Att sova en stund.

Koppla ur hjärnan, det är vad jag skulle vilja göra. Dra ur en sladd, stänga ner fabriken, skicka hem mina viskande demoner för några timmar så att jag äntligen kan få sova. Kroppen är avslappnad och ligger som ett stilla hav i sängen utan en krusning ens. Stillhet råder runt omkring mig men det pågår en febril aktivitet i hjärnkontoret. Dygnetruntarbetarna vill inte gå hem utan jobbar på som vanligt. Ingen rast här inte. Nej vi måste hålla ackorden, inte slappna av, inte lata oss. Här i helvetet finns ingen paus. Låt hjulen rulla kamrater, i dödens skugga får du vila, kanske.

Jag vill bara fly in i något slags vaacum där knappt några andetag finns. Där alla konturer suddas ut och alla tankar blir till luddiga moln utan skarpa kanter. Att segla iväg, kasta loss och ge mig ut på intighetens hav utan vare sig mål eller mening, en meningslös tillvaro utan rannsakande eller sorterande, bara för några timmar. Är det för mycket begärt?

Ett återhämtande tillstånd är vad jag behöver. Det känns som om jag går på reservbatterier nu och har gjort så en lång tid. Ungefär tio procents laddning kvar och laddningssladden verkar vara trasig. Eller är det själva batteriet som behöver bytas ut? Är det för många program igång samtidigt och hur stänger du ner dem i så fall?

Jag sover aldrig, kopplar bara ner på sparlåga och letar efter frid och ro. Går omkring som en tomte i grått skägg med lykta i hand. Spanar och spejar, lätt förvirrad och desorienterad och allt förfaller overkligt om nätterna och hon där bredvid får mig att tänka på sådant som du inte bör tänka på om du vill sova en stund. Jag försöker att meditera mig till nirvana men det fungerar inte. Kanske mantrat jag använder är fel för jag tappar tråden hela tiden och trasslar in mig i en härva av tankar som tar mig än från vardagens vedermödor via ungdomssynder, ett kort stopp vid ångestladdade händelser som jag helst vill glömma, för att till slut likt en Gagarin med syrebrist cirkla runt jorden med en gnällande Laika i knäet.

Tiden går i stöpet och jag frågar mig om jag någonsin kommer att bli fri, räddad, från sömnlöshet och grubblerier. Jag hoppas det för det här liknar kattskit om jag ska vara ärlig.

Godmorgon.

Min själ

Den är odödlig. Jag vet det för jag finns i tiden. Som en sekund eller minut i en oöverskådlig eon av tid.

Jag är ett fragment av det som vi kallar universum. En molekyl i en kemisk förening av alla känslor som finns. En del av en anrättning som smakar som du vill att den ska smaka.

Jag är en man i en raket utan mål.

Min själ är min borg. Jag är som en val i ett hav med ett oändligt djup och jag svävar mellan hopp och förmodad förtvivlan och jag lever för en förvissning om att det någonstans finns en säkrare plats för oss kolosser som klampar fram i ett delikat landskap. Någonstans där vi kan sätta ner fötter och bopålar utan att förstöra och förgöra.

Det känns idag som om vi är förvisade från paradiset men att vi vägrar gå härifrån. Vi sitter ner och vi sitter där vi sitter och vi hatar och älskar utan att riktigt förstå varför vi gör det. Vi minns, tror vi, bättre tider. Men inser inte att det är förvanskade visioner och att det egentligen aldrig varit annorlunda än så som det ser ut idag. Eller snarare att vägen hit var ofrånkomlig.

Jag kan då och då se något som jag uppfattar som sanningen men bara en kort sekund. Den fladdrar sedan bort som en fjäril i en storm och det var som den aldrig funnits. Men jag står trots detta kvar och stirrar utan att kunna fästa blicken. Som en vandrare utan mål, en själ fritt svävande. En man med vindarnas armar runt om mig och jag landar så mjukt och så lätt som ett dun från en gås.

Jag står vid vattnet nu och de frusna gräsänderna slåss om en bit bröd och det ligger fortfarande båtar förtöjda vid kajen. Det är kallt och det stiger ånga från vattenytan och julen närmar sig. Min själ känns lätt idag. Igår var den tyngre men jag har lärt mig att det är på det sättet och att jag inte behöver bry mig så mycket om hur jag mår och om jag på något sätt kan må bättre. Jag mår som jag mår tänker jag och så är det med det. En annan dag mår jag kanske bättre, eller inte.

Vattnet är grumligt här, brunt, som lervälling och det flyter därefter. Trögt och motvilligt och träden reflekteras i den bruna soppan och det är inte vackert. Men i det fula, det ohyggliga, det föga tilltalande så finns spår av skönhet. Du måste bara använda en annan typ av ögon. Att se det du behöver se och ignorera det andra. Min bror har ett sätt att se på människor som jag avundas honom.

”Hon är vacker i själen.”

Säger han alltid om flickan som alla andra tycker är ful. Det är en sak att säga, men en annan att mena, och ytterligare en att se det. Men jag tror att han gör det, både ser och menar, min mystiske bror.

Det finns ett starkt ljus i människors själar. Att se det är inte lätt. Det krävs ett tränat öga och det är lätt att missa i storstäders neonblänk och irrbloss. Jag försöker men misslyckas ofta och går vilse i ilska och rädsla och dömer utan att tänka efter.

Förvirring finns i min själ som i de flestas men jag har som mål att lösa mina band till oro och att bena ut det som gör mig vilsen och förskräckt. Jag är nu idag en man som jag borde varit för längesedan och jag är faktiskt vacker i själen och det syns, om du orkar titta.

God afton.

Överallt.

Allt som jag ville göra, alla mina drömmar och önskningar, alla leenden och alla tårar, alla besvikelser och lyckliga snurr i min hjärna, allt finns här, överallt. De försvinner aldrig. De är marken jag går på, luften jag andas och de pulserar i blodet hos mina barn och hos mig och henne som jag älskar. Överallt, och de är påtagliga och i bakgrunden och i alla hörn av mina rum och förändringar sker hela tiden och jag har stått så nära kanten ibland och svajat som ett träd i stormen. Jag har seglat som en papperssvala i vinden och överallt har jag varit och jag har fallit och rest mig upp.

Jag har hållit i livet och jag har sett det komma och gå och jag kommer att få göra det igen för det är så det är och det är så överallt. Jag är ett barn i en vuxen kropp ibland och jag har ett gammalt hjärta men det slår bra och jag kan fortfarande se årstiderna växla och jag kan ännu klättra upp i ett träd och sitta bland löven och njuta av utsikten. Överallt finns sanningar och lögner och kärleken lever överallt och och om du visste hur jag tänker ibland så skulle du tappa andan och dina kinder skulle bli rosa och du skulle vara ännu vackrare än du är nu. Om det går.

Jag är ursprunget och den som har gett liv. Jag är också den som tar och har tagit och några lever tack vare mig och mitt liv har jag inte bett om men fått ändå. Och så är det överallt. Hade jag valt att leva om jag fått välja? Och vad hade varit alternativet? En tanke blott, en vag vision om en form, en önskan om liv eller bara en kraftkälla i ett tomrum. Ett väntrum för de som skall leva, för de som skall väljas eller ratas. En tid som inte är, eller är överallt och mina fönster är öppna idag men det fanns en period då de var stängda och jag kunde inte höra vinden då. Det var tyst. Idag blåser det friskt och jag hör och ser allt som sker, överallt.

Godmorgon.

Korpen

korp

Han kallades så min bror. När vi var små och bodde i Falun och för er som har åldern inne så kom namnet ifrån ett barnprogram som hette ”I Fablernas värld” i vilken en figur som hette Janne Korp figurerade. Och eftersom min bror heter just Jan så var kopplingen naturlig. Vad jag kallades minns jag inte men jag är inte så säker på att mitt öknamn var lika fränt och coolt som min brors och jag har nog valt att inte komma ihåg det. Vad stackars Stefan kallades för var det ingen som glömde. Ett fruktansvärt namn och han fick heta det i hela sitt liv och den andra Janne i grannskapet, han med horn och svans, som var den som hittade på vad vi skulle kallas för. Han var nog nöjd. Elaka ögon hade han, och ett sataniskt flin och han var ond som sagt och hans pappa var tevehandlare och hade amerikanska bilar och det vilade något farligt och skrämmande över hela hans familj.

Korpen är idag min favoritfågel. Den är svart som kol och lika glänsande och dess blick tränger igenom vilka barriärer som helst. Den sägs vara klok också men hur det är med den saken låter jag vara osagt.

Jag minns dock korparna som svävade över Kobåset i Hemavan när jag var liten grabb. Jag gick i fyran och vi var där på lägerskola och Kjelle, som sedermera blev en idiot, visade för första gången varför han blev det. Vår lärare var lite för frän för sitt eget bästa upptäckte jag också. En djävul som gillade att göra sig rolig på andras bekostnad. En skenhelig fan med skägg som favoriserade favoriter och låtsades värna om de svaga. Han satte upp en snygg fasad inför föräldrar och förnekade med ett leende kritik från oss barn som kände oss kränkta av skitstöveln och han kom undan med det, svinpälsen.

Fastän Donald var cool. En kille vi lärde känna som bodde där och hade egen snöscooter. Hans ögon låg djupt och hans dialekt var mystisk och han gjorde som han ville. En fri själ på sin scooter i full fart över vidderna under de eviga himlarna. Han luktade bensin och kåda och han hade en hemstickad luva och hemgjorda näbbstövlar. Vi älskade honom.

Vår lärare förbjöd oss att umgås med Donald. Men vår hjälte sade till mig att skita i det. Och då gjorde jag det.

Som tack för det, och andra saker om jag ska vara ärlig, så utnämnde vår Lismande magister mig till lägerskolans slarvigaste elev.

Jag har aldrig glömt det din fan, bara så du vet.

Godkväll.

När livet var enkelt…

Så skrev en vän nyligen. Det enkla livet, var det verkligen så enkelt, förr, när du var ung? Kanske att det var så för henne? Jag antar det. Hon var ju vacker och begåvad.

Och visst, det var ibland enkelt för mig också när jag studsade som en flipperkula mellan olika känslor och försökte att hitta rätt väg. Jag var så rädd bara mitt i allting och på en karusell som ibland snurrade alldeles för fort. Och jag ville så gärna vara så där säker som mina vänner verkade vara, som hon, som han, som alla de där som var med på den tiden. Jag tror ingen förstod hur osäker jag var egentligen. Och det var väl mitt mål, att dölja svaghet och rädsla. Som tur var så fanns det ju hjälpmedel.

Hå hå ja ja vilken cirkus det var och mitt i alltihop så försökte jag hålla ihop ett förhållande, bedriva studier, vara normal, samtidigt som jag föraktade det vanliga och sprang på krogen. Jag levde tre liv samtidigt. Som pojkvännen, som studenten, som skitfrän, och ingen av rollerna var jag bekväm i. Jag var bara rädd och jag var som en kameleont och jag begriper inte var den där rädslan kom ifrån. ”Close to the edge” sjöng Jon Anderson. Det var där jag befann mig.

Jag brukar säga till min fru att om jag bara hade haft en tiondel av den trygghet i mig själv som jag har idag, då, när jag var tjugofem. Så hade jag kunnat gå hur långt som helst.

Ofta funderar jag på vad det var som gjorde att jag innerst inne kände mig som en harpalt som gömde sig för räven fastän jag utåt försökte vara världsvan och tuff och modig. Jag hade ju trots allt en trygg uppväxt vad jag minns. Tjock och fet när jag var liten visserligen och faktiskt ända upp i första ring i gymnasiet tills jag tog tag i det hela. Säkert så bottnar det i detta, för det är inte lätt att vara tjock när du är ung. Rättså jobbigt var det vad jag minns. Det blev bättre sedan när jag blev smal. Men i mina ögon var jag för evigt fet. När jag såg mig i spegeln så såg jag en gris trots att jag var som en sticka.

Var det så tänker jag, när jag var ungdom och bodde i stora staden, att de som jag uppfattade som så världsvana och självsäkra på den tiden i själva verket var lika rädda som jag? Förde de samma kamp som jag var tvungen att föra varje dag för att framstå som den jag ville vara? Och var det något som de var medvetna om eller föll det sig naturligt för dem att spela den roll som de valt?

Jag spelade min karaktär väl dock. Ingen kan säga något annat och jag lyckades ta mig ur labyrinten genom rätt dörr tack och lov och jag har ett fantastiskt liv idag med en massa barn både vuxna och mindre.

Det händer trots detta att jag tänker på var jag skulle varit idag om inte rädslan hade styrt mig dit där jag hamnade. Det är inte självklart att det hade varit en bättre plats. I vissa fall så var nog räddharen i mig mitt skyddsnät.

Ska vi säga så då?

Goddag.

 

 

 

 

En kärna.

Jag måste in dit. Till centrum av allting, till kärnan från vilket allt springer. Jag står inte inte ut med ovissheten.

Jag är inte längre nöjd med att bara leva. Vad är det för mening med att bara ta sig från en punkt till en annan och sedan tillbaka igen. Och jag ser mig omkring och alla dessa människor som har sina jobb finns här intill mig och vi åker på våra bussar och våra tåg genom ett liv som egentligen är något mycket större än vad vi tror. Men ingen verkar bry sig om att det som vi håller på med inte har någon betydelse. En man i kostym mitt emot mig läser en bok som heter ”the ascent of money” och han tycker säkert att det är viktigt och meningsfullt att studera sådan skit det syns på honom. Vad han inte vet, och säkert inte ens vill veta, är att det är meningslöst i det stora hela. Att allt vi håller på med, alla yrken vi utövar och som vi lagt ner så mycken möda på att skaffa oss är bara och har varit  från början ett enda stort slöseri med tid. Något som avhållit oss ifrån att söka efter det som har någon verklig betydelse, det att gå inåt, att hitta en kärna, en mittpunkt.

Det handlar inte om att hitta sig själv. Att sitta på en ö till exempel och stirra ut över havet och vänta på upplysning. Eller att stå på en scen och rapa upp andras ord och tycka att du gör en insats för människors utveckling. Inte ens att stå som en gud framför hundratusen människor som dyrkar varje ton och rörelse du gör är viktigt. Även om det är lätt att förledas i en sådan situation och tro att du hittat meningen med din existens på jorden. Jag vet inte vad det är som får oss att lura oss själva att tro att vår stund på vår planet bara handlar om att förverkliga oss själva.

Att skaffa familj, att utöva musik, att skriva, att skådespela, att arbeta som en slav för någon annan eller sig själv, att knarka eller supa och tro att det är vägen till upplysning. Inget av det som jag nämnt leder någon vart. Även om jag skulle önska för enkelhetens skull att det var på det sättet. Inte ens Bach eller Mozart eller Beethoven nådde fram trots att jag tror att de var på rätt väg och det är just det. Det måste finnas ett sökande hela tiden. Som vi håller på idag, det duger inte. Det är av mindre betydelse det Trump eller Theresa May eller Merkel hålls med. Vi måste se förbi trivialiteter och idiotier som maktgalna, och i sina egna ögon, väldigt viktiga människor säger och gör. Gå inåt. Sträva och gräv efter sanningen i din själ och ställ dig bredvid det som är du idag och du kommer att se det som var fördolt och du kommer att hitta din väg.

Det finns inget universum…

God morgon.

Idioten…

Alla dessa människor, jag står inte ut med dem. De är överallt och ingenstans finns den avskildhet som jag behöver så desperat idag. Jag får aldrig vara ensam. Det är verkligen på det sättet. Var du är går, vart du än ser, så är de inpå dig, intill dig och du känner deras dofter och ibland stank och du gnids mot deras kroppar och hör deras snörvlanden och jag klarar inte av detta. De här människorna, de springer, de stressar och de ser irriterade ut och de blänger på mig som om det var mitt fel att de är fast i sina ekorrhjul.

Men, tänker du kanske, du är ju också där, här, i den här världen där alla andra är, vad ska du göra åt det då? Du är ju en del av den här massan som likt en enda stor irriterande köttklump hasar sig fram och tar upp plats och gör att det är fullt överallt. Du är säkert någon annans irritationsmoment och du stör säkert rytmen i en annan människas liv, har du tänkt på det?

Och det är klart att jag har det men jag inbillar mig att det finns en skillnad här. Anledningen till att jag känner mig så malplacerad, så överbefolkad, som om jag var en värld för mig själv där bara jag ska vara och kanske några få utvalda andra, är inte att jag anser mig själv vara bättre än någon annan, utan det är så att jag inte passar in här helt enkelt. Jag kanske gjorde det en gång i tiden, eller jag inbillade mig snarare att jag passade in, men innerst inne så har jag aldrig gjort det. Jag skapade en situation där mitt anpassande till en värld som jag inte hade någon lust att vara i blev till något som jag trodde att jag ville ha.

Och så är det. Regler och då framförallt regler uppröttade av någon annan, gör mig galen. Jag skiter i alla små bestämmelser som anses vara så viktiga och det rör mig inte i ryggen att det stör andra att jag inte bryr mig om idiotiska påfund. Jag vill inte anpassa mig och jag tycker verkligen inte att det är viktigt att vara anpassad och jag springer aldrig till bussen till exempel. Jag går i min takt.

Människor alltså, andra människor, jag är inte odelat positiv vad det gäller dem som sagt. Det är knappt så jag står ut med mig själv ibland och jag måste nog säga att jag avundas min bror en aning som sitter på en ö i Grekland där han slipper horder av folk, regler, idiotiska regler, förutfattade meningar och låtsasliv. Jag är inte avundsjuk på den otrygghet som han känner dock. Jan står på ett ben idag, men snart kommer han att återfå balansen och stå stadigt på jorden. Det kändes så sist vi sågs.

Det kommer en dag då allt det här som jag upplever idag får ett slut. När jag vaknar och sträcker på mig och mina ben når ända till porten till den hemliga trädgården där allt som jag behöver växer. När hjärtat slår så lugnt och stilla att jag äntligen inser anledningen till att jag lever. Snart mina vänner, snart så finns det ingen utmätt tid längre och jag kanske äntligen kan lära mig existera tillsammans med andra män och kvinnor utan att känna att de är som virus.

Jag hoppas det. 😃

 

 

En öppning.

Jag är på väg, på glid, halkar på kallt underlag in igenom en ny dörr. Det går inte att stoppa längre, det är för brant och det finns inget att hålla sig i och det går fortare och fortare.

Solen är blek och himlen kall och det kastas spjut genom luften och den här morgonen får bli vad den blir och den där dörren, öppningen, verkar närmare idag och allt är annorlunda. Det går inte att förklara bättre än att det är en känsla av att vara nära något som du tidigare inte visste fanns. Samtidigt som du inte begriper vad det är. En angenäm känsla på det hela taget och jag har som en pannlampa på mig som bara lyser upp delar av den värld som jag vet finns men som fortfarande är höljd i dunkel. Det driver mig framåt och allt som sker är som delar av ett pussel, ingenting får negligeras.

Det är vackert idag. Solen färgar molnen röda och frosten biter gräset och det knastrar när stråna bryts när du går på det. Världen är fortfarande ett mysterium. Kommer den alltid att vara det? Eller finns det en lösning någonstans? Eller är frågorna som du har i själva verket svaren och när du slutar fråga öppnas porten då? Kvasifunderingar och nonsens kanske men det är trots allt sådant som jag tänker på och jag borde kanske sluta med det? Den enkla vägen är mer okomplicerad men fan så mycket farligare i förlängningen dock. Jag drogar mig själv med att krångla till världen istället för att göra den enklare med stimulantia. Det är svårare men intressantare tycker jag. Någonting har fåttt mig att inse att det inte ska vara så enkelt alltid, eller att det som förefaller komplicerat är det enkla oftast. Ibland vet jag inte var jag är. Men det är ok. Om jag inte hade varit så rädd en gång i tiden så hade jag kommit mycket längre än var jag är idag.  Jag skulle fortfarande vara vilsen och förvirrad visserligen, men jag skulle varit längre fram, närmare målet. Om det nu finns något mål.

God morgon.

 

 

Den dubbelslipade mannen.

Han tog sig med möda upp ur sin sköna säng, den dubbelslipade mannen. Stapplade, nej det var att ta i, gick med långsamma steg snarare ut till köket där han i naken prakt riggade kaffebryggaren, satte igång den och gick in i duschen. Kaffet skulle vara klart när han var färdig. Han vägde sig när han var tillbaka i sovrummet och blev besviken och tänkte för vilken gång i ordningen visste han inte att han var tvungen att ändra sina vanor. Trots sina vemodiga föresatser så åt han till frukost sin vanliga hårda smörgås med ost och skinka, men bara en idag, drack en kopp kaffe och gick sedan till jobbet.

Den dubbelslipade mannen såg håglöst ut genom bussfönstret. Läste sina mejl och svor över reklam och spam, svarade sin chef och tänkte att han var trött och att han skulle sova på tåget senare. Kroppen kändes sliten där han satt och han suckade och visste att han borde sluta med det han höll på med. På tunnelbanan sedan såg han på den unga flickan mitt emot sig och tänkte på hur söt hon var. Den dubbelslipade mannen insåg plötsligt hur gammal han måste förefalla för henne när hon log emot honom och han tänkte att om han hade haft ståplats och hon suttit, så hade hon rest sig upp och erbjudit honom sin plats. Ett nedslående faktum, men icke desto mindre påtagligt, och han suckade. Han gjorde det ofta nu för tiden.

I rulttrappan mötte han en man i femtioårsåldern med spegelfärgade pilotsolglasögon, långt, korpsvart hår och med självsäker, rak rygg och han tänkte, stackars man. Plötsligt så kände sig den dubbelslipade mannen inte så gammal längre. Det var bra mycket värre, tänkte han, att behöva hänga på sig en massa attribut, både mentala och reella, för att stå ut med sig själv än att acceptera den ålder du har. Och han såg på sig själv med nya ögon plötsligt.

På tåget på väg mot sin arbetsplats för dagen somnade han mycket riktigt och han drömde om en naken kvinna.

När han vaknade av larmet som han satt så var det fem minuter tills han skulle kliva av. Han åt en bit choklad, såg ut genom fönstret på den grå världen som var höst på väg mot vinter och han gäspade och tog av sig sina hörlurar. Den dubbelslipade mannen klev inte av tåget där det var tänkt att han skulle. Istället beställde han en ny biljett via internet och fortsatte helt enkelt sin resa.

Tåget tog honom vidare förbi ustakade mål och förutbestämda uppgifter. Den dubbelslipade mannen for förbi grubblerier och krämpor och krav. Den skinande rälsen ledde honom som ett rättesnöre rakt in i evigheten och ingenting kändes längre omöjligt när han klev av på perrongen i Linköping 😀

Godmorgon.