Det är lite osäkert just nu. Mina grundvalar står på jello och jag vet inte riktigt hur jag känner inför någonting längre.

Om jag bara kunde hitta en väg som är säker, eller det handlar inte om det riktigt.

Jag kan gå på alla vägar som finns och även på de som inte gör det men som det är nu så skulle jag ändå treva mig fram som en blind. Snubbla i gropar och ramla omkull. Det är så det är tyvärr. Och även om det mesta är bra och jag är nöjd så finns den här osäkerheten under mitt skinn som en nåldyna och jag vet inte vad jag ska med den till riktigt.

Den känns överflödig och plågsam.

Fast å andra sidan så är det kanske precis vad jag behöver. En liten påminnelse om att inte stanna upp i försoffigheten, förträffligheten, det alltför lugna livet. Ett stick där bak för att komma igång igen, vid sextio års ålder?

Ja, varför inte? Det finns fortfarande meningar som inte blivit konstruerade, oskrivna böcker och lagar och det är kanske det jag ska skriva. En lagbok för dårar och sådana som inte får plats här i de upptrampade hjulspåren som jag går i nu. Det fanns en tid då jag skulle haft nytta av en sådan bok. Förhoppningsvis, om jag nu lyckas plita ihop ett sådant verk, så kan det rädda de bohemer och revolutionärer som finns kvar ifrån den leda, som bortsett från en viss trygghet, finns i det här inrutade samhället.

God afton.