Korpen

korp

Han kallades så min bror. När vi var små och bodde i Falun och för er som har åldern inne så kom namnet ifrån ett barnprogram som hette ”I Fablernas värld” i vilken en figur som hette Janne Korp figurerade. Och eftersom min bror heter just Jan så var kopplingen naturlig. Vad jag kallades minns jag inte men jag är inte så säker på att mitt öknamn var lika fränt och coolt som min brors och jag har nog valt att inte komma ihåg det. Vad stackars Stefan kallades för var det ingen som glömde. Ett fruktansvärt namn och han fick heta det i hela sitt liv och den andra Janne i grannskapet, han med horn och svans, som var den som hittade på vad vi skulle kallas för. Han var nog nöjd. Elaka ögon hade han, och ett sataniskt flin och han var ond som sagt och hans pappa var tevehandlare och hade amerikanska bilar och det vilade något farligt och skrämmande över hela hans familj.

Korpen är idag min favoritfågel. Den är svart som kol och lika glänsande och dess blick tränger igenom vilka barriärer som helst. Den sägs vara klok också men hur det är med den saken låter jag vara osagt.

Jag minns dock korparna som svävade över Kobåset i Hemavan när jag var liten grabb. Jag gick i fyran och vi var där på lägerskola och Kjelle, som sedermera blev en idiot, visade för första gången varför han blev det. Vår lärare var lite för frän för sitt eget bästa upptäckte jag också. En djävul som gillade att göra sig rolig på andras bekostnad. En skenhelig fan med skägg som favoriserade favoriter och låtsades värna om de svaga. Han satte upp en snygg fasad inför föräldrar och förnekade med ett leende kritik från oss barn som kände oss kränkta av skitstöveln och han kom undan med det, svinpälsen.

Fastän Donald var cool. En kille vi lärde känna som bodde där och hade egen snöscooter. Hans ögon låg djupt och hans dialekt var mystisk och han gjorde som han ville. En fri själ på sin scooter i full fart över vidderna under de eviga himlarna. Han luktade bensin och kåda och han hade en hemstickad luva och hemgjorda näbbstövlar. Vi älskade honom.

Vår lärare förbjöd oss att umgås med Donald. Men vår hjälte sade till mig att skita i det. Och då gjorde jag det.

Som tack för det, och andra saker om jag ska vara ärlig, så utnämnde vår Lismande magister mig till lägerskolans slarvigaste elev.

Jag har aldrig glömt det din fan, bara så du vet.

Godkväll.

Prat.

Jag har fått nog av prat. Alla pratar och pratar och ingen säger något. Ingenting av det som mals och stöts och blöts mellan käkar på människor runt omkring och överallt är av något intresse för mig. Jag flyr genom musiken i mina lurar då. Bort ifrån begär av självhävdelse, åsikter utan grund och allmänt orerande om kreti och pleti.

Varför pratar människor så mycket? Varför låter de munnarna gå utan slut? Älskar de verkligen sina röster så mycket och varför pratar de så högt? Är de så övertygade om att det de har att säga är så intressant att alla inom tjugo meters radie måste påtvingas detta? Och varför ser de sig omkring när de talar? Som om de tänker, ”ni hörde väl, ni missade ingenting va?” Nej då din idiot brukar jag tänka. Ingen missade att du är så förbannat osäker i själen att ditt bekräftelsebehov är större än universum. Jag har hört dig. Nu kan du vara tyst och fundera över vad du sagt. Eller har du redan glömt det? Din mun kanske redan är så full av ord som måste ut och ordet eftertänksamhet är definitivt inget som bor i din munhåla idag, och inte i morgon heller skulle jag tro.

Och det här meningslösa konverserandet. Vad är det för påfund? Att sitta ner och konversera om ämnen tagna ur luften, lägga ut texten om saker som enligt den som talar borde intressera den som lyssnar.

Herregud! Jag minns en gång i min ungdom när jag var på middag hos min dåvarande flickväns släktingar och när vi ätit satte oss ner runt ett bord, förfriskningar serverades, läsk och vatten, och sedan aviserades det att vi skulle prata med varandra. Någon valdes ut av värdinnan att välja det första ämnet och sedan talades det en stund om det. Tills det var dags för nästa person, medsols, att välja något annat att dryfta, och så där höll det på. Jag var häpen. Dels över det i mina ögon idiotiska påfundet, och dels över på hur stort allvar alla utom jag tog det här.

Jag kommer ihåg att jag tänkte att det här är inte, snillen spekulerar. Även om de som är med är övertygade om att det är det och att Bengt Feldreich sitter med vid bordet. Det är snarare en dumskallarnas sammansvärjning.

Jag log vid den tanken och det misstolkades då för att jag var i fas med resten av dårarna där. Inget kunde ha varit mer fel.

Sedan finns det naturligtvis prat som är bra. När det fyller en funktion, när det löser upp knutar som gör dig fri och när det river fördämningar som gör att din flod kan flyta fritt igen. Prat som kan få dig att se igen, som gör dig fri och som kan få dig att ro din båt över dina mörka vatten. Sådant prat är bra och behövs.

Det hörs alltför sällan bara.

God morgon.