Jag har känt dödens andedräkt som en het vind i min nacke. Så nära och så alldeles intill att den blev till en del av mig. Till något som jag inte kunde vara utan och jag frossade i dödsångest och kunde aldrig få nog.

Någonstans så visste jag väl att det inte var på riktigt. Att jag nog inte skulle dö trots allt och att det som jag trodde var den onämnbara sjukdomen nog inte var det när allt kom omkring och den vissheten, tror jag,  var det som fick mig att våga njuta av skräcken. Det var verkligen så. Jag njöt av det faktum att jag kunde vara allvarligt sjuk. Varför vet jag inte och så här i efterhand så undrar jag om jag inte är riktigt klok. Antagligen, tänker jag. Dock, vid ett par tillfällen, så raserades mina dolda murar och jag såg döden i vitögat. Det var en obehaglig upplevelse.

Emellertid så fick närheten till slutet mig att inse att min egen död inte var så viktig utan att det mer handlade om hur världen utan mig skulle se ut. Inte så att jag tror att jag på något sätt är oumbärlig och att ingenting skulle kunna fungera utan mig. Nej, det handlade mer om den sorg som mitt frånfälle  troligtvis skulle orsaka mina barn och min fru. Samt de praktiska problem som skulle uppstå i händelse av min död. Jag var således inte rädd. Inte heller förtvivlad över att min tid på jorden skulle vara över. Upprördhet var den känsla som var mest påtaglig för mig, och att det var orättvist. Jag som var en sådan fin människa och som verkligen hade gjort allt för att allas problem skulle försvinna. Skulle verkligen jag straffas på det här sättet och i med detta min familj? Fanns det verkligen inte andra som mer förtjänade att försvinna från den här världen än jag?

Naturligtvis var det så ansåg jag.

Så jag svor och levde rövare och krävde ett återkallande av det som drabbat mig och min ilska gav mig styrka och mod. Jag ifrågasatte verkligen beslutet som fattats visavi mig och satte ner foten beslutsamt i gräsmattan på min baksida. Himlarna darrade av skräck och som ett brev på posten kom så bekräftelsen på att jag var, inte frisk, men inte sjuk i alla fall.
Närheten till döden gav mig även en insikt om hur jag var, hur jag behandlade mina medmänniskor, och jag insåg att det fanns en hel del tillkortakommanden som borde rättas till. Framförallt förhållandet till min blivande femtonåring.

Hård.

Jag kom fram till att jag var onödigt hård mot honom och inte tillät honom att prova sina motvallsvingar i tillräcklig utsträckning. Inte så att jag på något sätt var elak. Han är mitt allt här på jorden, men min strävan efter obändig lydnad utan diskussioner, begrep jag med ens var helt absurd. Så jag släppte på tyglarna och fick mig till livs mer kärlek och respekt än någonsin tidigare.

Döden, eller rädslan för den, är ibland förtjusande.

Det skulle inte förvåna mig om jag när jag nu är relativt förvissad om att jag inte kommer att lämna detta jordelivet så snart som trodde. Knall och fall faller till marken död i morgon. Det må vara hänt i så fall och det är inte så mycket att göra åt sådant. Vi ska alla en gång gå därhän och jag har bara en önskan och det är att jag slipper lida. Återigen, det handlar inte så mycket om mitt personliga lidande utan om hur mina nära och kära ska påverkas där jag ligger och våndas. Om jag nu gör det. Så en snabb och plötslig död är att föredra om jag får välja. Ge mig bara tillräckligt med tid så att jag hinner säga adjö på ett bra sätt. Samt lite Dentastix för att hålla ordning på tänderna.

För övrigt så är det riktigt bra just nu. Någon som jag känner väl, en rotlös rackare, har hittat kärleken och sitter på en ö och är lycklig. Det är honom väl unt för det har nog inte varit så jävla roligt för honom de sista åren. Jag hoppas att det blir bättre nu och att han drunknar i hennes ögon istället för i en flaska vin. Det är så mycket hälsosammare.

Våren är på gång och min tubkikare skriker åt mig varje morgon att den vill ut i naturen. Min handdito stämmer in i klagosången och jag går till jobbet och gör dem besvikna varje morgon. Jag var på väg ut till fåglarna en morgon här om sistens och vaknar och tittar ut och ser att det snöar, i slutet på mars, du kan ju bli galen för mindre. Nåväl, snart så kommer värmen och flyttfåglarna och jag kommer att stå på ett berg och hälsa dem välkomna. Jag minns när jag tänker på det hur jag alltid välkomnade våren med vin och brass i Vita Bergsparken. Det var på den tiden då jag trodde att jag var Jack Råstedt. Det var en turbulent tid för att uttrycka sig med små bokstäver. Den hade väl sina ljuspunkter och vissa saker kommer jag ihåg med glädje medan andra händelser är behängda med ångestkransar och banderoller på vilka det står Hur kunde du vara så in i helvete dum.

Det verkar som om jag aldrig riktigt kommer att kunna acceptera att jag var så korkad. Att jag var en sådan ansvarslös slyngel, och då bör man komma ihåg att jag var över trettio år gammal. Ena dagen var min roll en arbetstyngd familjefar. Andra dagen så spelade jag karaktären av sorglös bohem med gitarr på magen och en sång på mina läppar. Visserligen så var jag en sopa på gitarr men jag skrev bra tyckte jag och om jag inte hade slösat så mycket tid på attityd och drömmar så kanske att jag hade lyckats skriva något som var beständigt och värt något. Detta istället för att stoppa ner en massa halvfärdiga utkast i en byrålåda och öppna en flaska vin till och sätta på en LP-skiva och fortsätta drömmerierna.

Hur som helst så är den tiden över nu och jag kommer nog inte att dö än på ett tag hoppas jag. Detta säger jag trots att döden lockade mig en aning men du får inte vara självisk. Även om jag, när den dagen kommer, tycker att det ska bli spännande att ta steget över till den andra sidan och att jag inte är rädd så får jag vänta ett slag. Jag trivs alldeles förträffligt med att leva och det förefaller som de jag lever tillsammans med tycker att det är okej att jag finns vid deras sida så jag avvaktar.

Tids nog får jag veta vad som döljer sig bakom den sista ridån.

Nu kommer våren och sedan sommaren och sedan hoppas jag som alltid på en återförening av Oasis…

Vi hörs.