Det är lite osäkert just nu. Mina grundvalar står på jello och jag vet inte riktigt hur jag känner inför någonting längre.

Om jag bara kunde hitta en väg som är säker, eller det handlar inte om det riktigt.

Jag kan gå på alla vägar som finns och även på de som inte gör det men som det är nu så skulle jag ändå treva mig fram som en blind. Snubbla i gropar och ramla omkull. Det är så det är tyvärr. Och även om det mesta är bra och jag är nöjd så finns den här osäkerheten under mitt skinn som en nåldyna och jag vet inte vad jag ska med den till riktigt.

Den känns överflödig och plågsam.

Fast å andra sidan så är det kanske precis vad jag behöver. En liten påminnelse om att inte stanna upp i försoffigheten, förträffligheten, det alltför lugna livet. Ett stick där bak för att komma igång igen, vid sextio års ålder?

Ja, varför inte? Det finns fortfarande meningar som inte blivit konstruerade, oskrivna böcker och lagar och det är kanske det jag ska skriva. En lagbok för dårar och sådana som inte får plats här i de upptrampade hjulspåren som jag går i nu. Det fanns en tid då jag skulle haft nytta av en sådan bok. Förhoppningsvis, om jag nu lyckas plita ihop ett sådant verk, så kan det rädda de bohemer och revolutionärer som finns kvar ifrån den leda, som bortsett från en viss trygghet, finns i det här inrutade samhället.

God afton.

Varför finns principer? Varför hänger män och kvinnor upp sitt liv på idiotiska, förutbestämda, självcentrerande bestämmelser för hur de ska leva sina liv?

”Det är en princip jag har”, säger någon och ser ut som att just det förklarar att hon eller han beter sig irrationellt. Jaha, och vem har bestämt att din så kallade princip ska vara allena rådande i det här fallet, tänker jag. Den så kallade principen betyder ju bara att du inte har lust att utföra handlingen av olika anledningar. Eller att du har för avsikt att göra något på ditt sätt oavsett vad det har för konsekvenser för andra människor. Principer är helt enkelt en ursäkt för att bete sig själviskt anser jag. Och det är fritt fram för vem som helst att följa en princip för att rättfärdiga sina egna beteenden, och det är det mest konstiga i det här. Det är helt enkelt ok att bete sig som en vettvilling bara du har en princip som gäller. Att du sedan hittat på principen själv har ingen som helst betydelse. Förbannat enkelt, och det här gäller ju inte bara på gräsrotsnivå utan beteendet finns även bland våra så kallade ledare. Partiprinciper har vi ju hört talas om, eller hur?

Principer är helt enkelt ett jävla skräp tycker jag. Säg som det är istället och håll inte på och göm dig bakom några dimridåer som i dagligt tal benämnes som just, principer.

God morgon.

Ja vad ska man säga? Inte så mycket faktiskt. Jag har inget att tillägga. Det är snarare så att jag hellre vill vara tyst och eftertänksam. Att sitta stilla för mig själv räcker bra och den övriga världen, den som pågår runt omkring mig, får sköta sig själv en stund.

För ibland blir det lite för mycket och hur du än beter dig så känns skallen urblåst och du tappar balansen och vinglar som en drucken bland alla som pratar och pratar och skrattar och gör mig mer eller mindre galen. Och antagligen så har jag fått nog av det här som jag håller på med och jag undrar jag om jag inte är lite bipopulär….

Och allt blir enahanda till slut och nyhetens behag är kort för mig och hur jag än vänder mig mot himlarna och ber om det som jag ber om så står jag där och stampar och kommer ingen vart. Men kanske att jag inte behöver veta allting när jag tänker efter. Jag kommer ju ändå troligen att leva för evigt och till slut så kommer jag att bli allting som jag ville bli när jag var kvar där jag är nu. Nä förresten, det är ingen tröst. Jag vill inte vänta i någon kö. Jag vill ha allt nu och jag borde gjort andra val när jag hade möjligheterna till det. Visst är det så.  Nåväl, jag får stå mitt kast och inte leta efter kastade yxor i sjön.

Världen finns kvar därute och jag är i den för det mesta även om jag önskar att jag inte var det. Den där påtvingade tillvaron menar jag. Den vill jag inte vara i. Jag vill bo i en värld som är min, som jag har skapat efter eget huvud, där jag bestämmer.

Jag borde skriva den där jävla boken någon gång.

God kväll.

Jag är definitivt inte det fulaste du sett. Inte heller är jag dum som ett spån eller elak mot barn. Jag är inte ett geni, jo det är jag förresten, ibland.

Jag spelar inte i någon orkester och jag lirar ganska kass gitarr och det där med harmonilära är jag för lat för att sätta mig in i.

Jag sover dåligt om nätterna och mina drömmar är stoff till vilken skräckfilm som helst men min fru är vacker där hon ligger bredvid och hon kan sova hon, som ingen annan.

Jag är obotlig och omutbar och på gränsen till att att hoppa från ett tak när andan faller på. Jag avstår dock för det mesta.

Jag har inga riktiga vänner längre. De jag har finns på facebook och jag börjar undra om de verkligen existerar i verkligheten.

Jag har min familj och mina vuxna barn och ett litet barnbarn och det är allt jag behöver egentligen.

Fastän jag minns det fasansfulla gänget och jag ler alltid när jag tänker på galna Niklas och underbara Mats och mystiska Lars och Jan som inte är från vår planet utan från Orion. Och jag var med också tror jag och herregud vilka vansinniga resor vi gjorde under Stockholms mörka skyar. Men mitt i allt kaos så fanns något vackert och vi var som bröder allihop och jag saknar den tiden ibland. Då när drömmar levde och vi verkligen trodde på mirakel.

Det är annorlunda idag och verkligheten har hunnit ikapp oss, vissa mer än andra, men jag är glad att vi seglade på våra uppvindar då när vi hade chansen. Då när allt var så enkelt och det vi sade var det som behövde sägas. Och det vi inte sade, det sade Niklas, eller jag.

Och jag tänker inte hoppa från något tak, inte ikväll i alla fall.

God afton.

Jag hör hur det talas om att legalisera marijuana och att Canada redan gjort det. För mig handlar det bara om ett nytt sätt att hålla befolkningen i schack så att despoter och makthungriga kan göra som de vill. Ge folket droger. Håll dem flummiga och nöjda. Låt oss som begriper styra och ställa tänker de. Och det är vad det hela handlar om. Medicinskt bruk! ”My ass”. Som om det inte räcker med alla människor som självmedicinerar alkohol. Ska vi nu tillåtas att medicinera med gräs också? Det påstås att legalisering är ett bra sätt att få kontroll på illegal droghandel. Vilket kvalificerat skitsnack! Resultatet av en legalisering av en drog som denna som fördummar och passiviserar leder bara till att ännu fler människor blir till viljelösa får som villigt låter sig fösas från den ena fållan till den andra bara det serveras torkat gräs.

Jag kan inte låta bli att fundera över om dessa politiker som gör marijuana lagligt rökt på själva? Har de suttit tillsammans i dunkla rum och skickat en joint emellan sig och viskat ”asflummigt” någon gång? Har de med glansiga ögon vaggat fram och åter till musik oseende och döva för allt annat än det som sker just vid det tillfället? Har de vaknat dagen efter med tuggummi i hjärnan och bestämt sig för att stanna i sängen den här dagen? Antagligen, och sedan har de beslutat sig för att avstå men insett att att det här är ju ett utmärkt sätt för mig att kontrollera andra och att hålla revolutionen på mattan samtidigt som jag klättrar på popularitetsskalan. ”Vi legaliserar skiten boys and girls! Rösta på mig bara så ska ni få så mycket ”pot” som ni orkar röka så att ni kan ta det lugnt och låta mig sköta landet åt er.”

Det är fascinerande att se hur människor så lätt låter sig luras. Att de inte ser det onda uppsåtet.

Nåväl, det är inte alltför länge sedan som jag också skulle stått som ett bräkande får i en klunga av likasinnade och låtit mig matas med antidepressiva medel. Tack och lov så är det inte så längre.

”Smoke another one man!”

God morgon.

Det är tiden som är problemet och förutsättningen för liv och och allting. Dåtid och nutid och framtid i ett galaxtiskt drama utan slut. Tiden går och kommer och har varit och ljusets hastighet är dess bundsförvant. I tiden åldrandet, i tiden sanningen så klar och skimrande och ingen kommer undan. I tidens tunnel finns inget ljus, ingen tid för ånger.

Du sa det själv. Du bestämde dig för det här när du valde att leva. När ditt hjärta började slå, när du öppnade dina ögon och tog in världen. När du startade tiden och du hörde tickandet i början men valde att sortera bort det med åren. Tiden ljuger inte och du kommer inte undan om du ens vill. Du har ju gett dig in i den här himmelska cirkusen med allt vad det innebär så varför skulle du vilja kliva av karusellen?

Tiden är krökt, och rummet, i en gigantisk cirkel eller spiral. Runt, runt i svindlande hastighet och det tar aldrig slut så det gäller att vara vaken och uppmärksam. Släppa bromsen och bara följa med. Ta in så mycket du kan, vidga ditt sinne, klättra på medvetandestegen tills du når toppen och därifrån vidare, till vad? Jag vet älskling, det är inte lätt alla gånger och ibland så vill du bara ge upp. När motgångarnas dörr har ett lås och du har ett helt knippe med nycklar och ingen passar. Men håll dig till sanningen och vet att lögnen aldrig har öppnat några portar.

Tiden är som den är, din och min och allas, på gott och på ont.

God morgon.

Det skiljer sig från hur det var.

Allt är på ett annat sätt. Inte bara hur jag ser på världen utan på vad jag tycker om att äta till exempel. Jag älskade kräftor förr. Var på gränsen till manisk och kunde trycka mig hur många som helst innan jag var nöjd och min omgivning häpnade. Räkor likadant, det tog liksom aldrig slut på upplevelsen, det var lika gott hela tiden och det här handlar alltså om hur det var efter att det onda försvann ur mitt liv och jag fortsätter att förändras. Det har flyttat in en hjärninredningsarkitekt i min skalle och han eller hon vet inte riktigt hur det ska sluta. Det är nya idéer varje dag känns det som och även om alla förslag är bra och fyller sin funktion så blir det en aning förvirrande. Kanske att en rakare linje vore på sin plats. Jag ska föreslå det vid nästa möte.

För övrigt så går veckorna snabbt nu och det är bra att det är så och även det är annorlunda. Det handlar inte längre om att kämpa sig igenom veckorna till en efterlängtad helg. Ja, den är visserligen längtad efter men den framstår inte längre som en kruka guld vid regnbågens slut direkt. Mer som en hammock i en lund, ett lugnt gungade fram och åter innan nästa vecka tar vid.

Det är tryggt och det är lugnet jag eftersträvar. Det är där jag vill vara. Det är lättare att hitta dit nu och det ska vara lätt tycker jag. Svårt är bara jobbigt och ansträngande för själen och min själ behöver vila. Den har haft det lite svårt. Den mår bättre nu.

God morgon.

Bortom tid och ljud och luft att andas finns det väl alltid? Stäng dörrarna nu det drar, och varför ska jag vara rädd när ingen annan är det? Visa mig vad det här handlar om. Jag orkar inte vänta längre, berätta, låt mig gå härifrån sedan med vissheten om att jag gjort något bra, att min vistelse här har gett någon något och att jag, när jag lämnat det här rummet, i alla fall för en minut eller två ska vara saknad.

Jag är törstig, ge mig vatten. Fyll mig med vätska och visdom och var kan jag predika? Jag känner att jag har något att säga nu. Det är viktigt, jag lovar. Ge mig vatten då för jag kommer att tala länge och min mun kommer att bli torr som en gren på ett uttorkat träd. Den grenen kommer att knäckas av tyngden i det jag har att säga och ni kommer att stå där häpna med öppna munnar när ni förstår vad det här handlar om.

Åh den här världen, den behöver lite förståelse från oss som bor i den det har den faktiskt gjort sig förtjänt av och vad ska vi ta oss till om den tröttnar på oss och vräker oss. För Gud vet att den hyra vi betalat knappast ens är värd namnet var är vattnet förresten? Finns det inget rent vatten här längre? Det var ju det jag sa! Fan också, är allt redan försent alltså? Finns det ingen som har någon bra idé? Kom igen nu! Lyssna på mig och tacka din lyckliga stjärna för att någon orkar försöka. Alltså inte jag, jag skiter i det, men andra.

God afton.

Du kan inte fly!

Kom ihåg det när den där gamla, hederliga rädslan griper tag i dig igen. Jag har varit där, jag vet hur det känns när det mesta känns outhärdligt och du bara vill springa, skutta, som en hare på flykt undan vargen. När golvet och hela din tillvaro gungar som ett skepp i nöd och du vill kasta dig överbord för att din båt förliser men inte hittar någon räddningsplanka. Du vill dra ner mössan över öronen, se ner i marken och bara gå och gå till det att dina ben inte längre bär dig. Tills när du faller till marken av utmattning och till din fasa upptäcker att du är tillbaka där du startade. Jag har också tillbett mörkrets makter. Fallit på knä vid den svarta drottningens fötter och bett om nåd och förskonan från livet jag levde och jag har tömt det som fanns att tömma och allt var abstrakt och branten aldrig så lockande och jag tänkte så mycket då också och jag visste inte hur jag skulle ta mig ur sängen ibland.

Och jag letar och letar även idag och jag vet inte riktigt vad jag söker men jag flyr i alla fall inte. Jag vill så gärna tro att det finns något bakom den tillvaro vi lever i. En bättre värld som gömmer sig och som kommer att uppenbara sig när du väl hittar koden om du nu gör det. Sinnet måste vara vidöppet har jag förstått och det går inte att hålla några dörrar stängda och du måste hålla dig ifrån människor som tror att lyckan finns i ordning och reda och som lever i sina små dockskåp där allting står på sina bestämda platser och där kaos uppstår om något ändras. Du får inte låta några regler, upprättade av ensidiga människor, styra tänker jag. Stå för dig själv och för vad som är bra. Lev och gör gott för andra på det att du kommer närmare den du vill vara. Det är så jag försöker leva och om vi bara är snälla mot varandra och inte dricker av den där av djävulen instiftade flyktsodan. Så kommer det här att gå bra.

God morgon.

Jag gillar tåg. Tåg som går på räls, som susar fram genom landskapet på förutbestämda spår, som inte avviker från kursen, som oförtrutet strävar framåt, som tar mig dit jag vill komma när jag skriver, sover, lyssnar på musik och tänker på dem jag älskar och ibland på dem som jag inte hyser några varmare känslor för. Jag försöker dock undvika att fundera på dem så mycket det går. Fel spår att rulla på så att säga.

Jag är uppväxt med tåg. Vi åkte tåg till farmor och farfar när jag var liten och jag minns rälsbussen till Ramnäs och Surahammar. Åh! Svensbyn, ett litet paradis på jorden och tåget gick bara ett par meter från hallonhäcken. Farfar som skåpsöp i vedskjulet och den där flickan som hette Renee’ som jag var förälskad i. Tågen tog mig ut i Europa och till från Skövde när jag jag låg i lumpen.

Jag hyser mycket varma känslor för tåg.