En enklare väg…

enkel väg

Så när solen gick upp den här dagen så satt han med sin bara rygg lutad mot en vägg av trä för natten hade var lång och omild. Emellertid så kändes det bättre nu och han frös inte längre och hans skjorta hängde på tork på en rostig spik intill honom på nämnda vägg. Det hoppade en koltrast på gräsmattan framför honom. Den stannade då och då och lade huvudet på sned och kastade sig sedan fram och drog upp en mask ur myllan. Fantastiskt, tänkte han, att de kan höra hur maskarna kryper i jorden. Svalorna svischade högt upp i skyn på jakt efter flygfän och deras svirrande läten är sommar och sol och underbart liv. Han tänkte på dig.

En enklare väg, det måste finnas en enklare väg tänkte han och reste sig upp. Skjortan var torr nu så han tog den på sig och började gå hemåt. Staden hade vaknat och folk klev av och på bussar och asfalten började bli varm och hans koltrast satt nu på ett tak och sjöng för full hals. Den här staden borde renas. Den är för smutsig och det luktar inte så gott tänkte han när han strosade fram mellan byggnader och parkerade bilar. Han hade alltid tagit den svåra vägen och om det bara hade funnits den allra minsta möjlighet till att komplicera tillvaron så hade han gladeligen hoppat på det tåget. Stått i fönstret och vinkat farväl till det som kunde ha varit enkelt och när han klev av vid sin slutstation så ”regnade det på hår och jeans” som Pugh skrev. Han sökte sig inte heller ner till plugget som låg vid ”Getingen” utan  gick den svåra vägen dit där han visste att sorgen fanns. Han tänkte hela tiden på dig och om du bara gjort si eller så skulle allt varit precis som han ville ha det och inte för ett ögonblick reflekterade han över att det kunde ha något med honom att göra. Det var han som bar lasset. Tyngden var hans och om inte han hade den på sina axlar, vem skulle då ha det? Och han tänkte nästan alltid på dig.

Framme vid  sin portuppgång stannade han och såg på  sin spegelbild i dörrfönstret. Såg skägget, det välansade, och den minimala mustaschen som han skapat i ett försök att efterlikna sin ungdoms idol Errol Flynn. Värjan i hans hand låg lätt och ledigt och han skar den tunga morgonluften i tunna skivor innan han gick in. Den rangliga hissen skramlade uppåt och till slut så satt han i soffan och drack te och han tänkte återigen på dig.

Visste du det? Att han nästan alltid tänkte på dig. Att du var en del i den skiss av honom som sedermera blev en grotesk målning som hänger på något museum någonstans nu. Den tavlan har glömts bort av alla utom honom själv och om det är något som han önskar så är det att den aldrig blivit målad.

Fastän till slut så hittade han den enkla vägen i alla fall, och det visade sig att den inte var så enkel men så är det väl. Att det enkla är det svåra och att se den vägen bland alla irrstigar som titt som tätt dyker upp är ingen lätt uppgift. Och nu tänkte han inte på dig längre, inte på det sättet som han gjort tidigare i alla fall och den bekräftelse som han som en liten rädd pojke sökt hos dig men aldrig fått. Som gjort honom till den osäkraste mannen i världen. Var inte längre viktig.

Han har en annan som han tänker på nu och hon tänker på honom tillbaka och han tackar universum som öppnade den här porten till honom och för den oräddhet som han fick, och som gjorde att han vågade kliva av sorgetåget, och varje kväll så vänder han sitt ansikte mot himlarna och ler. Han ber dem som han lämnade om förlåtelse och han ber dem att förstå och han hoppas innerligt att de gör det.

Han kommer aldrig att lämna någon igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s