I solen är allt fint och det är som en sommardag här där jag är. Fast ryggen fryser. Där, i skuggan, är det inte sommar och nacken blir kall och stel i vinden. Kajorna har årsmöte i den skralt beklädda björken och det hårda men ändå lite mjuka lätet ekar mellan husväggarna. Upprört och irriterat låter det. Fast jag kan inte förstå kajor, de är lite svåra och otillgängliga och den här vinden är verkligen kall och jag fryser nu. Kajorna är säkert också frusna. Så måste det vara, upp och ner och hit och dit och gap och skrik och inte stilla en sekund. De fryser om fötterna.

Jag önskar att jag kunde glömma vissa saker i mitt liv. Eller snarare att jag aldrig gjort det jag gjorde. Sagt det jag sade.

Jag känner mig ibland som Kalle Anka som cyklade utan huvud på en trehjuling som han valde istället för en tunna med pengar. Vissa val i mitt liv borde nog rannsakats av en oberoende kunskapspanel innan jag satte dem i verket.

Utan huvud går färden.

Efter att jag räknat upp alla synder jag begått. Studerat mina goda avsikter och jämfört dem med de onda och kalkylerat sannolikheteter för lyckliga slut, så fäller jag upp kragen på min överrock så högt att mitt huvud inte syns och cyklar för allt vad tygen håller.

Jag cyklar således fortfarande utan huvud.

God kväll.