Ju äldre jag blir desto mer minns jag av hur det var och jag vet att jag inte ska gräva ner mig i det som varit, men jag kan inte låta bli.

Det blir så påtagligt så här på ålderns höst vad du borde gjort annorlunda och jag önskar i många fall att jag vetat vad jag vet idag. Kunnat vad jag kan idag och haft det mod jag har i skrivande stund. Mycket skulle ha varit annorlunda och många skulle ha mått bättre om jag inte varit, ja jag tvekar inte att säga det, så harig.

Idag begriper jag inte vad jag var så rädd för. Jag försöker att hitta några ursäkter men det finns inga. Jag borde ha låtit svärdet tala och fått huvuden att falla. Istället så backade jag och lät dårarna vinna. Nåväl, i slutändan så får du väl ändå säga att det mesta föll väl ut och då, var då, och som det är idag får jag leva med. Även om det svider ibland att tänka på eländet.

Jag är i alla fall inte ensam idag.

Det är bra. Det är en nödvändighet för mig att inte vara på egen hand. Visserligen så kan jag uppskatta att vara för mig själv ibland bland fåglar och fiskar men det beror bara på att jag har ett alternativ. Att vara påtvingad ensamhet skulle få mig att tappa orienteringen och jag skulle bli som en ensam Gnu på savannen utan sin skyddande flock och jag skulle bli ett lätt byte för de onda lejonen.

Fastän du kan vara ensam i en flock också, om din väg går åt ett annat håll än den stig dina flockkamrater tänkt sig. Om du finner dig föst in på en väg du inte vill gå och inte hittar ut ur den kollektiva riktningen. Då är det lätt att känna sig ensam bland tusenden. Jag vet inte vad som är värst. Att vara tvingad till att leva mol allena eller att vara ensam tillsammans med någon.

Igår är så påtagligt för mig idag. Jag har dock inte på något sätt förlorat kontakten med presens eller futurum men imperfekt får en allt större betydelse i mitt liv och även om jag har väntat i hela mitt liv på att få vara den jag är idag så finns det som varit förr nära inpå mig, på både ont och gott. Jag kommer antagligen att bli som min farmor som på slutet, innan hon löste enkel biljett till de vilsna hederna i glömskans land, orerade oupphörligen utan att lyssna på någon annan om hur det var i Surahammar när hon var flicka. Rabblade kilometerlånga dikter hon skrivit om hur det var förr utan att en enda gång titta i sitt handskrivna manuskript och hennes ögon var långt ifrån där hon befann sig, och farmor slutade sina dagar i ingen mans land.

Det sägs att du ska leva i nuet. Att du ska fånga dagen och all den där gojan. Visst, inget fel med att leva här och nu men den du är idag blev du ju igår och att inte ta hänsyn till den tid som gått är som att bygga en pyramid från översta stenen anser jag. Lite vånda över dumheter du begått är bara nyttigt. För mycket är självdestruktivt

Jag står vid oförrätternas hav och blickar ut mot horisonten. Jag ser hur solen letar sig över kanten och mina synder är lättare att hantera i solljus. Överhuvudtaget så går det lättare att acceptera att jag inte alltid varit det geni som jag är idag. Dumhet och oförstånd hör ungdom och otillbörligt droganvändande till.

Jag pysslar inte med sådant längre. Vare sig ungdom eller något annat.

Godafton.