Det ska du vara sägs det, att du ska ha klara mål uppsatta. Delmål också, det är viktigt med delmål så att du inte tappar tråden.

Jag gick till bussen i morse och det enda mål jag hade var att lugnt och sansat ta mig till min arbetsplats i tid. Väl där så tänker jag göra det jag gör varje dag och mitt andra mål är att komma hem sedan. Om jag har något delmål så ska det väl vara lunchen då, att kunna äta den och få behålla maten.

Dag för dag, en dag i taget, ingen stress, det viktigaste först och mitt mål är att ta mig i hamn varje kväll utan att behöva färdas genom stormar och över upprört hav. Så, så värst målmedveten i ordets tänkta betydelse är jag nog inte.

Jag talar däremot dalmål och ett delmål jag hade när jag flyttade till Stockholm var att så fort som det bara gick lägga bort min dialekt. Det fick till följd att jag på klingande falumål frågade mina klasskompisar från huvudstaden. ”Hörs dä att ja kommä från dalarna?” Vilket jag fick som epitet i årsboken det året. Hysteriskt kul så här i efterhand är det ju. Mindre roligt var det då för en ung, långhårig man från Falun som ville vara cool. Fastän jag tog det bra, var ju lite poppis hos flickorna så det underlättade ju livet en del. Tuff och förslagen på utsidan, blyg som en viol på insidan. Det var sådant det var på den tiden.

Dock, då när jag ville bli det jag är idag så var jag nog lite målinriktad. Ibland när jag tänker tillbaka på den tiden så känns det som om jag skulle lagt lite mer fokus på att förverkliga mina innersta drömmar än att, som jag gjorde, haka på mig en sele av rättrådighet kombinerad med förväntningar från omgivningen och gå den raka linjen istället för en fri  slingrande bana. Nåväl, det är försent nu och jag mår bra idag och även om jag hellre skulle varit en firad författare eller en rockartist så är jag nöjd med det jag åstadkommit.

När jag når nästa nivå kanske? Nivå två kanske är hjältenivån för mig. Tills dess så har jag ju den här bloggen att leva i.

God middag.