Så är det. Det är på det viset vare sig du vill eller inte, att sorgen följer din väg.

Stora sorger eller små och som i det här fallet, en liten gnagare som hette Rutan och som funnits i vår familj i snart fem år. Ett skatfärgat marsvin, en pigg liten rackare som överlevt två bröder men som nu fått göra dem sällskap.

Du kan tycka att ett sådant litet djur, som varken har själ eller personlighet anser du kanske, inte borde skapa några stora känslostormar när det går ur tiden. Men att sitta i ett litet rum med tända ljus hos veterinären med en liten hårboll i knät som just fått en spruta för att resan över tiĺl marsvinshimlen ska bli lugn och smärtfri. Att klappa det lilla livet, att känna hur han slappnar av så oskyldig och omedveten om den resa han skall ge sig ut på, sådant kan röra det hårdaste hjärta.

Vi satt där tillsammans jag och min lille son, den store sonen ville vänta i bilen, och våra tårar föll för den tid vi haft tillsammans, vi och vår lille Rutan. Att se hans lilla små pepparkornsögon bli oseende och dimmiga som en sommaräng en tidig morgon, att känna hans lilla hjärta slå långsammare och långsammare och hur han till slut somnade på sin filt var hjärtskärande och att skriva det här gör mig ledsen igen.

Aldrig mer ett husdjur var vår gemensamma känsla i bilen på väg hem.

Nästa förestående sorg står runt hörnet dock. Om den har fyra ben eller två återstår att se.

God morgon.