”Jag har svikit alla”, tänkte han. ”Hela Sverige, Europa och övriga världen också är inkluderade i mitt ofattbara svek. Han stod som en syndare på en bergstopp och såg ut över en ogudaktigvik nedanför. Allt var lugnt, allt var som i en mörk, poetisk film och det var ensamt i soffan.

Suset i öronen var påtagligt och han hade svårt att sova på nätterna på grund av detta och ett ljudligt pipande i vänster öra. Hos doktorn sade de bara att han skulle komma att vänja sig och att det inte var så mycket att göra åt. Antagligen så var det Guds straff tänkte han och snöt sig. Förkyld var han också, förbannat förkyld, och det gjorde ju inte oljudet i öronen bättre precis. Halsen värkte och det var till och med svårt att svälja sin egen saliv och det var dåligt nu. Han var svag och han kände sig ynklig och han ville helst av allt bara sova. Fast inte ens det fungerade så han satt där han satt. Framför teven och han var blek och grå och teven var som ett svart hål som sög in honom i allt ifrån situationskomik till storviltsjakt eller överdådig natur eller krystade polisserier med viskande, skitfräna män och kvinnor, och så reklam förstås.

Reklamen var värst. En fruktansvärd blandning av pina bestående av leende kvinnor med plack mellan tänderna och runda borstuvuden eller snödrottningar med isspiror som kommer ut ur hissar och gastar att ”Du kommer inte längre.” Eller män med tighta skjortor som berättar att det finns olika priser på samma hotellrum och det enda som kan hjälpa dig är den här sajten och sedan är det förstås farmor som har ont i knäet och som har en hemlighet i en tub med salva. Och inte att förglömma kvinnor med olika flöden som behöver olika bindor. Ja det tar aldrig slut tänkte han och varför jag står ut är ett mirakel för ingenting som sänds på de här kanalerna är så bra att det rättfärdigar reklamen.

Han stängde av och lade sig ner i soffan och försökte sova. Det gick inte.

Under björken på baksidan av huset hade han ställt en hofällbar stol i svart plast. Dit gick han nu och satte sig. Mannen hade virat in sig i tevefilten av ylle som var stickig men varm och han satt där för att det kändes bra att göra det. Och även om det ibland föll små djur från trädet ner i hans korta hår, och trots att myggen var en aning svåra så hamnade han i ett meditativt tillstånd där gräset blev grönare, suset från björkens grenar än mer drömskt och där dofterna från sommaren blev till en sötfylld arom som gjorde honom lätt till sinnet.

Allt vände plötsligt.

Det var som om sommaren svalde hans förkylning. Som om universum som befann sig bakom det mörkblå ovanför hans huvud och som han skymtade mellan björkens hängande grenar förlät honom. Tillät den stackars förlorade sonen, fadern, och tillika äkta mannen att kliva ner från sitt kors. Hitta någon slags frid där i naturens sköte och hans svek var kanske inte så stort längre tyckte och kände han.

Han mumlade en slags hemmagjord bön i vilken han vävde in silverstråk och hopp och tacksamhet och det kändes bättre nu. Han var inte längre århundradets brottsling utan ganska ok faktiskt.

Han gick in och lade sig bredvid det som höll honom vid liv. Somnade och drömde, som alltid när han mådde bra, om en hund som med sin röda tunga utanför sin mun sprang utefter en sandstrand.

Hunden såg lycklig ut.

En öde landsväg väg och ett ensamt hjärta förspillt på onödigheter. Stora känslor som aldrig fick plats och en horisont utan slut.

Han stod där och kisade med en ryggsäck fylld av överblivna tankar och den vägde tungt. Hans skor var slitna, nötta av långa irrfärder och ett idogt sökande efter något. Han hade aldrig tänkt klart. Att tänka var för honom som att försöka nysta upp en oljig trasselsudd och han tappade alltid tråden och fick börja om. Det fanns ingen början och inget slut och nätterna var långa och innehöll inte mycket sömn. Men han hade hittat något till slut. Det var bra att det var på det sättet och han visste nu att det fanns en mening och han kunde känna och höra att någon svarade när han ropade.

Den gamle mannen satte sig ner vid vägkanten. Rev av ett grässtrå och satte det i munnen. Han kände sig lugn. I alla fall så lugn som det var möjligt för honom att känna sig. Han lät blicken svepa från vänster till höger och tillbaka igen och han såg det han ville se och ingenting annat. Han var som ett skepp och det böljande hav han seglade på var havrefältens vaggande strån. Gräset smakade beskt och sött. Som livet tänkte han. Långt borta utefter den breda vägen på väg mot honom såg han en lastbil. Soldaller var som en matta av guld på vägen och han kunde inte släppa bilen med blicken.

Han tänkte tillbaka på hur det var innan han gav sig av och kände hur ett mörker letade sig upp från magtrakten upp i hans medvetande och han slutade genast med det. Istället så bytte han till ett friskt grässtrå och fokuserade på andra saker. Han såg lastbilen komma närmare och kunde nu höra ljudet som ett lågt brummande, som en vibration, vilket naturligtvis ljud var, men han kände den i marken. En stor bil, det måste vara en riktigt stor lastbil tänkte han. Han reste sig upp för att se bättre. Tuggade frenetiskt på sitt grässtrå som guppade upp och ner som stjärten på en sädesärla och på den gyllene vägen såg han den fyrkantiga siluetten av en långtradare. Det var som om den färdades en bit ovanför asfalten, på en kudde av luft och vibrationerna tilltog och mannen tog ett steg tillbaka.

När den passerade tog luftdraget tag i hans halvlånga långa hår och han kände värmen och lukten från dieselmotorerna. Släpet var en silverglänsande cylinder som säkert innehöll något brandfarligt för han uppfattade dödskallar och överkorsade eldsflammor på dekaler som satt klistrade på sidan. Han tänkte på miljön och suckade. Det var försent, han visste det och det var ingen idé att försöka lura sig själv längre och även om politiker talade om begränsningar och regler så var det bara spel för galleriet för undergången var nära. Det var ingen tvekan om det.

Den gamle mannen satte sig ner igen. Hängde av sig sig sin ryggsäck, öppnade den och tog fram en burk med Coca Cola utan socker. Den var någorlunda kall och han öppnade den och drack. En ormvråk svävade över havrehavet i stora cirklar. Han följde den med blicken och drack samtidigt.

En ensamhet kom över honom där han stod. Han sänkte ner burken men fortsatte att titta på fågeln. Ensamheten var självvald visserligen och han ville inte ha det på något annat sätt. Men då och då blev det påtagligt att han inte hade någon att växla några ord med eller någon att bara ha vid sin sida. För det mesta så var han tillfredsställd med sitt solitära liv men idag så ekade det tomt och ödsligt i hans hjärta när det slog.

Han började gå och ormvråken jamade i skyn och det var varmt och det var i juni och han hade en lång väg kvar att gå. Men han var på väg och så skulle det vara resten av hans liv. Snart skulle han vara framme vid sitt mål för dagen och mannen såg fram emot ett varmt mål mat och en säng att sova i. Det kändes bättre nu när han gick och det fanns kraft i hans gamla ben fortfarande och han var i balans och i takt med vinden och himlarna och solen.

Det var rätt det han hade gjort. Det fanns ingen ånger och skuldkänslorna hade han mer eller mindre lagt bakom sig. Tillfreds var ordet som beskrev hans sinnestämning. Han hade för längesedan strävat efter lycka men om du är lycklig så finns olyckan runt nästa hörn ansåg han. I en anpassad form av att vara nöjd befann han sig och det var bra. Det hade tagit lång tid att nå dit där han nu var och att stanna kvar i den sinnesstämningen var hans mål med livet. Det fanns mycket lite oro i hans själ nu för tiden

Han tände en cigarett och njöt av smaken och den sommardag som var hans och den tid som han hade kvar att leva var tillräcklig.

Han behövde inte mer.

Mycket av min tid här i den här världen går åt till att fundera över det som varit. Vad jag gjort och sagt och vad jag inte har åstadkommit. Det är dumt.

Antagligen så har det med åldern att göra.

Eftersom jag har mer tid att se tillbaka på jämfört med den tid jag har kvar så förefaller det ju rimligt att jag gör på det sättet. Icke desto mindre, jag borde sluta med det. Det går inte att leva i det förgångna. Det finns inget att hämta där. Den tiden har varit. Den är förlorad tid. Jag har slutat att använda den.

Idag och i morgon är det som borde vara i fokus. Alltså i morgon, dagen efter idag, inte längre fram. Inte längta. Inte se fram emot något i framtiden ety den tid som återstår innan det som du längtar till, då blir bortkastad. Timmar och minuter utan värde ser jag det som. Visserligen så avskyr jag epitet som ”carpe diem” och liknande floskler men jag måste ändå böja mig för att innebörden i uttrycket är rätt.

Erfarenhet då, frågar ni kanske? Den fick du ju igår och utan den skulle du ju inte vara där du är idag, eller hur?

Och så är det naturligtvis. Vad jag menar är inte att du ska stänga dörren till det förflutna helt. Att dra nytta av goda ting från förr är bra. Men att se tillbaka för mycket är stagnation enligt mitt sätt att se på saker nu för tiden. Antingen så blir resultatet att du gräver ner dig och mår dåligt över elände du ställt till med. Eller också så tycker du att du har varit så duktig i dåtid att ingenting behöver bevisas mer i nutid.

Alternativt så struntar du i både imperfekt, presens och futurum och istället ställer dig stilla som en AGAfyr i natten och blir en vägvisare för vilsna och utstötta.

Tiden är ett gissel och jag minns för mycket och alla farväl kunde jag vara utan och idag har jag valt en väg som få väljer. Vilket får till följd att jag får vandra på egen hand. Men jag har henne som jag älskar och alla mina barn som jag också bär i mitt hjärta. Det är väl själva fan ändå att rättskaffens väg är så sparsamt trafikerad.

Jag äger rätten att leva och älska och evig förändring är mitt mål med det här livet och varje dag bär med sig nya tankar och nya insikter. Bland stjärnorna i vinternatten finns mina vänner och jag har hela den här världen i mina händer. Det porlar en hoppets bäck i mina ådror och jag är en Bisonoxe på prärien som plirar mot den sjunkande solen. Jag kan höra hur gräset växer under snön och snart kommer våren och anledningen till att jag lever blir mer och mer uppenbar.

Snart är det klart, färdigt, och allt förefaller gott och ondskan håller sig på avstånd. Det är som det ska vara och jag är där jag vill vara.

När koltrastarna sjunger igen från taknockarna ska jag bygga min pyramid.

Godafton.

Öppna portarna. Låt mig kika in som en nyfiken mus och visa mig hur världen ser ut bakom kulisserna.

Det måste finnas något mer än det här som vi ser och upplever varje dag anser jag.

Och det har ingen betydelse huruvida du är advokat eller läkare eller skådespelare eller bilmekaniker. Det spelar ingen roll hur givande eller utvecklande du anser att din roll i livet är. Allt är ändå en upprepning. Dag efter dag gör du samma saker efter i stort sett samma mönster och vi gör våra små saker för att det inte ska bli tråkigt och för att vi ska inbilla oss att vi har en utvecklande sysselsättning och att våra liv är meningsfulla. Läkaren gör samma operationer. Skådespelaren upprepar vad någon annan skrivit och författaren gör sitt bästa för att variera vad som redan författats och bilmekanikern försöker tillfredsställa sin kreativitet genom att byta bilmärken. Optikern ställer samma frågor till olika människor och gör sitt bästa för att variera fraserna för att inte dö av leda. Musiker spelar och sjunger andras sånger som komponerats av kompositören i tron att det är något nytt när det i själva verket bara är en variation på något befintligt.

Chefer och ledare lever i sina sandlådor och hittar på nya lekar för sina anställda som de tycker att vi ska praktisera för att vi ska tro att vi är betydelsfulla. Vem tror de att de lurar? Inte mig i alla fall.

Andra?

Ja säkert, men inte mig. Jag ser igenom sådant och spelar med. För husfridens skull.

Lurar chefen sig själv? Jajamensan, varje dag så ser han eller hon sig själv i spegeln och rodnar av lycka när de ser sin egen förträfflighet glo tillbaka i ett skimmer av härlighet. För de är ledare. De leder, och förväntar sig att vi ska följa som viljelösa får.

De flesta av oss människor lurar sig själva och går varje dag genom livet i tron att detta är allt. Och att meningen med livet är att hitta en mening i det meningslösa.

Det finns något annat. Jag är övertygad. Det vi ser är en kuliss och jag talar inte om något slags Matrix här, om ni sett filmen? Matrix döljer något ont, en mardrömsvärld och skaparen av chimären är en ondska som vill att vi ska leva för att ondskan ska få frodas.

Det är inte vad jag talar om här när jag säger att det finns en annan värld. Den tillvaro vi inte kan se än är god, vill oss väl, och det torftiga liv vi lever idag kommer att framstå, när vi väl kan se det som nu döljer sig, som just det. En torftig tillvaro utan vare sig mål eller mening.

Den enda anledningen till att vi lever är att vi så småningom ska få dö och se vad livet egentligen är.

Tills dess så gör jag mitt bästa för att njuta av det jag har.

Och det mina vänner är så bra. Att jag ibland glömmer bort hur torftigt det egentligen är.

Jag tar det röda pillret vilken dag som helst. Kom igen Morpheus!

God morgon.

Varför blir jag irriterad över att lyssna på andra människors tillgjorda jävla idiotsamtal? Det är väl upp till dem om de vill sitta och spela teater och vräka ur sig floskler som inte betyder någonting utan bara är störande ljud i en värld som borde respekteras mer än för att fyllas med skitprat utan mening. Men jag blir så arg och jag kan inte hjälpa det.

”Trots att det inte är så mycket snö så lyser det upp och det är skönt att promenera då. Annars tycker jag inte att det är så trevligt att gå när det är mörkt och olustigt”.

Säger den här damen, som säkert är i min ålder, med lätt Göteborgsdialekt och hon säger det efter att ha bläddrat en stund i handboken som beskriver hur du för meningslösa konversationer utan hjärtlighet och ärliga uppsåt. Hon är så tillgjord och så fylld av tillförsikt över att vara den perfekta konversatören och har hela tiden det där förbannade småleendet över läpparna som gör mig galen och får mig att vilja banka något hårt i huvudet på henne och skrika,

”Prata normalt käring! Försök åtminstone! Eller är du så jävla fylld av tillgjorda manér att det är omöjligt för dig att få en enda ärligt menad fras över dina läppar! Känn på den här käringdjävel! Försök att konversera den här knölpåken om du kan!”

Okej, jag vet att jag framstår som mer eller mindre galen nu men sådana där människor gör mig fullständigt från mina sinnen och varför gör de som de gör? Jag förstår inte meningen med det. Lägga huvudet på sned och se förstående och allvarlig ut och är det bara jag som ser hur falsk hon och alla andra av samma skrot och korn är?

Jag ser och hör det hela tiden. Föräldrar som pratar om sina barn till exempel, och de har den där rösten. Lite lätt avmätt för att vi ska förstå hur genialiskt barnet ifråga är och samtidigt liksom i förbigående ska vi förstå att det är en självklarhet som knappt behöver nämnas. De talar om sina barn som en ägodel också, ”min Arvid” säger de och de ser dig aldrig i ögonen utan har blicken någonstans över din axel.

Aaaah! Banka, banka, banka, tills du slutar att göra dig till. Här har du! Och här!

Suck! Varför kan inte människor leta i hjärtat innan de säger något och varför säger de saker om de bara talar för talandets skull.

Jag vet inte jag. Det kanske är jag som är överkänslig och det skulle ju kunna vara så att det är jag som behöver en påk i skallen. Men bara att skriva det får mig att bli upprörd.

För jag kommer aldrig att lära mig att småprata, kallprata, aldrig. Och det är väl det som är problemet och som gör att jag inte har några så kallade bekanta. Det är ingen som står ut med någon som jag. Som bara säger något när det finns något som jag anser vettigt att säga och övrig tid sitter tyst.

Jag skulle älska att leva i en värld där alla var genomärliga och bara sa saker som de menade. Där ingen pratade en massa skit utan höll käften istället för att bara låta munnen gå när inget av vikt fanns att yppa.

Tänk vilka underbara politiska debatter det skulle bli. Eller inte snarare, eftersom alla skulle sitta knäpptysta.

Godkväll.

Han såg ut genom bussfönstret. Det som bara för ett par dagar sedan liknat ett julkort av Jenny Nyström, såg nu ut som en soptipp. Smutsig snö utefter svarta, våta vägbanor som slukade allt ljus och ett lätt regn i luften som ett fuktigt draperi, tog bort all känsla av att det snart skulle vara jul. Flickan till vänster om honom såg ledsen ut. Hennes blonda hår var som gjort för en luciakrona eller glitter men hennes ögon var vemodiga och halvslutna och hon såg ut att önska sig någon annanstans. Liksom han. Det här var inte roligt. På hans önskelista hade stått ”mycket snö och kallt” men det verkade komma på obestånd. Termometern hade visat plus ett när han lämnade sitt hem och fåglarna i buskaget utanför på parkeringen trodde det var vår och kvittrade som besatta. Han önskade att det fanns något sätt att förklara för dem att de kunde spara sina strupar. Men varför då egentligen? Istället så borde han anamma känslan och se positivt på eländet. Han lät sina ögon svepa över landskapet och insåg att det skulle komma att bli svårt.

Bussen skumpade fram och hans knän slog oupphörligt emot sätet framför honom och det gjorde ont. Han var inte särskilt stor eller lång och han kunde inte begripa varför det måste vara så förbannat trångt på bussarna. Var det dvärgar som designat dem, eller småväxta som de ville bli benämnda? ”Snövit och de sju småväxta”, log han. För trångt var det i vilket fall som helst.

Mannen bredvid honom verkade ha ätit kebab till frukost. Han luktade. Ingen behaglig lukt klockan åtta på morgonen men den här unge mannen verkade inte ha sovit mycket under den natt som gått och det gick att ana en pikant doft av gammal fylla blandad med röd och vit sås och rå lök. Mannen på bussen kände sig illamående.

När han till slut äntligen kunde kliva av så stod han vid busshållsplatsen och djupandades en stund. Kebabdimmorna lättade och en frisk doft av diesel från bussarna blandat med cigarettrök från rökande resenärer fyllde hans lungor och den medelålders mannen mådde genast bättre.

På det stora tåget senare som pustade fram över vidderna slog julångesten till. Han tänkte på sin mor som var död sedan länge och han tänkte på sin far som bodde alldeles för långt bort tyckte han och på sin bror som bland hundar och katter framlevde sina dagar på en ö någonstans. Mannen suckade och tänkte på hur roligt det skulle ha varit att kunna samla sin stora familj till ett enda stort julfirande. Att kunna förena sin största son och hans flickvän och barnbarnet som alla bodde i en annan del av Europa med mellansönerna som nu levde nära intill men ändå var långt borta vad det verkade och med fadern och brodern och hans blivande hustru och småpojkarna och hans fru.

Alla tillsammans i ett Bergmanskt julspektakel.

Men det var väl så för alla och envar log han för sig själv. Och det lönade sig dåligt att tänka och längta efter något som aldrig skulle komma att ske fortsatte han sitt funderande.

Nåväl, det fanns ju telefoner och videosamtal och livet består ju av förändringar och julen är ju bara några dagar bland alla andra ljög han för sig själv.

Han klev av i den lilla staden i mellansverige där han skulle jobba den här dagen. Det började snöa och mannen kände där han stod på perrongen att kärleken ändå var stor och att alla var tillsammans i själen på något sätt.

Familjen fanns ju alltid i hjärtat och det bär du i ditt bröst sade han till sig själv och skakade av sig den olustkänsla han haft och började istället så smått ana en julstämning därute någonstans. Snön vräkte ner nu och bildade en vit krona på hans ryssmössa. Han tyckte sig höra bjällror där han gick och han nynnade på en julsång.

Det skulle nog bli en bra jul trots allt.

God Jul.

Det finns en stad i Uppland där allting hänger på håret. Ingenstans i någon del av Sverige som jag besökt är antalet frisörer lika högt som i den här lilla staden. I Enköping som staden heter är frisyrer av stor vikt. Välklippta män och kvinnor drar omkring i horder från den ena frisörsalongen till den andra. Det klipps och putsas och slingas och permanentas och frisyrer jämförs och ingen har ostyrigt hår. Det står en air av läggningsvätska, vax och hårspray över Enköpings torg och ozonskiktet är flortunt här och alla är solbrända. Salongerna har fashionabla namn som om vore vi i modekvarteren någonstans på franska rivieran och skäggen på unga män och äldre är så välputsade och har så skarpa linjer att de ser ut som vandrande tuschteckningar. Ingen vind är tillräckligt stark här i Enköping för att kunna rufsa till en frisyr.

I den här förhållandevis lilla staden med inte så många innevånare finns salonger och frisörer i så stort antal att de utan att blinka skulle kunna täcka behovet av hårrelaterade problem i till exempel hela norrland. Och ändå, i fönstren, bland bilder på vackra människor i osannolikt komplicerade hårkreationer så finns skyltar som säger ”frisörer sökes.”

Jag är häpen och jag tänker att det är tur att jag har mössa på mig. De välfriserade blänger misstänksamt på mig när de går förbi och när jag tänkte att jag var tvungen att bli klippt och stylad för att passa in här och jag till slut vågade mig in på en frisörsalong lite i utkanten av staden för att beställa en tid. Så log frisören, en ung man med en så stor våg i håret att tsunamivarning hade utfärdats, lite överseende mot mig samt berättade att jag skulle kunna få en tid om en månad. Jag kände mig som en lufs där jag stod med min ryssmössa i handen och skrapade blygt med foten. Så jag tackade för besväret och gömde min en gång i tiden snaggade hjässa i kaninfodralet och smet ut därfrån. Jag hörde hånskratten ända ut på gatan.

De äter mycket pizza i Enköping också. Pizza är den huvudsakliga födan här och det har aldrig hänt att ett hårstrå har hittats på någon pizza bland ost, skinka, kebab eller oxfilé med bärne. Det finns plakat utanför alla de etthundra pizzerior som finns i Enköping som stolt basunerar ut att, ”ett hårstrå på din pizza är lika med gratis mat i ett år.” Det har aldrig hänt.

Fascinerande.

God afton.

Vi slåss för vår existens varje dag och den ena dagen efter den andra går och det är som att stå vid en järnväg och se tågen passera och det går så fort att inga detaljer kan uppfattas. Du glömmer bort dig själv, du har glömt vart du var på väg och du har glömt allt som du en gång tyckte var så viktigt och det har gått så långt att det inte längre har någon betydelse.

Men det är ok. Det är ingen panik för du har hittat några regnbågar i ditt liv och även om inte alla krukor vid dess slut innehöll guld. Så fanns där alltid något av värde och du lärde dig något varje gång, även om du inte exakt kommer ihåg vad.

Det är tid för eftertanke nu. Dags att göra bokslut sägs det men hur ska det gå till när du inte vet varför du står där du står riktigt? Och vad har det för betydelse och vad är det för mening med att rannsaka sig själv egentligen? Det finns ändå inget du kan göra åt vad du gjort en gång för länge, länge sedan.

Kommer du ihåg vart du är på väg då och är det viktigt? Det är nog så eller hur, att det har en viss betydelse vart du ställer kosan så här dags i ditt liv? Eller ska du låta dina fötter bestämma vilken väg du ska ta? Kanske slå tärning vid vägkors och låta ödet avgöra om du skall gå till höger eller vänster eller fortsätta rakt fram. Någonting som är viktigt hur du än gör tror jag, är att att inte rusa fram som en skenande bulldozer och krossa allt i din väg. Hur du än gör så ta det lugnt, se dig för när du korsar ditt spår och håll ditt huvud högt och se rakt fram. Det spelar ingen roll hur lång tid det tar att komma fram dit du är ämnad. Du har tid att vänta och förr eller senare så kommer du att veta när du är framme. Så fortsätt att gå bara, i din egen takt. Spring inte.

Du kommer aldrig att glömma vem du är dock. Vem som gömmer sig under alla lager och längst in vid kärnan förbi alla årsringarna. Hur mycket möda du än lagt på att försöka dölja ditt original så flagnar till slut all överflödig färg och du står naken inför dig själv och det är nu det börjar. Om du vill. Det är upp till dig om du vill skala av dig och fortsätta framåt som Gud skapade dig eller om du hellre behåller förklädnaden. Det viktiga, anser jag, är att du är medveten om vem du egentligen är. Resten spelar mindre roll.

God afton.

Du tog mig hem. Visade mitt rätta jag vägen till var jag ska vara och lät mig stanna där. Dagarna då jag var vilsen är sedan länge över nu. Jag behöver inte falla mer, inte vingla omkring utan mål eller mening. Behöver bara en snitslad bana som jag kan följa och mina ivriga ögon spanar frenetiskt efter banden som leder min väg. Tala till mig som du brukar, det gör mig lugn och behaglig till mods. Det finns något i din röst som jag behöver och jag följer dig vart du än går och jag litar på att du går åt rätt håll. Även om jag vet att du ibland är lika vilsen som jag.

Vi klarade det. Ingen trodde att vi skulle det men vi stod starka tillsammans och när jag ser tillbaka på hur människor behandlade oss den första, sköra tiden så känner jag stor harm. Idioter, de var idioter fyllda av konventioner och avundsjuka över att vi vågade och jag fick kraft någonstans ifrån och jag har aldrig ångrat de beslut som jag fattade och du var så stark. Din tro på vad vi hade är grunden till det vi har idag och även om jag hade problem i början så stod du fast vid min sida och för det är jag så tacksam idag. Jag har äntligen lärt mig att acceptera det jag inte kan förrändra och det var nödvändigt för vår resa åt rätt håll.

Vi reser fortfarande men idag är det mer en nöjestripp och allt verkar gå vår väg. Gudarna ler mot oss och vi har fått vår plats i solen och alla olyckskorpar må brinna i helvetet.

De här morgnarna när vi vaknar och när vi ler mot varandra och det är som om vårt hus, vårt enkla hus, vore ett palats så inser jag hur lyckligt lottade vi är. Vi är de överlevande från när det stora skeppet gick i kvav och vi räddade allt som vi behövde för att ta oss i land och bygga vår första hydda. Och allt idag är baserat på vår vilja att leva vidare tillsammans och att vi inte gav upp är ett mirakel. Det finns en ton i vårt förhållande, en melodi som stammar ur sanning och ärlighet, och även om jag inser att både du och jag har skelett i våra garderober, så räcker den melodin för mig idag. Jag nynnar på den varje morgon och kväll.

Jag var nära avgrunden en kort tid och det var inte långt ifrån att jag föll men jag hade så mycket sinnesnärvaro att jag hakade fast mina änterhakar i en fast grund och tog mig tillbaka. Stor kraft och en obändig viljestyrka var mina bundsförvanter och jag står upp nu. Tänker inte falla igen.

Men nu faller snön och jag hoppas att vi och våra barn får en vit jul och snöflingarna virvlar nu som stjärnor utanför mitt tågfönster och jag rusar fram över uppsalaslätten i en silverpil, och jag kommer upp och jag kommer ner men jag kommer aldrig att landa igen och stå stilla. Jag rör mig ständigt framåt, tar ibland visserligen ett steg tillbaka men bara för att vinna mark eller ändra min omloppsbana. Jag är en satellit högt upp i det blå. Jag ser allting i andra färger idag. Jag är förvirrad och lycklig och ingenting kan stoppa mig.

Godmorgon.

Ju äldre jag blir desto mer minns jag av hur det var och jag vet att jag inte ska gräva ner mig i det som varit, men jag kan inte låta bli.

Det blir så påtagligt så här på ålderns höst vad du borde gjort annorlunda och jag önskar i många fall att jag vetat vad jag vet idag. Kunnat vad jag kan idag och haft det mod jag har i skrivande stund. Mycket skulle ha varit annorlunda och många skulle ha mått bättre om jag inte varit, ja jag tvekar inte att säga det, så harig.

Idag begriper jag inte vad jag var så rädd för. Jag försöker att hitta några ursäkter men det finns inga. Jag borde ha låtit svärdet tala och fått huvuden att falla. Istället så backade jag och lät dårarna vinna. Nåväl, i slutändan så får du väl ändå säga att det mesta föll väl ut och då, var då, och som det är idag får jag leva med. Även om det svider ibland att tänka på eländet.

Jag är i alla fall inte ensam idag.

Det är bra. Det är en nödvändighet för mig att inte vara på egen hand. Visserligen så kan jag uppskatta att vara för mig själv ibland bland fåglar och fiskar men det beror bara på att jag har ett alternativ. Att vara påtvingad ensamhet skulle få mig att tappa orienteringen och jag skulle bli som en ensam Gnu på savannen utan sin skyddande flock och jag skulle bli ett lätt byte för de onda lejonen.

Fastän du kan vara ensam i en flock också, om din väg går åt ett annat håll än den stig dina flockkamrater tänkt sig. Om du finner dig föst in på en väg du inte vill gå och inte hittar ut ur den kollektiva riktningen. Då är det lätt att känna sig ensam bland tusenden. Jag vet inte vad som är värst. Att vara tvingad till att leva mol allena eller att vara ensam tillsammans med någon.

Igår är så påtagligt för mig idag. Jag har dock inte på något sätt förlorat kontakten med presens eller futurum men imperfekt får en allt större betydelse i mitt liv och även om jag har väntat i hela mitt liv på att få vara den jag är idag så finns det som varit förr nära inpå mig, på både ont och gott. Jag kommer antagligen att bli som min farmor som på slutet, innan hon löste enkel biljett till de vilsna hederna i glömskans land, orerade oupphörligen utan att lyssna på någon annan om hur det var i Surahammar när hon var flicka. Rabblade kilometerlånga dikter hon skrivit om hur det var förr utan att en enda gång titta i sitt handskrivna manuskript och hennes ögon var långt ifrån där hon befann sig, och farmor slutade sina dagar i ingen mans land.

Det sägs att du ska leva i nuet. Att du ska fånga dagen och all den där gojan. Visst, inget fel med att leva här och nu men den du är idag blev du ju igår och att inte ta hänsyn till den tid som gått är som att bygga en pyramid från översta stenen anser jag. Lite vånda över dumheter du begått är bara nyttigt. För mycket är självdestruktivt

Jag står vid oförrätternas hav och blickar ut mot horisonten. Jag ser hur solen letar sig över kanten och mina synder är lättare att hantera i solljus. Överhuvudtaget så går det lättare att acceptera att jag inte alltid varit det geni som jag är idag. Dumhet och oförstånd hör ungdom och otillbörligt droganvändande till.

Jag pysslar inte med sådant längre. Vare sig ungdom eller något annat.

Godafton.