Koppla ur hjärnan, det är vad jag skulle vilja göra. Dra ur en sladd, stänga ner fabriken, skicka hem mina viskande demoner för några timmar så att jag äntligen kan få sova. Kroppen är avslappnad och ligger som ett stilla hav i sängen utan en krusning ens. Stillhet råder runt omkring mig men det pågår en febril aktivitet i hjärnkontoret. Dygnetruntarbetarna vill inte gå hem utan jobbar på som vanligt. Ingen rast här inte. Nej vi måste hålla ackorden, inte slappna av, inte lata oss. Här i helvetet finns ingen paus. Låt hjulen rulla kamrater, i dödens skugga får du vila, kanske.

Jag vill bara fly in i något slags vaacum där knappt några andetag finns. Där alla konturer suddas ut och alla tankar blir till luddiga moln utan skarpa kanter. Att segla iväg, kasta loss och ge mig ut på intighetens hav utan vare sig mål eller mening, en meningslös tillvaro utan rannsakande eller sorterande, bara för några timmar. Är det för mycket begärt?

Ett återhämtande tillstånd är vad jag behöver. Det känns som om jag går på reservbatterier nu och har gjort så en lång tid. Ungefär tio procents laddning kvar och laddningssladden verkar vara trasig. Eller är det själva batteriet som behöver bytas ut? Är det för många program igång samtidigt och hur stänger du ner dem i så fall?

Jag sover aldrig, kopplar bara ner på sparlåga och letar efter frid och ro. Går omkring som en tomte i grått skägg med lykta i hand. Spanar och spejar, lätt förvirrad och desorienterad och allt förfaller overkligt om nätterna och hon där bredvid får mig att tänka på sådant som du inte bör tänka på om du vill sova en stund. Jag försöker att meditera mig till nirvana men det fungerar inte. Kanske mantrat jag använder är fel för jag tappar tråden hela tiden och trasslar in mig i en härva av tankar som tar mig än från vardagens vedermödor via ungdomssynder, ett kort stopp vid ångestladdade händelser som jag helst vill glömma, för att till slut likt en Gagarin med syrebrist cirkla runt jorden med en gnällande Laika i knäet.

Tiden går i stöpet och jag frågar mig om jag någonsin kommer att bli fri, räddad, från sömnlöshet och grubblerier. Jag hoppas det för det här liknar kattskit om jag ska vara ärlig.

Godmorgon.