Det lilla blå.

Så kan det vara, att det blå i mitt liv, det lilla blå, är vad som gör mig till den jag är. När dagen är slut och de blåa nyanserna tar över efter dagens klara lyster, när vemod vinner över positiva känslor och sinnet sjunker. Att det är då som mitt verkliga jag tittar fram. Jag känner mig hemma i det låga och det gör mig inget. Jag är inte rädd för att känna mig ledsen. Det är en naturlig del av den jag är och jag skulle inte känna mig hel utan den lilla blå känslan som bor i mitt hjärta. Det är ingen mening med att försöka förtränga det azurblå mönstret i min själ. Det är vackert. Påfrestande tydligt ibland men vackert.

Jag lyssnar till Johannespassionen av Bach, och där finns det blåa penseldrag vill jag lova. En obändig tro, färgad av glädje och förtvivlan finns i det verket och även om min tyska är skral så går det att höra på musiken och sången vilken stämning som råder här. Det är vackert, så obeskrivligt sorgligt och hjärtskärande och du vill tro när du hör det här. Och att ett mästerverk som detta skulle ha skapats för något som bara är ett påhitt, är för mig svårt att förstå. Utan att bli alltför högtravande, vilket för mig är svårt, så skulle jag vilja säga att om Gud har en röst, så hör du den här. Det är sådan här musik som ger mig hopp om att livet inte bara är det vi matas med varje dag, världsliga ting, slit och släp, petitesser, som vi skall övertygas om är viktiga, utan att det verkligen finns en högre sfär, något att längta efter och sätta sin tro till.

Amen.

Jag är på väg någonstans. Det känner jag mer och mer för varje dag som går och jag står på något sätt utanför utan att ta avstånd. Jag har bara så innerligt svårt att förstå varför det som ”vanligt folk” tycker är så viktigt skulle ha någon betydelse. Man är till exempel orolig i skolan för att någon som jag anser är ett geni och som jag älskar inte är som andra barn. De vill att han skall stöpas om så att han passar in. Jag gråter inombords men förstår samtidigt att det antagligen är nödvändigt, för hans skull. Jag skall dock göra allt vad jag kan för att han ska få behålla sin personlighet och integritet.

Det är vid sådana här tillfällen som jag skulle vilja lämna rummet. Ta honom och hela min familj, alla som hör mig till, oavsett mödrar, bort härifrån så att jag kan överrösa dem med kärlek så att de förstår att meningen med att leva är att försöka göra det varje dag. Och det här med att du ska vara glad hela tiden är bara idiotiskt och på gränsen till ointelligent. Bejaka dina blåa upplevelser för däri ligger sanningen. Låt det lilla blå bli det stora dito tycker jag. Du kan hitta något där, i djupet. Om du letar.

”Go and seek my love.”

God morgon.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s