Det var ju så han sa, den gode Snoop Dogg, men jag undrar om han visste hur rätt han hade. Det är nämligen det allting handlar om. Att släppa saker i tid, som om de vore heta.

Ni vet hur det va? När när vågen rullar, när du surfar på den, glider fram på salta trumvirvlar i rätt tonart och allt sitter som det ska. När världen är din och publiken lyder minsta vink och det känns som om ingenting kan gå fel.
Åh, jag älskar den känslan. När hela jag är ett enda stort leende och alla runt omkring mig vill mig väl, älskar mig, söker mitt sällskap, dricker mig som vore jag ett livselexir. När jag känner att jag är bra för andra människor.
”Drop it like it´s hot. Drop it like it´s hot.”
Det är mitt mantra nu för tiden. När jag får saker i skallen som gör mig upprörd. När jag irriterar mig på saker som folk säger eller gör. När jag minns obehagliga situationer som jag eller någon i min närhet gjort så sjunger jag:
”Drop it like it´s hot. Drop it like it´s hot.” Sedan gör jag det bara och efter det så flyger jag och Snoop Dogg tillsammans i de vänskapliga skyarna.
”We´re flying the friendly skies.” Som han sa i en teveshow för ett par år sedan.
Jo, jag fattar vad han menade, men det är inte de vänliga himlarna jag flyger bland.

Jag är inuti vågen nu. Jag surfar inte längre. Jag är surfen.
Smaka på det ordet. Surfen! Ett underbart ord är vad det är. Surfen! Se den framför dig. Se Surfen som är du. Du är surfen!
Tänk dig att du ligger på den här stranden, ja du vet hur stranden ser ut, du har sett den på film. Du ligger på en bastmatta och röker och du har långt hår, bandana och sandaler och dina shorts är rätt. Så djävla rätt! Du är shortsen också förresten.
Vågorna svallar och fräser och smeker strandkanten och du kisar mot solen och du är som den där flummiga pingvinen i filmen surfs up, tror jag att den heter och du har gjort dina brädor själv. Gud! Så frän du är och har du inte en dödskalle i en guldkedja runt halsen också, jo jag tror det minsann.
Så känner jag mig ibland. På toppen av världen och jag kämpar med näbbar och klor för att kunna stanna där så länge som det bara går.
”Drop it like it´s hot. Drop it like it´´s hot.”
För här kommer heta stenar och gammalt groll seglande på min surf och det gäller att inte hålla i dem för länge för då bränner de fast och förstör. Så jag släpper dem till marken och återtar min plats på bastmattan.
Där ligger jag sedan i den varma brisen och min kropp är brunbränd och min kvinna är vacker när hon på sin surf närmar sig mig. Hennes uppenbarelse är skapad av Gud och den är ämnad för mig inser jag och:
”Drop it like it´s hot.”
För idag vill jag inte tänka på det som gör mig ledsen och arg och tyvärr så är det så med mig att när jag mår som bäst så kommer Satan på besök. Och han är het så det räcker.
Äh, jag minns hur det var förr när jag med spaden i hand stod och grävde min egen grav. Jag ville verkligen inte dö men jag frossade i självömkan och ilska och jag grävde och grävde, djupare och djupare för jag hade ännu inte lärt mig att förstå visheten i profeten Snoop Doggs förkunnan.
Visserligen så finner jag mig själv med skyffeln i hand idag också men då sjunger jag min lilla trudelutt. Tar på mig J,s mammas midjekorta rävpäls och en hatt med fjäderboa i, glider runt i mina vita sneakers och jag skiter högaktningsfullt i vad folk tycker och tänker om mig.
”Drop it like it´s hot. Drop it like it´s hot.”
Hej och hå! Livet är gott men tyvärr fullt av heta saker som du inte förmår släppa i första taget. Emellertid, allt du behöver göra då är att slå upp kapitel fem i den stora boken om livsfullkomlighet skriven av Mr. Dogg. För där står nedtecknat allt du behöver kunna för att lära dig surfa på din egen surf. Fräsa fram på din egentillverkade bräda som du slipat med fibrerna, inte mot utan med fibrerna.
Surfs up! Folket.
”Drop it like it´s hot!”

Den lilla sorgen blir den stora, som ett avstamp till en ledsenhet som kanske har andra bevekelsegrunder än den ursprungliga men dock. Ett marsvin dör under svåra plågor och sorgen över att inte ha vetat hur ont den lilla stackaren hade river oss i bitar och jag fäller tårar över det lilla djuret. Tolvåringen i familjen är otröstlig och gråter och önskar den lille grisen åter. Personligen så anklagar jag mig själv för att vi inte förstod hur plågad den lille stornosen var fastän hur ska du kunna veta? Tröstar jag mig med.

Det hjälper föga och jag identifierar mig med smärtan han måste ha upplevt av att inte kunna kissa. Att med en sprängfylld urinblåsa på grund av en liten mikroskopisk sten i urinröret och utan möjlighet att kunna förmedla till oss hur ont han hade sitta i sin bur och understundom pipa ynkligt. Ett ljud som inte var matvissel och som vi inte kände igen och hur länge, hur länge frågar jag mig har han lidit?
Det förfaller kanske för en del av er lite löjeväckande att en vuxen man känner så stor ledsnad över ett – som det sägs – själlöst djur som dör. En skitsak att sörja över när så mycken annan plåga existerar i världen hos människor i krig och under svält och vidriga förhållanden tycker ni kanske. Emellertid, den lilla sorgen är ibland den stora och när den blir så påtaglig och nära som när vår lilla gris dör så är det kanske lättare att kanalisera smärta och förtvivlan över ett litet husdjur som lämnat oss än att försöka ta in elände från rapporter på teve från krigshärjade länder som ligger långt borta och sörja över sådant.

Empati är ibland ett gissel och det gör mig ont att se hur min lille son har ärvt sin fars olycksaliga förmåga att känna ångest över sådant som inte går att förändra. Att anklaga sig själv för att vara orsak till smärta som du inte har något med att göra. Att tänka:
”Om jag bara gjort si eller så, varit mer uppmärksam, lyssnat hårdare och inte gömt mig bakom en förhoppning om att det skulle gå över av sig självt så hade detta hemska aldrig behövt hända.”
Så gör han och så gör jag och vi plågas av att vara otillräckliga och vi gräver ner oss i självömkan och hjärtat svider och klumpen i halsen vill inte försvinna. Jag önskar att både han och jag kunde släppa denna fördömda förmåga och lämna grämelsen bakom oss och gå vidare. Visserligen så gör vi det så småningom men det tar för lång tid enligt mitt förmenande. Viss hjärtesorg är förstås nödvändig inser jag, men det får finnas gränser. Den får inte bli osund och till ett självändamål. Det är lätt att börja älska sin ångest och tro att den är nödvändig. Så är det verkligen inte.

En kort liten sorgeblogg idag till minne av vår lille älskade Zockerconny.
Frid över ditt minne och det gör mig gott att veta att du idag hoppar omkring i marsvinshimlen utan smärta och att gräset är grönt och frodigt och att du gonar dig i solen.
Vi saknar dig lille stornäsa.

Jag är disträ. Jag glömmer saker, oftast inget viktigt utan mer triviala ting som filmtitlar, namn på skådespelare, namn på bekanta, bandnamn, var jag har lagt saker och ting eller namn på artister. Det är oerhört frustrerande och jag är osäker på hur mycket vikt jag ska lägga på detta faktum att jag har blivit glömsk.

Det är stressen sägs det, eller åldern, eller en annan vanlig lite mer skämtsam anledning som farmförs är att du är ”presenil”. Fastän det som är mest kusligt är att det blir mer och mer påtagligt. Till en början så brydde jag mig inte så mycket utan skrattade mest åt det hela, men när jag idag måste gå in och ut ur huset både två och tre gånger för att hämta saker som jag glömt så börjar det bli lite skrämmande. Mina barn skrattar med mig och min fru, men bakom min glättiga attityd så vilar en oro över hur framtiden ska komma att se ut. Jag är ändå bara femtiosex år och det känns en aning tidigt att behöva kliva in i rollen som en virrig gubbe redan.
Det är säkert så också, att du har lite svårare att hålla fler bollar i luften samtidigt när år läggs på år och att fortfarande ha småbarn i min ålder är inte som att ha det när jag var trettiofem. Att sänka kraven på sin egen förmåga, är det receptet? En lägre ribba, ett lugnare tempo och att försöka göra en sak i taget. Försöka se till att du har gott om tid till det du ska utföra och alltid ha en tidsbuffert för eventuella kopplingsfel i minnesbanken?
Sedär! Jag har ju löst problemet själv. Det var ju inte så svårt…

För att gå över till något helt annat så står jag inte ut med att titta på teve längre. En film är okej, bra fotboll – som i afton – är höjdpunkter i tevesoffan, men alla dessa idiotiska amerikanska deckarserier och dokusåpor som farmen, dårarna på slottet, så ska det låta och även program av Skavlantyp och främst de intervjuprogram som kommer från USA gör mig irriterad och jag förstår mig inte på människor som tittar på skräpet. Fast å andra sidan så behöver jag ju inte bry mig om det heller. Vad andra har utbyte av menar jag, och det är väl en av de saker som jag har lite problem med. Detta att jag har lite för mycket åsikter om företeelser som jag egentligen inte har att göra med. Att bli arg över vad andra vräker ur sig i teve eller överhuvudtaget, att uppröra sig över undermålig kvalitet – som jag ser det – på underhållningsprogram och pseudodokumentärer är en meningslös sysselsättning och leder bara till, ja, ingenting.
Dock så är det fascinerande hur jag har förändrats som konsument av det utbud som teve i Sverige förmedlar. Det fanns en tid då jag tyckte att de program som jag idag föraktar var hur bra som helst och jag kunde sitta uppe sent om nätterna bara för att få mig en dos av David Letterman till exempel. Idag är han i mina ögon bara en fåntratt.

Allt det här handlar ju om min ålder, jag är medveten om detta. Bara en sådan sak att jag i bilen helst lyssnar på P1 och P2 istället för skvalkanaler talar ju för just det. Är det så för alla frågar jag mig? Kan det vara så att vid en viss ålder så har du fått nog av tarvligheter och flams och oseriösa reportage? I mitt fall så är det uppenbart att det är så. Min bror har blivit likadan och min fru är också på god väg att bli en kultursnobb, skulle du väl kunna kalla det om du vill. Dock så handlar det inte om snobbism i det här fallet anser jag, utan att kvalitetskraven har höjts. Att vara tvungen att lyssna till medelålders män och kvinnor som tycker att kiss och bajs och sex och alkohol är det roligaste som finns ger åtminstone inte mig någonting längre.
Men visst, lyssna och titta ni som tycker att det är roligt. Det skulle aldrig falla mig in att håna er för det.
Puckon!

Även fast jag försöker att i möjligaste mån vara så ödmjuk som det går så har jag djävligt svårt för män och kvinnor som gnäller. Som ger ett intryck av att aldrig vara riktigt nöjda och som har så långt till en positiv anda att ett utlåtande av entusiastisk natur – om det otroligt nog skulle hända – skulle få deras stela, pergamentgula ansikten att krackelera som en torkad åker. Fastän återigen, det är där jag fallerar i min strävan efter att vara respektfull gentemot sådana människors natur och hemfaller allt som oftast åt motsatsordet, högmod. Jag sätter mig på höga hästar och tycker att jag är bättre, mer värd och jag ser ner på dessa negativa uppenbarelser och blir arrogant och nedlåtande. Icke desto mindre så bjuder jag till, Gud skall veta att jag bemödar mig att låta bli att vara på det sättet. Att försöka sätta mig in hur de tänker, att försöka förstå varför de är så snara till att vara missnöjda har blivit ett slags mission i mitt liv och då går det bättre. Visserligen så känner jag innerst inne en nedlåtenhet visavi dessa stackare och jag strävar efter att vara likgiltig, vilket kanske inte är det bästa sättet att handskas med problemet, men jag låter dem misströsta, sura, och jag ler förbindligt och förstående för det mesta och samtycker till att låta dem vara idioter om det är deras önskan. Jag låter det inte påverka mig och går inte i svaromål utan gör en taktisk reträtt och vinner därför oftast slaget.
Det är fantastiskt vilken bra människa jag är, eller hur?
Högmod är den värsta dödssynden enligt bibeln, visste ni det? Det är även min favoritdödssynd och det är ett hårt arbete att försöka bli av med den.

Våren är här nu och den ena koltrasten efter den andra sitter på hustaken utefter min väg till jobbet och sjunger ut sin glädje över att vintern är över. Jag är också glad. Våren är mitt livselixir och sommaren vore inte så underbar som den är om den inte förgicks av detta uppvaknande som våren innebär. I morgon är det vårdagjämning, en högtid större än både jul och påsk och midsommar för mig, och så har det varit så länge jag kan minnas. Ungdomens vårdagjämningar var fest och glädjeyra och en helvetes massa vin och hundratals dikter har skrivits av mig i en anda av våryra.
Idag firas den mer sansat och återhållsamt, men i hjärtat dansas det precis som förr. Jag är en lycklig man.

Jag tog en tripp inatt, tillbaka i tiden och tillbaka till känslor som jag inte visste att jag haft ens och det var mer än en dröm. Det var som en spelfilm med mig i huvudrollen och alla detaljerna och alla namnen och till och med adressen där hon bodde stod i manus.

Jag drömde emellertid visade det sig, och vaknade förundrad. Satte mig upp i sängen och gnuggade mina torra ögon, lite för hårt för det sved illa när jag var klar. Reste mig upp och tittade tillbaka på min fru för att liksom kontrollera att det verkligen var hon som låg där och inte den kvinna som jag umgåtts med för några sekunder sedan. Drog en suck av lättnad när jag såg att det verkligen var min hustru och gick sedan på toaletten.

Det var omöjligt att somna om så jag satte på mig jackan och gick ut och slog mig ner på en kall plastpall under stjärnorna och försökte ta mig tillbaka till verkligheten.
Var kom hon ifrån? Och varför var allt så kristallklart och hennes namn, hur kunde jag komma ihåg det och hennes adress i Norge dit jag for och alla andra detaljer? Det var ju så många år sedan och jag trodde att jag hade glömt hur hon såg ut, men inte då. Hon stod framför mig inatt och det var som om det var igår och hennes korta blonda page fladdrade återigen i vinden på stranden i Nice där vi satt och drack vin.

Jag rökte den ena cigaretten i nattkylan efter den andra och alla minnena dansade framför mina ögon och jag var som i ett gränsland till dröm och verklighet och förvåning – var känslan jag hade.

Vad jag skulle till Norge och göra sedan efter att jag kommit hem från tågluffningen – på vilken jag träffat henne – är idag svårt att förstå. Icke desto mindre så fick jag låna pappas bil och satte mig bakom ratten med hennes telefonnummer och adress nedskrivna på en lapp som jag tejpade upp på instrumentpanelen och körde i ett sträck till Oslo och det var som det alltid är.
Magin var försvunnen och jag var blyg och tafatt och hon var reserverad men artig och allt var en pina och hon blev full och somnade på tunnelbanan hem efter en natt på byn och vi sade farväl efter ett par dagar och sågs aldrig mer.

Men hon kom på besök inatt som sagt. Först som ung och brunbränd på franska Rivieran och sedan som i en – vad hände sedan – version där jag fick träffa henne som vuxen – mycket underlig situation – där hon var artist och turnerade över hela Norge. Jag såg en av hennes konserter och gick fram och pratade med henne efteråt och hennes syster var med och hon var förbannad för att jag aldrig hörde av mig igen efter den där gången jag kom på besök och jag hade förstört hennes systers liv, sade hon.

Har jag det? Kan det vara så att drömmen inatt var en uppsträckning från paralleller i en annan dimension och att det verkligen var så att jag ödelade hennes liv när jag aldrig tog kontakt igen? Jag har svårt för att tro det visserligen men varför var allt så tydligt och varför är jag fortfarande – i skrivande stund – lite omtöcknad efter vad jag upplevde natten till idag?

När jag satte mig framför datorn i morse så tänkte jag att jag skulle söka efter henne på Facebook, men jag vågade inte. För vad skulle komma att hända om hon verkligen dök upp där på skärmen och hur skulle jag komma att reagera och vad skulle min hustru säga?
Nu är hon inte den svartsjuka typen direkt och hon vet hur knäpp jag är och var mina drömmar kan föra mig så det skulle nog inte vara något större problem, eller hur U?
Inte desto mindre så är jag glad att jag lät bli och jag minns nu – just nu faktiskt – att jag har en kartong ute i förrådet där det finns brev som jag skrev till henne och om jag inte har helt fel, några fotografier också. De får nog stanna där i sin låda tror jag.

Det verkar som om jag lever om mitt liv om nätterna och jag törs knappt tänka på vart jag skall fara inatt när sömnen kommit.
Jag har knackat på en port tydligen. Inte hårt och uppfordrande och inte för löst och mesigt utan en bestämd och ärligt menad knackning till det som finns innanför dörren att det är dags att öppna nu och släppa in mig så att jag röja upp i synapstrasslet och få någon ordning och reda på transaktionerna i minnesbanken.
Helt utan egen förskyllan sker detta skulle jag vilja säga. Det är inte så att jag aktivt föresatt mig att resa tillbaka i tiden och uppleva allt en andra gång. Nej, det sker automatiskt och är lite för omtumlande och påverkar mig lite för negativt för att det hela ska vara enbart positivt så att säga.

Fastän jag löser antagligen biljett till nostalgitåget i afton också. Slänger upp min ryggsäck på den nötta bagagehyllan och ger mig ut på en ny resa till det förflutna. Står i kupéfönstret och låter vinden leka med mina lockar och ser ut på ett landskap som hör min ungdom till och förundras över hur jag kan minnas alla detaljer och namn och hur och varför känslorna jag har i drömmen är så verkliga?

Såsom en pilgrim i redan delvis kända landskap känner jag mig. Jag har min ränsel på mig och min förhoppning är att den skall bli lättare efter varje resa.
Det är ett äventyr det här, en strapats för en man på ålderns höst men det är inte helt oangenämt att se tillbaka på sitt liv med ett klart sinne och mycket öppna ögon och förhoppningsvis så skall jag kunna fokusera mer på framtiden genom dessa – trots allt – oönskade retroperspektiv.
Jag önskar mig själv en trevlig resa när jag nu går och lägger mig. Tåget står på perrongen och allt jag behöver göra är att sluta ögonen, stänga dörrarna och bege mig ut på en ny expedition tillbaka till dessa till viss del glömda minnestundror.
God natt…

Den vräkte sig in genom vardagsrumsfönstret den här morgonen och satte eld på allting. Allt det som varit fuktigt och dystert och förlorat flammade upp och brann med hög och klar låga och katten som låg på mattan sträckte på sig och brummade av förnöjelse och vällust. Jag såg dammet som en stjärnhimmel, en galax, i rummet och det var inte längre vinter.

Jag minns när jag kom hit som en förväntansfull tjugoåring och spåren som ledde mig den här vägen skulle aldrig leda mig tillbaka var min övertygelse. I min favoritpark – som det senare kom att bli – stod jag under kastanjeträden med dess stearinljusliknande, uppåtväxande blommor och såg ut över hustaken och kyrktornen och de smala gränderna och jag kände lukten av en vaknande storstad och jag fylldes av eufori men även av en viss bävan inför det stora och oupptäckta landskap som låg framför mig.
Mitt hår var långt och min nuna fager – långt från det rynkiga russin som nu glor tillbaka på mig i spegeln – och solglasögonen som jag bar var av rätt märke och kunde ses på ett skivomslag nära dig.
”Livet börjar nu”, tänkte jag då och letade i fickorna efter snusdosan och stoppade sedan in en prilla.
”Det som var är över. Småstadslivet med hettande kinder av för mycket te med vänner i pojk och flickrum, bankande hjärtan av förälskelse och en blind tro på kärlekens kraft, allt sådant ligger bakom mig nu. Säkerhetslinorna är avmonterade och jag står i ett fritt fall med vinden i ansiktet och troskyldigheten ligger här framför mig  i gräset och skräpar.”
Redan första dagen i det nya landet så började jag att skissa på den bild som senare skulle bli jag och när skissen var klar tog jag fram oljefärger och penslar och skapade bilden av den man som skulle leva här. Borta var de rena och klara och enkla färgerna. De ersattes av smakfullt solkiga, dova och svårmodiga nyanser. Det öppna, ärliga leendet sordinerades och mitt spontana jag fick ge vika för en något avmätt attityd. Så lätt och hal och bara så blasé som en osäker pojk från landet kan vara.

Men idag när solen kom och hälsade på och jag har – så mycket som det är möjligt – skalat av lagren från det som jag trodde var jag en gång så är jag där jag befann mig innan tåget lämnade perrongen. Innanför avspärrningarna till den trygga hage som jag lämnade för så många år sedan är jag och idag kan jag tänka mig att flytta tillbaka. Åtminstone skaffa mig ett sommarboende där, mitt efterlängtade torp utan vare sig el eller vatten med mossbevuxet tegeltak och brunn på gården och en hammock i en berså där jag kan äta dillkött och kokt potatis skall så småningom bli mitt.

Emellertid trots sol och sköna drömmar om framtiden så har ju det här lilla problemet med min ilska blivit rätt påtagligt den sista tiden. Den otyglade vrede som väller inom mig som fett innanför en för trång dräkt av gummi är en plåga för mig. Hur jag än försöker hålla mig på platt nivå och slimmad i folksamlingar så tränger ilskan ut genom springor och håligheter i min fasad och den kommer oförhappandes, utan förvarning. Stilla och tyst kan jag stå i mörkret med min cigarett när jag känner hur den börjar expandera så smått men jag har mina mina verktyg nu för tiden att bearbeta det här med som tur är. Annat var det förr när jag exploderade som en gammal kvarglömd mina som flöt omkring till synes ofarlig i ett kav lugnt hav och tog tusentals oskyldiga med mig i döden. Det sägs att ilska bottnar i sorg och rädsla, och om det är sant så är det inte så konstigt att jag går omkring som en mänsklig bomb så mycket sorg som jag bär på och han har fel den där artisten, det är jag som är världens räddaste man.
Du tycker kanske att jag inte borde tycka så synd om mig själv när jag har det så bra som jag har det. Jag är ju som en orkidé i ett solbelyst köksfönster och jag blommar varje dag och växer så det knakar i i anden och jag behöver bara sträcka ut min hand så håller någon den och kärlek har jag i överflöd. Så vad är problemet då frågar du kanske? Ja, det är en fråga som jag ställer till mig själv varje kväll när jag äntligen lyckats släcka stubinen för vilken gång i ordningen vet jag inte.
Sorg och saknad och rädsla, vilket härligt hopkok, och den soppa man får på sådana ingredienser är besk och näst intill oätlig men ändå så tvingas jag äta den var och varannan kväll och jag behöver inte ens be om den. Jag har en personlig kock som serverar den på silverbricka. Hans silverglänsande leende glittrar i natten där han står i sin livré och håller fram maträtten och om jag skulle försöka att inte äta av hans anrättning, så glimmar lien vid hans sida skarp och obeveklig och hans ögon smalnar och leendet slocknar.
Så jag äter vackert och tänker att nästa gång så ska jag vägra. Jag ska bygga upp en mur som ingen ilska kan tränga igenom och jag ska trycka upp den där vidriga soppan i ansiktet på servitören och hans lie ska jag använda för att skörda det som jag sår varje dag – för jag odlar verkligen ett nytt liv – och någon sa härom dagen att det är en sorg att sluta dricka. Jag håller inte med om det. Jo, den första tiden så var det som att säga farväl till en älskad bror men idag, just nu, så är det ingen sorg att jag inte dricker längre utan det är en klang och jubelföreställning som aldrig tar slut. Det är andra sorger jag bär på och rädslor men jag vet att jag vinner till slut. Det är oundvikligt.
Så ikväll mina vänner när soppan serveras så kommer jag bara att äta lite av den och förhandla en aning kanske med min liebeprydde vän om att få slippa det sista.
Han är inte oresonlig, hoppas jag.

Jag skulle önska att det inte kändes så här, men tyvärr så är det på det viset och jag minns när jag slog och slog för att visa vem som bestämde. Att ingen – allra minst den där idioten – skulle sätta sig på mig och de fick hålla i mig för att jag skulle sluta och det var där någonstans som det bestämdes, att det var jag mot hela världen.

Vi hade en klubb, en hemlig sammanslutning och det fanns konfidentiella tecken som vi skrev på våra handleder och vi önskade alla att det hade varit tatueringar. För vi var speciella och vi hade svurit en ed att aldrig berätta vad tecknen betydde.
Men jag blev dömd, och med tunga steg gick jag mot mitt öde och i bottnen fanns svek och misstro och hot om att inte få vara med, men framförallt så fanns där rädsla.
Så jag ställde mig vid skampålen och tog mina piskrapp och berättade det som aldrig skulle berättas.
Den fruktansvärda ånger jag kände efteråt kan knappt beskrivas och inte nog med att jag brände mina skepp i min hemmahamn för evigt trodde jag. Jag stack även fiendeskeppen i brand och jag var som ingenting i ett ingenmansland och allt som stod som en eldskrift framför mina ögon där jag hängde med huvudet i min förlorade värld var hämnd.
Så jag lade mig ner och bidade min tid och väntade på mitt offer, på honom som jag ansåg förstört min upphöjda tillvaro genom att lura mig att avslöja hemligheten som aldrig skulle blottas. Och jag klådde honom, slog honom tills mina armar värkte och han grät och hans glasögon låg på marken och jag hatade hans röda hår och jag svor ännu en högtidlig ed. Den att jag aldrig mer i hela mitt liv skulle lita på en enda människa. Och jag var bara tolv år

En dag kom han som räddade mig till vår skola. Han kom från den stora staden till den lilla och han satte på mig en vit Stetsonhatt och gjorde mig till vicesheriff. Vi gick tillsammans och vi sköt från höften och all min knubbighet och osäkerhet försvann i hans sällskap och även om han idag är någon som jag har svårt för att acceptera så var det han som – ja, jag räds inte att skriva räddade – mig från en uppväxt som något som mest skulle liknat ett spökes. Någon som du kan gå rakt igenom utan att märka att han fanns och ja, han – min sheriff – fanns där för mig för att förhindra det och jag fanns där för honom.
Jag blev någon. Reste mig upp och alla såg mig och jag tänkte se till att jag blev sedd även i fortsättningen även om det innefattade att jag trampade på andra och jag var fullt och fast övertygad om att alla, ingen undantagen, var beredda att lura mig.
Men det är hårt att vara knubbig i högstadiet och min Pat Garret försvann till en annan skola och jag höll mig uppe tack vare min vrede och min verbala slagfärdighet och slutet blev så vackert när jag i gymnasiet gick in i puppstadiet och efter den första terminen kläcktes som en fjäril.

Den värld som öppnades när kilona försvann och jag tog flaskan i hand för första gången var osannolikt vacker. Plötsligt vågade jag vara den jag alltid hade velat vara och jag tog till orda och folk lyssnade.
Jag frågade alltid efter något mer. Fick aldrig nog och om någonting tog slut så ifrågasatte jag det igen och igen och igen tills någon svarade och jag kunde börja om.
Jag var lycklig och frågan är om inte den där tiden när jag var ung och vacker och oövervinnerlig och inte visste någonting om någonting och konstant lurade mig själv – det var tillåtet – var en av de bästa perioderna i mitt liv.

Men du får betala ett pris och jag fick minsann betala dyrt och det att jag gick över lik ibland och var envis och dum och kom så långt som det gick att gå kostade på och allt mitt sparade och noga undangömda kapital gick åt till att tända ljuset igen.

Kärlekens låga brinner dock i mitt hus nu, och jag orkade att ta mig igenom en massa skit och pengarna brann och drömmarna också. Fastän det går att förändra allting och jag slog upp mitt fönster och hörde hur koltrasten sjöng om sanningen och jag lyssnade. Emellertid på nätterna när färgerna mist sin glans och jag är ensam i världen så höjer jag nävarna och viskar att:
”Kom igen du bara, jag är beredd och försök inte ta mig din rödhåriga fan för jag har gjort det en gång och jag kan banka dig gul och blå igen.”
Jag har tänkt så många tankar och ställt så många frågor och jag kan aldrig hoppas på att få något svar för det finns inte en sanning, det finns flera tusen. Och den ärlighet som jag efterfrågar av mina nära och kära är som fotspår i sanden och suddas ut så lätt av havsbrisen.
Regnet som faller utanför mitt fönster och rinner ner över glaset är som tusen tårar mellan mig och världen och du är värd att dö för tänker jag när jag ser på mina barn och min fru när de sover.
Paniken har gjort sitt nu och det var längesedan som jag bankade mitt huvud i väggen och svor över dåd jag begått och skulle komma att begå i framtiden. Fast även om jag känner mig stark och mitt intellekt är vasst som ett tigerbett och jag har trygghet och kan stå vid skolgården och se på min son när han spelar kula så är det trots detta ovisst hur den här matchen kommer att sluta.
För det är jag mot världen som sagt, och fighten är jämn och sista ronden väntar fortfarande några år in i framtiden.

Jag står i släden nu och snön sprutar om medarna och hundarna drar hårt och remmarna skär in i deras bogar och det blöder men det märker de inte. Vi har samma mål. Vi är på väg och i hela mitt liv har jag haft en målsättning. En slutpunkt som ända tills nu har varit höljd i dunkel men äntligen, med din hjälp min älskling, så kan jag se konturerna därborta i snögloppet.
”Så kämpa på mina trogna hundar! Det är inte långt kvar nu och jag lovar att ni ska få er belöning när vi väl är framme.”

Vi fryser inte. Vi är varma. Vi kommer aldrig att dö…