och vi drömde om stordåd och banbrytande effekter och storvulenheten drack vi i djupa klunkar ur flaskor som aldrig sinade. Och vi rökte fredspipa och världsfreden stod runt hörnet och det var inte fel att vara röd på den tiden.
Vi hade våra egna regler och hyllade parnassen och sjöng vinets lov på poeternas estrad och det var vår och våra hjärtan brusade.

Sorglösheten, åh, jag minns sorglösheten. Hur jag kunde vakna på morgnarna och ligga på rygg i min säng och känna att dagen var min, ingen annans, och även om jag hade ett jobb som jag gick till oftast så var marken jag gick på min egen och jag valde min egen stig att gå och livet var en del av mig och inte tvärtom. Ingenting kunde rubba min övertygelse om att tillvaron var god och att motgångar – det fanns sådana – bara var tillfälliga avvikelser från den gyllene vägen. Jag var ett sorglöshetens barn och jag trädde ystert på sommarängar och badade i glittrande havsvikar och att ett glas vin i min hand var det yttersta beviset på att allt var som det skulle var en sanning som jag aldrig gjorde avkall på.

Jag gick en gång i natten i ett hällande regn med en ros tryckt under min näsa. Sista bussen hade gått och jag var säkert full av livslust och kläderna klibbade på min kropp som ett extra hudlager. När jag kom fram till korvkiosken som alltid var öppen alldeles intill där jag bodde på den tiden – någonstans i Hornstull – så mötte jag min bror som jag tappat bort. Vi köpte korv med mos från potatis som kom från korvkioskägarens egen täppa i Norrland och han hade förlorat sin fru berättade han för oss och han grät och jag och min bror var förstående och köpte en korv till för att visa vår medkänsla.
Min bror J är en underbar människa.
Om jag nu på den tiden trodde på ett bättre liv utan regler och inrutat beteende så är han profeten som förkunnar den eviga sanningen och ingen tillåts tvivla på äktheten i det han säger. Ingen gör det heller för övrigt, utom jag då förstås, men jag är hans kött och blod och jag vet att innanför alla stora ord och storslagna planer så gömmer sig en liten kille som är rädd för den stora mörka verkligheten. Han vet att jag vet och det är det som gör vårt förhållande något ansträngt ibland.

Livet är en vådlig resa och jag undrar om du någonsin kommer fram till en slutdestination och finns det en mening med livet? Är det inte själva existensen just som är meningen och det att gå och vänta på den stora finalen inte någonting annat än ett slöseri av värdefull tid?
Ju längre jag lever ju mer lär jag mig att uppskatta det som jag andas och tar in varje dag och jag är ingenting utan den insikten har jag upptäckt.

Det fanns en tid – en mycket lång sådan – då jag glömde bort att koexistens med nuet är ett absolut krav för att inte gå under. Jag minns inte när det skedde men plötsligt fann jag mig själv dagligen stående med handen ovanför ögonen ivrigt spejande mot horisonten efter nya sensationer och att almanackans dagar singlade som löv ner över mig bekom mig inte. Jag var ju på väg för Guds skull, mot något bättre, mer intressant och hade inte tid med här och nu.

Nu är det bara två månader kvar till fågelsång och droppande tak och stigande dagtemperaturer.
Fastän – ifrågasätter ni kanske – då är det ju bara slutet på månaden februari? Och jag säger att det där då våren kommer. Det känns på något sätt i luften trots tidpunkten och det börjar att dofta från marken och jag hävdar detta även om snötäcket ibland ligger tjockt sista februari. Jorden vaknar och rör på sig som en björn som vaknar ur sin vinterdvala. Du kan känna hur marken lätt skälver när du går på den, som om den ber dig att gå försiktigt eftersom den nyss upphört att sova. Din jord har tryckt på snooze och vill ta det lugnt ett tag innan den går upp – rämnar – och låter blommor och blad få spritt spelrum. Det är viktigt att vi inte ruskar liv i vår planet för tidigt, för då kommer sommaren för snart och vips! Så är det höst igen.

En sorglös blogg idag trots de tragiska händelserna i Paris. Jag kände att det kanske kunde vara på plats med en sådan för att orka stå ut med den grymhet som grinar oss i ansiktet alltsomoftast nuförtiden.
Frid över de tragiskt mördade modiga män och kvinnor som trotsade rädslan och stod upp för det fria ordet trots att det visat sig att det är bland det farligaste du kan göra idag.

Död åt dumheten…

För många år sedan…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

lekpark

Jag minns allt nu, som det vore igår. Min plats, min situation, mina våndor och glädje och sorger finns på ett kassettband som spelas om om och om igen och jag ser mig själv sitta i mitt pojkrum och lyssna på ”Dark lady” med Cher och jag är så glad, så glad.

Nu kommer brandkåren. Jag ligger under min säng och hela ängen står i brand och det luktar rök och grannarna är upprörda och jag vet att jag kommer att få stryk av min pappa. Men det var ju inte meningen, vi skulle ju bara elda bort det gamla gräset så att det nya skulle få lättare att växa och vi hade både vattenhinkar och granruskor men det hjälpte inte. Allt gick över styr och lågorna glufsade i sig allt som var torrt och de blev fetare och fetare och vi grabbar blev mindre och mindre och vi sprang som förskrämda harar hem till våra bon och gömde oss.
Björkriset piskar mina skinkor och jag gråter men jag tycker att jag förtjänar det. Det är dock den enda risbastu jag fått i hela mitt liv och jag vet att min pappa aldrig har förlåtit sig själv för det han gjorde men det var inte ovanligt på den tiden. Ovanligt i vår familj dock, men den här gången hände, och jag glömmer det aldrig.

Utanför Domus är det kallt, men inne på fiket är det varmt och där sitter – tror jag – två flickor och väntar på mig. Det är ofattbart. Jag är ju bara en knubbig kille som går i åttan och de här två som är tuffa och populära har aldrig överhuvudtaget bevärdigat mig med en blick ens. Än mindre pratat med mig och så på lunchrasten de här dagen så kommer de fram och frågar om jag vill fika med dem på Domus efter skolan. Jag står där som en strykrädd hund och jag vet inte vad jag ska säga så jag nickar bara.
”Klockan fem då”, säger den ena – den sötaste – och lägger handen på min axel. Jag lyfter min sänkta huvud och vågar äntligen titta på dem.
”Men varför?” Frågar jag och tycker att jag är modig som vågar ifrågasätta detta orimliga.
”För att vi gillar dig”, säger de och går fnittrande därifrån.

Det är minst tio grader minus nu och jag står på andra sidan gatan mitt emot caféet och försöker se in igenom de immiga fönstren om de sitter där inne. Aldrig att jag tänker gå in för jag är ju inte dum. Visst förstår jag att det ligger en hund begraven här men nyfiken är jag ju. För flickorna är förtjusande och mitt hjärta slår som besatt för jag vet ju vad de har gjort. De har haft sex – så säger ryktet i alla fall – och jag är ju kär i den här helt andra tjejen – P – som går i min klass och hon är deras kompis och jag vet inte riktigt vad jag hoppas på. Men jag tänker inte gå in för att ta reda på vad som ligger i tomtesäcken så mycket är säkert. Så jag står där i min gröna anorak, i mina moonboots och min ryssmössa och jag vet egentligen inte varför.
Så jag går hem till mina föräldrar efter en halvtimme – när det börjat snöa och mina fötter och fingrar är stela av kyla – och min bror och jag spelar Alice Cooper på min bärbara grammofon. Jag kan hela texten till ”No more mister nice guy.”
Jag funderar fortfarande på vad som skulle kunna ha hänt om jag vågat gå in.

Han hade inte riktigt alla hästar hemma i stallet. Han var inte heller den skarpaste kniven i byrålådan, och han var en sommar som saknade en picknick. Hans pappa hade en Opel.
Varför var jag inte snäll mot honom? Jag kan aldrig förlåta mig själv för han var ju så oskyldig, och han var så godtrogen och jag borde hjälpt den stackaren istället för att vara en i gänget som trakasserade. Jag kan se hans ansikte framför mig så glad över att få vara med, men vi lurade honom, och skrattade, och jag vet inte ens om han förstod hur djävla elaka vi var. Jag hoppas inte det för jag har så dåligt samvete för det här – än idag – och jag minns det så väl och även om det inte var så allvarligt det vi gjorde så skäms jag. Fastän han var alltid med trots allt, och vi var inte alltid elaka, ibland var vi snälla också.
Varför var vi så grymma?

Den där flickan i Hälsingården, hon som var så blyg och aldrig sa någonting nästan. Jag var så förälskad och vi cyklade från Norslund varje kväll för att träffa de här flickorna som vi lärt känna på ungdomsdiscot som varje lördagseftermiddag gick av stapeln i en lokal under köpcentrumet Origo. Det var jag och K och P och L – som hade brun luva och som hon den blyga kallade ”brunluvan” – och vi hängde i lekparkerna och vi pratade och nojsade och gungade och jag var tolv år gammal och Å – symbolen för min heta längtan – var inte kär i mig. Hon gillade den där förbannade ”brunluvan” och han begrep inte ens vilken juvel som hyste känslor för honom. Nej, han ville bara spela fotboll och blev naturligtvis en idiot såväl senare i livet likväl som han var då.

M med det långa, raka blonda håret som hängde långt ner på hennes rumpa. Jag ser henne framför mig idag. Hon var som en älva ur en teckning av John Bauer och hon vidrörde aldrig marken när hon gick. Hon svävade fram och hon var inte kär i någon som jag minns, kanske i sig själv.
De grävde upp vår favoritpark senare den sommaren, och diskoteket stängde men jag kan fortfarande känna doften av gräset om sommarkvällarna och jag ser Å´s ögon under den där luggen och en gång, en endaste gång var det bara hon och jag vid gungorna och hon tog min hand när vi gick därifrån och tiden stannade verkligen och jag skulle verkligen ha försökt att kyssa henne då. Men det är som det är och som det alltid har varit.

Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor.

Hon gillade låten ”Do the Huckleback”, och det gjorde jag också. Du dansade på ett visst sätt till den låten men jag minns inte hur. Emellertid så kommer jag ihåg jag kläderna vi hade på oss när vi gick på dans klockan fyra de här lördagseftermiddagarna. Åh Gud! Dessa stickade tröjor med knäppning och slag som på en kavaj och det där breda skärpet med bältesspänne av guld som du hade runt midjan. Och byxorna av gabardin och svarta blänkande skor med matchande guldspänne och frisyrerna sedan, nåd! Jag hoppas verkligen att de foton som mamma och pappa tog av oss innan vi gick aldrig kommer fram.
Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad diskoteket hette, men det är nog likaså gott.

Jo, nu minns jag, V-5 hette det, tror jag.

Jag stänger av kassettbandspelaren för ikväll nu. Plockar ur bandet och lägger det i min skrivbordslåda tillsammans med ”festbandet innan Kullen”. Titta där ligger ”blandade Bee Gees” och skräpar också, men det tror jag vi får ta en annan kväll.

Do the Huckleback mina vänner.
Det gjorde jag.