Jag är definitivt inte det fulaste du sett. Inte heller är jag dum som ett spån eller elak mot barn. Jag är inte ett geni, jo det är jag förresten, ibland.

Jag spelar inte i någon orkester och jag lirar ganska kass gitarr och det där med harmonilära är jag för lat för att sätta mig in i.

Jag sover dåligt om nätterna och mina drömmar är stoff till vilken skräckfilm som helst men min fru är vacker där hon ligger bredvid och hon kan sova hon, som ingen annan.

Jag är obotlig och omutbar och på gränsen till att att hoppa från ett tak när andan faller på. Jag avstår dock för det mesta.

Jag har inga riktiga vänner längre. De jag har finns på facebook och jag börjar undra om de verkligen existerar i verkligheten.

Jag har min familj och mina vuxna barn och ett litet barnbarn och det är allt jag behöver egentligen.

Fastän jag minns det fasansfulla gänget och jag ler alltid när jag tänker på galna Niklas och underbara Mats och mystiska Lars och Jan som inte är från vår planet utan från Orion. Och jag var med också tror jag och herregud vilka vansinniga resor vi gjorde under Stockholms mörka skyar. Men mitt i allt kaos så fanns något vackert och vi var som bröder allihop och jag saknar den tiden ibland. Då när drömmar levde och vi verkligen trodde på mirakel.

Det är annorlunda idag och verkligheten har hunnit ikapp oss, vissa mer än andra, men jag är glad att vi seglade på våra uppvindar då när vi hade chansen. Då när allt var så enkelt och det vi sade var det som behövde sägas. Och det vi inte sade, det sade Niklas, eller jag.

Och jag tänker inte hoppa från något tak, inte ikväll i alla fall.

God afton.