Mycket av min tid här i den här världen går åt till att fundera över det som varit. Vad jag gjort och sagt och vad jag inte har åstadkommit. Det är dumt.

Antagligen så har det med åldern att göra.

Eftersom jag har mer tid att se tillbaka på jämfört med den tid jag har kvar så förefaller det ju rimligt att jag gör på det sättet. Icke desto mindre, jag borde sluta med det. Det går inte att leva i det förgångna. Det finns inget att hämta där. Den tiden har varit. Den är förlorad tid. Jag har slutat att använda den.

Idag och i morgon är det som borde vara i fokus. Alltså i morgon, dagen efter idag, inte längre fram. Inte längta. Inte se fram emot något i framtiden ety den tid som återstår innan det som du längtar till, då blir bortkastad. Timmar och minuter utan värde ser jag det som. Visserligen så avskyr jag epitet som ”carpe diem” och liknande floskler men jag måste ändå böja mig för att innebörden i uttrycket är rätt.

Erfarenhet då, frågar ni kanske? Den fick du ju igår och utan den skulle du ju inte vara där du är idag, eller hur?

Och så är det naturligtvis. Vad jag menar är inte att du ska stänga dörren till det förflutna helt. Att dra nytta av goda ting från förr är bra. Men att se tillbaka för mycket är stagnation enligt mitt sätt att se på saker nu för tiden. Antingen så blir resultatet att du gräver ner dig och mår dåligt över elände du ställt till med. Eller också så tycker du att du har varit så duktig i dåtid att ingenting behöver bevisas mer i nutid.

Alternativt så struntar du i både imperfekt, presens och futurum och istället ställer dig stilla som en AGAfyr i natten och blir en vägvisare för vilsna och utstötta.

Tiden är ett gissel och jag minns för mycket och alla farväl kunde jag vara utan och idag har jag valt en väg som få väljer. Vilket får till följd att jag får vandra på egen hand. Men jag har henne som jag älskar och alla mina barn som jag också bär i mitt hjärta. Det är väl själva fan ändå att rättskaffens väg är så sparsamt trafikerad.

Jag äger rätten att leva och älska och evig förändring är mitt mål med det här livet och varje dag bär med sig nya tankar och nya insikter. Bland stjärnorna i vinternatten finns mina vänner och jag har hela den här världen i mina händer. Det porlar en hoppets bäck i mina ådror och jag är en Bisonoxe på prärien som plirar mot den sjunkande solen. Jag kan höra hur gräset växer under snön och snart kommer våren och anledningen till att jag lever blir mer och mer uppenbar.

Snart är det klart, färdigt, och allt förefaller gott och ondskan håller sig på avstånd. Det är som det ska vara och jag är där jag vill vara.

När koltrastarna sjunger igen från taknockarna ska jag bygga min pyramid.

Godafton.