Det gäller att stå fast och inte ge vika. Däri ligger allt som var fördolt, i uthärdandet.

Ta på dig så många bördor som du orkar bära, släpa dig fram, sucka och stöna, klättra på väggar och tryck ditt bleka ansikte mot fönsterrutan och längta ut. Njut av känslan av att vara fångad och vårda ditt krossade hjärta med varsam hand. Vakna varje morgon lika ensam som du var igår och längta efter vedermödor och älska tyngden de tankarna förmedlar.

Det är du och den oemotståndliga bördan av att leva som har huvudrollen här. Så le mot kameran och säg dina repliker med darr på stämman och gå runt i cirklar runt kvarnstenen som en förblindad oxe och bär din smärta med glädje. Du kommer aldrig tillbaka hit så gör vad du kan med vad du har.

I den oemotståndliga bördan som är ditt liv finns allt som du behöver.

Det är du som är hjälten och du kan dansa eller gråta det är upp till dig och förstås till den excentriske regissören som håller i trådarna till det här dramat. Det gäller att hålla ut för i nästa akt lättar det har jag hört. De mörka och dystra kulisserna byts ut mot svävande och skimrande interiörer i livsdugliga färger och manuset slår an en lättare ton och moll går så sakteliga över i något som i alla fall liknar dur.

Tillförsikt är ledordet nu. Den oemotståndliga bördan är inte längre något kors att bära och när du står där och tar emot publikens hyllningar höljd i blommor och med armarna om axlarna på dina medaktörer och ödmjukt bugar så vet du att allt var mödan värt.

God kväll.