Idioten…

Alla dessa människor, jag står inte ut med dem. De är överallt och ingenstans finns den avskildhet som jag behöver så desperat idag. Jag får aldrig vara ensam. Det är verkligen på det sättet. Var du är går, vart du än ser, så är de inpå dig, intill dig och du känner deras dofter och ibland stank och du gnids mot deras kroppar och hör deras snörvlanden och jag klarar inte av detta. De här människorna, de springer, de stressar och de ser irriterade ut och de blänger på mig som om det var mitt fel att de är fast i sina ekorrhjul.

Men, tänker du kanske, du är ju också där, här, i den här världen där alla andra är, vad ska du göra åt det då? Du är ju en del av den här massan som likt en enda stor irriterande köttklump hasar sig fram och tar upp plats och gör att det är fullt överallt. Du är säkert någon annans irritationsmoment och du stör säkert rytmen i en annan människas liv, har du tänkt på det?

Och det är klart att jag har det men jag inbillar mig att det finns en skillnad här. Anledningen till att jag känner mig så malplacerad, så överbefolkad, som om jag var en värld för mig själv där bara jag ska vara och kanske några få utvalda andra, är inte att jag anser mig själv vara bättre än någon annan, utan det är så att jag inte passar in här helt enkelt. Jag kanske gjorde det en gång i tiden, eller jag inbillade mig snarare att jag passade in, men innerst inne så har jag aldrig gjort det. Jag skapade en situation där mitt anpassande till en värld som jag inte hade någon lust att vara i blev till något som jag trodde att jag ville ha.

Och så är det. Regler och då framförallt regler uppröttade av någon annan, gör mig galen. Jag skiter i alla små bestämmelser som anses vara så viktiga och det rör mig inte i ryggen att det stör andra att jag inte bryr mig om idiotiska påfund. Jag vill inte anpassa mig och jag tycker verkligen inte att det är viktigt att vara anpassad och jag springer aldrig till bussen till exempel. Jag går i min takt.

Människor alltså, andra människor, jag är inte odelat positiv vad det gäller dem som sagt. Det är knappt så jag står ut med mig själv ibland och jag måste nog säga att jag avundas min bror en aning som sitter på en ö i Grekland där han slipper horder av folk, regler, idiotiska regler, förutfattade meningar och låtsasliv. Jag är inte avundsjuk på den otrygghet som han känner dock. Jan står på ett ben idag, men snart kommer han att återfå balansen och stå stadigt på jorden. Det kändes så sist vi sågs.

Det kommer en dag då allt det här som jag upplever idag får ett slut. När jag vaknar och sträcker på mig och mina ben når ända till porten till den hemliga trädgården där allt som jag behöver växer. När hjärtat slår så lugnt och stilla att jag äntligen inser anledningen till att jag lever. Snart mina vänner, snart så finns det ingen utmätt tid längre och jag kanske äntligen kan lära mig existera tillsammans med andra män och kvinnor utan att känna att de är som virus.

Jag hoppas det. 😃

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s