Hur kul är det egentligen?

Ja menar, hur roligt är det här livet med sin alltigenom inrutade utformning egentligen? Varje dag samma sak och varje ledig dag så ledig att du inte kommer dig för någonting. Så att du på söndagskvällen sitter där med ångest över att du inte åkt skridskor, inte åkt skidor, och inte tagit långa, stärkande promenader i det vackra vintervädret. Och detta trots att du faktiskt inte orkar göra något annat än det du gör. Som är att titta på fotboll, laga god mat, äta den och sedan dricka kaffe, spela gitarr och hänga framför datorn. Det går alldeles utmärkt att fylla en dag eller två på det sättet trots att det skapar en obegriplig ångest. Ledighet är inte problemet. Inte heller arbetet som jag utför. Det är accepterandet, eller det att jag inte kan acceptera enformigheten som livet är eller blir för att jag inte förmår göra något annat. Det beror på, inbillar jag mig, att det i min hjärna finns en otillfredsställd synaps som skriker efter sensationer och explosioner som aldrig kommer. Jag försöker verkligen att vara tillfredsställd med livet jag har men lyckas dåligt och jag kan inte låta bli att avundas män och kvinnor som uppenbarligen är nöjda med det så kallade vanliga livet även om jag inte begriper hur de kan vara det. Jag inser naturligtvis att tiden för stora omvälvande förändringar är förbi men trots detta så, när natten sänker sig över ännu en dag i samma hjulspår, kommer tankarna på vad jag skulle gjort istället för det som jag gör idag. Och jag känner mig låg och suckar uppgivet.

Men res då säger ni kanske, ge dig ut i världen. Byt horisont och stå vid havet och låt dig fyllas av tankar på äventyr och ovanliga händelser. Visst, det är naturligtvis ett sätt att lösa problemet, men ett kortsiktigt sådant för haken är ju att du alltid kommer tillbaka. Femtiotusen kronor fattigare med bara ett minne eller två i bagaget och jag tycker inte att det värt pengarna. Jag vill ha en scenförändring som är varaktig, men den får inte vara alltför länge för då är jag ju tillbaka där jag började. Det ska svänga som en väg i alperna, nya vyer och intryck efter varje böj för att det inte ska bli tråkigt och när mitt liv inte svänger som professor Kalkyls pendel i TinTin böckerna så blir det just det, en aning tråkigt.

Att vilja förändra, men inte ha orken att göra det, alltså inte fysisk förmåga utan mental, det är mitt dilemma. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag känner mig som en idiot ibland och jag blir irriterad och stingslig och morrar som en gammal hund åt min omgivning. Jag både vill och inte vill lära mig att stå ut med livet som det är men jag förstår ju att om jag fortsätter att trängta efter något som inte kommer att ske, och jag vet ju inte ens vad det är jag längtar efter, så blir tillvaron därefter. Ett moment tjugotvå således, hur jag än beter mig så slår jag huvudet i väggen.

Nåväl, snart kommer våren och i år ska jag ta upp fågelskådandet på allvar igen, tidiga morgnar med kikare runt halsen och kaffe i en termos och jag ser mig själv i min nyinköpta gummibåt med fiskespöet som ett vapen mot tristess och enhanda liv. Det kommer att bli bra. Jag tror och hoppas på det. Små förändringar, ett steg i taget och ett positivt tänkande är lösningen kanske. Explosionerna får vänta. Jag måste nöja mig med ettöressmällar, ett svagt knattrande i mitt sinne som håller mig vaken och alert och sugen på livet igen och jag ska bli en jävel på gitarr också. Kanske starta ett band, skriva odödliga låtar och ge mig ut på en världsturné och jaha, nu är jag där igen ha, ha.

Jag minns när jag frågade Bob Dylan hur han upplevde skillnaden mellan att spela på små ställen kontra gigantiska arenor och han svarade leende, ”it’s the same man.” Det stora finns naturligtvis i det lilla likväl som i större format, jag inser det nu, och han fick mitt telefonnummer och stoppade det i bröstfickan på sin kavaj och han skulle ringa sa han, och komma på vår fest som vi skulle ha på kvällen.

Tror ni att han ringde?

Nu är vintern snart över och i april fyller jag sextiotre, två år till pension, eller åtminstone en nedtrappning av tiden och det kommer att bli skönt. Eftersom jag har en så ung fru så duger det ju inte att lägga sig på sofflocket fullt ut riktigt än och jag tror att jag skulle bli ännu tokigare av det. Nej några år till i selen får jag nog stå ut med och att arbeta mindre kommer att göra det uthärdligare inbillar jag mig.

I morse sjöng en koltrast lite lågmält, som en försiktig förhoppning om att snart så är det dags. Om en månad så kommer jag att sitta på taknockar igen och sjunga för full hals, tycktes den svarta fågeln tänka. Jag tror att han likväl som jag längtar.

Godmorgon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s