En dåres försvarstal…

strindberg

För första gången så tänker jag inte skriva rakt ut vad jag känner och tycker och om vilka och vad det handlar. Det känns annorlunda och det kliar i fingrarna att istället för att berätta om det i allmänna ordalag. Skriva om det specifikt och vad det rör sig om och vilka som är inblandade i det som sker. Det tjänar inget till dock har jag insett. Det är som det är och även om jag inte förstår varför det är på det här sättet så finns det ingen vinning i att berätta om det i detaljerad form.

Som jag har funderat och som jag har spekulerat ändå. Torterat min omgivning med frågeställningar och teorier och anledningar utan att någon – allra minst jag själv – kan komma fram till någon vettig förklaring. Det är då det är dags att inse att du måste acceptera det du inte kan förändra. Skaffa dig mod att förändra det du kan. Samt tillskansa dig ett förstånd så att du kan inse skillnaden.

Det är där jag är idag och jag är stark nog att inte gräva ner mig för sådana här saker. Det finns pris du måste betala och även om jag tycker att jag gjort upp räkningen för länge sedan så finns det tydligen de som fortfarande anser att det finns skulder att kräva in här. Jag tänker inte betala mer dock. Även om jag har de medel som krävs för att häva de – visserligen i klarspråk outtalade – obetalda skulderna, och som det med största sannolikhet anses att jag har. Så är det nog nu. Jag har sagt det tidigare men det tål att sägas igen. Det räcker med dåligt samvete för mig. Jag behöver inget godkännande av någon annan för hur jag ska leva mitt liv. Jag har gjort vad jag kunnat och mer därtill och om inte det räcker så får det vara så.

Men herregud! Det är ju jag som är Spiderman. Jag inser det nu när jag samtidigt som jag skriver ser på filmen The Amazing Spiderman. Jag gör gott och skyddar mänskligheten mot ondska och vansinne. Jag är ärlig och godhjärtad och jag gör mitt arbete utan att kräva någon betalning för detta. Trots detta mitt ädelmodiga verk så uppskattas det inte av alla i samhället och en liten del av allmänheten anser fortfarande att jag bör straffas. Hur mycket Spiderman som helst är ju denna min situation

Emellertid, jag säger så här: Jag förlåter er för ni förstår säkert inte ens att ni straffar mig. Ni inser inte att era handlingar sårar och jag tror ärligt talat att ni inte ens är medvetna om att ni överhuvudtaget gör något som skulle kunna göra någon annan illa ”Han är ju en supermänniska och kan inte skadas. Han har inte våra behov”, tänker ni kanske. ”Han har ju allt redan och vad finns det som jag kan ge honom som han inte redan har”, säger ni sedan och rycker på axlarna vänder er med sympati och vänlighet och omtanke till de som ni anser behöver det mer än Spiderman, och hur handskas du med sådant? Som jag skrev tidigare, det går inte. Ingen förstår vad du talar om när du försöker förklara att även en svingande spindelman med spindelsinne för ökad känslighet för oförrätter har mänskliga behov.

Jag är som sagt Spiderman. Jag drivs av ett begär att göra gott men mitt i all denna storsinthet så finns det förstås en önskan om att få lite bekräftelse. En förståelse för att även en superhjälte har känslor och behöver få känna att någon tarvar honom på ett djupare plan. Att vara eftersökt helt enkelt. Att få känna att andra människor har ett behov av din person liksom du har en önskan att skydda och ta hand om dem.

Det finns så många som bara tar emot därute. Som tar vänligheter för givet och kärlek som en självklarhet. Som sover gott om nätterna i självklar förvissning om att någon skyddar dem och tar emot dem om de faller, och skyddsnäten finns där, det råder det ingen tvekan om. Fastän om de som är så trygga och sover så gott skulle syna skyddsanordningarna närmare i sömmarna så vore det uppenbart att näten inte skulle fara illa  av lite underhåll då och då.

Icke desto mindre så minns att Spiderman finns här och att han aldrig sviker och att han varje dag försöker förstå varför ni inte inser att ni faktiskt behöver honom.

För det gör ni.

Jag sitter nämligen alltid på hustaken i min något löjeväckande dräkt. Jag klättrar på väggarna och svingar mig fram med mina spindeltrådar och jag skyddar er som om vore ni mina barn. Inget ont skall vederfaras eder  så länge som Spiderman existerar och jag vet att en vacker dag så kommer ni att förstå varför jag finns och varför ni behöver mig, precis som jag behöver er.

”Vad felas dig?”

”Jag grep en pil, och sköt en albatross…”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s