Solen sänkte sin mörkblå mantel över havet. De sista ljusstrålarna slogs för sin existens men var tvungna att ge upp. Den blå timmen tog över och koltrasten sjöng desperat några förtvivlade strofer, kämpade vid ljusets sida men gav sig till slut och satte sig nära stammen på sitt favoritträd och tjurade. Kylan vällde in från havet. Det blåste mindre men den kalla luften slog in som vågor över landet och hon som satt i hammocken vaknade av att hon frös.

Hon såg sig omkring. Visste först inte var hon var och blev rädd, men mindes till slut och hon såg att det lyste i huset som hon satt utanför. Hon var trött och hungrig och det som hade fått henne att gå hit kändes inte lika viktigt längre. Hennes fötter i de vita stövlarna var som isbitar och regnrocken var tät och hennes kropp fuktig och hon huttrade svårt.

Helene reste sig upp och hennes knän knakade takt med den gamla hammocken och hon tvekade. Skulle hon ringa på och försöka förklara varför hon var här, vilket hon knappt visste själv, eller skulle hon gå hem till sina minnen, vinet, och ångesten igen? Hon stod stilla och samlade tankarna och det kändes som hennes fötter sjönk ner i den fortfarande leriga gräsmattan, som om hon satt fast och inte kunde röra sig. Hon tog ett steg framåt mot grinden som hon kommit in igenom. Den låg bakom en stor enbuske och när hon tog ytterligare några steg så flög en skrämd koltrast upp och höll på att skrämma slag på henne. Hon stannade med bankande hjärta och tänkte igenom varför hon var här.

Hon var ensam helt enkelt. Svårare än så var det inte. Ett stort svart hål bodde i hennes kropp och det hade varit så alltför länge, ända sedan hennes man dog i den där bilolyckan för snart tio år sedan. Han hade varit full och de hade grälat och i vredesmod hade han tagit bilen för att, som han sa, aldrig mer komma tillbaka. Han visste inte hur rätt han hade haft tänkte hon och kände hur saknaden grep tag i henne igen fast det var så längesedan.

Efter olyckan så hade ingenting spelat någon roll längre. Livförsäkringen han haft gjorde att hon kunde sluta jobba vilket hon gjorde men det höll på att driva henne till vansinne och hon gick därför tillbaka och arbetade deltid en tid. Hennes chef hade varit förstående det första året men när hon började missköta sig och komma försent var och varannan dag och till och med vara berusad på jobbet så var det slut på medkänslan och hon fick sluta. Hon hade ryckt upp sig efter det och hade druckit varje dag visserligen men inte lika mycket. Vinet var hennes bästa vän och hon såg ingen anledning till att sluta med det. Det var hennes tröst i det som hon i sina bästa stunder kallade för sitt liv.

Hon hade sålt huset sedan och köpt sig en liten lägenhet och hade placerat pengar med hjälp av sin bankman som tyckte synd om henne. Det gick att komma långt på medömkan hade hon lärt sig. Men det var en tunn linje att gå på och hon hade förstått att det var viktigt att hålla balansen bra. Att tycka synd om sig själv var inga problem dock. Det var hon en expert på. Ekonomiskt så var hon trygg men hon var ensam som sagt, så erbarmligt otrygg och ensam. Och det var nog därför som hon stod här idag.

Mötet med Tord hade väckt något i henne som hon sedan länge trott varit dött. Som om någon tänt ett ljus i det kompakta mörker som hon bar på och hon hade känt något som liknade en gryning vid sin horisont och hon hade gått hem och druckit tre glas vin och efter det bestämt sig för att besöka honom.

Det fanns bara en västkuststuga i det här området där hon bodde så hon visste vart hon skulle ta vägen. Hon tog cykeln och inte bilen. Att köra bil berusad var av förståeliga själ strängt förbjudet för henne. En regel hon aldrig gjorde avkall på. När hon efter en något vinglig färd kom fram så hade hon parkerat cykeln en bit ifrån där Tord bodde och sakta gått fram emot huset. Det hade varit lite kallt och hon frös lite och tog sig därför ett par klunkar ur vinflaskan hon hade med sig. Det värmde en aning så när hon kom fram så hade hon haft mod i barm och gjorde sig beredd att ringa på dörrklockan.

Men av någon anledning så hade hon frusit till is med handen höjd och i istället för att trycka på den lilla vita plastknappen hade hon försiktigt backat ner från trappan. Och där i skuggorna stod hon och flackade med blicken som en skrämd kanin och hade helst av allt velat försvinna. Helene hade stått stilla en lång stund och hennes andning hade legat högt och varit flämtande. Hon hade känt sig lätt svettig trots att våren var kall men hade trots sin nervositet smugit tyst runt huset och kikat in genom vad hon antog var vardagsrumsfönstret. Hon hade stått med bankande hjärta i eftermiddagsljuset och sett Tord ligga på soffan under en filt och det var uppenbart att han sov.

Helene hade dragit en djup suck, sett sig villrådigt omkring, upptäckt hammocken och gått och satt sig där för att vänta. På vad visste hon inte riktigt. Hennes sinne var i stiltje och hon önskade att blåsa liv i det som hon känt för bara någon timme sedan. Så därför drack hon upp det sista vinet och lyssnade på koltrasten som satt på taket och sjöng ut sin längtan. Och hon fylldes, inte bara av vin, utan även av det där lilla hoppet igen. Ett hopp om en ny vår och ett nytt liv och hon hade ett leende på sina läppar där hon satt och gungade. Hon hade somnat sedan.

Hon stod upp på darriga ben nu och det hade varit svårt att komma upp ur den svängande hammocken. Det var mörkt och hon frös och hon var torr i munnen och huvudet bankade och hon undrade hur länge hon sovit. Att gå in till Tord var uteslutet bestämde hon sig för. Det hade varit en dum idé från början i alla fall tänkte hon. Fort hem istället till mer vin och drömmar utan reell grund. Till ett låtsasliv som gick att leva så länge hon var berusad. Och hon började gå mot grinden.

Det satt en svart katt på grusgången mellan henne och den gråmålade järngrinden. Den glodde uppfordrande på Helene och jamade och det var som om den sa till henne att inte ge upp. Vinden friskade i och grenarna i de stora enbuskarna svängde hotfullt fram och åter som svarta armar i mörkret och koltrasten tjattrade envetet. Helene tog tecknen på allvar, fattade mod och vände på klacken och gick upp på förstutrappen och ringde på dörrklockan.

Tord var i färd med att laga middag. Han skar kycklingfilé i tunna skivor, så tunna att du nästan kunde se igenom dem. Kryddade filéskivorna med salt och peppar och vitlökspulver och lade dem på ett bakplåtspapper för att vila en stund. Under tiden förberedde han riset. Mätte upp två deciliter i en kastrull och lade i en matsked Piffi allkrydda, eller det var egentligen en turkisk kryddblandning han köpt i en kryddbod inne i stan, men det smakade som den berömda allkryddan från gatuköken i hans hemstad i dalarna, så han kallade den för det. Kokade vatten i vattenkokaren och slog i fem deciliter i kastrullen och lät det koka upp under omrörning. Sänkte temperaturen och lade på locket.

När riset kommit halvvägs stekte han kycklingfiléerna i smör, slog i lite grädde, eller en hel del grädde i ärlighetens namn, för att låta anrättningen puttra tills riset var klart. Han dukade.

Då ringde det på dörren.

Tord gick förvånat mot hallen för att öppna. Han såg på klockan, konstaterade att hon var sju, och att ingen kom på besök så här dags. Ingen kom på besök överhuvudtaget tänkte han. Om det inte var Jehovas vittnen förstås. Han öppnade dörren med onda föraningar och såg till sin häpnad Helene stå där.

”Hej!” Sade hon förläget. ”Det är bara lilla jag.”

Han såg på henne. Såg att hon frös. Såg att hon var nervös och såg att hon var berusad. Hennes ansiktsdrag var liksom utsmetade. Som om du målat ett porträtt och dragit fingertopparna igenom det. Han fylldes av medlidande. Varför visste han inte riktigt. Men det vilade något medlidsamt över hennes uppenbarele.

”Det är väl inte så bara”, sade han och öppnade dörren. ”Come in, he said I’ll give you, shelter from the storm, som Bob Dylan sjöng”, sade han. ”Har du ätit? Jag har middagen precis klar.”

Hon tittade under lugg på honom och försökte se söt ut. Hon tänkte att det skulle förbättra hennes chanser. Det hade alltid fungerat förut. En söt attityd och sex hade öppnat många dörrar för henne. Dörrar som hon sedan självmant hade stängt. Alltför många dörrar tänkte hon bedrövat. Hon sade,

”Jag är jättehungrig.” För det var hon. ”Det doftar fantastiskt.”

”Kycklingfilé och ris, inget avancerat.”

”Det låter som musik för mina öron. Jag älskar kyckling.”

”Ska jag ta din regnrock?”

Hon räckte över den och brände av sitt mest förföriska leende när deras fingrar fick kontakt under bråkdelen av en sekund. Tord kände det som om han fått en örfil och släppte nästan regnkappan på golvet. Kippade efter andan och såg nu verkligen vad han sett redan nere på stranden, hur vacker hon var. Full men vacker tänkte han och log. Hängde upp hennes kappa på en galge och bjöd henne att stiga in.

”Fin kikare”, sade han och nickade mot den som hon höll i handen.

”Inte lika fin som din.”

De log bägge två.

När de ätit och konversationens fåglar hade flugit mellan dem relativt otvunget under hela måltiden så var det dags för kaffe i salongen. Nedsjunkna i varsin brun skinnsoffa från sjuttiotalet och bestrålade av ljus från kristallkronor som härstammade ifrån Gud visste var satt de som om de aldrig gjort något annat med fötterna mjukt placerade på en ryamatta.

”Intressant inredning”, sade Helen som nästan var nykter nu.

Tord skrattade.

”Ja eller hur? Den följde med huset när jag köpte det och eftersom jag är här så sällan så har det aldrig blivit av att jag gjort något åt den.” Han såg sig omkring i rummet. ”Fastän jag har lärt mig att tycka om det. Påminner mig en hel del om när jag var grabb och bodde i Dalarna.”

”Jag tänkte väl det”, sade hon. ”Förstod att du inte var stockholmare.”

”Nä jag har ju bara bott där i två tredjedelar av mitt liv.”

”Ränderna går aldrig ur förstår du”, sade hon med ett leende. ”Förresten så är jag glad att du är dalmas.”

”Dalkarl.”

”Va?”

”Det heter inte dalmas, det heter dalkarl, eller bara mas. Det är bara stockholmare och resten av Sverige som säger dalmas.”

”Jaha.”

”Det heter kulla också, inte dalkulla.”

”Ok, jag är då glad över att du är dalkarl, eller bara mas. Det finns en trygghet i den dialekten”.

”Det tycker reklammakarna också”, skrattade han.” Det finns inte en enda hantverkare i tevereklamen som inte pratar dalmål.”

Hon tittade storögt på honom.

”Men det har du ju rätt i. Jag har aldrig tänkt på det förut.” Hon ruskade på huvudet. ”Lurad igen.”

De sa inget på en stund. Drack bara av sitt kaffe och åt av havrekakorna och det var så tyst så att när han tuggade så kändes det som det knaprade i hela huset. Han var tvungen att stilla käkarna för att kolla om det lät från henne när hon åt. Det gjorde det naturligtvis inte. Han ställde ner kaffekoppen och svalde det sista av kakan.

”Vill du berätta nu då?” Sade han och såg henne i ögonen.

”Jag vet inte.”

”Jag är en bra lyssnare.”

”Du har inte lite vin?”

”Jag har slutat med alkohol.”

”Det borde jag också göra.”

”Det borde alla.”

Hon lutade sig tillbaka i soffan och Tord kunde inte låt bli att kika lite på hennes bröst under den där stickade tröjan hon bar. Det var bröst och tyg och inget mera och han kunde ana hennes bröstvårtor. Helene såg hans blickar och sträckte på sig med armarna uppåt och svankade och hon visste att hon visade upp sig och att hon följde sina invanda manér i sällskap med män. Hon lutade sig framåt istället när hon kom på vad hon höll på med.

”Kan en flicka få lite vatten i alla fall?” Frågade hon och log.

Han reste sig och gick ut i köket där han blandade en tillbringare med gurkvatten och is. Tog fram två vanliga dricksglas och gick tillbaka med allt på en bricka. Han slog upp varsitt glas åt dem och satte sig ner och var tyst.

Sedan berättade hon. Hon berättade allt om vad som hänt efter att hennes man dog, om hur hon blivit, om hur hon sökt tröst och bekräftelse hos män som hon inte brydde sig ett dugg om. Om den tomhet hon känt när hon vaknat bakfull i en främmande säng med en man som hon knappt kom ihåg namnet på. Hon berättade om spriten, hur den blivit hennes enda tröst och att den fortfarande var det och hon grät bitterhetens tårar, och uppgivenhetens och förtvivlans, och hon såg på honom och i allt elände så kände hon en lättnad över att få berätta. Och varför hon gjorde det för en man som träffat för bara några timmar sedan förstod hon inte.

Tord satt tyst när hon var klar. Höll krampaktigt i sitt tomma glas och visste inte vad han skulle säga. Han var en man med hög moral ansåg han och den attraktion han känt nyss var nu bara en klump i hans mage.

Det enda han kunde fokusera på var alla de män hon avverkat och även om han någonstans förstod varför så föraktade han sådant beteende innerligt. Spriten förstod han sig på för han hade varit där själv och han visste att den kunde förändra vem som helst till ett monster. Men alla dessa män, han kunde inte fördra detta. Det medlidande han drabbats av när han såg henne stå där på hans förstutrapp var borta nu och leendet hon bländat honom med i hallen och som hade påverkat honom så. Förstod han bara var något som hon använde på alla män, och inget unikt för honom som han först trott. Tord kände sig tom.

Under middagen hade han tänkt tanken på att han och Helene skulle kunna bli ett par, bara lekt med idén. Men den solen hade gått ner nu. Natten, likt den som fallit utanför hans hus och som svepte in omgivningarna i ett svart täcke, hade införlivat honom i sitt mörker. Och han kände sig nu ensammare än någonsin.

”Varför säger du inget?” Sade hon med gråten i halsen.

Han tittade på henne och han såg att hon fortfarande var vacker men hon var ingenting för honom längre och han kände en stor sorg över detta.

Han tog sig dock i kragen. Svalde sin bevikelse och sade,

”Jag kan bädda i gästrummet om du vill stanna.” Han log så det knakade i käkarna. ”Så kan vi gå upp tidigt i morgon och räkna in några Tordmular.”

Helene log resignerat och förstod. Hon borde ha kunnat räkna ut att hennes avslöjanden skulle få den här effekten. Hon hade varit ärlig, och det hade känts bra att vara det men nu var känslan helt annorlunda. Visserligen så hade hon hoppats på en annan reaktion från Tord men medömkan var som hon visste en tunn tråd att balansera på. Och nu hade hon ramlat ner. Hon skulle aldrig mer vara ärlig lovade hon sig själv.

”Tack för att du lyssnade Tord, och tack för den jättegoda middagen. Men jag ska nog cykla hem nu.”

”Nej, det ska du inte alls det. Klockan är över ett”, sade han med en övertygelse som han inte visste var den kom ifrån. ”Jag går och bäddar nu.” Han log. ”Dessutom är det kallt ute.”

När hon somnat sedan i en av hans t-shirts som räckte henne till knäna så gick han ut på verandan i pyjamas och rökte en cigarett. Molnen över havet blev silverfärgade av en måne som tittade fram då och då och han fascinerades över hur vackert det var och att känslan var densamma varje gång han stod här. Hans hjärta var tungt och han var torr i munnen och han förbannade sig själv för att han tillåtit sig själv att hoppas. Det skulle aldrig hända igen lovade han sig själv.

Han fimpade och gick och lade sig.

Den smala vägen, men mer som en bred stig, gick ner mot stranden. Slingrade sig som en ål på torra land och var kantad av täta buskar och högt gräs. På avstånd kunde han känna lukten och höra bränningarna från havet. En fuktig, salt doft av förväntan och förmultnad tång. Molnen jagade varandra över himlen och vinden, den eviga, aldrig avtagande vinden, var hård och obeveklig. Trots att han hade långt kvar till den av nästan vit sand bestående stranden och bar mössan nerdragen över öronen och hade de hårda byarna mot sig så kunde han höra måsarnas och trutarnas skrin. Han hade sin handkikare hängande på magen och sin tubdito på axeln och i ryggsäcken fanns kaffe och ostsmörgåsar. Han kände sig hungrig.

Väl framme så letade han upp en någorlunda vindskyddad plats, placerade tubkikaren med sitt stativ så att han gott och väl kunde spana av hela strandremsan och horisonten långt därute där tankbåtarna gick. Satte sig sedan ner på sitt sittskydd och tog fram kaffe och smörgåsar njöt. Både av förplägnaden och av den ensamhet som han så väl behövde och saknat.

Till vänster, långt ner strax innan de fallfärdiga fiskebodarna, strävade en vågbrytare som ett knotigt pekfinger ut i havet. Det var ingen naturlig sådan utan den var byggd av människor och därför så kunde den inte stå emot naturens krafter utan höll successivt på att brytas ner. Det mörka havet med sina höga vågor producerade ett fräsande skum vid strandkanten och strandpipare höll sig undan från vågsvallet på snabba, trippande fötter. Molnen tillät solen att bryta igenom då och då och det mörka havet skiftade i färg från mörkgrått och kallt och ogästvänligt till blått, glittrande och inbjudande men han lät sig inte luras. Det var inte varmt i vattnet och det skulle dröja länge innan några badande skulle svalka sin solvarma kroppar i vattnet. Det var i mitten av april och han var där för att följa fågelsträck. Något som han gjorde varje vår och han hade höga förväntningar.

Han lutade sig tillbaka mot det naturliga ryggstöd som sanddynen som han slagit läger i erbjöd och slöt sina ögon. Lyssnade på vinden och bruset från vågorna och strandskatornas visslande. Öppnade ögonen och såg upp på den varierande himlen. Mörka och ljusa moln om vartannat och ett regn som hängde som ett fuktigt draperi i luften. Han tänkte att det skulle blåsa bort men regnstället och sydvästen låg i ryggan ifall det inte blev så.

Han mindes hur det var när han var barn och lekte på den här stranden. Han tänkte på hur solen alltid lyste, och på krabborna och de små sandskäddor de fångade genom att vada i det grunda vattnet tills det kittlade under foten och hur du med en snabb rörelse grävde upp sanden under fotsulan och hoppades på att den skulle finnas där. De byggde dammar av sanden där de förvarade sin fångst.

Och henne som han älskade. Hon med sitt pageklippta, blonda hår och de där himmelsblå ögonen och hennes skratt som fick hans hjärta att hoppa över ett slag eller två och han höll sig intill henne. Var som en hund. Skuttade omkring och viftade på svansen och inte en enda gång visade hon att hon tyckte att han var enerverande. Även om han var det.

Han var där igen nu, och det var så längesedan som han var liten och brunbränd med kritvitt hår och åtsittande resårbadbyxor, men han såg sig själv. Och på något sätt så kunde han minnas sina känslor. Otryggheten och osäkerheten som var som illasittande byxor som han inte kunde få av sig. En kärlek som var omöjlig och en strävan efter att vara till lags som han burit med sig i hela sitt liv. Han var gammal nu. Kroppen gav honom inte längre vad han ville ha och det var väl inget konstigt med det, men det gjorde honom nedstämd.

Ute över havet såg han vågorna med sina vita gäss och vinden låg fel insåg han. Det skulle inte komma in några sträck idag men han satt kvar där han satt, i lä, och han brottades med sina tankar som han alltid gjorde. Molnen tätnade och bestämde sig för att inte släppa fram solen mer idag. Regnet kom istället och piskade in över stranden som spikmattor i hans ansikte och han flydde. Sprang ner emot fiskebodarna som låg där som ett minne av hur det hade varit.

Dörren till den närmaste hängde på bara ett gångjärn och han tog sig in och fann till sin glädje att taket höll tätt. Där utefter väggen som vette mot havet fanns en bänk och det hängde rester av ett fiskenät på rostiga krokar på långväggen. Han lade ifrån sig sin ryggsäck och sina kikare och satte sig ner och tände en cigarett. Det var som någon hällde ett lass med stenkulor på taket. Oväsendet var öronbedövande. Han hade aldrig varit med om något liknande och han reste sig och kikade ut igenom det enda fönstret på ena långsidan och regnet var som en grå vägg och det gick inte att se mer än tio meter. Regndropparna slog upp kratrar i sanden. En ensam gråtrut satt stilla på en sten i strandkanten och det var det ensammaste han sett och han tände en ny cigarett på den gamla.

Ensamhet var något som han var väl förtrogen med och hade varit så länge han kunde minnas. Även bland människor som han kände mer eller mindre och som var hans vänner så var han på den ensamma sidan av gatan. Han höll sig där för att han ville vara där och han led inte av att känna sig som den som inte var där de andra var. Eller var det bara något som han inbillade sig? Intalade sig själv för att överleva som särling? Han visste inte.

Regnet avtog en smula och truten lyfte och han gick ut och hade tagit på sig regnkläder och sydväst och han gick ner till strandkanten och vågorna slog fortfarande höga och det blåste hårt. Han såg henne komma emot sig på långt håll.

Hon bar en röd regnrock såg det ut som och om han inte sett hennes ben så hade det lika gärna kunna ha varit ett rött segel på en liten båt som låg uppdragen på stranden. Men hon rörde sig mot honom och när hon kom närmare såg han att benen försvann ner i ett par vita så kallade seglarstövlar. Han hade haft ett par likadana på åttiotalet, fast blå med en vit rand upptill. Att det var en kvinna var han säker på. Ingen man bar vita stövlar och röd regnklädsel.

Hon stannade när hon såg honom. Hennes hår var långt och mörkt och låg klistrat vid hennes ansikte och han tänkte att hon måste ha blivit drabbad av det stora regnet. Det lilla regnet som de båda stod i nu verkade inte bekomma någon av dem särskilt mycket. Hon lyfte högra handen till hälsning och han besvarade den. De gick emot varandra och stannade med par meter emellan dem.

”Hej!” Sade hon.

”Hej.”

”Inget vidare väder att vara ute i”, sade hon och log. Ett snett svårtolkat leende men behagligt att titta på. Hon var vacker, men på ett säreget sätt tyckte han. Ingen bländande skönhet nu, men hon hade säkert varit det när hon var yngre. Hennes hållning talade för det. Det var så ansåg han, att om du var vacker, eller hade varit det, så avspeglades det i din kroppshållning och på sättet du gick.

”Nej”, sade han. ”Verkligen inte, var du ute i det värsta?”

Hon skrattade. Ett mjukt vänligt skratt.

”Det syns eller? Ja det var hemskt. Jag trodde att jag skulle bli knockad av de där regndropparna, du då?”

”Jag gömde mig därinne”, sade han och pekade på fiskeboden. ”Vill du ha en kopp kaffe? Du ser ut som du skulle behöva det.”

Hon tittade på honom och bedömde riskerna antog han. Skulle hon våga sig in i en fiskebod med en okänd man på en öde strand? Eller skulle hon tacka nej. Hon bestämde sig för att han såg ofarlig ut.

”Tack det vore jättegott.”

”Jag har ostmackor också.”

De satt tillsammans sedan, bredvid varandra på den enda bänken och stirrade åt samma håll.

”När börjar filmen tror du?” Sade han och fortsatte att glo rakt fram.

”Va!” Sade hon. Och sedan fattade hon galoppen. ”När reklamen är slut.”

De skrattade tillsammans.

Regnet tog fart igen. De satt där intill varandra och sade ingenting eftersom skyfallet gjorde det omöjligt. De log mot varandra då och då och det kändes naturligt för honom att sitta där tillsammans med henne. Han hoppades att hon kände likadant.

”Bor du häromkring?” Frågade han när hamrandet från regndropparna avtagit.

”Ja ett par kilometer från där jag kom ifrån. Du då?”

”En bit upp här, i en västkuststuga. Fast jag bor bara här på våren och ibland på sommaren om det är fint väder.”

Hon nickade.

”Var bor du annars då?”

”I Stockholm.”

”Du är här för fågelsträcken förstår jag”, sade hon och pekade på hans kikare. ”Har du räknat in något fint?”

Han såg förvånat på henne.

”Är du också skådare?”

”Bara till husbehov, ingen fanatiker i alla fall.”

”Som jag menar du?”

Hon skrattade högt. Brast ut i ett gapskratt som hon inte kunde kontrollera.

”Förlåt”, sade hon mellan skrattanfallen. ”Det var faktiskt inte så jag menade.” Och så skrattade hon igen.

Han flinade och väntade på att hon skulle sansa sig. Hennes skratt var pärlande och underbart och han kände sig varm inombords och hans hjärta slog hårt. Hon tittade på honom och ruskade på huvudet åt sitt eget beteende. Lade sin hand på hans arm och sade,

”Förlåt! Jag vet inte vad som tog åt mig. Trött”, sade hon. ”Jag är nog trött. Sov inte så mycket i natt.

”Ingen fara och även om du inte menade att jag är en fanatiker så är det nog just det jag är. En fågelnörd skulle nog jag kalla mig.” Han skrattade till. ”Fråga mig vad som helst om våra bevingade vänner, jag lovar att jag kan svara.”

”Vad heter du?” Frågade hon istället.

”Tord.”

”Tordmule”, sade hon och började skratta igen. Hon begravde sitt ansikte i sina händer och försökte kväva det som bubblade i henne utan resultat. Till slut så var det nästan så att hon började gråta och han lade tröstande sin arm runt hennes axlar. Hon lugnade sig efter en stund och tittade på honom med tårfyllda ögon.

”Du måste tro att jag är galen”, sade hon och torkade tårarna med baksidan av sin ena hand. ”Jag heter Helene”, sade hon räckte fram sin hand.

”Tordmule som sagt, och jag tycker inte att du är galen.”

”Jag har haft det lite jobbigt bara.”

”Vill du berätta?”

Hon tittade på honom och lade huvudet på sned och log sitt leende igen som han redan tyckte så mycket om.

”Jag tror inte det. En annan gång kanske”, sade hon lågt. ”Jag måste nog gå hem nu.”

När hon gick så stod han länge och såg efter henne. Hennes hår som hade torkat en aning i fiskeboden flaxade i vinden. Vågorna gick fortfarande höga och vinden verkade ha vänt. Han gick tillbaka till sin ursprungliga lägerplats och ute över havet, där som sagt tankbåtarna gick sin makliga gång, kunde han räkna in över hundra Prutgäss. Inga Tordmular dock tänkte han och log.

Han gick hem sedan och lagade en sen lunch. När han ätit lade han sig på soffan i vardagsrummet där han kunde se ut över havet. Solen hade letat sig igenom det tjocka molntäcket och skickade vitglödgade spjut ner i en glittrande vattenmassa. Vinden var fortfarande hård och det knäppte susade i huset och han var mätt och skulle snart somna där han låg. Precis innan han seglade iväg till drömmarnas brokiga land så tänkte han på Helene. Han undrade om han skulle träffa henne igen, och på om han ens ville.

På taket till hans västkuststuga satt en Koltrast och sjöng om liv och lust. Men mannen i soffan hörde inget av detta. Han sov en trött mans sömn under en filt av ylle men om han hade varit vaken och tittat ut trädgården, mot hammocken till, så skulle han sett en kvinna i röd regnrock som satt och gungade sakta fram och tillbaka. Hon hade en kikare på magen.

Fortsättning följer, eventuellt.