Jag är på väg, på glid, halkar på kallt underlag in igenom en ny dörr. Det går inte att stoppa längre, det är för brant och det finns inget att hålla sig i och det går fortare och fortare.

Solen är blek och himlen kall och det kastas spjut genom luften och den här morgonen får bli vad den blir och den där dörren, öppningen, verkar närmare idag och allt är annorlunda. Det går inte att förklara bättre än att det är en känsla av att vara nära något som du tidigare inte visste fanns. Samtidigt som du inte begriper vad det är. En angenäm känsla på det hela taget och jag har som en pannlampa på mig som bara lyser upp delar av den värld som jag vet finns men som fortfarande är höljd i dunkel. Det driver mig framåt och allt som sker är som delar av ett pussel, ingenting får negligeras.

Det är vackert idag. Solen färgar molnen röda och frosten biter gräset och det knastrar när stråna bryts när du går på det. Världen är fortfarande ett mysterium. Kommer den alltid att vara det? Eller finns det en lösning någonstans? Eller är frågorna som du har i själva verket svaren och när du slutar fråga öppnas porten då? Kvasifunderingar och nonsens kanske men det är trots allt sådant som jag tänker på och jag borde kanske sluta med det? Den enkla vägen är mer okomplicerad men fan så mycket farligare i förlängningen dock. Jag drogar mig själv med att krångla till världen istället för att göra den enklare med stimulantia. Det är svårare men intressantare tycker jag. Någonting har fåttt mig att inse att det inte ska vara så enkelt alltid, eller att det som förefaller komplicerat är det enkla oftast. Ibland vet jag inte var jag är. Men det är ok. Om jag inte hade varit så rädd en gång i tiden så hade jag kommit mycket längre än var jag är idag.  Jag skulle fortfarande vara vilsen och förvirrad visserligen, men jag skulle varit längre fram, närmare målet. Om det nu finns något mål.

God morgon.