Jag tror inte att det finns något universum.

Det som vi lever i är ett odefinierbart något som vi kallar kosmos och som vi använder oss av för att förklara vår existens med reella medel. Det finns inga planeter eller stjärnor. Galaxer och nebulosor och månar och svarta hål, allt är ett fåfängt försök att få ett koncept beträffande vår existens verifierat på ett sätt som vi kan förstå.
Det kommer att komma en dag då allt blir förklarat. När alla våra grubblerier om meningen med livet och om vi är ensamma i det så kallade universum eller inte kommer att framstå som ett slöseri med tid.
Men som det är nu så är det bara att acceptera att vår fattningsförmåga inte är större än vad vår begränsade mänskliga hjärna kan åstadkomma. Att de regler om kemi och fysik och all annan vetenskap som vi skapat bara är barriärer som hindrar oss från att komma vidare. Det handlar om att ta ett steg till, och ett till, och ett till och när det inte finns någon mark att gå på så är det bara att fortsätta gå och ta det där sista steget, inte ut i det okända, utan ta det i en övertygelse om du bryter ny mark.
Fast å andra sidan, det är rätt okej med den här låtsasvärlden också. Jag är inte riktigt färdig med den ännu. Jag njuter ohämmat av att finnas till i det jag har bestämt mig för är min egen sfär. Och jag har verkligen ingen längtan efter något annat just nu.

Och nu undrar ni förstås, menar karln allvar?

Har han blivit galen, har han rökt något olämpligt eller har han tagit till flaskan? Ingetdera kära vänner, jag är fortfarande den exemplariske äkta mannen som sköter sitt jobb, sina barn och som älskar sin fru. Fastän det kommer stunder då jag lägger pannan i djupa veck och tar mig en funderare på vad det är vi lever och andas på. Om allt verkligen är förgängligt. På om den här korta tiden vi har fått oss tilldelad verkligen är allt och att alla mirakel som sker varje dag på allvar kan vara tidsbestämda. Jag vill inte tro att det är på det viset och jag fortsätter att fundera på om den verklighet som vi har gjort till vår verkligen är sann. Eller om det är ett slags ”matrix” skapat av något – någon – för att dölja en ofattbar sanning tills vi har nått en medvetandenivå hög nog för att klara av att ta in den.
Sannolikheten för att jag kommer att få uppleva den dagen är inte speciellt stor. Om inte döden är porten förstås? Men nej, det tror jag inte det verkar alltför enkelt.
Vad är döden då undrar ni kanske? Inte vet jag, men tids nog får vi veta, det är i alla fall något som är helt säkert.

På återseende.