Han såg ut genom bussfönstret. Det som bara för ett par dagar sedan liknat ett julkort av Jenny Nyström, såg nu ut som en soptipp. Smutsig snö utefter svarta, våta vägbanor som slukade allt ljus och ett lätt regn i luften som ett fuktigt draperi, tog bort all känsla av att det snart skulle vara jul. Flickan till vänster om honom såg ledsen ut. Hennes blonda hår var som gjort för en luciakrona eller glitter men hennes ögon var vemodiga och halvslutna och hon såg ut att önska sig någon annanstans. Liksom han. Det här var inte roligt. På hans önskelista hade stått ”mycket snö och kallt” men det verkade komma på obestånd. Termometern hade visat plus ett när han lämnade sitt hem och fåglarna i buskaget utanför på parkeringen trodde det var vår och kvittrade som besatta. Han önskade att det fanns något sätt att förklara för dem att de kunde spara sina strupar. Men varför då egentligen? Istället så borde han anamma känslan och se positivt på eländet. Han lät sina ögon svepa över landskapet och insåg att det skulle komma att bli svårt.

Bussen skumpade fram och hans knän slog oupphörligt emot sätet framför honom och det gjorde ont. Han var inte särskilt stor eller lång och han kunde inte begripa varför det måste vara så förbannat trångt på bussarna. Var det dvärgar som designat dem, eller småväxta som de ville bli benämnda? ”Snövit och de sju småväxta”, log han. För trångt var det i vilket fall som helst.

Mannen bredvid honom verkade ha ätit kebab till frukost. Han luktade. Ingen behaglig lukt klockan åtta på morgonen men den här unge mannen verkade inte ha sovit mycket under den natt som gått och det gick att ana en pikant doft av gammal fylla blandad med röd och vit sås och rå lök. Mannen på bussen kände sig illamående.

När han till slut äntligen kunde kliva av så stod han vid busshållsplatsen och djupandades en stund. Kebabdimmorna lättade och en frisk doft av diesel från bussarna blandat med cigarettrök från rökande resenärer fyllde hans lungor och den medelålders mannen mådde genast bättre.

På det stora tåget senare som pustade fram över vidderna slog julångesten till. Han tänkte på sin mor som var död sedan länge och han tänkte på sin far som bodde alldeles för långt bort tyckte han och på sin bror som bland hundar och katter framlevde sina dagar på en ö någonstans. Mannen suckade och tänkte på hur roligt det skulle ha varit att kunna samla sin stora familj till ett enda stort julfirande. Att kunna förena sin största son och hans flickvän och barnbarnet som alla bodde i en annan del av Europa med mellansönerna som nu levde nära intill men ändå var långt borta vad det verkade och med fadern och brodern och hans blivande hustru och småpojkarna och hans fru.

Alla tillsammans i ett Bergmanskt julspektakel.

Men det var väl så för alla och envar log han för sig själv. Och det lönade sig dåligt att tänka och längta efter något som aldrig skulle komma att ske fortsatte han sitt funderande.

Nåväl, det fanns ju telefoner och videosamtal och livet består ju av förändringar och julen är ju bara några dagar bland alla andra ljög han för sig själv.

Han klev av i den lilla staden i mellansverige där han skulle jobba den här dagen. Det började snöa och mannen kände där han stod på perrongen att kärleken ändå var stor och att alla var tillsammans i själen på något sätt.

Familjen fanns ju alltid i hjärtat och det bär du i ditt bröst sade han till sig själv och skakade av sig den olustkänsla han haft och började istället så smått ana en julstämning därute någonstans. Snön vräkte ner nu och bildade en vit krona på hans ryssmössa. Han tyckte sig höra bjällror där han gick och han nynnade på en julsång.

Det skulle nog bli en bra jul trots allt.

God Jul.