Hallå där käre vän, ta ett glas till vetja. Det är ju för guds skull semester. Luta dig tillbaka i solstolen med din halmhatt på huvudet och dina solglasögon på näsan, bli ett med den artificiella världen och låt oss arbeta tillsammans, som ett lag, mot nykterhetens förlamande grepp. Friheten finns ju i vinet och ölet och alla typer av alkohol och hur du än ser på det så kommer du inte ifrån att berusningen, bevisligen, är det du lever för. För vad skulle du ta dig till utan dina fredagsöl, lördagsvinet, ditt eftermiddagsrose’, och vad skulle det vara för semester käre vän, utan den så skönt avslappnade och, jag tvekar inte att skriva det, underbara känsla som ett riktigt bra alkoholrus ger? Se dig själv i spegeln bara, där har du beviset, ser du hur lycklig du ser ut? Dina ansiktsdrag är visserligen en aning osammanhängande men herregud! Vad gör det? Inte en rynka så långt ditt öga kan nå och har du någonsin varit vackrare och din kärlek till dina barn och din man eller hustru, har den verkligen varit starkare? Ditt hjärta svämmar över av tillgivenhet och ömma känslor och det du säger är så genomtänkt, utsökt, så att det känns som att du är direktkopplad till den kunskapsbank som finns i universum, och tänk att det bara behövdes några öl, några glas vin eller ett par tre whisky för att du skulle bli så oerhört intelligent. Och så charmig sedan, du slänger med håret och tittar under lugg och ditt skälmska leende är både sexigt och outgrundligt och att kjolen glidit upp ett par meter på dina lår gör absolut ingenting, och knäpp upp en knapp till i skjortan min gode man och visa din manliga, håriga bringa. Jesus! Du är verkligen makalöst snygg. Och ditt skratt! Så hjärtligt och otvunget och framförallt självsäkert och att du låter en aning arrogant när du pratar har absolut ingen betydelse, du din alfahanne, hur skulle du kunna hålla tillbaka det? Är du en naturlig ledare så är du, finns ingen anledning till att lägga band på det. Ta ett glas till nu!

Som en hund, som spetsade öron och viftande svans, som en tunga som hänger ut ur munnen och full fart i strandbrynet med sand som yr i stegen, ville han vara. Han strävade efter att nå den känslan, upplevelsen, som han trodde hundar hade som lyckligt springer i strandkanten. Eller den där rosen, den rosaröda, på gränsen till utblommad, förlorad, snart klar med livet men fortfarande vacker. Att vara en sådan skir uppenbarelse, att förmedla skönheten, vilsenheten, den omedvetna påverkan som en ros har på dem som ser den, upplever den, doftar den och planterar den i sina hjärtan var något han trängtade efter.

Och i skymningen stod han ensam och lät sina tankar flyga fritt och han kände sig lätt om hjärtat, inte sorgsen som han brukade, inte fylld av tvivel och outtalade önskningar, inte rädd och inte heller arg, han var nästan alltid arg, och han var ovan vid den här känslan. Tungsintheten hade blivit till en del av honom, och ilskan, och ur sorg spirar harm och han förstod inte detta. Var han olycklig? Och i så fall varför?

Han önskade att han kunde finna ett sätt att säga eller skriva det han kände men de ord han förfogade över räckte inte till. Det var som att försöka fylla en karaff med vin utan att ha tillräckligt mycket. Han kunde aldrig riktigt förklara hur han kände sig, varken för andra eller för sig själv. Fast i afton var den här känslan av någon anledning fri, utan koppel, och den rusade runt på gräsmattan som han stod på, osäker på sin nyvunna frihet, visste inte vad den skulle göra med den och var rädd för att fångas in igen. Känslan han bar på hade varit ute på egen hand förr, han höll den inte alltid inlåst, men han såg noga till att hålla koll på den och lät den inte få för mycket frihet, du kunde aldrig veta, det var viktigt att inte släppa taget helt och hållet ansåg han. Det var annorlunda när han var ung dock, men han fick också betala priset för hur dumdristigt han handskades med emotionella upplevelser på den tiden och han hade lärt sig sin läxa.

Han stod nu och såg på hur hans känslor krumbuktade sig som den där lyckliga hunden han ville vara. Hur den rullade runt på gräsmattan ostyrigt, då och tittandes upp på honom med en fråga i blicken. Tänker du släppa mig lös nu? Får jag springa fritt, eller tänker du fånga mig igen? Han satte sig ner på gräset och kände doften av fuktigheten, jorden, det som var livet, och han undrade hur länge det skulle vara den här gången. Hur lång tid det skulle ta innan han kopplade kärleken, för det var den det handlade om förstod han, igen? Eller var det så att han nu vågade, hade modet och självsäkerheten, att släppa tyglarna? Låta hjärtat som en vildhäst gallopera över prärien mot den nedåtgående solen. Åka med på resan lätt tillbakalutad, barbacka, med ett grässtrå i mungipan och beväpnad med ett högtflygnde sinnelag istället för de låga, vresiga tankar som han idag använde för att mörda sin omgivning med. Han grävde ner sina fingrar i myllan där han satt, det var kallt och fuktigt under det solvarma gräset och han såg på en skalbagge som klängde på ett grässtrå och han tänkte hur högt det skulle ha varit för honom om han varit skalbaggen och hur annorlunda världen måste te sig för en sådan liten insekt. Proportionerna, om han varit lika högt som baggen, en osannolik tanke, när han föreställde sig detta. Och nu ramlade den ner, helt oskadd, och han tänkte på att han skulle ha dött om han fallit från samma höjd. Men den lilla skalbeprydda varelsen fortsatte obekymrat sin väg bland grässtråna och han som studerade den rådbråkade sin hjärna för att förstå hur det hängde ihop. Det gick inte.

Och regnet kom, försiktigt, smög sig på som en indian på jakt efter villebråd, och jägaren lade ner sommarvärmen med ett enda välriktat skott från sin regnbåge. Han på gräset lyfte sitt ansikte mot himlen och lät regndropparna hamra mot sitt ansikte, lät det skölja bort all ilska och missunsamhet, och han var nu inuti sommaren, tog den på sig som du tar på en varm tröja för att du fryser. Och han kände att han var nära nu och hans kärlek satt framför honom som en tiggande hund. Han gav den godbit och den viftade på sin svans, lycklig över att vara ute ur sin fångenskap.

Han kände sitt hjärta slå och hur hans lungor med ett knakande ljud fylldes och tömdes av syre och en säregen takt såg till att livet svängde och han fick lust att dansa. Han tänkte på alla skuggor som passerat revy under hans levnadsdagar, men insåg att det funnits ljus också, och att det var lätt att låta dunklet ta över och han tänkte att det var bättre med ljus än mörker.

Plötsligt, som en blomma som slog ut i hans medvetande, så tog en fras form. En sångtext, en del ur den, och han fördes tillbaka till alla dessa konserter han sett med den här artisten och det magiska var påtagligt då, och nu, och han mumlade för sig själv med ett lyckligt leende,

Jag kan inte sväva som frälsar,n i skyn, eller simma som sutaren nere i dyn. Jag har ingen sans, knappt ens nå,t vett, jag kan inte föra mig på ditt sätt. Men jag kan älska dig, rätt och slätt.

Och så var det.

Det är för mycket, tänkte han. Alltför mycket att ta in på en och samma gång. Jag måste ta det i omgångar, som att sippa på för hett te eller kaffe, dra in luft i munnen samtidigt som du försiktigt inmundigar den heta drycken. Det är enda sättet.

I den varma morgonsolen denna junidag satt han på en bänk med huvudet i händerna. Han hade mörka byxor och en jeansjacka på sig och även det var för mycket, för mycket kläder, och han kände hur han svettades. Hur kroppen försökte reglera värmen och han borde ta av sig jackan men han orkade inte. Omvärlden höll honom hårt och han kunde inte ta sig loss. Han satt som i ett järngrepp och om du någon gång sett en gås tvångsmatas, få maten nertryckt i halsen med en pinne, så var det på det sättet han kände just nu. Intryck pressades ner med våld i strupen, hamrades även in i hans medvetande och det var nästan så att han kunde höra hammarslagen, obevekligt, rytmiskt, som de som hördes över sjön från sommarstugeområdet på andra sidan. Män i snickarbyxor och bar överkropp på stegar i solskenet, fixandes det som behövde fixas, och han avundades dem, och han ville vara som de. Istället satt han här och kände hur allt var för mycket. Illamåendet var påtagligt och han behövde dricka vatten. Han hade inget och att gå tillbaka hem var för långt och skulle tarva påfrestande förklaringar till varför han inte var på väg till jobbet, och den lilla butiken, närbutiken, på torget i bostadsområdet där han bodde, hade inte öppnat ännu. Törsten var svår och hans strupe så torr och musiken i hans lurar stämde inte med hur han mådde tänkte han. Men så kom Kate Buch och räddade honpm med en ny version, ny sång och gitarrsolo, av Wuthering Hights och himlen öppnade sig, diggilo diggilej och det kändes bättre nu, skrattade han för sig själv och det var som om hennes kristallklara stämma fuktade hans strupe och han ville sjunga med men avstod.

Och vinden friskade i plötsligt. Kom från ingenstans och gjorde att det blev svårt att höra musiken. Kate sjunger i storm tänkte han. Hon håller sig hårt i pilträdet vid bäcken och vattnet krusas och hennes hår är som en flagga i vinden. Allt förefaller annorlunda plötsligt, tunga tankar på flykt, flyr för musiken, rädda för kärlekshundarna vid hennes sida och det går inte att lyssna på något annat nu insåg han och han höjde volymen över den rekommenderade gränsen. Han lät sig tjusas av mystiska, underbara Kate och han drömde sig bort. Fantiserade om ett land utan krav och utan idiotiska regler som bara existerar för att någon har bestämt att de ska gälla och för att, ”vi alltid har gjort så.” Det är konstigt att jag inte blev en förbytare tänkte han, för jag avskyr verkligen att följa regler. Han reste sig och började gå mot bussen. När han kom fram till busshållplatsen så såg han att någon eller några krossat glasrutan i kuren igen. Glasbitarna låg som strödda diamanter, glittrade i solen, över den smutsiga asfalten och han tänkte att världen är verkligen full av idioter. Jag orkar inte tänkte han. Nu är allting för mycket igen och inte ens Kate kan hjälpa mig. Ibland hatar jag mitt liv, blev hans konklusion av denna morgon med så blandade intryck. Och trots att solen var så välvillig och att månaden var juni och att det borde vara svårt att känna som han gjorde, så var det inte så mycket han kunde göra åt det annat än att inse att allt var för mycket.

Det blir nog bättre i morgon tänkte han. Han trodde dock inte det.

Så varmt, så underbart och så nära marken nu. Min näsa är nästan begravd i den pulserande, vibrerande myllan och det är som all dess kraft går in i min kropp. Allt är jag, naturens skönhet, dofterna och de friska sommarvindarna i mitt hår, som är halvvlångt nu och borde klippas. När jag går så går jag långsamt, eftertänksamt och utan att skynda, jag är ett med det här som är omkring mig och även om det är betong och asfalt, som nu, så bakom och under spirar gräset. Mitt i livet, nej förbi mitten, i början av slutet snarare står jag. Och det är inte alltid så lätt att koppla samman kroppens uppenbarliga och ofrånkomliga åldrande med den mentala ålder du tycker att du har. Skalet åldras tänker du men din själ består. Likt hur jordens inre förhåller sig till det tunna äggskal som håller på att förstöras. Så går dina tankar. När jordskorpan rämnar, och livet på den yta som vi lever våra liv på upphör, vart tar innehållet vägen? Vad händer med det som glöder inuti. Vad sker med själen, om det finns en sådan, när kroppen dör. Det som egentligen är den du är? Din glödande tro och ditt hopp och din kärlek, som fört dig hit där du är idag, ska detta bara försvinna? Du vill inte att det ska förhålla sig på det sättet. Men om det är så, om allt, det som är livet, är förgängligt, som växter som dör. Vad var det då för mening med att leva? En deprimerande tanke förstås, men lätt är att hamna i sådana funderingar, när trots de ljusblåa skyarna, skymningen närmar sig. När den doft av rosor som förs fram av kvällsbrisen plötsligt känns kväljande och påminner dig om blomsterprydda kistor i dunklet vid altaret i en kyrka. Där lukt av död blandas med sorg och där de blommor som ser så levande ut, även de, skall snart dö. Döden blir, trots allt, påtaglig på sommaren. När först våren, med allt det liv och den frustande livslust som finns när vintern äntligen lämnat, övergår i en försommar där allt fullbordas, när allt kulminerar i en kakafoni av känslouttryck och blommor och fåglar gör sitt bästa för att överträffa varandra och själva livet och kärleken tycks vara förankrad i den explosion av upplevelser som den här tiden på året är. Men det är snart över, och det hopp jag känner när allt är i begynnelsen går nu över i en känsla av förlust när fåglarna slutar sjunga, när blombladen faller till marken eller blir till bruna, skrynkliga, ting som desperat håller sig kvar i stjälkarna och sommaren är slut redan innan den hann börja. Jag kan ibland tänka som så att jag fördrar vintern, då allt är dött och det är kallt, men att känslan finns där då hos mig att det vänder snart, att jag är på väg åt rätt håll. Icke desto mindre, en dag som denna, under den ljusblå himlen, så borde det vara förbjudet att hemfalla åt dysterhet. Jag sitter vid min busshållplats där jag brukar sitta vid den här tiden, omgiven av betong i en, inte dyster, men nästan yster grå nyans och i värmen, i dieseldoften från långtradare som passerar tillsammans med biogasbussar återvänder jag till känslan jag hade som ung och när tyngden av ryggsäcken jag bar skavde mina axlar, när jag för första gången kände lukten av kontinenten. Och plötsligt känner jag mig ung igen.

God morgon.

I allt det gröna, det som omsluter dig och förvandlar en lång och kall vinter till något du kan gömma dig i, för några månader, för att sedan alltför snabbt försvinna, gå tillbaka. Du färdas i din värld, går in i solglitter och följer vindlande åar som slingrar sig fram genom landskapet. Du vill ligga på rygg i en båt och stirra upp mot tunna, som sidenhalsdukar, skira moln som seglar över himlahavet och du kan känna vågskvalpet genom det tunna träet i din farkost, och ditt hjärta slår i takt med det som du upplever. Och när du kommer hem igen till ditt hus som ligger där du lade det innan du gick och du ser alla blommorna som redan blommat ut och du lyssnar efter fågelsången som tystnat. Så känner du hur höstens kalla fingrar nyper dig i dina solbrända kinder och du hör hur det gamla vanliga, det som du kan förnimma i vissnade blomblad på din rosaröda rhododendron, försynt knackar på din dörr. Som en långväga resenär från tider som flytt, och du känner och ser skuggorna och det knäpper redan i väggarna av kyla och stillastående liv, när han kommer på besök igen. Det sista kapitlet är skrivet nu och i maskrosornas gula skimmer speglas solen och jag skulle önska att den där tiden när somrarna var eoner av sekunder, minuter, timmar och dagar, när allting var gräsmattor och bad och förälskelser och feberaktiga drömmar om henne, hon med flätorna, och det var inget sexuellt, mer en varm känsla och en upptäcksfärd in i ett land du aldrig varit i, kom tillbaka. Där jag återigen fick göra en resa tillsammans med sorglösa prästkragar, motspänstiga näckrosor i en spegelblank tjärn med grodyngel och orangefärgade vattenödlor och välvilliga sommarängar med gärdsgårdar där huldror dväljs om sommarklara nätter. Där trolldom och verklighet går hand i hand och där daggen fuktar dina smalben när du går genom gräset. En förlorad tid, en förlorad tillvaro och en jakt på det orimliga.

Hans sinnestämning när han vaknade den här morgonen var av den sort där du inte riktigt vet vad du känner. Om huruvida du är glad eller ledsen eller både och, lite av varje, en oklar upplevelse. Han jämförde hur han kände sig med den känsla du har när du ska sova men inte kan, därför att du är för trött. När du vankar runt i rummen planlöst. När du istället för att gå och lägga dig hittar på saker att göra därför att de dyker upp som impulser, som grodor ur hålen på nöjesfältet, och du är där med klubban och slår och du missar och måste slå igen när det dyker upp en ny groda. Och du missar ännu en gång. Känslan ville inte försvinna. Det var som den fanns i väggarna, i de luftiga, vita gardinerna som hängde i fönstret och vajade förföriskt i vinden. Han kunde höra långt borta hur klockorna slog i det gamla tornet på kyrkan. Det spröda ljudet från för längesedan och det som han nu kände fanns i den sköra klangen tyckte han och slöt sina ögon. Och han kände doften från blommorna ute i trädgården och han kunde även uppfatta det svaga knastrandet från gruset på gången nedanför hans fönster när någon gick där och han tänkte att det var hans mor som var uppe tidigt som vanligt.

Det var en vacker morgon. En morgon för de som älskade livet och ljuset som, när han försiktigt öppnade sina ögon igen, likt en föraning om det som väntade honom strilade in genom det tunna tyget i fönstret och fick honom på fötter och han reste sig och gick fram till fönstret. Han kikade ut genom den tunna springan som gardinerna lämnade och han såg sin mamma ligga på knä i rabatten. Hon rensade ogräs. Han kvävde en impuls att ge sig till känna och gick istället tillbaka till sin säng. Han satte sig på kanten och tittade på solstrålarna som lekte katt och råtta på golvet och när han lyfte blicken så såg han sig själv i spegeln på garderobsdörren och han rätade genast per automatik på ryggen. Han satt som en hösäck tänkte han, och han visste att hans bestämde fader skulle, med den hårda blick han använde vid sådana tillfällen, ha gett honom en åthutning. Lika mycket som han älskade sin far lika mycket hade han respekt för, och fruktade hans humör. Han älskade sin mamma oreserverat och han visste att hon älskade honom tillbaka men den kärlek han hyste för sin far var som en blomma i hans bröst som tvekade att öppna sina blad och inte riktigt ville slå ut. Hans pappa hade svårt för att visa känslor och han ansåg att det låg en stor fara i att, som han sade till sin hustru, klema bort sonen. Den unge mannen på sängen tänkte på hur många gånger han varit nedstämd, inte för att han saknade kärlek, det fick han av sin mor, men för att han märkte hur gärna hans far ville öppna hans bröst för att se om blomman slagit ut, men att han inte kunde förmå sig till detta. Det var påfrestande för honom, att se hur den kärlek som han visste fanns, hölls tillbaka och han kunde inte förstå varför.

Han klädde sig långsamt och omsorgsfullt. Som om varje klädesplagg hade en särskild betydelse. Det var viktigt att de satt på rätt sätt, att ingenting klämde eller satt åt, särskilt strumpor och kalsonger. En hel dag kunde vara förstörd om strumporna inte satt som de skulle och om ett par kalsonger var för små så kände han sig nästan snöpt, men boxershorts var å andra sidan alladeles för slappa och korvade sig under byxorna vare sig det rörde sig om kortbyxor eller långa. Tighta skjortor eller T-shirts gjorde honom galen. Det var inte så att han var tjock på något sätt och därför inte stod ut med att hans kroppsform blev så påtaglig genom tyget om det satt för hårt. Nej det var som hans själ spärrades in av av för trånga kläder, som om hans tankar inte kunde få ett fritt flöde, hindrade honom från att tänka klart, gjorde det svårt för honom att andas. Hans mor kände till problemet och hade rensat hans garderop från oönskade plagg och den unge mannen var tacksam för det. Hans far hade för sin del ingen förståelse för sonens klädespreferenser och ansåg honom mer eller mindre konstig, udda, som en katt bland hermelinerna, som en sten i skon. Han hade dock resignerat och accepterade, om än motvilligt, sonens beteende. Till slut var han klar, strumporna satt rakt och hälen var där den skulle och han kände sig lös och ledig när han gick ner från övervåningen. Han var hungrig och såg fram emot sina tre smörgåsar som han visste stod färdigbredda i kylskåpet. Alltid med leverpastej eller ost, andra pålägg gick inte att äta ansåg han. Kaviar hade varit acceptabelt ända tills han, när han var liten, fick veta att det egentligen var fiskägg. Det satte en mental spärr för fortsatt ätande av det som han egentligen tyckte var gott. Han önskade att han aldrig hade fått veta.

Det slog honom plötsligt som en örfil! Och det började pirra i hans mage när det gick upp för den unge mannen vid frukostbordet vad han stod inför.

Sommarlovet hade börjat. Och hans ansikte sprack upp i det leende som han ägde och som bara var hans och som var underbart och som han belyste världen med och tillvaron kändes med ens annorlunda. Det var som om någon öppnat en hemlig dörr och gett honom tillåtelse att kliva in och allt förändrades som genom ett trollslag. Allt det tvång han kände varje dag under terminerna var som bortblåst och han fortsatte att le för sig själv där han satt ensam vid köksbordet och åt sina smörgåsar. Hur kunde han ha glömt bort det tänkte han. Tre månader i frihet, inga läxor och ingen lärare som inte förstod vad det var han ville i skolan utan bara skulle ha det på sitt sätt hela tiden. Det var som om hon inte förstod vad han sade eller tänkte. Som om hon talade ett annat språk, eller att han gjorde det. Inga oroliga blickväxlingar mellan hans föräldrar vid middagsbordet längre. Och han visste att de skulle resa bort snart, långt bort, och han både gladde sig och förskräcktes vid tanken men hans far var bra i sådana situationer. Han tog bort den oro han kände och fick honom att ta de steg som var nödvändiga för att saker och ting skulle fungera. Han reste sig när han ätit klart och ställde in fatet som smörgåsarna legat på i diskmaskinen och gick ut och satte sig på förstutrappen i solen. Han mådde bra.

Jag kanske är ett problembarn tänkte han där han satt och filosoferade. Jag famlar och ramlar och jag skramlar en del och det känns jobbigt ibland, uppförsbacke väldigt ofta, mycket att tänka på. Men det är sommar nu och vattnet är varmt i sjön och det kommer att bli bättre. Snart fyller jag fjorton och jag kan se svalorna som svarta skuggor mot den blå himlen och jag känner smaken av sol och värme och i blommornas skålar av flortunna blomblad gömmer sig humlor och bin och det surrar som små symaskiner när deras vingar vibrerar i det trånga utrymmet.

Jag behöver inte vara orolig mer. Både mor och far säger det och jag tror att det är sant det de säger tänkte han. Han reste sig när han såg sin mamma komma emot honom leende och han sprang och kastade sig i hennes armar. Hon doftade jord och svett och han höll henne hårt och han kände en stor lycka i sitt hjärta.

Jag önskar verkligen att jag hade haft en syster. En som är sådär vacker som bara systrar kan vara, och snäll. Inget ont om min bror men jag tror att både han och jag hade mått bra av att ha en storasyster.

Det är något speciellt med systrar. De har en särskild vibration, en ton, en harmoni. Särskilt om de har bröder som är yngre. Jag minns särskilt Ylva med sitt långa hår med färgband inflätade i och de där slitna blåjeansen och blommorna hon bar i sina lockar och jag var tretton år och det var sextiotal och hon seglade fram i basketdojor och hennes leende var en vinst för världen. Jag var förälskad och det är möjligt att jag förskönar det hela en aning. Men det gör ingenting för det som jag minns är det som är viktigt. Hur det verkligen förhöll sig vet bara hennes bror.

Om jag haft en syster så skulle hon lärt mig allt det jag istället på egen hand fick lära mig och jag skulle varit säkrare och hon skulle haft pojkvänner som jag kunde ha sett upp till och hon skulle som Ylva ha lyssnat på musik jag aldrig skulle ha tagit till mig annars. Hon skulle varit mitt orakel, min önskebrunn och en källa till visdom. Min storasyster helt enkelt.

Storasystrar har en grace. De lever i en värld som bara de kan förstå och de klättrar upp på berg och står med vinden i sitt hår och ser ut över sitt rike med en självklarhet som bara systrar har. De ger, och de behöver aldrig ta för allt är dem givet och de är som basen i a whiter shade of pale som följer och förhöjer en redan vacker sång till nivåer över det vanliga. Systrar är mödrar och älskarinnor och syskon och de svävar fram och inget är omöjligt för en storasyster.

Ylva var en dröm för en kärlekskrank trettonåring och mitt hjärta bankade oregerligt när jag var hos min kamrat som hade henne. Hon var en del av min värld och lika ouppnåelig och fjär som en älva på en sommaräng. Och även om hon knappt såg mig så såg jag henne ibland, när hon lämnade sitt rum och skred runt i huset som den drottning hon var och problemet var bara att hon var någon annans syster, och att hon inte fick den uppskattning hon enligt mig förtjänade.

Hade hon varit min så hade jag dyrkat marken hon gick på det är jag övertygad om. Jag hade varit hennes underdånige slav och jag hade solat mig i hennes glans och skönhet och jag hade varit den där killen som hade en skitsnygg syrra.

Bara en sådan sak kan ju få vilken liten finnig fjortis som helst att önska sig en storasyster.

God afton

Det där jag befinner mig. Som ett papper som någon tappat och som, då det aldrig lästes, bara blir till något som skulle kunna liknas vid, ja inte ens en saknad pusselbit, utan vid något som skulle ha skrivits men aldrig blev det.

Som en mening i en berättelse, som egentligen inte hade någon betydelse för hur den slutade, inte heller för vad som menades, där författaren kanske kände att något saknades men inte kunde sätta fingret på vad och lät det bero är jag. Jag är som en del av en vindpust som blåste över landet men som stoppades av en skogsdunge och kanske att det gjorde att riktningen på pusten förändrades en aning, och kraften, men knappast nämnvärt. Jag är det som talaren hade tänkt att säga men glömde bort, eller strök. Jag är den dödade älsklingen som kunde ha gjort betydelse om den fått vara kvar. Jag är den som således ligger tappad mellan stolarna och jag har ingen betydelse i det stora hela men jag fyller ändå min plats. Och jag kommer att leva för alltid.

Således så är jag den felande länken, den som förändrade utvecklingen. Den som gav och tog och förmedlade. Den som gjorde dig till vad du är idag och den som fördelade gracerna och såg till att du fick precis det du förtjänade. Jag är den tysta revolutionen och jag ryter utan att ens höja rösten och jag går gatan fram i tysthet och slår virvlar på virveltrumman och slagorden hänger i luften som tysta vingslag från paranoians generationsfågel. Och även om jag inte märks, mer än en viskning, än en försiktig antydan, än en mer eller mindre försiktig push i rätt rikting, så skulle allt se annorlunda ut utan mig. Och det är så det är.

Jag är som ett barr i en myrstack, en del i en universell konstruktion av himmelska dimensioner. Jag befinner mig alltså mitt emellan stolarna på vilka ni sitter och njuter eller hatar det liv som ni lever. Likväl som ni är en obetydlig del av min existens och är nödvändiga för att jag ska kunna andas och för att mitt hjärta ska slå. Ni är pärlorna i mitt pärlhalsband, guldet i min armlänk och silvret i mitt hår.

Vi är länkarna i livskedjan. Vi håller än. Men det knakar i fogarna.

God morgon.

Som tåg som går och kommer, som rusar fram, dansar på sina rälsar som ystra kolosser på vift. Som bildsekvenser som aldrig tar slut, som börjar om i en evvig loop och dina böner hjälper inte mot det du känner och i domkyrkan finns bara mörker och dysterhet och ytterstadagenkänsla. Kärleksbudsskapet känns avlägset bland mässande präster och människor med huvudena böjda i djup ånger över det syndiga liv de levt. Och när du vaknar så undrar du. Hur sover jag egentligen?

Svalorna har kommit tänker du och är det sommar nu? Och hur länge är luften ljum och solen varm? Och hur länge kommer livet att te sig så här som det är nu? Är du intresserad av en förändring? Längtar du efter något nytt eller är du nöjd med att ha gjort allting som ligger inom möjligheternas gräns åtminstone två gånger? Är förnyelse verkligen nödvändigt frågar du dig kanske där du ligger i din säng och klipper med sömndruckna ögon och du tänker att den här filmen kanske är bättre i den oklippta versionen. Den där alla redigerade och oönskade scener finns kvar, men så tänker du att det nog inte är så, och är nöjd med den tanken. För den här gången, och du reser dig igen.

Du vänder dig mot solen och din skugga är längre än det liv du har kvar. Och i morgon är bara en dag närmare slutet på en epok och det är bara att hålla i så länge det är möjligt. Och det var så längesedan du var en ung man tänker du. Och en tår blänker i ditt öga. En tår över vad? Du vet inte.

Du har varit på så många platser fastän färre än du önskat, som om värdet av ditt liv, det som du levt, värderas av var du varit. Ju längre bort desto mer tillfredsställande. Det är inte så. Bättre att resa i sinnet tänker du. Att ha friheten i ditt hjärta och ändå. Ändå flängde du runt som en vilsen bild av något du ville vara och det kändes alltid bättre när du kom hem. Att landa i det trygga, i det som du kände till. Som att ta av sig en kostym och klä dig i komfort och en känsla av frid och ro. Du var en stugsittare redan då. Utan att veta om det.

Det är lättare att leva nu. Ingen tvekan om det och en del säger att det som var, var dagarna som var något att ha. Du håller inte med om det. Du har hittat en annan väg, ett helt nytt sätt att ta dig fram på och du är så nöjd med det. Du önskar visserligen ibland att du kunde skriva om vissa avsnitt av din livsberättelse. Det är de dagar då du låter dig fångas av det som du inte är så nöjd med som det inträffar. Då du inte kan värja dig. Du har sådana dagar men de är färre nu.

Så många gånger har du stått med vinden i håret och tänkt att nu! Nu är jag på den plats dit jag önskat mig och jag behöver inte gå längre. Men dina ögon röjde dig när du såg dig i spegeln. För den där förbannade oron fanns kvar. Den du burit på i hela ditt liv och du visste att det bara var en tidsfråga innan du återigen skulle falla. Och du trodde, och du ville och du gjorde ditt bästa och åren gick och du rättade in dig i ledet. Dina promenader om nätterna gjorde dig än mer orolig trots att avsikten var den motsatta och den verklighet du strävade efter att hitta fanns inte trots att du letade i din själ efter ledtrådar som skulle hjälpa dig att hitta det du eftertraktade. Idag förstår du att du inte visste vad du sökte.

Under träden vid Tetleys sitter du nu och du dricker ditt kaffe och du tänker på nätterna på caféet intill och alla tillfälliga timmar och bekanta och hur världsvan och sval du försökte vara. Det är en tid som du minns och ibland vill glömma men nu. Under skuggorna från de stora almarna i den varma vinden från sydväst tänker du på andra ting och det som var har varit men är trots allt det som skapat den du är idag. Du avslutar ditt kaffe och går hem genom en sommardoftande stad med aromer från hela världen och idag vajar den svenska fanan högst. I morgon är allt som vanligt igen.