Trött!

Så obeskrivligt trött så att hela min kropp mår illa. Varje steg är en ansträngning och min hjärna går på lågvarv idag. Det är så det är. Inget att göra något åt och det spelar ingen roll hur mycket jag sover. Eller sover, skämtar du? Jag menar ligger i sängen och försöker sova var vad jag ville säga. En gammal mans dilemma, sömnlöshet, ett gissel jag burit ett tag nu och som jag börjat att vänja mig vid. Idag är det tungt dock, som sagt, och hela min lekamen vill kräkas.

Så, nu är det sagt, och tåget skumpar på. ”Nästa tekniska högskolan”, säger en metallisk röst. Och det är skönt att sitta en stund. Det är relativt lugnt så här dags på morgonen. Inte så många människor i farten ännu och det vilar frid över våra håglösa anleten där vi sitter och stirrar ner i våra mobiltelefoner. En blå ton, en sordin över trumpeten, och tempot är så lågt att basisten nästan somnat och batteristen gäspar svårt mellan vispandena. Även jag gäspar, så hårt att käkarna knakar och att skriva något i det här halvvakna tillståndet är inte lätt. Fingrarna halkar snett, kommer på villospår och det går inte att förstå vad jag menade. Ord som inte finns eller inte uppfunnits ännu skapas av touchtangenter som gör som de vill.

 


 

Dagen är slut nu. Kajorna i träden vid Tierps tågstation sitter tätt på grenarna som svarta skuggor i eftermiddagsdunklet och de håller ihop, är tillsammans och de för en högljudd konversation med varandra. Jag är tyst och smyger förbi för att inte störa och på perrongen lyser lamporna gula där jag står och mina tankar går till min bror. Jag hoppas verkligen att han löser sina gåtor och lyckas lägga sitt pussel den här gången. Det förefaller så.

Kajorna hörs knappt nu. De sitter kvar, jag ser dem, men hör dem inte. Då och då far de upp i luften, gråa och svarta mot den mörka himlen och det är lite olycksbådande när de är så många. Jag tycker om kajor, fast än mer gillar jag korpar. Kungen av kråkfåglar, svart och mystisk och full av hemligheter. En aristokrat med skinande näbb av likt ebenholst och ögon som svarta hål som rymmer evigheten.

Jag har en egen korp. Den har jag fått av henne som jag älskar.

Godmiddag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s