Så är det. Det är på det viset vare sig du vill eller inte, att sorgen följer din väg.

Stora sorger eller små och som i det här fallet, en liten gnagare som hette Rutan och som funnits i vår familj i snart fem år. Ett skatfärgat marsvin, en pigg liten rackare som överlevt två bröder men som nu fått göra dem sällskap.

Du kan tycka att ett sådant litet djur, som varken har själ eller personlighet anser du kanske, inte borde skapa några stora känslostormar när det går ur tiden. Men att sitta i ett litet rum med tända ljus hos veterinären med en liten hårboll i knät som just fått en spruta för att resan över tiĺl marsvinshimlen ska bli lugn och smärtfri. Att klappa det lilla livet, att känna hur han slappnar av så oskyldig och omedveten om den resa han skall ge sig ut på, sådant kan röra det hårdaste hjärta.

Vi satt där tillsammans jag och min lille son, den store sonen ville vänta i bilen, och våra tårar föll för den tid vi haft tillsammans, vi och vår lille Rutan. Att se hans lilla små pepparkornsögon bli oseende och dimmiga som en sommaräng en tidig morgon, att känna hans lilla hjärta slå långsammare och långsammare och hur han till slut somnade på sin filt var hjärtskärande och att skriva det här gör mig ledsen igen.

Aldrig mer ett husdjur var vår gemensamma känsla i bilen på väg hem.

Nästa förestående sorg står runt hörnet dock. Om den har fyra ben eller två återstår att se.

God morgon.

Det gäller att stå fast och inte ge vika. Däri ligger allt som var fördolt, i uthärdandet.

Ta på dig så många bördor som du orkar bära, släpa dig fram, sucka och stöna, klättra på väggar och tryck ditt bleka ansikte mot fönsterrutan och längta ut. Njut av känslan av att vara fångad och vårda ditt krossade hjärta med varsam hand. Vakna varje morgon lika ensam som du var igår och längta efter vedermödor och älska tyngden de tankarna förmedlar.

Det är du och den oemotståndliga bördan av att leva som har huvudrollen här. Så le mot kameran och säg dina repliker med darr på stämman och gå runt i cirklar runt kvarnstenen som en förblindad oxe och bär din smärta med glädje. Du kommer aldrig tillbaka hit så gör vad du kan med vad du har.

I den oemotståndliga bördan som är ditt liv finns allt som du behöver.

Det är du som är hjälten och du kan dansa eller gråta det är upp till dig och förstås till den excentriske regissören som håller i trådarna till det här dramat. Det gäller att hålla ut för i nästa akt lättar det har jag hört. De mörka och dystra kulisserna byts ut mot svävande och skimrande interiörer i livsdugliga färger och manuset slår an en lättare ton och moll går så sakteliga över i något som i alla fall liknar dur.

Tillförsikt är ledordet nu. Den oemotståndliga bördan är inte längre något kors att bära och när du står där och tar emot publikens hyllningar höljd i blommor och med armarna om axlarna på dina medaktörer och ödmjukt bugar så vet du att allt var mödan värt.

God kväll.

Så kan det vara, att det blå i mitt liv, det lilla blå, är vad som gör mig till den jag är. När dagen är slut och de blåa nyanserna tar över efter dagens klara lyster, när vemod vinner över positiva känslor och sinnet sjunker. Att det är då som mitt verkliga jag tittar fram. Jag känner mig hemma i det låga och det gör mig inget. Jag är inte rädd för att känna mig ledsen. Det är en naturlig del av den jag är och jag skulle inte känna mig hel utan den lilla blå känslan som bor i mitt hjärta. Det är ingen mening med att försöka förtränga det azurblå mönstret i min själ. Det är vackert. Påfrestande tydligt ibland men vackert.

Jag lyssnar till Johannespassionen av Bach, och där finns det blåa penseldrag vill jag lova. En obändig tro, färgad av glädje och förtvivlan finns i det verket och även om min tyska är skral så går det att höra på musiken och sången vilken stämning som råder här. Det är vackert, så obeskrivligt sorgligt och hjärtskärande och du vill tro när du hör det här. Och att ett mästerverk som detta skulle ha skapats för något som bara är ett påhitt, är för mig svårt att förstå. Utan att bli alltför högtravande, vilket för mig är svårt, så skulle jag vilja säga att om Gud har en röst, så hör du den här. Det är sådan här musik som ger mig hopp om att livet inte bara är det vi matas med varje dag, världsliga ting, slit och släp, petitesser, som vi skall övertygas om är viktiga, utan att det verkligen finns en högre sfär, något att längta efter och sätta sin tro till.

Amen.

Jag är på väg någonstans. Det känner jag mer och mer för varje dag som går och jag står på något sätt utanför utan att ta avstånd. Jag har bara så innerligt svårt att förstå varför det som ”vanligt folk” tycker är så viktigt skulle ha någon betydelse. Man är till exempel orolig i skolan för att någon som jag anser är ett geni och som jag älskar inte är som andra barn. De vill att han skall stöpas om så att han passar in. Jag gråter inombords men förstår samtidigt att det antagligen är nödvändigt, för hans skull. Jag skall dock göra allt vad jag kan för att han ska få behålla sin personlighet och integritet.

Det är vid sådana här tillfällen som jag skulle vilja lämna rummet. Ta honom och hela min familj, alla som hör mig till, oavsett mödrar, bort härifrån så att jag kan överrösa dem med kärlek så att de förstår att meningen med att leva är att försöka göra det varje dag. Och det här med att du ska vara glad hela tiden är bara idiotiskt och på gränsen till ointelligent. Bejaka dina blåa upplevelser för däri ligger sanningen. Låt det lilla blå bli det stora dito tycker jag. Du kan hitta något där, i djupet. Om du letar.

”Go and seek my love.”

God morgon.

I solen är allt fint och det är som en sommardag här där jag är. Fast ryggen fryser. Där, i skuggan, är det inte sommar och nacken blir kall och stel i vinden. Kajorna har årsmöte i den skralt beklädda björken och det hårda men ändå lite mjuka lätet ekar mellan husväggarna. Upprört och irriterat låter det. Fast jag kan inte förstå kajor, de är lite svåra och otillgängliga och den här vinden är verkligen kall och jag fryser nu. Kajorna är säkert också frusna. Så måste det vara, upp och ner och hit och dit och gap och skrik och inte stilla en sekund. De fryser om fötterna.

Jag önskar att jag kunde glömma vissa saker i mitt liv. Eller snarare att jag aldrig gjort det jag gjorde. Sagt det jag sade.

Jag känner mig ibland som Kalle Anka som cyklade utan huvud på en trehjuling som han valde istället för en tunna med pengar. Vissa val i mitt liv borde nog rannsakats av en oberoende kunskapspanel innan jag satte dem i verket.

Utan huvud går färden.

Efter att jag räknat upp alla synder jag begått. Studerat mina goda avsikter och jämfört dem med de onda och kalkylerat sannolikheteter för lyckliga slut, så fäller jag upp kragen på min överrock så högt att mitt huvud inte syns och cyklar för allt vad tygen håller.

Jag cyklar således fortfarande utan huvud.

God kväll.

Nu så, minus två på termometern i morse och frost över hela världen. Jag ser fram emot vintern nu idag. Det har varit för mig så, och under en lång, lång tid, att kyla och snö gjort mig på dåligt humör och fått mig ur balans, om jag nu hade någon sådan. Jag förstår inte varför riktigt. Det är ju härligt med snö och allt som hör därtill med pulkaåkning i backen hemmavid med barnen, eld i braskaminen, goda grytor och andra härliga långkok på spisen och promenader i bra kläder, varma skor på fötterna och pälsmössa på huvudet. Och så kommer ju julen med krims och krams och gran och köttbullar och en tomte med imma på glasögonen. Vintern står i ny skrud för mig nu, som allting annat också tycks det, och jag säger ja tack! Till alla förändringar som är av godo.

Vissa saker är inte så bra dock. Jag kan inte gå in på vad här för då skulle jag få bannor, men det är den enda skuggan i mitt liv just nu och jag oroar mig och skickar goda vibrationer via universum till den som det berör och hoppas på helande och bättre liv.

För övrigt så var jag på upptäcksfärd igår och gick vilse som vanligt. Det är så varje gång och jag älskar att försvinna så där tillsammans med henne och när vi till slut hittar hem så är det bra. Det är så, och jag är glad att det är på det sättet.

En underbar morgon idag således och det märks på folket runt om mig. Deras andedräkter har en positiv vit färg liksom min har och det är friskt och krispigt i världen och visst, det finns stress och svettiga, ansträngda ansikten och galna blickar fortfarande, men bakom vansinnet finns hopp om livet och att julemannen, Gud, Jesus eller vad ni vill ska ge oss en dräglig tillvaro och en värld utan elände och sorg och ond bråd död.

Det står en man på knä här och ber om pengar. Det är ett nytt koncept som jag inte sett tidigare. Han har knäppta händer och ser ner i marken och vädjar till oss att ge honom nåd och guld. Det förefaller som om det fungerar.

Frid och ro till honom.

God morgon.

Mörkt och mörkt och mörkt och det blir inte ljusare direkt. Oktober, och jag minns de där vackra almanackorna med höstmotiv, är en månad med roströda färger och stort vemod på paletten. Snart faller färgerna till marken och allt blir till en brun sörja när november tar över rodret och styr vårt skepp mot vintern.

Oavsett var jag befinner mig, och så är det verkligen, så har jag kärleken med mig. Ibland mer men väldigt sällan mindre. Jag går klädd i tillförsiktens bekväma kostym och tillfreds är det mantra som viskas i mitt öra varje dag. Jag ser henne varje morgon och hon är som ett stycke musik jag aldrig tröttnar att lyssna till. Hennes kropps konturer är som ett outforskat land varje gång mina händer går på upptäcksfärd. Hon är ett fascinerande landskap och det händer att jag går vilse där, men det gör ingenting. Vad mig beträffar så skulle jag vilja irra omkring i det landet för evigt och varje vaken stund av mitt liv.

Tröttheten så här års gör mig matt. Den är som en tjock, seg välling och mina ögonlock är tyngre än bly och jag får kämpa för att hålla dem öppna. På tåget snart,  i den dunkande, sövande ormen som slingrar sig fram genom landskapet får jag sova en stund och bland energidryckssörplande och macktuggande medresenärer gömmer jag mig i Mozarts pianokonserter och halvslumrar med öppen mun hela vägen in i Tierps välkomnande famn. Jag är en syn för gudar.

God morgon.

Det är lite osäkert just nu. Mina grundvalar står på jello och jag vet inte riktigt hur jag känner inför någonting längre.

Om jag bara kunde hitta en väg som är säker, eller det handlar inte om det riktigt.

Jag kan gå på alla vägar som finns och även på de som inte gör det men som det är nu så skulle jag ändå treva mig fram som en blind. Snubbla i gropar och ramla omkull. Det är så det är tyvärr. Och även om det mesta är bra och jag är nöjd så finns den här osäkerheten under mitt skinn som en nåldyna och jag vet inte vad jag ska med den till riktigt.

Den känns överflödig och plågsam.

Fast å andra sidan så är det kanske precis vad jag behöver. En liten påminnelse om att inte stanna upp i försoffigheten, förträffligheten, det alltför lugna livet. Ett stick där bak för att komma igång igen, vid sextio års ålder?

Ja, varför inte? Det finns fortfarande meningar som inte blivit konstruerade, oskrivna böcker och lagar och det är kanske det jag ska skriva. En lagbok för dårar och sådana som inte får plats här i de upptrampade hjulspåren som jag går i nu. Det fanns en tid då jag skulle haft nytta av en sådan bok. Förhoppningsvis, om jag nu lyckas plita ihop ett sådant verk, så kan det rädda de bohemer och revolutionärer som finns kvar ifrån den leda, som bortsett från en viss trygghet, finns i det här inrutade samhället.

God afton.

Varför finns principer? Varför hänger män och kvinnor upp sitt liv på idiotiska, förutbestämda, självcentrerande bestämmelser för hur de ska leva sina liv?

”Det är en princip jag har”, säger någon och ser ut som att just det förklarar att hon eller han beter sig irrationellt. Jaha, och vem har bestämt att din så kallade princip ska vara allena rådande i det här fallet, tänker jag. Den så kallade principen betyder ju bara att du inte har lust att utföra handlingen av olika anledningar. Eller att du har för avsikt att göra något på ditt sätt oavsett vad det har för konsekvenser för andra människor. Principer är helt enkelt en ursäkt för att bete sig själviskt anser jag. Och det är fritt fram för vem som helst att följa en princip för att rättfärdiga sina egna beteenden, och det är det mest konstiga i det här. Det är helt enkelt ok att bete sig som en vettvilling bara du har en princip som gäller. Att du sedan hittat på principen själv har ingen som helst betydelse. Förbannat enkelt, och det här gäller ju inte bara på gräsrotsnivå utan beteendet finns även bland våra så kallade ledare. Partiprinciper har vi ju hört talas om, eller hur?

Principer är helt enkelt ett jävla skräp tycker jag. Säg som det är istället och håll inte på och göm dig bakom några dimridåer som i dagligt tal benämnes som just, principer.

God morgon.

Ja vad ska man säga? Inte så mycket faktiskt. Jag har inget att tillägga. Det är snarare så att jag hellre vill vara tyst och eftertänksam. Att sitta stilla för mig själv räcker bra och den övriga världen, den som pågår runt omkring mig, får sköta sig själv en stund.

För ibland blir det lite för mycket och hur du än beter dig så känns skallen urblåst och du tappar balansen och vinglar som en drucken bland alla som pratar och pratar och skrattar och gör mig mer eller mindre galen. Och antagligen så har jag fått nog av det här som jag håller på med och jag undrar jag om jag inte är lite bipopulär….

Och allt blir enahanda till slut och nyhetens behag är kort för mig och hur jag än vänder mig mot himlarna och ber om det som jag ber om så står jag där och stampar och kommer ingen vart. Men kanske att jag inte behöver veta allting när jag tänker efter. Jag kommer ju ändå troligen att leva för evigt och till slut så kommer jag att bli allting som jag ville bli när jag var kvar där jag är nu. Nä förresten, det är ingen tröst. Jag vill inte vänta i någon kö. Jag vill ha allt nu och jag borde gjort andra val när jag hade möjligheterna till det. Visst är det så.  Nåväl, jag får stå mitt kast och inte leta efter kastade yxor i sjön.

Världen finns kvar därute och jag är i den för det mesta även om jag önskar att jag inte var det. Den där påtvingade tillvaron menar jag. Den vill jag inte vara i. Jag vill bo i en värld som är min, som jag har skapat efter eget huvud, där jag bestämmer.

Jag borde skriva den där jävla boken någon gång.

God kväll.

Jag är definitivt inte det fulaste du sett. Inte heller är jag dum som ett spån eller elak mot barn. Jag är inte ett geni, jo det är jag förresten, ibland.

Jag spelar inte i någon orkester och jag lirar ganska kass gitarr och det där med harmonilära är jag för lat för att sätta mig in i.

Jag sover dåligt om nätterna och mina drömmar är stoff till vilken skräckfilm som helst men min fru är vacker där hon ligger bredvid och hon kan sova hon, som ingen annan.

Jag är obotlig och omutbar och på gränsen till att att hoppa från ett tak när andan faller på. Jag avstår dock för det mesta.

Jag har inga riktiga vänner längre. De jag har finns på facebook och jag börjar undra om de verkligen existerar i verkligheten.

Jag har min familj och mina vuxna barn och ett litet barnbarn och det är allt jag behöver egentligen.

Fastän jag minns det fasansfulla gänget och jag ler alltid när jag tänker på galna Niklas och underbara Mats och mystiska Lars och Jan som inte är från vår planet utan från Orion. Och jag var med också tror jag och herregud vilka vansinniga resor vi gjorde under Stockholms mörka skyar. Men mitt i allt kaos så fanns något vackert och vi var som bröder allihop och jag saknar den tiden ibland. Då när drömmar levde och vi verkligen trodde på mirakel.

Det är annorlunda idag och verkligheten har hunnit ikapp oss, vissa mer än andra, men jag är glad att vi seglade på våra uppvindar då när vi hade chansen. Då när allt var så enkelt och det vi sade var det som behövde sägas. Och det vi inte sade, det sade Niklas, eller jag.

Och jag tänker inte hoppa från något tak, inte ikväll i alla fall.

God afton.