En öde landsväg väg och ett ensamt hjärta förspillt på onödigheter. Stora känslor som aldrig fick plats och en horisont utan slut.

Han stod där och kisade med en ryggsäck fylld av överblivna tankar och den vägde tungt. Hans skor var slitna, nötta av långa irrfärder och ett idogt sökande efter något. Han hade aldrig tänkt klart. Att tänka var för honom som att försöka nysta upp en oljig trasselsudd och han tappade alltid tråden och fick börja om. Det fanns ingen början och inget slut och nätterna var långa och innehöll inte mycket sömn. Men han hade hittat något till slut. Det var bra att det var på det sättet och han visste nu att det fanns en mening och han kunde känna och höra att någon svarade när han ropade.

Den gamle mannen satte sig ner vid vägkanten. Rev av ett grässtrå och satte det i munnen. Han kände sig lugn. I alla fall så lugn som det var möjligt för honom att känna sig. Han lät blicken svepa från vänster till höger och tillbaka igen och han såg det han ville se och ingenting annat. Han var som ett skepp och det böljande hav han seglade på var havrefältens vaggande strån. Gräset smakade beskt och sött. Som livet tänkte han. Långt borta utefter den breda vägen på väg mot honom såg han en lastbil. Soldaller var som en matta av guld på vägen och han kunde inte släppa bilen med blicken.

Han tänkte tillbaka på hur det var innan han gav sig av och kände hur ett mörker letade sig upp från magtrakten upp i hans medvetande och han slutade genast med det. Istället så bytte han till ett friskt grässtrå och fokuserade på andra saker. Han såg lastbilen komma närmare och kunde nu höra ljudet som ett lågt brummande, som en vibration, vilket naturligtvis ljud var, men han kände den i marken. En stor bil, det måste vara en riktigt stor lastbil tänkte han. Han reste sig upp för att se bättre. Tuggade frenetiskt på sitt grässtrå som guppade upp och ner som stjärten på en sädesärla och på den gyllene vägen såg han den fyrkantiga siluetten av en långtradare. Det var som om den färdades en bit ovanför asfalten, på en kudde av luft och vibrationerna tilltog och mannen tog ett steg tillbaka.

När den passerade tog luftdraget tag i hans halvlånga långa hår och han kände värmen och lukten från dieselmotorerna. Släpet var en silverglänsande cylinder som säkert innehöll något brandfarligt för han uppfattade dödskallar och överkorsade eldsflammor på dekaler som satt klistrade på sidan. Han tänkte på miljön och suckade. Det var försent, han visste det och det var ingen idé att försöka lura sig själv längre och även om politiker talade om begränsningar och regler så var det bara spel för galleriet för undergången var nära. Det var ingen tvekan om det.

Den gamle mannen satte sig ner igen. Hängde av sig sig sin ryggsäck, öppnade den och tog fram en burk med Coca Cola utan socker. Den var någorlunda kall och han öppnade den och drack. En ormvråk svävade över havrehavet i stora cirklar. Han följde den med blicken och drack samtidigt.

En ensamhet kom över honom där han stod. Han sänkte ner burken men fortsatte att titta på fågeln. Ensamheten var självvald visserligen och han ville inte ha det på något annat sätt. Men då och då blev det påtagligt att han inte hade någon att växla några ord med eller någon att bara ha vid sin sida. För det mesta så var han tillfredsställd med sitt solitära liv men idag så ekade det tomt och ödsligt i hans hjärta när det slog.

Han började gå och ormvråken jamade i skyn och det var varmt och det var i juni och han hade en lång väg kvar att gå. Men han var på väg och så skulle det vara resten av hans liv. Snart skulle han vara framme vid sitt mål för dagen och mannen såg fram emot ett varmt mål mat och en säng att sova i. Det kändes bättre nu när han gick och det fanns kraft i hans gamla ben fortfarande och han var i balans och i takt med vinden och himlarna och solen.

Det var rätt det han hade gjort. Det fanns ingen ånger och skuldkänslorna hade han mer eller mindre lagt bakom sig. Tillfreds var ordet som beskrev hans sinnestämning. Han hade för längesedan strävat efter lycka men om du är lycklig så finns olyckan runt nästa hörn ansåg han. I en anpassad form av att vara nöjd befann han sig och det var bra. Det hade tagit lång tid att nå dit där han nu var och att stanna kvar i den sinnesstämningen var hans mål med livet. Det fanns mycket lite oro i hans själ nu för tiden

Han tände en cigarett och njöt av smaken och den sommardag som var hans och den tid som han hade kvar att leva var tillräcklig.

Han behövde inte mer.