Jag drabbas av dessa titt som tätt. Sinnesrörelser, både höga och låga, på bussen på väg till jobbet, på kvällen innan sängläge intas, oförhappandes drabbar de mig och jag sjunker eller lättar allt beroende på arten av känslor.

Ibland när jag är på väg till mitt arbete så känns det som om en ängel passerar förbi mig i passagerargången på bussen. Mitt hjärta börjar att fladdra, pulsen ökar och mina kinder blossar och det pirrar i min mage och jag kan knappt sitta still. En doft av lycka kittlar mina näsborrar och allt förefaller underbart och detta trots att det egentligen inte finns någon gripbar anledning till att jag ska känna så här. Det är en ogripbar känsla helt enkelt.

Vid andra tillfällen så är det precis tvärtom. Från ingenstans så sänks mörkret över mig och det blir svårt att se. Jag svamlar om anledningar och orsaker till min misär men innerst inne så vet jag att det inte finns någon verklig grund till att jag mår som jag gör och jag måste stanna upp och fundera på varför jag ändå hamnar under isen. Även detta låga tillstånd är en ogripbar känsla, om än inte fullt så behaglig som den förra.
Emellertid så kan jag njuta av att må dåligt. Frossa i att ångesten river mig i magen som en svald taggtråd och jag tycker att det är skönt att tycka synd om mig själv, en stund. Den går över rätt snart, njutningen av att känna sig misslyckad och missförstådd. Det är heller inget populärt tillstånd hos dem som jag lever med även om de är vana vid mina berg och dalbaneturer i känslolivet så jag ser till att ta mig ur eländet så snart det går. Stora mängder vatten och sömn brukar hjälpa, och sex.

Jag måste hitta på något att göra förutom att arbeta äta och sova. Visserligen så är jag nöjd med mitt liv som det är, men jag är övertygad om att jag skulle slippa de här emotionella vågtopparna och dito dalarna om jag hade ett projekt, en hobby eller liknande. Så jag har gjort slag i saken nu och köpt mig en tubkikare och står i begrepp att ta upp mitt fågelskådande igen. Det ser jag fram emot, att när våren kommer på riktigt, ge mig ut i naturen med mina fågelböcker, min handkikare, och min nya fina tub för att skåda fågel.
Jag fyller femtioåtta snart nu och det känns. Att ha arbetat i hela sitt liv med samma sak börjar ta ut sin rätt. Engagemanget är inte lika stort som tidigare och jag börjar längta efter den dag då jag kan säga farväl till den delen av mitt liv och inträda i den heliga pensionen. Att kunna vakna varje dag ”efter eget bevåg” som E min son broderade på ett kuddvar som han gav oss och som ligger i vår säng är en dröm jag när. Idag så känns det dock som en evighet innan jag är framme vid den dagen och jag oroar mig för hur det ska fungera ekonomiskt, om det är så att jag måste fortsätta arbeta även efter sextiofemårsdagen för att vi ska kunna bo kvar där vi bor eller om vi måste flytta. Att flytta är uteslutet så det blir väl till att jobba tills graven är grävd.

Fastän det viktigaste är att man är frisk sägs det ju.

Förändringens vindar blåser och det är bara av godo. Alla löften infrias och det är som om belöningen kommer nu. Björken utanför vårt sovrumsfönster med sina långa hängande grenar som rör sig i vindkantringarna och ibland skrapar mot huset kommer inom en snar framtid att vara grön igen. Gräsmattorna på allmänningen nedanför sluttningen kommer återigen att förvandlas till golfbana och jag kommer att stå där i mina shorts med bar överkropp och solglasögon och det kommer att vara sommar och vi kommer att grilla våra fläskkarréskivor och jag och U kommer att älska utan täcke och vi kommer inte att dricka en jävla droppe alkohol.
Småsaker bekommer mig inte längre. Folk får vara som de vill, nästan. Jag hade väldigt mycket åsikter förr om hur män och kvinnor skulle uppföra sig för att det skulle passa mig. Jag bryr mig mindre om sådant nu för tiden och låter petitesser vara just petitesser.

Sakral är ordet. Jag känner mig oerhört andlig utan att för den skull predika. Frid och ro råder och jag minns mina spår i snön på vår gräsmatta. Runt, runt i en ond cirkel utan slut gick de och det steg en anda av panik och stress upp emot molnen därovanför och jag grät och jag mumlade och jag längtade.
Jag ser änglar i mina barns ögon. Paradiset avspeglas i min hustrus själ och känslan jag har av att leva med henne är en ynnest få förunnat så jag är så tacksam. Så oerhört glad över att jag fick träffa henne, att våra vägar korsades och jag skulle önska att alla som tvivlade skulle kunna se oss nu där vi står på vår barrikad och slåss mot dumhet, oärlighet och oginhet.

Så lite du förstod du där som hävdade att du var vår vän.
Vad säger ni nu då ni som baktalade oss och som fortfarande sprider illasinnade rykten?
Vi har kärleken och det är allt vi behöver. Alla andra behov är av mindre betydelse.
Kärleken är en känsla som inte är det minsta ogripbar.
Och det är väl en jävla tur det.