Skogar och tjärnar…

hämta (13)

Jag saknar alla mina tjärnar och skogar.  Det där med att kunna ta sin cykel, ha sina gummistövlar på, cykla tio minuter för att sedan befinna dig i tystnaden och stillheten. Att kunna sätta sig ner med sin hund kanske, om du har någon, packa upp ur ryggsäcken kaffe och limpmackor med ost och se ut över en stilla skogstjärn där skräddare dansar över vattenytan i en desperat kamp för att undvika vakande fiskar. Dricka ditt kaffe i små sörplande klunkar, bjuda din fyrbente följeslagare på en bit smörgås så att denne blir glad och viftar än mer på sin yviga svans. Och sedan låta dig uppslukas av naturen liggandes på rygg ibland blåbärsriset och lyssna till rödhakar och gransångare och lövsångare som fyller skogen med trillande toner som studsar mellan blad och barr. Din hund kanske lägger sig bredvid dig och snusar i ditt öra, eller också springer han som ett skållat troll bland trädstammarna, lycklig över att få vara fri.

hämta (14)

Jag önskar mig bort allt oftare. Undan från larmet och bruset – det är aldrig tyst här i min del av världen –  och hädan från bussar och bilar och pratet. Framförallt ur vägen från dessa människor som talar hela tiden, som aldrig håller käften utan som alltid tycker att de har något som de måste säga. Det är häpnadsväckande hur viktiga en del män och kvinnor tycker att de är, och hur betydelsefullt för omvärlden de anser att deras yttranden är. ”Jag talar högre”, tänker de. ”Det här jag har att förtälja nu är av yttersta vikt och det är mycket angeläget att alla här omkring kan höra vad jag har att anföra just nu. Var är megafonen!!!”
För att inte tala om sättet de ser sig omkring på när de har basunerat ut sitt livsavgörande budskap till mänskligheten. Ni vet hur de står, med hakan lite högt och med spelande ögon fram och åter. ”Hörde ni, hörde ni”, ser de ut att säga och det är då jag har lust att gå fram och dra en papperskasse över huvudet på dem och väsa i deras öra: ”Tyst du ogudaktiga människa!Tyst! Du är blott en försumbar del av detta alltet och högmod är den värsta dödssynden.”
Fastän det gör jag aldrig. Jag sväljer min vrede och försöker vara ödmjuk. Det är svårt, anspråkslöshet är ingen naturlig del av min personlighet men jag gör mitt bästa, jag lovar.

images (15)

Det är då jag vill sitta på en stock i en gammal skog med min hund vid min sida. Det är vid sådana tillfällen som jag saknar mina skogar och tjärnar mest och det är då jag vill sitta i en båt på ett spegelblankt vatten och låta linan från mitt flugspö rita böljande linjer i luften, landa en fluga på avsedd plats och fånga mig en fisk till middag. Och jag måste hitta ett sätt att ta mig dit – till min stillsamma plats – mentalt. För det sker aldrig i verkligheten. Jag är tillfreds. Tro inget annat. Jag är så nöjd med att vara där jag är i livet och jag vill inte framstå som en gnällig gammal gubbe – även om det är vad jag är – som sitter på en parkbänk och hytter med näven åt ungdomen. Emellertid, om det finns något jag önskar mest av allt just nu i livet så är det stillhet. Ett lugn i min tillvaro. En tillvaro där det enda jag behöver beakta är mitt eget välmående. En tid där all planering, allt hänsynstagande, och alla ”måsten” blivit försumbara.
Jag saknar mina skogar och tjärnar. Så är det bara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s