Svagsinthet och svek

”Jag har svikit alla”, tänkte han. ”Hela Sverige, Europa och övriga världen också är inkluderade i mitt ofattbara svek. Han stod som en syndare på en bergstopp och såg ut över en ogudaktigvik nedanför. Allt var lugnt, allt var som i en mörk, poetisk film och det var ensamt i soffan.

Suset i öronen var påtagligt och han hade svårt att sova på nätterna på grund av detta och ett ljudligt pipande i vänster öra. Hos doktorn sade de bara att han skulle komma att vänja sig och att det inte var så mycket att göra åt. Antagligen så var det Guds straff tänkte han och snöt sig. Förkyld var han också, förbannat förkyld, och det gjorde ju inte oljudet i öronen bättre precis. Halsen värkte och det var till och med svårt att svälja sin egen saliv och det var dåligt nu. Han var svag och han kände sig ynklig och han ville helst av allt bara sova. Fast inte ens det fungerade så han satt där han satt. Framför teven och han var blek och grå och teven var som ett svart hål som sög in honom i allt ifrån situationskomik till storviltsjakt eller överdådig natur eller krystade polisserier med viskande, skitfräna män och kvinnor, och så reklam förstås.

Reklamen var värst. En fruktansvärd blandning av pina bestående av leende kvinnor med plack mellan tänderna och runda borstuvuden eller snödrottningar med isspiror som kommer ut ur hissar och gastar att ”Du kommer inte längre.” Eller män med tighta skjortor som berättar att det finns olika priser på samma hotellrum och det enda som kan hjälpa dig är den här sajten och sedan är det förstås farmor som har ont i knäet och som har en hemlighet i en tub med salva. Och inte att förglömma kvinnor med olika flöden som behöver olika bindor. Ja det tar aldrig slut tänkte han och varför jag står ut är ett mirakel för ingenting som sänds på de här kanalerna är så bra att det rättfärdigar reklamen.

Han stängde av och lade sig ner i soffan och försökte sova. Det gick inte.

Under björken på baksidan av huset hade han ställt en hofällbar stol i svart plast. Dit gick han nu och satte sig. Mannen hade virat in sig i tevefilten av ylle som var stickig men varm och han satt där för att det kändes bra att göra det. Och även om det ibland föll små djur från trädet ner i hans korta hår, och trots att myggen var en aning svåra så hamnade han i ett meditativt tillstånd där gräset blev grönare, suset från björkens grenar än mer drömskt och där dofterna från sommaren blev till en sötfylld arom som gjorde honom lätt till sinnet.

Allt vände plötsligt.

Det var som om sommaren svalde hans förkylning. Som om universum som befann sig bakom det mörkblå ovanför hans huvud och som han skymtade mellan björkens hängande grenar förlät honom. Tillät den stackars förlorade sonen, fadern, och tillika äkta mannen att kliva ner från sitt kors. Hitta någon slags frid där i naturens sköte och hans svek var kanske inte så stort längre tyckte och kände han.

Han mumlade en slags hemmagjord bön i vilken han vävde in silverstråk och hopp och tacksamhet och det kändes bättre nu. Han var inte längre århundradets brottsling utan ganska ok faktiskt.

Han gick in och lade sig bredvid det som höll honom vid liv. Somnade och drömde, som alltid när han mådde bra, om en hund som med sin röda tunga utanför sin mun sprang utefter en sandstrand.

Hunden såg lycklig ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s