På andra sidan…

andra sidan

Jag står på andra sidan. På vilken sida du vill, men jag står på andra sidan.

”Det är ett eget val, jag vill inte ha det på något annat sätt för den andra sidan har alltid känts bättre och de gånger som jag försökt att hålla mig på din sida så har det alltid blivit för trångt och även om din söta mun lockar och viskar att jag ska stanna kvar så sticker jag, till andra sidan”, sade han och flinade.

Hon stod stilla och stirrade på honom oförmögen att säga eller göra något. Trodde knappt sina öron och ville helst bara gå därifrån men hennes fötter satt fast i ryamattan och ville inte ta ett steg.

”Fattar du?” Fortsatte han och satte sig upp i soffan. ”Du har din sida och jag min och om ett tag min lilla sötnos, så kommer du att förstå att det var den enda vägen att gå. Vi är inte skapta för att gå på samma trottoar genom livet.” Han hade rest sig upp nu och gick omkring i rummet och gestikulerade med armarna. ”Det är bättre om vi har en väg emellan oss som bussar och bilar och mopeder och cyklar trafikerar och så kan vi vinka till varandra då och då när trafiken är gles och kanske mötas på ett övergångsställe vid tillfälle. Håll med om att det är en bra idé?” Sade han och tittade under lugg med det där förbannade leendet klistrat över sin mun. Som en glad pappersmun kletat över ett elakt grin som avspeglades i hans ögon och hela situationen var absurd tyckte hon.

”Jag förstår inte”, viskade hon så tyst att det knappt hördes.

Han kom fram till henne och stod så nära att hans rakvatten blev påtagligt och hon hade gillat den doften, men nu luktade den som ättika och hon tog ett steg tillbaka och rynkade på näsan.
”Vad är det du inte förstår lilla gumman”, sade han och tog henne under hakan och lyfte upp hennes ansikte och hon såg sig själv i hans irisar och det hade blivit frostigt i rummet tyckte hon och hon huttrade till.
”Egentligen så har det väl alltid varit på det sättet”, Sade han och släppte hennes haka och hon sänkte blicken och såg ner på den rödsvarta ryamattan med gula inslag. ”Att vi har försökt att gå på samma sida och hållit varandras händer och hett önskat oss att det vi sade var vad vi båda menade och tyckte och att våra steg som ibland höll samma takt – det håller jag med om ändå – gick åt samma håll.” Han stirrade i taket nu medan han talade. ”Men håll med om att du känt som jag då och då”, sade han och började gå omkring igen. ”En vilja att kasta sig rakt ut trafiken med risk för liv och lem bara för att komma bort och över på den andra sidan?” Frågan blev ställd rakt ut i rummet och hon undrade om det verkligen var henne han frågade, men hon viskade:
”Nej.”
Hon visste inte om han hört henne eller inte men det verkade inte som om det spelade någon roll. Han var i sin egen värld nu och hans mun gick och gick som på en bandslinga som aldrig tog slut. Till slut så satte hon sig ner i soffan där han legat tidigare och följde honom med blicken där han vankade omkring med ett vad det verkade, drogat leende på läpparna. Emellertid så visste hon att han inte var påverkad och det gjorde hela situationen så mycket mer kaotisk och främmande och hon fattade ett beslut.
”Håll käften nu!” Skrek hon och reste sig upp och ställde sig bredbent på golvet och såg hur han snurrade runt och avbröt sig själv mitt i en mening och såg stint på henne. ”Kan du vara tyst nu några minuter”, sade hon med normal stämma och lade huvudet på sned. ”Jag vet inte vad du håller på med min vän och jag förstår inte vad du pratar om med dina vägar och trottoarer och trafik och övergångsställen och jag skiter i det om jag ska vara ärlig.” Hon kände hur hennes ögon fylldes med tårar. ”Jag har alltid älskat dig med hela min kropp och på mitt sätt, så som jag förmår älska, och jag har alltid känt mig trygg med dig och att hålla dig i handen har varit för mig som att stå under ett tak när det regnar och när vi har gått på samma sida av vägen så har jag alltid känt att det varit vår väg. Att vi har valt den och att den är anlagd för vår skull och jag tror dig inte när du säger att det inte varit så för dig.” Hon svalde gråten och fortsatte. ”Jag antar att du har dina skäl att säga så här till mig och jag är inte säker på att jag vill vilka de är men om du vill gå till din sida av vägen så gör det för all del. Fastän kom ihåg min vilsne älskling att om du går så är dörren stängd när du kommer tillbaka.

När jag kommer tillbaka? Frågade han och hon såg hur han försökte hålla det försmädliga leendet vid liv.

Nu var det hennes tur att le och hon gick ut i köket och kokade sig en kopp te.
”Vill du ha älskling?” Ropade hon in i vardagsrummet.
”Vill jag ha vad?”
”En kopp varmt te, jag tycker att det är lite kallt härinne och jag fryser. Tycker inte du att det har blivit kyligt?”
”Så du är ok med att jag går då?” Sade han när han kommit ut i köket och fått sin tekopp. ”Bara sådär liksom, rycka på axlarna och säga by by darling, take care”, sade han och försökte hålla ordning på sina anletsdrag som hoppade omkring som gräshoppor på en varm elplatta.”
”Du gör vad du känner att du måste göra”, sade hon lågt och satte sig ner vid köksbordet och tog en skorpa och doppade i sitt te. ”Fastän om hela den här pjäsen har satts upp för att jag ska tigga och be och ligga på marken och hålla dig i byxbenet när du går så måste jag nog göra dig besviken.” Hon tittade ner i sitt te och såg på skorpsmulorna som seglade omkring där.
Han satte sig ner mitt emot henne och tog försiktigt hennes händer och flätade hennes fingrar utan att lyfta blicken
”Du känner mig för väl”, sade han efter en lång och eftertänksam tid ”Du är mycket starkare än jag”, viskade han till slut. ”Och jag önskar att jag kunde vara som du. Lika ärlig och öppen men jag är som en gammal dörr som står och slår i vinden och jag vet varken ut eller in.” Han lyfte blicken till slut och såg in i hennes så blå ögon. ”Och vad jag menar eller vad jag inte menar har jag inte en aning om.”
Hon sträckte ut sin hand och strök honom över kinden och de satt så en lång stund och han kunde inte vara utan hennes hand på sin kind och långsamt så fick han tag i sina sinnen och höll dem hårt och svalde en klump i halsen och log emot sin älskade på andra sidan bordet
”Jag kanske håller på att bli galen?” Sade han och tog hennes hand i båda sina. ”På riktigt alltså, jag undrar verkligen ibland.”
”Då blir vi galna tillsammans älskling, på samma sida av vägen, eller hur?”
”På samma sida är nog bäst”, sade han och skrattade lätt.

(Till dig min älskling)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s