Torsdagmorgon.

Mörkt och mörkt och mörkt och det blir inte ljusare direkt. Oktober, och jag minns de där vackra almanackorna med höstmotiv, är en månad med roströda färger och stort vemod på paletten. Snart faller färgerna till marken och allt blir till en brun sörja när november tar över rodret och styr vårt skepp mot vintern.

Oavsett var jag befinner mig, och så är det verkligen, så har jag kärleken med mig. Ibland mer men väldigt sällan mindre. Jag går klädd i tillförsiktens bekväma kostym och tillfreds är det mantra som viskas i mitt öra varje dag. Jag ser henne varje morgon och hon är som ett stycke musik jag aldrig tröttnar att lyssna till. Hennes kropps konturer är som ett outforskat land varje gång mina händer går på upptäcksfärd. Hon är ett fascinerande landskap och det händer att jag går vilse där, men det gör ingenting. Vad mig beträffar så skulle jag vilja irra omkring i det landet för evigt och varje vaken stund av mitt liv.

Tröttheten så här års gör mig matt. Den är som en tjock, seg välling och mina ögonlock är tyngre än bly och jag får kämpa för att hålla dem öppna. På tåget snart,  i den dunkande, sövande ormen som slingrar sig fram genom landskapet får jag sova en stund och bland energidryckssörplande och macktuggande medresenärer gömmer jag mig i Mozarts pianokonserter och halvslumrar med öppen mun hela vägen in i Tierps välkomnande famn. Jag är en syn för gudar.

God morgon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s