Den är odödlig. Jag vet det för jag finns i tiden. Som en sekund eller minut i en oöverskådlig eon av tid.

Jag är ett fragment av det som vi kallar universum. En molekyl i en kemisk förening av alla känslor som finns. En del av en anrättning som smakar som du vill att den ska smaka.

Jag är en man i en raket utan mål.

Min själ är min borg. Jag är som en val i ett hav med ett oändligt djup och jag svävar mellan hopp och förmodad förtvivlan och jag lever för en förvissning om att det någonstans finns en säkrare plats för oss kolosser som klampar fram i ett delikat landskap. Någonstans där vi kan sätta ner fötter och bopålar utan att förstöra och förgöra.

Det känns idag som om vi är förvisade från paradiset men att vi vägrar gå härifrån. Vi sitter ner och vi sitter där vi sitter och vi hatar och älskar utan att riktigt förstå varför vi gör det. Vi minns, tror vi, bättre tider. Men inser inte att det är förvanskade visioner och att det egentligen aldrig varit annorlunda än så som det ser ut idag. Eller snarare att vägen hit var ofrånkomlig.

Jag kan då och då se något som jag uppfattar som sanningen men bara en kort sekund. Den fladdrar sedan bort som en fjäril i en storm och det var som den aldrig funnits. Men jag står trots detta kvar och stirrar utan att kunna fästa blicken. Som en vandrare utan mål, en själ fritt svävande. En man med vindarnas armar runt om mig och jag landar så mjukt och så lätt som ett dun från en gås.

Jag står vid vattnet nu och de frusna gräsänderna slåss om en bit bröd och det ligger fortfarande båtar förtöjda vid kajen. Det är kallt och det stiger ånga från vattenytan och julen närmar sig. Min själ känns lätt idag. Igår var den tyngre men jag har lärt mig att det är på det sättet och att jag inte behöver bry mig så mycket om hur jag mår och om jag på något sätt kan må bättre. Jag mår som jag mår tänker jag och så är det med det. En annan dag mår jag kanske bättre, eller inte.

Vattnet är grumligt här, brunt, som lervälling och det flyter därefter. Trögt och motvilligt och träden reflekteras i den bruna soppan och det är inte vackert. Men i det fula, det ohyggliga, det föga tilltalande så finns spår av skönhet. Du måste bara använda en annan typ av ögon. Att se det du behöver se och ignorera det andra. Min bror har ett sätt att se på människor som jag avundas honom.

”Hon är vacker i själen.”

Säger han alltid om flickan som alla andra tycker är ful. Det är en sak att säga, men en annan att mena, och ytterligare en att se det. Men jag tror att han gör det, både ser och menar, min mystiske bror.

Det finns ett starkt ljus i människors själar. Att se det är inte lätt. Det krävs ett tränat öga och det är lätt att missa i storstäders neonblänk och irrbloss. Jag försöker men misslyckas ofta och går vilse i ilska och rädsla och dömer utan att tänka efter.

Förvirring finns i min själ som i de flestas men jag har som mål att lösa mina band till oro och att bena ut det som gör mig vilsen och förskräckt. Jag är nu idag en man som jag borde varit för längesedan och jag är faktiskt vacker i själen och det syns, om du orkar titta.

God afton.