En sång, en gång…

Jag minns när det bara var glada sånger som kunde höras ur transistorradioapparaterna. När jag befann mig i köket medan min mor stökade, dagbarnen lekte krig, och min bror var på övervåningen med vad han nu höll på med, och jag låg  över köksbordet med mitt öra tätt intill den röda radioapparaten av plast och lyssnade på glada melodier. Dessa presenterades av neutrala, men positiva, kvinnor och män och alla handlade om kärlek eller bilar. Jag visste aldrig vad det var han gjorde, min bror alltså, nu när jag tänker tillbaka på det. Vi levde på olika planeter tydligen, eller också så är det helt enkelt så att jag inte minns. Fastän jag kommer ihåg hur jag njöt av svensktoppen. Min bror gjorde inte det.

Det var nästan bara pojkar som bodde här, och de få flickor som fanns blev också  pojkar och vi sjöng och rullade i gräset och klättrade i träden och vi lurade livet, det sorgliga livet, på bytet. Vi var glada unga män som lekte krig och drömde om det stora slaget som skulle förändra våra liv och Å sköt H i sidan med sitt luftgevär och H var nära att dö och sedan var det slut med luftvapen för de unga stridande förbanden. Emellertid så duger pilbågar och slangbellor lika bra tänkte den unga armén och smög i skyttegravarna och vi kallades för ”kinesligan”och Gud allena vet varför. Vårt rykte översteg vida vad vi egentligen gjorde men ingen av oss som var med dementerade de hemska historier som florerade bland de som inte var det och vi höll våra huvuden högt och en del av oss hade bandana.

Våra namn var inte våra egna för vi var leoparder och lejon och gnuer och tigrar och vattenbufflar och krokodiler och det fanns en elefant och så fanns det någon som inte var ett djur.

”J, vad ska jag heta då?” Frågade S och stod förväntansfull med alla sina överflödiga kilon och han hoppades och trodde på att det skulle bli en örn eller en falk eller till och med en svan eller kanske rent av en kondor för han ville flyga högt i livet. Han kände nästan hur vingarna växte på honom under jackan där han stod nedanför lekstugan på vilkens tak J satt. Ledaren, führern, som tog makten med våld och vars pappa som hade amerikanska bilar och sålde teveapparater reste sig upp och såg ut över oss och log sitt sataniska flin. Han sänkte blicken efter en stund och såg länge och stint på S som med våt blick såg upp på honom.

”Du”, sade J. ”Du ska heta Degen.”

Jag skrattade då och det gjorde vi alla och jag minns att även S skrattade men att jag såg hur ledsen han var och jag gråter nästan när jag skriver det här. Jag borde rest mig upp och som ”Thunder” kastat min kaststjärnor och skjutit från höften med mitt maskingevär förstås. Stått upp för de svaga och räddat världen från småpojkshitler och som en hjälte döpt S till precis vad han ville heta. Istället så stod jag på skrattarnas sida och var en av vindflöjlarna som i takt vände oss än hit och än dit vartefter vinden blåste och våra lågskor klapprade när vi gick hem den kvällen i takt.

”En, två, tre, fyr, håll tempot nu grabbar. En, två, tre, fyr, här kommer dödspatrullen.”

S fick heta ”Degen” i hela sitt liv och han dog i förtid och han var busschaufför och blev ironiskt nog dödförklarad fastän han levde. Han slog upp tidningen en dag och läste sin egen dödsannons och det tog lång tid innan kommunens kvarnar malt klart och han fick sitt liv åter.

Vi borde varit hans armé. Vi skulle hållit honom under armarna när han var skadad och fört honom åter till bakom vår linjer. Upproret skulle ha kommit just där när J stod på taket och dömde honom till ett liv med ett namn som han aldrig kunde bli av med. Vi var som nazister där och då och natten som föll efter den dagen var kall och jag frös och det var där någonstans som min flykt började. Jag stoppade in mitt huvud i en papperspåse. Klippte hål för ögonen och gick ut i livet och såg bara det som jag ville se och jag ställde mig på andra för att få min näsa ovanför vattenytan.

Ur transistorn strömmade emellertid dur och åter dur och det fanns inte mollmoln på himlarna och min bror lyssnade på klassisk musik. Jag tror jag minns det nu.

När jag fick Led Zeppelin III i tolvårspresent av min moster och morbror så hade jag aldrig någonsin hört talas om det bandet. Mina aktier steg dock som en raket mot skyarna när P som var begåvad  med äldre syskon, vilka ägde både ettan och tvåan, fick reda på detta och han och mina vänner plötsligt såg mig med nya ögon. Från den stunden så blev Blyzeppelinarna mitt favoritband och jag lärde mig ännu mer om hur du med finess vänder kappan efter vinden.

Jag blev snabbt en hårdrockare. En förbannat tuff hårdrockare och en vecka senare  så kunde jag allt om bandet och Robert Plant och Jimmy Page prydde min vägg ovanför min huvudkudde. I smyg likväl, lyssnade jag på svensktoppen.

Jan Malmsjö sjunger ”en sång en gång för länge se´n” och jag sitter på mitt rum och är femton år hela tiden och sjunger med i texten och jag är rörd. Jag tyckte mycket om den sången och när jag vadade till fotknölarna i ungdomsproblem så fann jag tröst i de smäktande orden och på något sätt så såg jag mig själv då, där jag står idag.

Då nittonhundra sextiosju, i vad som idag skulle kallas för en video, satt en ursnygg Jan Malmsjö i en grå åtsittande kostym i sextiotalssnitt på en mur framför en kuliss av en storstad  i nattlig skrud. Stort svårmod kunde förmodas i hans blick när han med nerböjt huvud sjöng den första versen. När det var dags för refräng reste han sig sakta upp och vandrade mot kameran med blicken fästad på dig. Han körde ner händerna i byxfickorna och klämde i och körerna, ja ni vet hur körerna lät på den tiden, var som en ängladito och Jans röst bar dig ända upp till himlen.

Det var vackert, det är vackert, och när jag idag på Youtube ser den gamla musikinspelningen så frapperas jag av hur oerhört bra, och med vilken lätthet han sjunger. Småleendet sitter där det ska i Jans nuna och det sitter där fortfarande och även om jag alltid har haft lite svårt för herr Malmsjö och hans skådespelande och hans attityd. Så var han en jävligt begåvad sångare.

”En sång en gång för länge, länge sen.”

Ja, mycket var bra på den tiden, men mycket var fruktansvärt också och den grymhet som vi, jag och mina vänner som barn, var kapabla till kan jag se idag också när jag står bredvid mina pojkar och ser dem växa upp. Ibland skulle jag vilja kliva in som en återuppstånden demon från ”kinesligan”, eller en ”Thunder” och läxa upp några av de där som trakasserar och terroriserar på skolgården.

Från ingenstans kommer plötsligt kaststjärnan och den sitter som en julprydnad i pannbenet på mobbaren, och sedan står ”Thunder” där som en hjälte och tar emot hyllningarna från de av lycka gråtande baren.

”Thankyou Thunder! Thankyou, you saved us.”

En sång en gång som sagt…

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s